Vi vänder oss för första gången till varandra

Text av RUMMET | Bang 3/2014 | TEMA UTGÅNGSPUNKTER

”Den vita blicken perforerar samtalet, ställer irrelevanta frågor, hittar en egen samtalston med en egen hierarki. Vi har allt för länge lärt oss ducka för just det.” RUMMET, ett nyfött separatistiskt samtal och plattform, kungör här sitt manifest för första gången.

rummetweb.jpg

RUMMETS initiativtagare Camila Astorga Díaz, Mireya Echeverría Quezada, Judith Kiros och Valerie Keyeune Backström. Foto: Carla Orrego Veliz

Det finns ett våld i att leva i en värld där den vita blicken formulerar oss, bygger oss och bestämmer vårt värde. Vi lever på undantag, inom klausul, där vi hela tiden tvingas övertyga omvärlden och oss själva om vårt existensberättigande. Vi är parentesen på pappret som någon annan satt oss innanför.

Det är en självbevarelsedrift att inte följa den vita logiken. Den är inte vår, det är inte ifrån våra positioner världen formuleras. Våra villkor är under konstant undantagstillstånd. Det är inte utifrån våra erfarenheter beslut tas om rasifierade som massdeporteras, rasprofileras och kriminaliseras.

Vi verkar i en tid då det sitter ett fascistiskt parti i riksdagen som ständigt växer. Då det från regeringspartier lyfts krav på språktest och villkorade medborgarskap. Då farmödrar, söner och spädbarn dömda på förhand registreras som brottslingar. Då en hel förort klumpas ihop och statsministern kräver av alla att ta avstånd från några fås bilbränder. Då det största oppositionspartiet nekat flyktingar amnesti och misstänkliggjort deras barn. Då statistiken pekar på en misslyckad skolgång. Då vi är potentiella bilbrännare, terrorister, tjuvar, parasiter, hustrumisshandlare. Då vi blir en massa oavsett om vi vill ingå i det kollektiva eller ej.

(Vi borde starta en brand, sätta eld på våra erfarenheter och ord.)

Vi talar i en tid då folk skriker censur, spelar sårade, och anklagar oss för att agera tystande när vi för en gångs skull får höras. Då vi hånas och förminskas när vi ifrågasätter någons tolkningsföreträde, när vi tar makt. När våra upplevelser av rasism väger lättare än en persons nostalgibegär, lösgodissmak.

Vi måste spela tama. Annars är vi förvildade. Vi måste spela nöjda, annars är vi aggressiva, otacksamma, giriga. Vi måste vara tystade för annars tystar någon oss.

– Jag är rädd för att få ett barn och handla godis med det; förklara varför godispåsarna ser ut som de gör. Jag är rädd för att få ett barn och gå på café med det, att det finns bakverk som heter samma sak som vi kallas innan vi blir ihjälslagna av nassar. Jag är rädd för att få ett barn och lära det att vara tufft, tjockhudat, att inte ta åt sig, att inte bry sig när andra barn ritar hakkors på bänkarna. Jag är rädd för dagen mitt barn bläddrar i en bok och ser sig själv gestaltad med ett hån. Jag är rädd för dagen jag måste förklara att det inte är lika säkert, lika mycket värt som andra barn. Jag är rädd för dagen jag måste förklara att det kan bli skjutet om det bär fel klädsel; om dess bil gått sönder och det ber om hjälp; om att det konstant måste bevisa sitt värde, hävda sin rätt i en värld som är fientlig, i en värld som önskar att det inte fanns. Jag är rädd att behöva göra för mitt barn, det som min pappa gjorde för mig.

Vi lever i en tid då våra föräldrars underbetalda kroppar är sönderslitna av att vårda gamla vita, av att städa vitas trappuppgångar, diska vitas vita porslin och ändå aldrig få bli fullvärdiga medborgare. Vi växte upp i en tid då vi skämdes över dem för att vi lärde oss att se dem med den vita blicken. Vi går mot en dag då vi ska begrava våra föräldrar i en jord som aldrig fick bli deras.

– Jag minns när jag såg Ronja Rövardotter första gången och Mattis skriker ”jag har inget barn”. Ronja har svikit honom och han reagerar så naturligt, genom att vara skitarg, gråta och rida runt planlöst i skogen. Det är mitt livs starkaste scen. Jag känner stämningen med hela kroppen. Och just nu känns det precis så. Ett uppbrott. För första gången ser jag saker i dess rätta ljus. Jag ser sveket, anpassningen, all energi som har gått åt till att passa in och hur den vita medelklassfären slitit mig ur mina fogar. I begynnelsen ser man sin familj som sin publik. Sedan vänds blicken. Man vill ha uppskattning, bli klappad på huvudet. För den vita blickens uppskattning offrar man allt. Man vill mysa med den, ligga med den, flytta in hos den. ”Titta, jag klarade mig. Det vita rummet har godkänt mig!” Men när jag blinkar och registrerar min omgivning ser jag detta: Idel vita människor som inte delar min livshistoria. Som dessutom skämtar på min (och vår) bekostnad. Det vita rummet har sipprat in i mig och lämnar mig svarslös när jag tvingar mig själv att sluta adressera det.

Det tär att alltid vara en villkorad del av det samhälleliga vi:et. Det är nedbrytande att alltid vara med på nåder. Det gör oss trötta och modlösa, men också aggressiva och misstänksamma. Det gör oss ängsliga. Därför bygger vi ett annat vi: genom att utestänga de vita kropparna. Vi vänder oss för första gången till varandra.

RUMMET uppstod ur en överlevnadsinstinkt: vi väljer separatism. Annars kommer vi aldrig att få igång det antirasistiska samtalet. Annars kommer vår roll vara att utveckla andras tänkande, inte vårt eget. Annars kommer vi aldrig att kunna vara något annat än en token black friend, ett alibi, en inkvoterad svart ö i ett annars vitt hav. För vi dör tristessdöden när vi igen, alltid, för evigt tvingas backa bandet och börja om från början.

(Var det verkligen så illa som du beskriver det?)

(Kan det ha varit du som övertolkat?)

(Tror du inte att den andra personen menade väl?)

(Är du inte onödigt aggressiv?)

– Jag skulle sjunga på en klassträff inför allas familjer, fröken och killen jag var kär i. Lågstadiet, tidigt 90-tal, sen höst i Gävle. Låten: ”Kungens lilla piga”. Älskade den. Övade tills jag sjöng den i sömnen. ”Och hon ska sopa trappan och hon ska skura golv och hon ska bära slask och ved och vatten.” Mina föräldrar skulle också dit men ställde in. ”Det ska vara ett fackeltåg mot rasism samma kväll, om inte vi protesterar vem ska då göra det?” Lasermannen, attacker mot flyktingförläggningar, Ny demokrati. Utan mamma och pappa i publiken sjöng jag. ”Men hon är aldrig ledsen, fast det är mycket knog, hur än det går i livet, så klarar hon sig nog.” Applåder, alla applåder. Men jag gömde mig, för jag var den enda utan föräldrar där. Som vanligt den med den konstiga familjen. En klasspappa höll ett tal om att det var fint att alla var samlade och att mina föräldrar var borta för att de gjorde något viktigt. De demonstrerade mot rasismen som drabbade Sverige. Alla såg uppmuntrande mot mig. Jag sträckte på mig, men kände sedan ett obehag. För det var bara mina föräldrar som tyckte det var viktigt att protestera. Det vara bara mina föräldrar som inte var från Sverige.

RUMMET är en plats där vi slipper applådera varje visat intresse, en plats där vi inte behöver bjuda ut oss själva och få höjda ögonbryn till svar. RUMMET är en plats där vi kan få läka, där vi slipper förställa oss i rädsla för sanktioner. RUMMET är en plats där vi slipper le när någon vill röra vårt hår. RUMMET är en plats där vi slipper niga, bocka, tacka och ta emot. RUMMET är en plats där vi slipper skämta om vårt ursprung för att själva hinna först.

(”Burrito! Fajita? Ay ay ay!” *spelar på en fiktiv panflöjt*)

(”Min mamma är så hårig!” ”Min kusin flög planet in i WTC!”)

(*Slår på en bongotrumma och låtsats ringa hem*)

– Jag var 13 år, hängde ensam i ett köpcentrum i väntan på att mamma skulle plocka upp mig. Jag gick in i en klädaffär, stack händerna i fickorna, gled med ögonen över skira blusar och halsband av pärlor och plast. Sedan märkte jag att expediten hade lämnat kassan. När jag rörde mig bort följde hon efter. Hon trodde att jag tänkte snatta – att jag var en snattare. Vad hade jag gjort för fel? Var det åldern, kläderna? Var det hudfärgen? Det hände fler gånger. Att gå in i en affär förde med sig en omedveten ansträngning – tänk om ett halsband råkade falla in i väskan? Vad skulle jag göra då? Jag var ju dömd på förhand. Och samma sak på stan, i tunnelbanan, den där blicken, den växande paranoian, ansträngningen. ”Jag kan prata svenska. Jag är en snäll person. Jag har en positiv attityd. Jag är LAGLYDIG.” Ett fängelse, och jag är min egen fångvaktare.

RUMMET är till för alla oss som känt friktion när vi tagit upp något och det landat fel. När våra utseenden har studsat mot midsommarfirandet, kräftskivan, whatever. När våra utseenden har gett andra en ursäkt att fråga: ”Ursäkta, men vart kommer du ifrån egentligen?” RUMMET är en frizon, ett nätverk, en plattform, en gruppkram, ett utrymme där vi alla kan få lov att bara vara. Fatta vad skönt.

1. RUMMET är separatistiskt för rasifierade personer – inte nödvändigtvis lika mycket av lust som av nöd. Inte nödvändigtvis lika mycket av utopiskt tänkande som av nykter realisation. I det vita samtalet blir vi konstant bromsade i våra antirasistiska och intellektuella processer när vi hela tiden krävs på förklaring, på hjälp, på undervisande, på förståelse, på bevismaterial, på tröst. Det här är RUMMET där vi slipper detta.

2. RUMMETS VI är alltid rasifierade personer – i motsats till VI:et i världen utanför, där vita alltid är de tilltalade, de med agens, de med en röst. Där är vi alltid de omtalade, de diskuterade, de andra; aldrig de med egna röster, aldrig den tilltänkta läsaren. Rasismen gör oss till objekt: den avhumaniserar oss, gör att våra förluster, levnadsvillkor och liv värderas lägre. Den blicken legitimerar en politik som utvisar människor till döden, normaliserar brutala arbetsförhållanden. Men vi ser. Vi ser att det är ett övergrepp att bli konstant omtalad men aldrig tilltalad. I RUMMET är vi både aktörer och publik.

3. RUMMETS deltagare kan lägga sin roll som enskild grupprepresentant åt sidan – här behöver vi inte oroa oss över att vara dåliga representanter, här slipper vi tala för varandra. I RUMMET är vi individer, här är ingen någons ombud. I RUMMET behöver vi inte skräda orden, väga dem varsamt för att samtalslogiken endast tycks tillåta en att vara sin ytliga identitet, och endast en i taget: här slipper vi undvika missämja; här kan vi vara allt – och vara oeniga.

4. RUMMET vänder ryggen åt den vita publiken. För vi kan inte utveckla resonemang om de hela tiden dränks i vita tårar. RUMMET är inte en plats där vi dömer varandra på förhand, utan där vi får tänka högt. RUMMET vet dessutom hur skrämmande enkelt det är att få diskussionen att avstanna. Hur lätt det är att avbryta någon som inte har språket, någon som inte bär på självklarheten i att få plats i ett offentligt samtal i kroppen. Men missuppfatta inte detta. Det är inte våra kroppar som förvägrar oss samtalsinträdet, våra kroppar bär aldrig skulden för att samtalstonen är fel. Den vita blicken perforerar samtalet, ställer irrelevanta frågor, hittar en egen samtalston med en egen hierarki. Vi har alltför länge lärt oss ducka för just det. RUMMET räds inte konflikten men är ointresserat av att bemöta den inom de ramar som ställts upp. Vi river därför alla hinder, bygger en egen yta, en egen plats med egna bollplank att studsa tankarna mot.

5. RUMMET är en säker plats för alla rasifierade – oavsett könsidentitet, klass, ålder, funktionalitet, sexualitet. RUMMET skapar sina egna normer – och har din rygg.

RUMMET är kropparna som inte passerar spärrarna utan identitetshandlingar.

RUMMET är namnen folk slutat försöka uttala.

RUMMET är kropparna som rör sig i utkanten.

RUMMET tar platsen som förvägrats oss.

RUMMET är våldsamt, ömmande, äcklat, vackert, skitfult, perfekt.

RUMMET tar bladet från munnen.

RUMMET är lugnt och resonerande.

RUMMET tänker aldrig efter.

RUMMET har viktiga saker att skrika.

RUMMET blir önskade ut ur landet när vi inte visar tacksamhet.

RUMMET är inte tacksamma.

RUMMET har glimten i ögat och skärvan i fickan.

RUMMET är blodigt allvar – slits ut, mår dåligt, självhatar.

RUMMET ”måste vara bättre än svenskarna för att slå sig fram”.

RUMMET vill prova en tanke och låta den flyga.

RUMMET minns känslan av att leka ”neger och president” under rasten.

RUMMET är.

RUMMET minns sin första kontakt med Tintin i Kongo.

RUMMET kvoterar aldrig in vita för mångfald.

RUMMET omyndigförklarar vit feminism i analysen av rasifierade, könade kroppar i en vit värld.

RUMMET begär inte att vi ska representera våra kön, sexualiteter, färg, etiketter.

RUMMET är dina vapendragare och solidariska meddemonstranter.

RUMMET förstår inte alla ord.

RUMMET vänder ryggen åt den vita publiken.

RUMMET fick alltid vara Scary Spice.

RUMMET vann en gång en luciatävling men då gjordes hela tävlingen om på frökens initiativ.

RUMMET är Arja Saijonmaa och Slash och Brandy och Trey Songz.

RUMMET är inte bittert men bits.

RUMMET filar inte naglarna medan vitheten hinner ikapp, utan vässar pennan (och kniven).

RUMMET fläker ut sig, delar med sig, ger bort nyckeln till dagboken.

RUMMET är dina systrar, bröder och syskon.

RUMMET grät när de läste James Baldwin.

RUMMET har aldrig läst James Baldwin.

RUMMET undrar: Vem fan är James Baldwin?

RUMMET fick det med modersmjölken.

RUMMET fuckar upp stämningen.

RUMMET kastar ut den vita publiken som avbryter föreställningen. THE SHOW MUST GO ON!

RUMMET står kvar på scen.

///

OM RUMMET
Till en början är RUMMET en digital plattform för rasifierade. Men egentligen finns det inga fysiska begränsningar för var RUMMET kan existera. RUMMET är i grund och botten ett separatistiskt samtal som kan uppstå i en studiecirkel, ett ölhäng eller i en Facebooktråd. Det är ett samtal som dessutom kan pågå på flera olika ställen samtidigt.

Publicerat 2013-12-09

24 Kommentarer

  • Pierre Larancuent says:

    Riktigt nice initiativ! Det finns ett otroligt behov av det här – texter som sätter ord på diffusa känslor människor som stör många, men utan att de förstår att det som stör är konkreta mekanismer vilka diskriminerar, rasifierar, kategoriserar och nedvärderar individer på grund av \"ras\" och/eller etnicitet (begrepp som märkligt nog används synonymt i ankdammen Sverige).

    Jag har sedan länge kommit till en liknande slutsats som ni: \"to reject the rejector\" är enda sättet att uppnå någon känsla av frihet och egenvärde. Men det ger knappast någon känsla av samhörighet, av att tillhöra en gemenskap. Hoppas och tror att RUMMET kan fylla detta behov för de som har det. Ser fram emot att följa utvecklingen och räknar med att få läsa mer texter av denna kaliber …

  • Rosie C says:

    Eller så slutar vi vara separatister och möter världen på lika villkor. Ni representerar inte mig och ni skapar inget positivt. Ni vrider klockan tillbaka till flyktingförläggningen och middagen hos människor man aldrig skulle umgåtts med i hemlandet, gnället, allas fel utom mitt. Utge er aldrig för att representera mig.

  • Gustavo says:

    Smärtsamt vacker medvetenhets kamp

  • Sara says:

    Så extremt bra initiativ! Fan, det händer saker!! 😀 😀

  • A says:

    Yay all pepp!!!! <3 <3 <3 Äntligen!

  • Carmen says:

    Trots 38 år i Sverige, bland-familj, medelklassyrke (numera)och arbete i en plats som nog räknas som progressivt, 38 års ideellt arbete inom organisationer som kämpar mot orättvisor och säger sig utmana maktstrukturer, etc.kan jag känna igen mig djä…
    mycket i det som RUMMET beskriver. Även om jag inte tror på separatism som kampstrategi, tror jag på separatistiska utrymmen så man kan andas lite då och då, känna igen vissa situationer och bli påmind om att det är maktstrukturer det handlar om och därmed få bekräftelse på att det inte är mig som det är fel på…Därefter kan man gå ut och kämpa mot systemets diverse olika strukturer tillsammans med andra!

  • André says:

    Rosie C – Ett av Rummets ståndpunkter är just att \"RUMMET begär inte att vi ska representera våra kön, sexualiteter, färg, etiketter.\" så nej, de kommer inte säga sig representera dig.

  • Carmen says:

    Till Rosie C
    Problemet är att vi INTE möter världen på LIKA VILLKOR hur mycket vi än anstränger oss. Jag tror inte RUMMET ger sig ut för att representera andra än sig själva och de som vill identifiera sig med det de skriver. Jag tror inte heller på enighet baserad på etnicitet oavsett ideologiskt eller andra identifikations beröringspunkter. MEN jag vet att i min hemkontinent värjde man sig på exakt samma sätt som du när vi ursprungsfolk pekade ÄVEN på ras/etnicitetsbaserade orättvisor (förutom klass-, kön-, etc.) och ifrågasatte de vitas/mestisernas tolkningsföreträde av världen under de sista 500 åren av kolonialt och nykolonialstyre.

  • SlugRäv says:

    Grymt! Jag är ärad att stå utanför RUMMET. Det är min tur att längta in. /mvh en vithetsprivilegierad kropp

  • Annbritt says:

    När vi startade det första kvinnohuset på 70-talet var det oxå pga behovet av ett separat rum. Det var helt enkelt en nödvändig del i frigörelseprocessen. Vi var dock inte lika vältaliga, bara jävligt förbannade…

  • Per says:

    Imponerande! Hoppas det blir grymt bra! Glöm inte att dela med er sen.

  • Tekla says:

    Kan man räkna sig till rummet om man har varit psykpatient och känner sig utsatt i att vara det?

  • Victoria- Alla Förtjänar Att Leva says:

    Men seriöst, VART är RUMMET? Jag vill ju så gärna träffa er! :-)) <33 pussar från en förväntansfull person

  • Lina says:

    Vilken fantastisk text! Tack.

  • Marita says:

    Jag rös grät ock log inkännande när jag läste denna text! Tack!

  • Amapola says:

    Mycket väl uttryckt men ändå ofullständigt, det handlar om maktstrukturer, där bara en\"verktyg\"kan hjälpa dig \"uppåt\" och det är pengar! Så, tyvärr ideologi behövs och är allra viktigaste del av vår kamp, vill vi eller inte, så kommer vi att relegeras till samhällets kanter om vi inte inser vilka vi är och fortsätter att bejaka slavrollen med en smile på läppar. Vi är \"arbetarklassen\" som ingen nämner för ja, man skäms för att vara! Det är inte bara rasen som skiljer oss åt utan även syn på medmänniskor, värden som ligger bakom den synen. Jobbar med barn från alla hörn i världen, barn lär sig från vuxnas värld…och den är bristande! RUMMET behövs, självklart men risken för vidare segregering och fördjupning av skillnader mellan oss är stor, jag vill att alla vi enade kan bygga upp ett samhälle som integrerar och erkänner varandra som lika värda och värdiga medborgare! Alla för allas lika rätt oavsett ursprung, och att \"rätten\" bestäms av oss alla inte av rika-vita män (kvinnorna är sällan delaktiga i såna beslut och när de är med bejakar de vita mäns, idéer för det mesta) då kanske kan vi börja tro på nuet och en framtid värd att kämpa för!

  • Amapola says:

    Förresten, det Bang gör kallas för censur! Förstår att spam och grova ord tas bort, är onödiga men censur har gjort att texterna blir ofullständiga, beskärda tankar…om vi vill att idéer blir spridda utan gränser, censur är onödig med…vilken paradox, eller hur? Rummet säger att man är tvungen att bli tam, anpassa sig till den vitas samhället, vad är censur då? om inte ett sätt att anpassa alla till Rummet synsätt? Som ni ser, frågor uppstår efter varje handling och vi är tvungna att besvara de om vi vill skapa det samhället vi pratar om, equal and free! Jag vill inte bli \"accepterad\" jag vill bli respekterad för det jag är: en lika värdig medmänniska!

  • Johanna Palmström says:

    Hej Amapola!
    Vad menar du med att det Bang gör kallas censur?
    Vänliga hälsningar
    /Johanna Palmström, johanna.palmstrom@bang.se

  • Ylva Habel says:

    Mycket uppfriskande att se detta! Hoppas att Bangs egen maktstruktur låter sig påverkas av denna text!

  • Sabina says:

    Bra initiativ, tycker att det har saknat ett sånt här forum.

  • Mike says:

    Baby, om du ska separera vill jag vara mer än ett tillfälligt rebound.

    Jag vill att du tar mig på allvar, jag vill att du tillåter intern oenighet, jag vill att du lyssnar på mig utan att hela tiden ha ett känsligt öra och ett nyfiket öga vänt mot det vita majoritetssamhället.

    Kommer du att lyssna på mig när jag pratar om rasism bland andra rasifierade? Hur kommer du att reagera när det visar sig att det enda vi har gemensamt är våra erfarenheter av rasism, ingenting annat?

    Blir du kränkt då?

    Klassar du mig som vit då?

    I sånt fall kommer Rummet bara vara ännu ett rum i Babels torn, oavsett vad ni själva påstår…

  • Mostafas Intifada says:

    Tack systrar för ert fina manifest.

  • Jim says:

    Det här är något alla människor borde läsa.

  • My Homepage says:

    … [Trackback]

    […] Find More Informations here: bang.se/vi-vander-oss-for-forsta-gangen-till-varandra/ […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen