Queerbaren Bitter Pills i Hornstull under sista kvällen 31 maj 2019. Foto: Mariana Bocoi

Where do broken hearts go?

Text av Samuel Girma | Bang 3/2019

Myten om en storstad full av människor och mötesplatser lockar queerpersoner till Storstaden. Men väl på plats möts de av queerställen som stängs ner och trygga rum som försvinner. Samuel Girma minns och tar avsked av sitt vardagsrum.

Mitt hjärta bultade. Jag var på jakt efter en adress på Sveavägen. Jag hade inte lärt känna gatorna än efter flytten till Sverige och närmare bestämt Stockholm. Några dagar tidigare hade jag hört talas om platsen. Det var när jag gick längs gatan tillsammans med några ungdomar från min kyrka. De pekade mot platsen och sa något i stil med ”det där är ett gayställe”. Mitt hjärta stannade. Ögonen försökte desperat minnas den exakta platsen, samtidigt som rädslan tvingade fram ett flin. Ett hånflin. Jag var ju för fan heterosexuell och där gick jag med mina vänner från kyrkan.

När jag tänker tillbaka på Samuel 15 år minns jag exakt känslorna – längtan och framför allt rädslan. Jag minns hur jag svettades av rädsla för att någon skulle förfölja mig och få reda på vart jag skulle någonstans. Jag letade mig fram till den ikoniska regnbågsflaggan på Sveavägen 59. Jag inte är den första hbtq-personen med en sådan historia. Vår kamp har alltid handlat om att smyga, att inte bli påkommen, att byta kläder när vi närmar oss våra ställen. Vår kamp har alltid handlat om hitta till tryggheten.

Några år senare, en kall onsdag i november 2014, öppnade Bitter Pills. Jag och många queers såg fram emot att kolla in stället. Jag kände på mig att detta var precis vad vi hade längtat efter. Efter att både baren Roxy och kafé Copacabana stängt, 2012 respektive 2014, var sorgen stor. Det skapades ett tomrum för queers som inte kände sig hemma på andra ställen. Queerstockholm behövde en plats som välkomnade alla queers. Inte bara de vita bögarna med pengar. Efter snart fem år på Verkstadsgatan 4 stängde Bitter Pills igen för gott. Många queers i Stockholm har hyllat Bitter Pills för att det blev den plats det blev.

Whitney Houstons klassiska låt ”Where Do Broken Hearts Go” har ekat i mina och många queers öron runt om i Stockholm sen vi fick veta att BP skulle stänga. Vart ska vi svarta queera personer ta vägen? Ickebinära queers? Udda och misfit queers? Vart ska de ta vägen? Fattiga och arbetarklass-queers då? Bitter Pills var mer än en bar och restaurang. För många av oss var det ett vardagsrum och ett vilorum från samtiden. På BP kunde vi skratta, dansa och dissekera rasism, sexism och homo- och transfobi. På BP kunde vi bygga broar och allianser, och beväpna oss med kärlek och mod att orka.

Det var där jag sörjde mina sorger. Både mina privata och de kollektiva sorgerna. Vi sörjde Orlando på Bitter Pills. Vi sörjde Prince och George Michael på Bitter Pills. Vi firade också livet på Bitter Pills. Vi skapade ett tryggt rum och sammanhang. Vi lärde känna vänner och familj på Bitter Pills. Bitter Pills hade en ikonisk vägg där andra queers kunde affischera om sina klubbar, filmvisningar eller träffar. Vi visste att allt som annonserades på väggen var något tryggt vi kunde ta del av. Bitter Pills var vår ”Cheers” – where everybody knew our names och våra pronomen.

■ Vem är Lotta Nordlander? Och vilka tre ord beskriver dig bäst.
– Jag är en högst drivande person och har varit så ända sen jag var liten. Jag skulle säga att jag är ganska envis, lojal och generös.

■ Varför valde ni att starta Bitter Pills och varför just det namnet? Varför inte Sweet Pills, exempelvis?
– Om vi börjar med namnet – när man jobbar inom den här crowden är det lätt att driva med varandra och ha en skön jargong. Bittra bögar har alltid funnits, det är den typ av bögar som menar att allt kan göras lite, lite bättre. Det var lite så det började mellan mig och Anna [Ekenfors, delägare, reds. anm.], vi sa att vi kan bli lite bättre. Och så droppade jag det en dag, sa att ”du är ett sånt bittert piller”. Så kom det till. Bitter Pills är ett bra namn. Vi garderar oss också med det namnet. Vi kan vara bittra, men vi kan också vara hur sweet och snälla som helst. Det var mycket lätt att anspela på det och göra roliga drinkar. Vårt community är ganska bra på att driva med oss själva och det finns en härlig självdistans.

Jag ville egentligen inte från början, jag var trött och ledsen när vi la ner Roxy. Jag hade en tvåårig paus och jobbade på ett skyddat boende. Men Anna insisterade och sa att ”om vi hittar ett ställe får du göra hur du vill och inreda hur du vill”. Jag kände att det var dumt att inte göra det. Man ska göra det man är bra på. Och så dök Verkstadsgatan upp och det här visste jag, det här kan jag. Så bestämde vi oss.

■ Du har varit verksam i Stockholms queerscen länge och känner till den väldigt väl. Vad är det som driver dig?
– Jag vill skapa ett sammanhang och en känsla som är unik, och vill ha gäster i baren som känner sig snygga och sedda när de kommer dit själva. Att skapa något unikt driver mig, och det var vad Bitter Pills var.

Lottas partner Yaminna Nefzi, som sitter bredvid oss vid intervjun, fyller i: – Lotta skapar aldrig någonting på slentrian, hon gör aktiva val att skapa trygga rum. Hon är medveten om vilka slags evenemang det kommer att bli där och vilka personer som kommer dit – hon vet vad deras behov är och uppfyller dem. Det är ingenting som går på slentrian. Och det där stängs aldrig av, det påverkar Lotta dygnet runt. Även om Bitter Pills är privata personers initiativ blev det något institutionellt för Stockholms queers.

■ Vad tror du Bitter Pills fyllde för funktion i Stockholm?
– Det blev en självklar institution. Bitter Pills blev mer än en bar. Nästan som en statlig verksamhet, som byggde på att ge människor vad de behövde. Men det var också svårt, för vi höjde inte ölpriserna en endaste krona. Och matpriserna har gått ner men hyran har gått upp. Drömmen vore en rimlig hyra, så att det hade varit möjligt att ha rimliga priser för våra gäster.

Att kunna ta en öl i baren och känna sig sedd efter en skitdag, kanske efter att ha blivit könad eller felkönad hela dagen – Bitter Pills var för många ett tryggt vattenhål. Det var en familj. Det är inte alla barer som kan skapa den tryggheten eller vara en plats där gäster kan andas ut och få vara sig själva hela tiden. Det där är kärnan.

■ Vilka var de stora utmaningarna för Bitter Pills?
– Grannarna, för det första. Det är ju svårt som det är att driva en verksamhet, men grannarna skapade en anspänning. Och hyran blev skyhög. För att verksamheten skulle gå runt krävdes det att vi hade gäster. Det kunde vara quiz-kvällar, bokreleaser eller så. Men det blir svårt när grannar klagar redan klockan fem över tio på kvällen.

■ Det pratas ju om hur viktigt nöjes- och kulturlivet är för staden. Vad kan staden eller rättare sagt politiker göra?
– Politikerna kan faktiskt ta hänsyn till och tänka på vad ett tryggt rum innebär. Inte minst ekonomiskt. Vad det gör att ha en kunnig personal som vet vad trygghet för alla betyder och som har vanan. Som ser vad som händer och samspelar med både polis och myndigheter på ett sätt som kanske inte alla barer gör. Om vi ska ha en levande stad behöver vi förlänga öppettiden för uteserveringarna till senare än klockan tio på kvällen. Detta skulle också göra det lättare för oss när grannar klagar. Skulle vi ha det lagstadgat att vi kan ha uteserveringen öppen längre kan de inte klaga redan fem över tio på kvällen.

■ Vad är du mest stolt över när det gäller Bitter Pills?
– Det som jag är mest stolt över med Bitter Pills är vår fantastiska personal. Den personal som klev in på Bitter Pills och gjorde den till en självklar plats. Bitter Pills var Bitter Pills på grund av alla fantastiska personer som jobbade där. Det är jag mest stolt över.

Lotta Nordlander vill tacka kollektivet MYCKET, som har lagt dyrbar tid på att fixa lokalen tillsammans med Bitter Pills.

Queerprofiler och veteraner
Lotta Nordlander och Anna Ekenfors är två queerprofiler och veteraner i krogvärlden i Stockholm. De har tidigare drivit den populära queerbaren Roxy på Nytorget i Stockholm, och driver just nu skärgårdsrestaurangen Batteriet på Rindö.

Den här texten publicerades i Bang 3/2019 med tema HBTQ-rörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-07-24

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen