"Vi förlorar på att inte tala"

Text av Sonja Schwarzenberger

Lagen säger tydligt: Sex utan samtycke är inte sex, det är våld. Men vad säger skick och bruk? Att det är mer kutym att bita ihop och stå ut än att börja knuffas och skrika. Bangs Sonja Schwarzenberger sonderar avgrunden mellan retorik och praktik.

Foto: Karolina Henke

Jag vaknar av smärtan, min kropp är omtöcknad och jag försöker säga något men inga ord kommer ut. Jag lägger märke till att det droppar gråt över mina kinder, men jag kan inte komma ur det förlamade tillståndet. Talet är borta, men tankarna är klara. Det gör ont. Jag undrar om jag kommer att kräkas, för skammen trycker sig upp genom halsen, ger sura uppstötningar.

Han gör något med mig som jag inte sagt ja till. Kanske tog han min sömn för ett tyst medgivande. Jag försöker protestera igen men chocken hindrar mig och jag skäms.

Det är det sorgligaste i historien, att det är jag som skäms över vad min pojkvän gör med min kropp. Jag känner ilska och rädsla, men samtidigt en inre förmaning att inte konfrontera honom. För vad skulle jag säga? Ursäkta men håller du på att våldta mig nu?

Efteråt visste jag inte vad jag skulle kalla det som hade hänt. Eftersom jag inte hade skrikit, slagits, eller sagt ifrån tänkte jag att det definitivt inte var tillräckligt illa för att anmäla. Dessutom hade jag varit nyfiken på det där han gjorde, vilket fick mig att skämmas ännu mer. Så jag sa ingenting, varken till honom eller andra. Jag hade förverkat rätten till det.

Genant nog visste jag bättre, för jag hade hört om fall där kvinnor reagerade precis så här, men då hade jag tänkt: Jag kommer inte vara en av dem som börjar skämmas, jag kommer inte vara en som håller tyst. Så sorgligt att vara så liten och så vanlig.

Det har gått ett halvt liv sedan dess. Tid som jag dömde mig själv att betala i skuld. Skuld över att jag vänligt sagt hej till exet när jag mött honom på stan utan att vi någonsin pratat om vad som hänt. Skuld över att jag var en dålig feminist som inte gjorde något, och skam över att jag kunde känna lust till sex som påminde om vad han gjort. Slutligen kände jag tvivel på min egen trovärdighet. Hade jag verkligen rätt att må dåligt över den där natten? Att minnas den och rentav kalla den för… jag har aldrig kunnat slå mig till ro med ett ord. Det finns inget som i hjärtat känns rätt.

Lagen säger tydligt: Sex utan samtycke är inte sex, det är våld. Men vad säger skick och bruk? Att det är mer kutym att bita ihop och stå ut än att börja knuffas och skrika. Smärta eller olust väger lätt i jämförelse med att bryta sociala regler. Med den logiken var det rimligt för mig att välja killens bekvämlighet över värdet och rätten till min egen kropp.

För att vi ska börja sätta gränser måste vi genomföra en attitydförändring som gör det möjligt. Det är därför vi pratar om det här. Vi förlorar alla, oavsett kön, på ett klimat där vi inte kan tala med varandra och där vi steglar dem som vågar berätta om sexuella kränkningar.

Jag var 16 år när jag för första gången tänkte: Det har hänt så många. Jag hade knappt börjat utforska sex men redan fanns det berättelser som spände från våldtäkt till det vi inte hade ord för. Gråzoner. Nu fylls tidningarna av berättelser om det. För idag är dagen då vi i stället för att känna skam börjar prata med varandra.


Vi vet inte
vad som har hänt mellan Assange och kvinnorna som anmält honom för våldtäkt. Men vi vet att kvinnorna som vågade anmäla ett upplevt brott bemötts av misstro och hat. Det speglar en struktur som vi känner igen från otaliga fall, även där dom fallit i målet.

Jag skriver inte för att ställa någon till svars, utan för att visa hur oerhört svårt det är att tala om sexuella kränkningar och gränser. Jag skriver för att jag inte är ensam. Bakom min berättelse står hundra till. Det är med djup tacksamhet som jag håller er i handen i dag.

Publicerat 2010-12-19

Leave a Comment

  • Anonym tjej says:

    Modiga kvinna! Jag håller dig och alla som pratar om det i handen men orkar inte gå tillbaka i minnet för att studera alla gråzoner jag har vistats i själv. Inte idag, inte just nu. Det är tungt. Svårt. Hårt. Ni är alla så bra som berättar. Hade ni inte börjat tala hade jag inte ens funderat på vad som hänt tidigare i livet – och varför jag förlorat all respekt för män.

  • Steph says:

    Hej Sonja! Tack för din berättelse, det är viktigt att prata om det här! Att skriva och mötas och lufta. /S

  • johanna says:

    Tack för din text! Själv var jag ihop med en kille en gång, i nästan tre år. Två av de åren hade jag sex mot min vilja, gång efter gång efter gång. Jag blev inte “tvingad” – inte fysiskt. Men känslomässig övertalning (och den kan vara ordlös) kan vara nog så effektfull och skadande för ens känsloliv rent allmänt och ens känslor inför sex i synnerhet. När jag tänker på det i dag minns jag mest den hemska tomheten i att ha sex utan tillstymmelse till kåthet, med någon jag “älskade”. Jag minns inte hur jag resonerade med mig själv. I en relation ska det finnas ett viss mått av sex. Så tänkte jag nog. Om jag bara släpper efter så kommer nog viljan efter en stund. Jag såg till att få orgasm varje gång för att känna mig mindre som ett offer. Ja, det var nog det jag kämpade mest med: att slippa känna mig som ett offer. Jag var ju feminist. Andra blir utsatta för sexuella övergrepp, men inte jag. Det var flera år efteråt som jag insåg vad jag hade varit med om och hur mycket det hade skadat mig. Jag vet inte om det är läkt än. Och ni som jag undrar säkert: hur kunde han? Han måste väl ha märkt. Ja…han måste ha märkt. Jag förstår ingenting. I det vi kallar “kärlekens” namn låter vi andra begå våld på oss och vi fogar oss. För att inte framstå som svaga pratar vi inte om det med andra. Jo, nu gör vi det. Tack!

  • Staffan Bengtsson says:

    Jag önskar jag kunde med att berätta om mina upplevelser, men jag kan inte med det.

  • Sonja says:

    Johanna, Steph och Anonym tjej: Tack för era reflektioner och berättelser! Staffan, jag förstår, man ska nog inte tala om det förrän det känns rätt.

    Gå gärna in på http://www.prataomdet.se och läs fler tankar eller prata själva. Mod och kraft!

  • Göran Rudling says:

    Sonja,
    Läste din berättelse på SvD men tappade lusten att kommentera när jag läste kommentarerna.
    Du beskriver ett sexuellt möte som du inte samtyckt till. Och att minnet av det lever kvar, länge. Precis som det gör för 1000 tals andra.
    Du skriver att ”Lagen säger tydligt: Sex utan samtycke är inte sex, det är våld.” Det är tyvärr inte sant. Det finns inte ett ord om samtycke i lagen. Lagen talar om misshandel, våld eller hot om brottslig gärning.

    Jag förstår att du kräver att lagen ska vara baserad på samtycke, även om du inte skriver det. Min förhoppning är att ”prata om det” kan få fler att förstå hur skadligt ”ensidigt” sex faktiskt är. Och när fler förstår, kommer fler kräva en lagstiftning som är i linje med hur vi vill att det ska vara. Om det inte är ömsesidigt samtyckt så är sexuella handlingar brottsliga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett kuvert

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen