Vi var vilda

Text av Sanna Samuelsson | Illustration av Steffie Aluoch | Bang 4/2017

Eufori och frigörelse, droger och alkohol, vi hittade hem och så gick vi vilse igen, ensamma, tillsammans. Sanna Samuelsson skriver en rapport från den queera partykulturen.

Mindmap av Steffie AluochSagan lyder så här: Ung homogayqueer person får inte vara sig själv, mår dåligt, lider, hemma, i skolan, i sin familj. Hen flyttar hemifrån, ”därifrån”, till ”hit”, hittar hem, till en storstad, ett sammanhang, en ny familj. Hittar till queerklubben, gay­ saunan, den lesbiska baren, viftar med flaggan i pridetåget, blir glad. ”It gets better.” Snipp snapp, så var sagan slut.
Men våra liv är inga sagor, inte ens lite. Det där är bara det vi berättar för dem som är kvar där hemma, så att de ska acceptera att vi lämnat dem.
Den nya familjen har visst sina egna problem. Alkoholen och drogerna är så mycket mer närvarande här. Men det är ändå vår familj, eller hur? Vi tar väl hand om varandra?
Statistiken säger att lesbiska dricker mer alkohol än hetero­sexuella. Homosexuella män tar mer droger, liksom unga transpersoner. Det är inte bara skåpsupande vi talar om. Våra subkulturer är uppbyggda kring en underbart trasig party­ kultur. Och de hårdare varianterna av den, raves och svartklubbar, har blivit fler, i alla fall i Stockholm, i takt med att de etable­rade hbtq-mötesplatserna blir färre. Med dem har de tyngre drogerna dykt upp mer och mer. Själv kom jag först i kontakt med dem i en hbtq-kontext, och det är troligen ingen slump.

Många beskriver partykulturen som fri­görande. Som att hitta hem. Helt plötsligt är det okej att vara skev och för mycket. Det är okej att uttrycka intimitet och närhet med vänner, som vi inte vågar annars. Det är okej att leva ut sexuellt. Jag upplevde det som att jag kunde få tillgång till känslor som jag inte ens visste fanns inom mig, positiva och negativa. Det var som att öppna ett kinderägg som också var en Pandoras ask.
Men alkohol och partydroger är konstiga verktyg, för de kan döva och göra oss uppåt samtidigt. Vi stänger av för att göra plats för den där euforin, som vi tänker har att göra med en slags frigörelse. Happy Pride till alla…

En vän säger: ”Men man kan väl inte dö av E.”
En vän har tagit så mycket E att hen inte känner nåt längre.
Men det finns ju GHB.

Jag är på en fest, och den yngsta i sällskapet har tagit för mycket GHB och somnar till hela tiden. Mina vänner måste väcka honom en gång i minuten för om man tuppar av kan man dö. Alla är vana vid det här. Det finns en ömhet i den här stunden, men också en sorg, som är det jag tar med mig.
De sa att våra liv var värdelösa, att det inte var något liv. Vi kämpade för att räknas. Men räknar vi med oss? Bryr vi oss? Jag ville säga något som inte var moraliserande, men jag kommer inte ihåg vad jag skulle säga. Jag har känslan av att det kanske inte är så kul att partyknarka längre. Jag berömmer vänner som inte tar GHB.
När du försöker bli nykter, var är den lyckliga hbtq-familjen då? Har du tur har du en annan familj som du kan åka ”tillbaka till” ett tag, för att kunna vara i en kontext helt utan droger. Har du otur har du ingen sådan, har du otur är du från en arbetarklassfamilj som inte har plats för eller råd med dig. Eller/och så är du migrant och kan inte åka ”tillbaka”. Har du otur har du ingen härlig tolerant familj, utan måste tillbaka in i garderoben om du ska få hjälp. Om du ens har en familj kvar.

Hbtq-communityt beskrivs ofta som ett community trots att det består av många olika grupper. Vi är inte en enda stor familj. Och jag skriver om den här som just en hbtq-kultur, ett gruppbeteende, i en urban kontext. Det kan inte sägas innefatta alla som håller på med homosexuella handlingar, utan mer oss som låtit det bli en grund för hur vi identifierar oss och vilka vi umgås med.
Alla är, räknas eller känner sig heller inte hemma i någon av de tillgängliga grupperna. Många aspirerar på att vara en del av dem, kanske merparten av oss. Vissa tvingas också aspirera mer än andra. Där kan faktorer som klass eller vad som godtyckligt räknas som ”godkänd annan sexualitet” räknas in. Jag har identifierat några metoder för att få tillträde. Man kan gå in i en parrelation, då blir man automatiskt hbtq ”nog” och blir bjuden på till exempel lesbiska parmiddagar. Eller så kan man festa och knulla, då har du tillträde till gayklubbarna.
Men om du inte är i en romantisk relation med någon och inte festar eller hänger på apparna, är du ens gay då?

Vad gör ni när ni känner er ensamma, frågar en vän.
Jag är snabb med att svara, jag känner mig aldrig ensam.
Vad gör du när du känner dig rädd, frågar min terapeut.
Jag är snabb med att svara. Jag är aldrig rädd.

Queer ensamhet

I det omtalade reportaget ”Together Alone – The Epidemic of Gay Loneliness”, som publicerades i Huffington Post i mars 2017, skriver Michael Hobbes om det som han kallar för gay ensamhet. Om hur den bitit sig kvar, fastän homosexuella fått ”rättigheter”, i en amerikansk kontext, och ”aids-krisen är över”. Nu är det kanske inte exakt så. Premissen för reportaget gränsar till ”Vi får ju gifta oss nu, så varför mår vi skit?” eller ”Vi är ju vita och rika, så varför har vi det inte gött?” Detta för att de personer som Hobbes intervjuar är från en så begränsad grupp att det verkar vara en tanke. Det är den lilla grupp i USA som man kan säga att aids-krisen är över för. (För andra, som inte är vita och rika, och som har sämre tillgång till sjukvården, pågår den fortfarande.)
Hobbes artikel kan dock fungera som ett exempel, på att till och med den mest privilegierade delen av hbtq-communityt mår skit. Varför då?
Han skriver: ”Whether we recognize it or not, our bodies bring the closet with us into adulthood.”
Forskarna kallar det för minoritetsstress, fortsätter Hobbes. Det drabbar alla minoriteter som behöver förhandla med faktorer som diskriminering, hot och våld, men också mer subtil gruppdynamik, som att inte bli inkluderad i gruppen eller behöva dölja eller tona ner delar av sitt liv inför dem runtomkring sig. För homo- och bisexuella ser det lite annorlunda ut än för andra minoriteter, eftersom det som gör oss ”annorlunda” inte alltid syns på oss. Dessutom kan vi dyka upp varsomhelst, vi föds inte in i en minoritetsgrupp utan har för det mesta heterosexuella föräldrar. Vi tvingas helt enkelt hitta en ny familj i vuxen ålder och det verkar inte vara så lätt. Detta gäller särskilt gay cis-män, en grupp som är dokumenterat sämre på att skapa och bibehålla nära relationer. De har också skapat sig ett eget sexuellt system med hela hookups- och appkulturen, där det numera verkar vara legio att ständigt bli bedömd och ratad. Dessutom har de inte, som många heterosexuella cis-män har, en fru som gör socialt markarbete och emotionellt underhåll åt dem.
Men minoritetsstressen påverkar alla, särskilt dem som tillhör flera minoriteter, som till exempel som svart och gay, eller lesbisk och trans.
Hobbes skriver att den vanligaste reaktionen mot minoritetsstressen är ”undvikande”. Det är så vi lär oss att hantera det som unga. Vi tar en annan väg genom skolkorridorerna, vi ber inte om hjälp igen efter att ha mötts av oförstående. Och som vuxna? Vi fortsätter väl att undvika det som är jobbigt.
Men vad är det vi undviker utan att ens vara medvetna om det, undrar jag när jag läser. Vår stress och ångest och därmed våra känslor, och i förlängningen vår potentiella närhet med varandra? Här kommer alkohol och droger in i bilden, de är jättebra om man inte orkar känna in sig själv riktigt.
Eftersom homo- och queerpersoner som ”grupp” definieras av våra relationer kanske vi är extra känsliga för gruppdynamik. Vi räknas som annorlunda eftersom vi har relationer och sex på ett ”annat” sätt. Det gör att det blir extra mycket fokus på just relationerna, och vår tillgång till dem. Och vi vet alla att man kan göra sex och intimitet, utan att göra det med närvaro. Utan att vara i sin kropp, med hjärtat med sig. För att man måste, eller känner att man måste. För att det bara är så man kan finnas till.

Och så är det våldet. Ibland är det som att vi så gärna vill låtsas att det verkligen blir bättre när vi blir vuxna, att vi glömmer bort att fortsätta prata om det. Har det blivit bättre eller är det bara att vi lärt oss att bete oss så att vi inte stör lika mycket? Det är så många av mina vänner som blivit misshandlade i vuxen ålder. Och vi vet att ju mer könsöverskridande vi är desto farligare blir det. Det pågår en mordepidemi på transkvinnor i världen. Samhället försöker handgripligen att tvinga oss in i kategorierna, tillbaka in till våra tilldelade kön, eller in i könsbinäriteten.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, även om det alltid behöver skrivas. Jag ville skriva om det våld som vi, utöver det som görs på oss, gör på oss själva och varandra.

Har ni varit i mataffären vid Midsommarkransens tunnelbana i Stockholm nån gång? Vi kan kalla det för epicentret för den borgerliga heliga heterosexualiteten i Sverige. Här svävar blonda heteropar i kappa och rock i snyggt snitt runt med ny barnvagn och märkesskor. De plockar ner giftfri mat i sin varukorg. De är så trygga, så rimliga. Jag föreställer mig att deras kön luktar tvättmedel, om de inte använder doftfritt tvätt medel… Men det var ett sidospår. Det jag ville komma till var: självklarheten. De lunkar på i en rytm som är i takt med sin ålder, i takt med samhällets förväntningar på dem, de uppfyller den med en axelryckning. De har det så gott, de är så säkra.
Jag vill inte ha det där, jag är inte avundsjuk. Vi rör oss utanför det tidsbegreppet. Men jag vill heller inte sitta och ta hand om en kompis som tuppar av på GHB. Eller jag gör det, jag gör vadsomhelst för mina vänner, men jag vill inte behöva göra det. Varför ska det vara så hårt, när livet ändå är så hårt? Vad är det man säger, livet är hårt mot de hårda. Men kanske ännu hårdare mot de mjuka? Å mina blötdjur, mina älskade vänner, vi måste ta hand om varandra.

Jag vill leva, jag vill att vi ska leva. Jag menar leva, inte bara överleva.

Vildheten

Queerteoretikern Jack Halberstam skriver i essän ”Wildness, Loss, Death” (2014) om ”vildhet” som ett inneboende tillstånd och beteende i den queera kulturen. Essän är skriven i samband med den postkoloniala queerteoretikern José Esteban Muñoz för tidiga död. Muñoz var en vän och kollega till Halberstam. Halberstam skriver:

”The untimely death of one you did not expect to lose so soon can propel you to spin wildly, sink quickly, sigh deeply, become inert, stop loving, drive fast, sleep too long or too little, cry in airplanes, take stock, lose hope, exhaust friends, fear nothing, risk all. (…) Death makes us wild.”

Halberstam går parallellt med och tar vid där Muñoz post­koloniala queera forskning tyvärr avstannade, vid ett myntande av ett begrepp om det vilda som irrelevant – på samma gång som det är ett föreställt hot, och därmed en möjlighet. Om vildheten, och ”civilisationen” som en bot mot det, som är en central idé i hur våra moderna västerländska samhällen har byggts upp. Vildheten som en underström i vår kultur, en underjordisk flod under staden, som vissa simmar i hellre än andra.
Halberstam konstaterar att ”queerness without wildness is just white homosexual desire out of the closet and in sync with a new normal.”

Det är lite märkligt att se Halberstam, en känd och mycket etablerad akademiker, som pratar på universitetssymposium inför medelklass-studenter, föreläsa om vildhet. Kanske är det lite osmakligt, tänker jag, utan att vilja göra för mycket antaganden om Halberstams liv. Men vildheten är ett begrepp som sätter fingret på det som är livsnerven i den där party­kulturen som finns i hbtq-communityt. Jakten på det levande, att ta risker. Det intensiva. Mörkret, det som gör ont och är skönt på samma gång. Det som är svårt att förklara för sympatiserande heteros eller för förnumstiga millennials som pratar om ”alkoholnormen”.
Vackra mörker, du är också livet, för livet är aldrig vackert i sig, det är ett missförstånd. Vi vet att livet bara är summan av det som händer oss. Definitionen av att leva är att vi kommer att dö. Vi vet att det inte finns några trygga rum. Vi vet att våldet är meningslöst, att det skär genom horisonten när vi minst av allt behöver det. Vi vet att våldet finns inom vår ”grupp”, lika mycket som det riktas mot oss. Det hänger ju ihop.

Våra vänner dör och vi gråter. Innerst inne vet vi, det hade kunnat vara vem som helst. Vems skuld är det, vem är skyldig? Vem sålde drogerna, vem köpte dem, vem normaliserade dem, vem romantiserade dem, vem behövde dem, vem struntade i dem, vem förbjöd dem, vem såg mellan fingrarna?
Det är ett komplicerat ekosystem av tillgång och efterfrågan. Halberstam skriver att ”we are now a community of mourners, united in our loss while we remain disconnected in all kinds of other ways (…) and whether that means that we rage against loss or think it through the concept of ’queer temporality,’ we are nonetheless, all of us, in this, in this loss, loose in the forest, encircling the city and unable to find our way out”.

Vi är vilse. Vi är en familj av sörjande.
Hur tar vi hand om varandra i den här familjen?

Heterosexuell voyeurism

Om man bejakar vildheten så finns samtidigt alltid risken att man förstärker de idéer som marginaliserar oss, som gör våld på oss, att man – med Halberstams ord – förstärker ”an order of rationality that depends completely upon the queer, the brown, and the marginal to play their role as mad, bad, and unruly”.
Men vad utgör annars en minoritet? Christopher Isherwood skriver i romanen A Single Man (1964) att ”a minority is only thought of as a minority when it constitutes some kind of a threat to the majority, real or imaginary. And no threat is ever quite imaginary”. Ja, vi är ett hot. Ja, jag föreställer mig att det finns en styrka i det.
Jag sitter själv på en bar i Stockholm och lyssnar ofrivilligt på heterogänget bredvid mig, de börjar prata om den kända bögklubben Berghain i Berlin. De pratar om hur man ska komma in, om hur många gånger de stått i kön och blivit nekade, om hur hårt det är där inne. Och jag tänker på den heterosexuella voyeurismen, hur viktigt det verkar vara för dem att få ta del av det där sammanhanget, att få glänta på dörren och glutta. Vad är det de vill åt? Det vilda, det farliga, men samtidigt inte för vilt, inte för farligt. Det gör dem på något sätt upplysta, mer civiliserade? På Berghain har man vidtagit åtgärder för att stävja det här, man har separatistiska delar och man har dörrvakter.
Det slår mig att samma sak hänt med svartklubben Techno­bastun i Stockholm, som precis haft en kort storhetstid. Den kollapsade i en sörja av för mycket uppmärksamhet, både från en större heterosexuell allmänhet och myndigheterna. Technobastun ägde rum på en gaybastu och kinkyställe, som också fick stänga samtidigt. Ett konkret exempel på hur det blir om man bjuder in den heterosexuella voyeurismen att få fritt spelrum. En vän berättade att hon sett en känd lifestylebloggare där, med sin pojkvän, som smugit runt, förtjust förfärad.
Jag ville egentligen inte skriva om homosexuella män eller Berlin, för jag är inte en homosexuell man och jag bor inte i Berlin. Men det är väl på sin plats att erkänna att vita homosexuella cismän sätter normen för vad som räknas som gay här och att Berlin med sina darkrooms och mullrande techno är homohuvudstaden i Europa. Vad innebär det? Cleo Jacobe skriver i texten ”Gud är femme” i Bang 3/2017 från Berlin om hårdheten som ett queert ideal. Hen skriver:

”Vad gör maskuliniteten med människor, vilka vanor anammar man, vad tänker man på, hur känns det inuti?”

Ja, vi återkommer till de trygga rummen. Det finns inga trygga rum, men kanske om vi är tillräckligt många? Vilket vi inte är i en provinsiell huvudstad som Stockholm. Vi kan bara fortsätta den missionerande homosexualiteten, en förvirrad ”heterosexuell” i taget, yey, go team! Kanske blir vi till slut en kritisk massa.

Det mest intensiva livet

En vän säger: ”Jag ville åt intensiteten, jag ville leva det mest levande livet. Men egentligen är det mycket mer intensivt nu, när jag är nykter.”

Det är den där intensiteten. Om vi mår för dåligt av att söka det i hookups och droger, vad finns då kvar? BDSM, träning, religion, tantrasex? Det måste finnas något annat än att bli tagen på brösten på bögrejv. Något annat än att bli aspackad på queerbaren på en tisdag, eftersom så många av ens vänner ändå är där, och man inte orkar tänka på om man är alkoholiserad eller inte, just då. Och framför allt, det måste finnas något annat än Midsommarkransens trivsamma heterodystopier.
Vi är så trötta. Borde vi bara släppa idén om det intensiva, om ett liv i sus och dus, i fart och fläkt? Men hur lever man ett lågintensivt liv? Kan vildheten finnas i det? Kanske finns den i att vi till slut väljer att möta oss själva, i att stå ut med det. Att acceptera att befinna oss i oss själva, leva i våra känslor, leva i våra kroppar. Sörja våra bortgångna vänner, känna förlusten av dem in i märgen, men ändå på något sätt existera utan dem.

Hobbes reportage om ”gay loneliness” förstärker idén om den ensamma homosexuella som har tagit över stafett­pinnen från bilden av den ”perverterade homosexuella”. Det är det som föräldrar syftar på när de säger ”Jag bryr mig inte om vad du gör i sängen, jag vill bara inte att du ska vara ensam” och du svarar ”Men jag är inte ensam”. Men så tänker du, eller är jag det? Vad betyder ensam? Utanför de gängse strukturerna för hur det sociala ska göras? I så fall är vi alla ensamma.
Ensamhet är fult i det nyliberala samtalet och samhället, eftersom det anses vara motsatsen till lycka. Ensamhet är pinsamt, det är desperation och sökande. Det är att misslyckas med livet, enligt gängse sociala normer.

Men det är oundvikligt att vi kommer att känna oss ensamma. Jag tror det är viktigt att vi känner oss ensamma. För det är bara då vi vet att vi behöver varandra. Behövandet är fundamentet för ett ”vi”.

Kanske är queer ensamhet ett radikalt förhållningssätt. Ensamheten, som är både njutbar och plågsam på samma gång. Genom att erkänna ensamheten, att se den som en politisk strategi, så kan vi vända på samhällets idéer om ett liv värt att leva, och hur vi ser på våra sociala relationer. Det vilda kanske inte händer på festen, det kanske inte finns i ruset. Det kanske ligger i det som händer emellan oss, i när vi vågar släppa in, vågar se varandra i ögonen, ser skammen glittra där och inte tittar bort. När vi vågar ta handen som är utsträckt, vågar klappa på den. Det låter skitläskigt, jag får själv hjärtklappning av att skriva det, men det kan vara värt det.

Den här texten publicerades i Bang 4/2017 med tema Döden.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang.

Publicerat 2017-12-18

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett kuvert

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen