CC Nowovyr

Vi överlever alla enstaka fester

Text av Leila Brännström | Bang 3/2014 | TEMA TROVÄRDIGHET

Vad hände med könsknasets politik? Leila Brännström skriver om tolkningsföreträde och solidaritet och begrundar den härva av omständigheter som format hennes liv i en kärleksförklaring till alla dem som insisterat på rätten till levbara liv.

Ingen säger att den ägnar sig åt identitetspolitik. Identitetspolitik finns bara som tillmäle. Men vad är det den som beskylls för att bedriva identitetspolitik gör? Förklarar den alltid vad människor förstår, känner och gör med hänvisning till deras position i en struktur? Är den alltför upptagen av sig själv och de oförrätter den har genomlidit? Vill den bara ge utlopp för sin ilska och frustration i stället för att förändra allas våra förutsättningar? Eller handlar det om att den talar om känslor, begär och bekräftelse i stället för materiella frågor? Och om det är så att dens liv inte går att leva på grund av hur känslor, begär och bekräftelse normalt är strukturerade, är det då ändå inte en materiell fråga?

*

All solidaritet kommer inte ur gemensamma erfarenheter och intressen. Människor är sina liv och människor är inte sina liv. All solidaritet förutsätter en vilja och en förmåga att ta beskrivningar av problem som en själv inte upplevt eller upplever på allvar. Solidaritet är på så sätt också ett vetande. Solidaritet förutsätter att en är beredd att anstränga sig för att begripa andra, göra sig själv besvär och på allvar bli ett vi med dem en solidariserar sig med. Solidaritet är inte välvilja. Solidaritet är inte en ståndpunkt. Det är omöjligt att bli ett vi med dem en solidariserar sig med. Solidaritet är trots det att låta sig förändras. Vi behöver varandra för att få slagkraft nog att åstadkomma förändring. Vi är utelämnade åt varandra. Sådana är villkoren.

*
En gång skrev Stuart Hall (1) att begreppet etnicitet borde återerövras. Nästan från början har talet om etnicitet varit ett sätt tona ner rasismens verklighet, och samtidigt låsa fast människan vid sitt ”ursprung”. Etnicitet, skrev Hall, borde i stället stå för det faktum att alla alltid talar utifrån en specifik plats, en specifik historia, en specifik kultur.

*
Om och om igen bekräftas det att de som bebor sin kropp och begär i enlighet med det kön de tilldelats vid födelsen är inskränkta av strukturella skäl. Varför fortsätter de könsriktiga att förallmänliga sina identitetsspecifika erfarenheter? Varför tar de för givet att det är okej att vara öppen med sin begärsriktning på snabbköpet, på jobbet, överallt? Varför finns de överallt? Varför omger de sig med gelikar, läser bara film och böcker som handlar om dem själva och frekventerar platser som är avpassade för dem? Varför är vanliga fester arenor för deras identitetsspecifika begärsutlevelse och bekräftelsespel? Varför är de könsknasiga bara synliga som exotiska inslag eller frånvarande på vanliga fester? Varför heter det inte identitetspolitik när folk aningslöst, oomtalat, orienterar sig mot varandra på det könsriktiga sättet?

*
Är de könsknasigas livsvillkor obegripliga för den så kallade allmänheten? Eller är svårigheterna i våra liv inte tillräckligt allvarliga för att någon ska prioritera att lägga politisk energi på det? After all, varför göra en så stor sak av att deras vanliga fester är livslustförgörande för en? Politik ska inte reduceras till trivselfrågor. Världen brinner ju. Den ekonomiska ordningen ödelägger liv lokalt och globalt. Den organiserade rasismen är på frammarsch i Europa och i Sverige. Sverige är sedan några år tillbaka det land i OECD (2) där inkomstklyftorna ökat snabbast. Vem vill då lägga politisk energi på huruvida Leila trivs på vanliga fester? Vem orkar bry sig om att hon känner ett visst obehag inför den osynlighet och marginalitet som påtvingas henne i de sammanhang, det vill säga nästan alla, där de könsriktiga är upptagna med att bekräfta varandra, begära varandra, förstå varandra, spegla sig i varandra och så vidare? Orkar Leila själv det? Kan hon inte bara gå på andra fester, och vistas i de andra sammanhang som finns i vår tillåtande stad? Sedan när är det en mänsklig rättighet att trivas på tillställningar?

*

Vad hände med könsknasets politik? Den rörelseenergi som fanns från slutet av 1990-talet och fram till mitten av 00-talet har mattats av. Frågan som sägs kvarstå är vad de vill nu när de redan fått allt. De gånger ett bredare engagemang uppstår kring de könsknasigas livsvillkor så handlar det om förhållanden i andra länder. Och alltför ofta underbyggs det engagemanget av föreställningen om den egna moraliska överlägsenheten. I Sverige återstår bara lyxproblem. Vi har segrat. Homosexuella får gifta sig och skaffa barn (om de kan). Transpersoner tvingas inte längre att sterilisera sig för att få byta juridisk kön. Lagen skyddar de knasiga mot både diskriminering och trakasserier. Trösklarna för könsknas har sänkts, liksom kostnaderna. Könsknas är en upplevelse, en livsstil och en tillgänglig positionering som fler har råd att inleda en mer eller mindre allvarlig, mer eller mindre långvarig, relation med – i alla fall bland de ”upplysta” samhällsskikten.

Hur smakar vår seger? Den smakar reservat. Och där utanför är allt skört. Någon gång finns våld och fördömanden, någon gång exotiseranden. Ibland, helt oväntat, härbärgerar rummet dig. Men mest av allt finns marginalisering, med eller utan demonstrerad tolerans. Bara det som inte kan införlivas måste tolereras. Tolerans har dessutom marknadsföringsvärde. Varje svensk kommun med tillväxtambition har insett att det är bra att förknippas med en färgstark Prideparad.

Den dimension av könsknasets politik som handlade om att i grunden ifrågasätta de sätt på vilka kön, sexualitet, begär och bekräftelse normalt levs har tynat bort och omtalas i princip bara när den förlöjligas. Det finns en vilsenhet idag kring hur, och ens om, frågor om könsknas ska drivas. Vilken allvarligt sinnad människa vill vara med i en kamp som bedrivs genom att ett pastavarumärke bojkottas för att bolagets vd säger homofoba saker? Hur kan vi driva frågor om könsknas utan att implicit om igen bekräfta västerlandets förträfflighet, sekularitetens överlägsenhet och den politiskt medvetna medelklassens moraliska företräde?

*

Det sägs att könsknas är ett lyxproblem, men jag vet att människan kan gå under av det. Mitt liv gick länge inte att leva. När det inte finns någon möjlig roll för en att inta i de begärs- och bekräftelsespel som utgör ens konkreta livssammanhang blir det omöjligt att se sig själv i något som helst framtida livsscenario. Människan kan inte leva utan erkännande från sin omgivning, men villkoren för erkännandet kan underminera en. Jag talar inte om erkännande som tolerans, även om inte heller det fanns när jag växte upp. Jag talar om att vara begriplig, för sig själv och andra, som en kroppslig, sexuell, känslomässig varelse. Om möjligheten att dela värld. Jag talar om möjligheten att ingå relationer som inte förfrämligar en, att begära och vara begärlig som vän, som älskare, som människa.

Om en inte kan bli erkänd utifrån en viss uppsättning normer och begärsriktningar utan att gå under beror ens utsikter att leva på att en kan komma undan dessa. En måste distansera sig från det som underminerar en och ett sådant distanserande kan inte bara vara en rörelse i ens inre, i ens tankevärld. Det som behövs är ett annat konkret mänskligt sammanhang med normer, begär och ideal som möjliggör ens tillvaro.

Tack vare många tillfälligheter, tack vare dem som sträckte ut en hand mot mig, de som skapat begrepp och berättelser som gjorde mina erfarenheter gripbara för mig, de som gjorde det möjligt att översätta mitt knas i världen till något som är sprunget ur hur vi lever det gemensamma livet, tack vare de som skapat och skapar sammanhang med andra normer och begär, alla de som insisterade på sin, vår, rätt till liv lever jag nu ett liv som går att leva. Fastän vi aldrig riktigt var ämnade för liv.

*

Vad måste en försaka för rätten till liv? Måste en överge det en omges av, det som förankrar en och det en kommer ifrån, i rörelsen mot de platser där en kan leva? I den rörelsen övergav jag inte bara min sociala omgivning, utan mitt språk, min musik, min självklara plats i det exiliranska samhället och alla de människor jag kunde skämta med om en uppväxt i den islamiska revolutionens omedelbara kölvatten. En begriplighet erövrades till priset av en annan obegriplighet: migrantens. Hade det varit möjligt att göra livet levbart på den platsen där jag befann mig? Var jag inte modig nog, ihärdig nog? Misstrodde jag de mina för mycket?

Är tiderna andra idag? Skär de unga fortfarande i sitt eget kött för att komma loss?

*

Det kallas rasism när någon förmodas vara annorlunda på grund av var den, dens föräldrar eller dens förfäder, kommer ifrån. Jag vet inte vad det kallas för när någon som är annorlunda för att den, eller dens föräldrar, kommer någon annanstans ifrån inte kan härbärgeras. När en föreställer sig familj och intimitet på andra sätt, sörjer andra förlorade och tillspillogivna liv, förhåller sig till andra kollektiva trauman, behöver frigörelse från andra saker, skrattar åt andra skämt, relaterar till andra barnprogram och sånger, inte fattar poängen med ett liv som till alla delar är självständigt och valt …

*

När jag tänker tillbaka på mitt liv känner jag en enorm sorg över hur det vecklades ut. Sorg över det liv som har kommit att bli mitt, sorg över alla år som försvann i förtvivlan, sorg över att jag inte kunde stå upp för mig själv, sorg över ängsligheten som följt mig som en skugga, och sorg över överseendet mot dem som gjort mig illa. Sorg över att inte ha levt ett liv i stolthet, respekt, gemenskap och generositet. Jag kommer inte undan vår tids mest omhuldade trossats, att våra liv är resultatet av våra val och beslut, och grämer mig därefter. Och ändå vet jag att den absoluta merparten av det som jag idag önskar att jag hade gjort inte var tillgängligt för mig där och då. Ofta inte ens som en tanke, som en möjlighet i världen. Ibland som en abstrakt potential, något som jag visste fanns på andra platser, tillgänglig för andra människor, men inte inom räckhåll för mig.

*

Det som blev mitt liv formades framför allt av sociala och politiska förhållanden bortom min kontroll. Av att ha fötts in i ett folk vars försök att bli herre över sitt eget öde slutade, liksom så många andra försök från jordens fördömda, i blodbad och terror. Av att ha växt upp medan ett åtta år långt krig slukade de unga männen och förgjorde deras mödrar, normaliteten, framtiden. Av migrationen och den desorientering, förlust av språk, kunnande, självklarhet och människor som följer på den. Av rasism och misogyni. Av missbrukets sociala arv. Och av ett könsknas som aldrig var ett val, en politik, en idé, utan något som fanns även när jag inte hade ord för det.

Det som blev mitt liv formades av en härva av omständigheter. Det är omöjligt att avgöra vad exakt som orsakat vad: vilka sorger och smärtor som kan föras tillbaka på strukturella förhållanden, vilka som härrör ur olyckliga tillfälligheter och vilka som handlar om egna misstag och karaktärsfel. Sprack min ungdoms kärleksförhållanden för att det var så svårt att leva i och med könsknas, så svårt att leva i halvhemliga förhållanden, eller sprack de såsom så mycket i världen hela tiden spricker? Valde jag utbildningar jag inte ville ha för att de yrken jag ville ha krävde renare svenska och en större förmåga att navigera i det nya landet? Eller valde jag dem för att jag i likhet med många andra behövde ekonomisk trygghet och saknade modet att ta risker?

Likaså är det omöjligt att säga exakt vilka tillfälligheter, vilka privilegier och vilka samhällsförändringar som gjort att mitt liv går att leva idag. Det jag med all säkerhet vet är att allas våra utgångslägen skiljer sig åt. Att somligas är bättre avpassade än andras för att leva, och att tillhörigheten till fördelaktigare medborgarskap, kulturer, klasser, kön, hudfärger, begärsriktningar, funktionaliteter, familjeomständigheter säger så mycket, men aldrig allt, om ifall en människa kan leva ett levbart liv.

*

Könsknasets politik handlar i första hand inte om huruvida jag trivs på nästa fest, utan om att det sätt på vilket kroppslighet, sexualitet, begär och bekräftelse normalt levs gör livet olevbart för många människor. Vi överlever alla enstaka fester, det är den sammanlagda effekten, upprepningen och mönstren av uteslutning och marginalisering, som underminerar levbara liv.

*

Vi som har överlevt eller försöker överleva diverse politiska och sociala olevbarheter bär på sår, smärta, agg och ilska. Vi avkrävs ofta minnesförlust. Vi uppmanas komma över vårt förflutna, höja oss över det, vara konstruktiva, framåtblickande och fokuserade på helhetsbilder. Ligga lågt för att ge företräde för viktigare frågor. Det är som om att vi står i vägen för den ljusa framtiden och för mänsklighetens frigörelse. För att vi har svårt att underordna det som betraktas som ”trivselfrågor”, ”minoritetsfrågor” eller ”mindre brännande frågor” en bred organisering med genomslagskraft. Är inte en annan bred organisering med genomslagskraft möjlig?

Vår sorg och vår ilska är berättigad, men kan inte alltid få utrymme. Det finns människor, också människor som inte medger oss rätt till liv, som är mer utsatta i världen än vad vi är. Vi har ett ansvar mot dem. Vi har ett ansvar för att finna sätt att liera oss med dem som vill förändra de förhållanden som genererar och upprätthåller ojämlikhet, utsatthet och fattigdom. En del av dem kan vara blinda inför könsknas eller andra knas. Politik handlar om att skapa sammanhang som understödjer vår överlevnad, men det handlar också om att forma framtiden. Det finns de som vi måste fortsätta deala med för att de, trots allt, är våra allierade i kampen för en bättre värld.

Kom ihåg, också vi är blinda. Vi vet bara inte inför vad.

*

Sorgen och ilskan över oförrätter får inte förtära oss. Vi har på allvar rätt till liv, det vill säga rätt till lättsamhet, till glädje, till nyfikenhet, till kärlek till grekisk filosofi och cyborger. Vi har rätt att skita i saker, navigera förbi, inte ta åt oss, skratta åt det hela. Vi har rätten att inte ständigt förhålla oss till den underordning vi varit och är i.

En kan inte alltid befinna sig i pedagogiska situationer, en kan inte alltid visa tålamod, och en orkar inte alltid kämpa till sig utrymme. Egna rum är livsviktiga för att inte bli dränerad av att stå i opposition, för att formulera behov och strategier, för att bygga stolthet och styrka, för att vila i, skratta i, driva med sig själv i, vara självklar i, för att finna vänner och bli förälskad. Heterotopier – förverkligade utopier. Vackra som Tivoli eller en matta från Kerman.

*

Viktighetsjargongen kommer i många olika skepnader. Viktighetsjargongen placerar frågan om en serietidnings framställning av afrikaner intill resursklyftorna mellan vita svenskar av västeuropeiskt ursprung och de andra. Den jämför frågan om ett avskilt omklädningsrum för diverse könsknasiga och för dem som av andra skäl har svårt för nakenkultur med kvinnors obetalda och underbetalda arbete. Den placerar frågan om rätten till levbara liv intill den materiella nöden och det fysiska våldet. Viktighetsjargongen slår fast att kritik, ilska och besvikelse inte ska riktas inåt, utan utåt, mot de ”egentliga fienderna”.

Viktighetsjargongen gör gällande att de ojämlikheter och orättvisor som genereras av den ekonomiska ordningens sätt att fungera och av den orimliga globala resursfördelningen är de som är svårast att få gehör för från den politiska och massmediala eliten. Den gör gällande att politik i syfte att förändra det kollektiva livets former kräver makt och hegemoni och inte bara kan handla om maktkritik. Viktighetsjargongen är lömsk för att dessa insikter är riktiga, men används som ett sätt att tillbakavisa rättmätiga krav. Den är lömsk för att det inte är kritiken av serietidningar, kravet på avskilda omklädningsrum, det artikulerade begäret att bli härbärgerad som människa, eller ens en tendens till ”lättkränkthet” som upprätthåller den materiella nöden och det fysiska våldet.

Du som pratar viktighetsjargong, inse att du kan vara del av någons problem. Fråga dig vad du har investerat i bilden av dig själv som den politiska kampens primära, minst egennyttiga eller mest radikala subjekt. Fråga dig vad du egentligen åstadkommer när du gör en prioritetslista.

Du som bemöts av viktighetsjargongen, lyssna på den underförstådda eller missriktade vädjan om deltagande i kampen för ekonomisk jämlikhet och global rättvisa som underbygger den.

*

Det finns inga friktionsfria rum. Vi kommer alla från specifika platser, är formade av specifika historier och kulturer, har lidit nöd och funnit glädje på olika sätt. Också i de egna rummen kommer det att visa sig att andra vill lyfta andra problem än dem som ligger dig närmast huden och vill använda strategier du inte tror på. I de egna rummen lär vi oss att våra erfarenheter skiljer sig åt. Könsknas är en sak när du passerar och en annan sak när du inte passerar. Rasism är en sak när du kan förkroppsliga alla de västerländska medelklassidealen utom färgen, och en annan sak när du inte kan det. Kvinnoförtryck är en sak när du försöker få ihop ditt livspussel och en annan sak när du är underbetald och sliter för att lösa andras livspussel.

Politik kan aldrig bara vara grundad i gemensamma erfarenheter. Våra erfarenheter är för komplexa för det. Gränsen mellan gemensamma erfarenheter och solidaritet kommer alltid att vara flytande. Politik kommer alltid att också handla om solidaritet och om vart vi ska.

Efterord:
I mars 2014 arrangerade Salong Högdalen en samtalskväll som bland annat behandlade de konflikter som hade uppstått inom Stockholms feministiska community under vårvintern. Ytterst handlade konflikterna om vem som ska känna sig välkommen i feministiska sammanhang, vems ord som ska tas på allvar, och vems behov och intressen som ska värnas. Den här texten är en något omarbetat version av mitt inlägg från Salong Högdalen: en spontan förteckning över de tankar som genomkorsade mina försök att orientera mig mänskligt och politiskt kring de frågor som konflikten väckte.

Fotnoter:
(1) Stuart Hall var en jamaicansk-brittisk kulturteoretiker och sociolog som, bland mycket annat, skrev om möjligheterna och riskerna med politisk mobilisering utifrån ras.

(2) Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är en internationell samarbetsorganisation vars syfte är att bidra till tillväxt, sysselsättning och ökad levnadsstandard i medlemsländerna. 34 höginkomstländer är medlemmar i OECD.

 

Publicerat 2014-11-10

One Comment

  • Helena Cederholm says:

    Fantastisk text! Men, är det möjligt att bli ett vi med dem vi solidariserar oss med eller är det inte möjligt …?

    Klurar på det här: “Solidaritet förutsätter att en är beredd att anstränga sig för att begripa andra, göra sig själv besvär och på allvar bli ett vi med dem en solidariserar sig med.” […] “Det är omöjligt att bli ett vi med dem en solidariserar sig med.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen