Vi är inte maskiner, vi är inte naturresurser

Text av Kajsa Ekis Ekman | Bang 3/2010 | TEMA UTOPIA

Under sommaren har företrädare för flera riksdagspartier krävt en utredning av surrogatmödraskap i ”positiv anda”. Kajsa Ekis Ekman förklarar varför de har fel.

10-3_gravid.jpgJenny Westerstrand sa en gång: När den nya, utopiska människan ska skapas i Sverige, se dig om efter läkarna och kirurgerna. Vi har en historia av att försöka rätta till samhällsproblem i laboratorier, från sterilisering till skönhetsoperationer. Varje gång förklaras att det medicinska ingreppet ska lösa ett problem som uppkommit av samhälleliga skäl: fattigdom, skönhetsideal eller åldersdiskriminering.

Nu har en ny “laboratorielösning” kommit på tapeten – surrogatmödraskap. Idén är att barnlöshet, både heteropars och bögpars, ska lösas genom att kvinnor ska ställa upp, genomgå embryotransplantation, föda och lämna barnen ifrån sig. Så kan alla få biologiska barn utan att behöva dela vårdnaden med mamman. RFSL har drivit frågan i några år och under Stockholm Pride-festivalen annonserade plötsligt en mängd partier (s, v, fp och mp), att de ville se en utredning om surrogatmödraskap “i positiv anda”. Det handlar ju bara om att hjälpa barnlösa, i all välmening. Eller?

Jag har studerat surrogatmödraskap i fyra år och här ska jag berätta hur det fungerar och förklara varför jag tagit ställning emot det.

Handeln med graviditet har sitt ursprung i sjuttiotalets USA. Annonser började dyka upp i amerikanska tidningar där män vars fruar var infertila sökte kvinnor som kunde föda dem ett barn mot betalning. Kvinnorna inseminerades och männen “adopterade” sina egna barn. Snart började agenter koppla ihop barnlösa par med unga fertila kvinnor och det dröjde inte länge förrän det hade blivit en lukrativ affärsrörelse. Välbeställda par kunde betala mycket för att få ett barn som var biologiskt relaterat till fadern. Med tiden började andra grupper använda sig av möjligheten. Ensamstående män, homosexuella män och kvinnor som inte längre var fertila eller inte ville förstöra kroppen med en graviditet. Idag är det en global industri, där fattiga kvinnor i tredje världen och arbetarklasskvinnor i väst används som avelsdjur åt jordens rikaste.

När surrogatmödraskap var etablerat i USA och England började engelsmän och amerikaner söka sig till Indien och Ukraina. Tanken med att flytta industrin till tredje världen var, förutom det billigare priset, att undvika vårdnadstvister. Efter det omtalade fallet “Baby M”, där en amerikansk kvinna ångrat sig och ville behålla barnet hade de amerikanska agenturerna lärt sig en läxa: det gällde att inte ge den födande modern för lång betänketid. I Indien har lagarna anpassats till detta krav.
I Indien har de inblandade parterna föga mer kontakt än de som köper en mobiltelefon har kontakt med fabriksarbetaren som tillverkat den. Den födande kvinnan och det beställande paret träffas ofta bara en gång i det inledande skedet, ibland inte ens det. Sedan sker all kontakt via kliniken. Ibland vet inte surrogatmodern vilket land barnet i hennes mage kommer att hamna i och uppgifterna sparas inte alltid, vilket försvårar om barnet skulle vilja kontakta henne i vuxen ålder.

De mest ingående studierna av den indiska surrogatindustrin har gjorts av Amrita Pande från University of Massachusetts. Pande har själv indisk bakgrund och har tillbringat nio månader på en klinik i Gujarat och gjort 42 djupintervjuer med surrogatmödrar. Hon berättar om kvinnor som inte talar engelska, som inte förstår detaljerna i kontraktet – vilket är skrivet på engelska – som ibland övertalas av sina män till att bli surrogatmödrar och som, utan pengar eller advokater, står rättslösa. Eftersom det uteslutande är gestationellt surrogatmödraskap som tillämpas i Indien, d v s graviditeter där kvinnan bär någon annans ägg, måste kvinnorna genomgå omfattande hormonbehandlingar för att förbereda kroppen på embryotransplantationen.

Surrogatmodern Gauri berättar att ingen hade förberett henne på detta:

”Det enda de berättade för mig när jag kom dit var att det här inte var omoraliskt, jag behöver inte ligga med någon och att säden förs in i mig via en injektion. De sa också att jag måste behålla barnet i mig hela den återstående tiden, ta medicin i tid och lämna ifrån mig barnet. Vi får verkligen inte veta mycket om medicinerna och sprutorna. I början fick jag tiotals sprutor som gjorde väldigt ont, tillsammans med pillren som behövdes för att göra mig stark inför graviditeten. Vi [hon och hennes man] är inte lika utbildade som ni, förstår ni. Jag förstår egentligen inte mycket mer! Och jag litar på fru doktorn så jag frågar inte.”

Kvinnorna bor på ett lägenhetshotell under hela graviditeten. Enligt kontraktet har beställarna rätt att kräva att surrogatmödrarna ska gå i genom medicinska kontroller – och att tvinga dem att göra abort om de skulle vara gravida med tvillingar. Denna rättighet har dessutom bekräftats i en nystiftad indisk lag, enligt vilken det är doktorn, inte den gravida kvinnan, som har rätt att besluta om en abort vid surrogatmödraskap.

De gravida kvinnornas tillvaro regleras in i minsta detalj. I ett samhälle med nästan obefintlig mödravård för fattiga kvinnor behandlas surrogatmödrarna som om de vore gjorda av glas. Arlie Hochschild rapporterar att kvinnorna sover nio i ett rum, att de inte får gå i trappor och att de måste ha klinikens tillstånd för att lämna hotellet.

Ställda inför denna uppenbara människohandel, som gränsar till slaveri, säger många svenska förepråkare att de naturligtvis bara talar om “altruistiskt” surrogatmödraskap. Inga pengar ska komma på fråga utan kvinnor förväntas ställa upp bara för godhets skull. Detta sägs vara något helt annat än det kommersiella surrogatmödraskapet, humanare och mjukare. Kvinnan känner paret och kanske till och med kommer att få träffa sitt barn då och då. Genom att måla upp en idealbild och kontrastera den med det indiska exemplet ska folk kasta sig i armarna på det altruistiska surrogatmödraskapet i rena förskräckelsen. Risken med det här, precis när man talar om prostitution kontra trafficking, är att man fastnar i nyanser och glömmer att diskutera problemets kärna.

Därför är det viktigt att ta en principiell diskussion. Den har, som jag ser det, två huvudaspekter.

1. Vem är kvinnans kropp till för? Henne själv eller andra?
2. Kan man avtala bort barn genom ett kontrakt?

(En tredje, som jag inte diskuterar här, är vad problemet med barnlöshet egentligen betyder och om det inte skulle kunna lösas genom samhällsplanering snarare än genom marknaden.)

De är alltså inte mödrar – utan leverantörer av graviditet. Hur fräscht låter det på en skala? Hur hälsosamt?Den första frågan handlar om kvinnors kroppar och integritet och är nästan identisk med prostitutionsfrågan. I debatten om prostitution brukar det ibland heta att prostitutionen existerar för handikappade som “inte kan få sex” – underförstått handikappade heterosexuella män. Att få sex skulle alltså vara någon slags rättighet som kvinnor borde ställa upp och garantera männen. Huruvida kvinnorna har lust att ligga med männen spelar ingen roll – vi ska vara tillgängliga för deras behov. Nu är det inte handikappade män som främst köper sex, däremot är det påfallande ofta handikappade tjejer som prostitueras. Men argumentet om “handikappade män” röjer en syn på kvinnans sexualitet som om den fanns till för andras skull, inte för hennes egen.

Precis samma syn går igen i surrogatmödraskapet. Här talas det om ensamstående män som inte kan få barn på egen hand, alternativt bögpar som inte får adoptera. Därför, sägs det, borde kvinnor ställa upp och ge dem barn utan att kräva något för egen del. Mödrarna ska inte få vårdnaden, de ska inte få vara med och uppfostra barnet, på sin höjd få hälsa på ibland om männen går med på det. Men för det första är det inte främst ensamstående män eller ens bögpar som beställer barn genom surrogatmödraskap. Det är barnlösa heterosexuella par. Och för det andra är det ingen plikt för kvinnor att ställa upp och låna ut våra livmödrar till de som inte har någon. Hade barn växt på träd skulle man kanske kunna tala om en allmän rättighet att få barn. Men nu är det inte så. Barn kommer ur kvinnor. De ligger i oss nio månader, vi känner dem växa, vi kan få foglossning och havandeskapsförgiftning, våra kroppar och psyken ändras – för att inte tala om vad en förlossning innebär.

Mäns “rätt till barn” är lika med rätten att använda sig av kvinnors kroppar för deras egna behov. Så enkelt är det. Och en sådan rättighet kan aldrig finnas, får aldrig etableras. För då gör vi kvinnan till ett redskap för mannen. Då reduceras hon till en behållare, en vagina, en guldgruva som han kan ta och gräva ur när han behöver något och kasta ner några småmynt som tack. Det spelar ingen roll hur många hjärtknipande, utopiska eller normbrytande argument som presenteras. Till syvende och sist handlar det om ifall kvinnors kroppar ska kunna användas för andras syften. Som om kvinnan inte vore människa, utan en naturresurs.

Den andra frågan berör barnen, vilket skiljer surrogatmödraskap från prostitution. Här handlar det inte bara om köparen och säljaren, utan om en tredje person: barnet. I det kommersiella surrogatmödraskapet blir barnet de facto en produkt. Några tusen dollar betalas över till modern då hon ger ifrån sig den nyfödda bebisen. Men även i de fall som inte inbegriper pengar sker en drastisk förändring i synen på barn. Det blir lagligt att avtala bort ett barn genom kontrakt. I dagsläget får man inte ge bort ett barn. (Obs: vi talar alltså inte om spermier eller ägg, utan om levande barn.) I de fall då föräldrarna inte kan ta hand om barnet placeras det i fosterfamilj eller adopteras bort, men det går inte att säga upp ett barn utan anledning. Om surrogatmödraskap blir lagligt går det alltså att ge bort ett barn, trots att man är fullt kapabel att ta hand om det. Utan att fråga barnet, som behandlas som en ägodel även om det ges bort gratis.

Det som oroar mig är varufieringen av människan, både kvinnan och barnet. Att de behandlas som funktioner, ting som är till för andra, inte som människor i sin egen rätt.

Inom marxismen kallas detta reifikation eller förtingligande. När en människa inte ser sig själv som en helhet utan som ägare av sina funktioner. Reifikationen, skriver den ungerske marxisten Georg Lukács som myntade begreppet 1928, är något som sker i det senkapitalistiska samhället då den frie arbetaren uppstår på den fria marknaden. Å ena sidan en “fri” individ, å andra sidan hans arbetskraft, som får formen av “en vara som ’tillhör’ honom, som ett ting han ‘äger'”. Detta förhållande gör att han kommer att se på sina funktioner – vilket kan innebära sin styrka, sin intelligens, sin kunskap – som ägodelar. Han blir alienerad, inte bara från samhället, utan från sig själv som ett jag.

Det är därför arbetet förtingligar människan. Men det är betydligt värre när det som säljs är något så grundläggande mänskligt och existentiellt som sexualitet och graviditet. Det här syns tydligt i prostitutionen. Där måste människor disassociera för att kunna härda ut. För att överleva i prostitutionen måste man se på sexualiteten som en funktion skild från jaget. Utveckla en dubbel personlighet, ta droger för att stänga av, se på kroppen som ett ting.

Samma sak händer i surrogatmödraskapet. Där måste kvinnan disassociera från det barn hon bär som ju är en del av henne själv. Hon får inte känna något för det, för att känna innebär att lida. Hon måste tänka på sin livmoder som en funktion skild från henne själv. Som en 30-årig surrogatmor berättar:

“När man blir surrogatmor måste man ha en speciell inställning. De här barnen är inte ens egna. De har aldrig varit ens egna. Man har ingen rätt till dem. Jag vet min roll i det hela. Jag är helt enkelt barnvakt åt min fantastiska väninna T. Det här är hennes unge. Jag bara ser till den och tar hand om den tills den föds.”

Kanske är det svårt att hitta en bättre beskrivning av vad reifikation innebär: en mamma som har reducerats till barnvakt. Men den här inställningen hyllas av dem som förespråkar surrogatmödraskap. RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund hävdar att “surrogatmammorna hade inte haft några problem med att lämna ifrån sig barnen”. Det här bevisar hur lyckat surrogatmödraskapet är, menar hon. För mig bevisar det raka motsatsen. Att lära sig att disassociera från sin egen kropp och det man bär är inte ett hälsotecken. Dessutom glömmer Westerlund att berätta att disassociation inte är en naturlig talang hos surrogatmödrarna. De tränas i konsten. I Indien, till exempel, får kvinnorna utbildning för att distansera sig, berättar antropologen Kalindi Vora:

Den syftar till att både få dem att förstå att surrogatmödraskapet inte berör deras kroppar sexuellt och att uppmuntra dem att emotionellt distansera sig från fostret och det barn de kommer att föda. Genom rådgivning och samtal uppmanar vårdpersonal surrogatmödrarna att uppfatta sig som leverantörer av graviditet vilkas enda förbindelse med fostret är att hyra ut sin livmoder.

De är alltså inte mödrar – utan leverantörer av graviditet. Hur fräscht låter det på en skala? Hur hälsosamt? För att klara av det hela måste kvinnan stänga av, tänka bort och ta avstånd från sin kropp och det barn hon bär. Annars orkar hon inte. Och om Sverige ska tillåta surrogatmödraskap innebär det att vi ser på kvinnor som maskiner och behållare.

Jag har en annan syn. För mig är både sexualitet och graviditet något som vi ska ägna oss åt för vår egen skull. Inte för att någon tjatar på oss, inte för att vi blir mutade, inte för att ställa upp och göra världen bättre genom att offra våra kroppar (som vi ändå inte värderar, de är ju bara värdelösa “ting”, tror vi.) Utan att ha sex för att vi vill ha sex. Bli gravida för att vi vill ha barn. Annars får det vara.

Är det enkelt? Nej. Ger vi efter för tjat och press? Hela tiden. Men det måste ändå vara målet, annars kan vi lika gärna dödförklara hela feminismen. Är inte det själva feminismens grundprincip – att kvinnor inte ska vara redskap för andra, vare sig det gäller äkta makar, fäder, Vatikanen, stackars ensamma män, män med makt och män utan makt eller vår egen infertila syster? Utan att vi ska ha sex när vi själva vill och skaffa barn när vi själva känner för det. För vi är inte maskiner, vi är inte naturresurser. Vad som står på spel är inget annat än rätten till vår fulla och helhetliga mänsklighet.

Efterord:
Ulrika Westerlund, RFSL, gav en replik som går att läsa här. Kajsa Ekis Ekmans svar på repliken finns här.

Publicerat 2010-09-02

86 Kommentarer

  • H P says:

    Hej, jag är pappa till surrogatbarn födda av en indisk surrogatmoder. Världen hade varit en bättre plats idag om mina barn aldrig hade fötts. Det verkar i alla fall Kajsa Ekis Ekman anse. Hon utnyttjar den indiska surrogatmamman som skräckexempel för att legitimera sin negativa inställning till fenomenet i stort. Vi som med en indisk surrogatmammas hjälp äntligen kunnat bilda familj har indirekt utmålats som cyniska utnyttjare av fattiga. Varje gång den indiska kvinnan har lyfts fram i media har debattörerna föga förvånande sett till att välja ut och citera de värsta exemplen, i mindre städer som Anand. Säkerligen förekommer dessa öden, men som vanligt är verkligheten betydligt mer komplex. Detta gäller inte minst i ett land med 1,3 miljarder invånare, tillika världens största demokrati.
    Min erfarenhet är därför en annan. Jag och min man hade funderat på att skaffa barn i flera år innan vi åkte till Indien. Då adoption för oss samkönade par i praktiken visat sig vara omöjliga sökte vi andra vägar. Vi tyckte att surrogatmödraskap kunde vara ett alternativ.
    Vi valde att vända oss till en seriös klinik i en storstad, Bombay, och ville säkerställa att alla skulle vara vinnare i vår process. Kliniken vänder sig i första hand till indiska infertila par och de potentiella surrogatmödrarna screenas noggrant. Om det känns påtvingat eller de inte har den hälsostatus som krävs tillåts de inte genomgå processen. De måste ha egna barn. De flesta är från den växande medelklassen och gör det på intet sätt ”för att överleva”. Vanligt är att kosta på sig en längre utbildning för sina egna barn eller att köpa ett större hus åt familjen. Under graviditeten erbjuds de möjligheten att delvis bo i ett särskilt hem, bl.a. för att graviditeten ska följas noggrant. Det är på intet sätt fråga om något tvång. En kvinna på vår klinik sa att surrogatmammorna gärna bor i huset för att det är skönt att komma ifrån vardagssysslorna lite. Där finns också socialarbetare som följer kvinnorna före, under och efter graviditeten, samt förstås läkare vid behov. Kvinnorna informerade före graviditeten om att det vid flerbörd kan komma att göras en \”fetal reduction\” i ett tidigt skede. Detta inte minst för deras egen skull, då komplikationer vid flerbörd är vanligare. Om de har problem med det, kan de välja att inte bli surrogatmamma.
    Vi hade en dialog med kliniken angående äggdonator och surrogatmamma, bland annat antal barn de hade sedan tidigare, deras utbildningsnivå med mera, så att de kunde gör ett informerat val. Vi betalade också försäkringar för surrogatmamman, i fall något skulle gå snett. Vi träffades både före och efter graviditeten. Hon var glad och mådde bra. Under hela graviditeten fick vi kontinuerliga rapporter kring hur hon mådde samt även foton.
    Att det förekommer exploatering i Indien är självklart, precis som i alla länder, men att per definition fastlägga att indiska surrogatmammor är utnyttjade offer som inte har något egentligt val, är en befängd fördom. Inte bara mot kvinnorna i fråga, men också mot ett helt land, som är betydligt mer mångfacetterat än vad många tror.
    Kajsa Ekis Ekman utgår från att en normal kvinna i alla enskilda fall anknyter så starkt till barnet hon bär och föder att hon – alltid – har svårt att lämna det ifrån sig. Detta är en av de största myterna med surrogatmödraskapet. Studier från USA visar att en absolut majoritet av surrogatmödrarna inte led några som helst psykologiska men av sin upplevelse. Uppföljande studier gjordes flera år efteråt, med samma resultat. Kvinnorna hade ställt in sig redan från början på att de bar någon annans barn och att deras gemenskap med fostret/barnet var tidsbegränsad. Det är en enorm skillnad mot en konventionell graviditet. Även om de flesta kvinnor inte skulle klara av att bli surrogatmödrar kan man inte dra slutsatsen att det inte är många som kan det, vilket borde respekteras. Återigen är världen mer komplex än vad Ekis Ekman vill få den till i sina teorier.
    Att kalla surrogatmödraskap för prostitution är patetiskt och vittnar om ett medvetet tankefel. De som väljer att för sina egna syften sprida dessa idéer samt ovanstående fördomar om Indien har om inte annat ett stort ansvar för de attityder som våra barn kommer att möta i samhället framöver. När det gäller att mäns ”rätt till barn ” (vem som nu har påstått det?): Hur ser Ekis Ekman på de indiska infertila kvinnorna som vänder sig till de indiska klinikerna för att få hjälp av en surrogatmamma? De är förstås inte vita, patriarkala, koloniala förtryckare, men vad är de?
    Kajsa Ekis Ekman är uppenbarligen en feminist som inte är för jämställdhet, åtminstone inte när det gäller föräldraskapet. Hon cementerar bilden av en kvinnlighet som reduceras till Moderskap samt bilden av mannen som en andrahandsförälder. Hon får här säkert medhåll av de kvinnor som vägrar dela halva föräldraledigheten med sina barns pappor. För kvinnor måste enligt Ekis Ekman i alla enskilda fall det biologiska föräldraskapet (även i de fall där kvinnan inte bär sitt genetiska barn) åtföljas av ett socialt föräldraskap, vare sig kvinnan vill eller inte. Detta gäller dock förstås inte män, som mot betalning i lugn och ro kan fortsätta att vara det ena (biologisk far) utan att vara det andra (social far) och kan därmed – utan att bli utpekade som prostituerade eller likställas med redskap – kan hjälpa barnlösa par.
    Men i mina ögon är en spermadonator betydligt mer av ett ”redskap” än vad en surrogatmamma är. Det är bara i Ekis Ekmans huvud som surrogatmamman reduceras till en livmoder (kombinationen kvinna och kropp blir för en del feminister per automatik ”offer”). För oss andra är surrogatmamman en människa av kött och blod som kan hantera sin graviditet bra eller dåligt, som äter, som dricker, som sover, som ger närhet utan att för den skull känna behov av livstidsanknytning, samt viktigast av allt: som ger den största gåvan en människa kan ge, nämligen att bidra till att ett efterlängtat liv får se dagens ljus. Allt detta tycker jag är betydligt mer människovärdigt och hedervärt än att enkom donera sin säd.
    Som svar på hennes principiella frågor tycker jag att nummer 1 kan appliceras på vilken tjänst som helst en människa (man som kvinna) utför med sin kropp. Är det utnyttjande att använda mäns muskelkraft? Fråga 2 gäller i lika hög grad spermadonation och insemination, åtminstone om man har en jämställd syn på vilka som är biologiska föräldrar till barn. Varför är det ok att män avtalar bort sina biologiska barn men inte kvinnor? Visst är det skillnad på att onanera i en burk och att vara gravid, men icke desto mindre och nu talade vi ju om de principiella frågorna, allt enligt Ekis Ekman själv.
    En tänkvärd slutsats av Ekis Ekmans tes är att en kvinna enligt henne bara ska ha rätten att bestämma över sin kropp när det gäller att släcka ett potentiellt oönskat liv, men inte rätten att bidra till att världen befolkas av ett synnerligen planerat och efterlängtat liv. Så som mina barns.

  • shirin says:

    HP! jag läser detta med \"Detta inte minst för deras egen skull\" med totalt avsmak och skräck. just denna mening har använts av så många män, klonialister och härskare inom historien för att plundra de \"andra\". tänk tvångslobotomi,tvångssterilisering , tänk att rädda afghanska kvinnor undan dåliga män, För deras egen skull! du kan ju inte bestämma vad är bra för de? och vad som inte är det?varför skulle dessa kvinnor överhuvudtaget behöva finnas tillängliga i
    \"marknaden\" som graviditets leverantörer om behovet inte befann sig i västvärlden, hos folk med mycket cash och makt? ingen kan kräva att du lämnar tillbaka dina barn,men tänk om du skulle vilja det så skulle jag garantera att du också skulle komma på ett sätt att hävda sorugatmoderskapet just som anledning att göra det. Bidra själv till att överbefolka världen om du tycker att detta är så nödvändigt. dessutom, vad menar du med att släka liv? Abort eller? ska feminister även lägga ner rätten till abort så att Vita män ska få ännu mer hjälp att överbefolka jorden.Så äckligt så jag vill bara spy på´t.

  • H P says:

    Shirin, väljer du medvetet att missförstå mig?
    1. “Detta inte minst för deras egen skull” = att om en kvinna nu väljer att bli surrogatmoder så vill man minska riskerna med att det ska uppstå komplikationer under graviditeten, såväl för kvinnan som för fostret/barnet (men främst för kvinnan). Att minska risken för flerbörd är en sådan åtgärd. Det är inte jag som bestämt utan ett vedertaget faktum inom förlossningsvården. Att dra kopplingar till lobotomi mm är totalt vrickat, man tar sig för pannan. Men inte mycket förvånar mig längre i denna debatt.
    2. Nej jag kan inte bestämma vad som är rätt för kvinnan X eller Y, utan tycker att de ska få göra medvetna val. Men DU ska tydligen få bestämma?
    3. Rika västerlänningar med cash och makt….suck. Ledsen att behöva – återigen – rubba dina teorier, men klinikerna vänder sig i först hand till indiska par. I Indien är infertilitet tabu och många vill hjälpa barnlösa par, inte minst av den anledningen. Som jag frågar i artikeln, hur ser du på den infertila indiska kvinnan som tar hjälp av en surrogatmamma? Är hon lika hänsynslös, patriarkal och kolonial som du tycker att jag är? Skulle gärna få svar på den frågan.
    4. släcka liv = jag menar att en kvinna ska ha rätt till sin kropp BÅDE när det gäller att abortera ett oönskat liv OCH när det gäller att bidra till att världen får ytterligare ett efterlängtat liv. Du anser BARA att kvinnan ska ha rätt till det första, men inte till det andra. Antagligen för att du, i likhet med Kajsa E E “bestämt er” att ingen kvinna någonsin “vill” göra något sådant. Väldigt arrogant. Det är där ni gör kardinalfelet, som får konsekvenser för alla kvinnor, samt för mina barn, som tvingas leva med attityder som går ut på att de egentligen aldrig borde ha fötts, eftersom en surrogatmamma (inte minst i Indien!) per definition, alltid, är utnyttjad. Ni har stort ansvar för hur dessa attityder nu kommer att spridas och drabba oskyldiga barn.

    Märkligt, jag blir ofta kallad radikalfeminist, eftersom jag anser att det finns ett patriarkat, eftersom jag högaktar Gudrun Schyman, eftersom jag är för påtvingad delad föräldraförsäkring, kvoterade bolagsstyrelser, eftersom jag skulle kunna tänka mig att rösta på FI, eftersom jag anser att mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem mm mm. Däremot tycker jag inte att surrogatmödraskap under kontrollerade former, vare sig de sker i Indien, Sverige eller USA, är anti-feministiska. Inte så länge medvetna val görs och ingen “tvingas” göra det för att få mat på bordet. (de fall i Indien och annorstädes där detta sker, är jag givetvis emot).
    Tvärtom, anser jag att Shirin, Kajsa EE m flera teori har den anti-feministiska konsekvensen att “det är kvinnor som blir gravida och föder barn, därför kan vi aldrig nå total jämställdhet mellan kvinnor och män”.

  • H P says:

    Sajten du hänvisar till är, om du inte visste det redan, en satir. Den blandar ihop äpplen med päron, och gör sig lustig över nya möjligheter till föräldraskap, som inte på något sätt handlar om att få ett “perfekt” barn. Bland annat är det i Indien olagligt att ta reda på kön, före födseln, pga risk för abort. Dessutom finns det i de indiska etiska riktlinjerna paragrafer om att de par som söker hjälp inte ska kunna få barn själva. “Karriärsstopp” är således inte ett godtagbart argument.

  • MS says:

    Hmmm, mycket intressant artikel. Även kommentarerna från HP var intressanta att läsa.

    Jag anser att Ekis Ekman har en väldigt viktigt poäng i att surrogatmödraskap generellt sett bidrar till att se kvinnor som redskap åt någon annan. Även punkt två om att barn blir en produkt på en marknad är väldigt belysande. Men jag funderar på hur Ekis Ekman ställer sig till internationella adoptioner? I konsekvensens namn borde väl de också göra att barn ses som produkter. Att skriva att man i dagens läge inte kan ge bort ett barn, och att endast barn till de föräldrar som “inte kan ta hand om barnet” blir bortadopterade tycker jag inte nödvändigtvis sammanfaller med hur verkligheten ser ut. Nog sker i realiteten ett stort antal adoptioner enligt samma principer som Ekis Ekman kritiserar vad gäller surrogatmödraskap – t.ex. rika världen “får” barn från den fattiga, barnet tillfrågas inte och alla föräldrar som adopterar bort sina barn kan knappast sägas i grunden vara oförmögna att ta hand om dem.

  • Kajsa Ekis says:

    Hej!
    Eftersom du, H P, skrivit ett så långt brev ska jag svara dig.

    För det första vill jag påpeka att jag har rätt till min åsikt och att yttra den. Att ge mig ansvaret för vad “dina” barn kommer att känna i framtiden är att påföra mig skuld och skam och därmed försöka tysta kritiken mot surrogatmödraskapet.

    Ansvaret för att ha hyrt en fattig kvinnas kropp och betalat för barn, har du själv.

    Det är ditt beslut och du får stå för konsekvenserna. Att det skulle finnas kritik mot denna barnhandel borde du själv ha tänkt på innan du gjorde det.

    Dessutom kan du inte själv förutse vad dina barn kommer att tycka om hela förfarandet. De kanske vill åka tillbaka och lära känna kvinnan som fött dem. Kommer de att ha den möjligheten?

    För det andra anser jag inte att “världen vore en bättre plats” om de inte hade fötts. Jag anser att världen vore en bättre plats om deras mamma slapp sälja dem för pengar. Jag anser att världen vore en bättre plats om de fick träffa sin mamma och hon fick träffa dem. Hon må vara indisk och fattig – men hon har också känslor för de barn hon burit. De går inte att avtala bort.

    Jag menar inte att fadern är en andrahandsförälder. Men du tycks uppenbarligen anse att modern inte är viktig alls, då hon inte får träffa sitt barn. Tycker du alltså att modern är oviktig?

    Snacket om den “indiska medelklassen” är en myt som skapats för att döva köparnas samvete. Det finns en anledning till att detta sker just i Indien och det är knappast att de har en medelklass. Som jag skriver i min bok lever de indiska surrogatmödrarna under eller runt fattigdomsgränsen. Det rör sig om skuldsatta flerbarnsmödrar som ofta “väljer” mellan att sälja en njure och att sälja ett barn. Du och din man har dessutom orsakat den här kvinnan otroligt mycket fysisk smärta genom hormonbehandlingarna hon måste genomgå.

    Att du så lätt går på att “en kvinna på kliniken” talade om för er att surrogatmödrarna gärna bor i lägenhetskomplexet under hela graviditeten, tyder på att du inte vill veta sanningen. Det skulle inte jag heller vilja i ditt fall. Det är klart att köparna hellre lyssnar till myter. Vi kan ju dra den om den lyckliga horan också.

    Diskussionen om surrogatmödraskap kommer att fortsätta, vare sig du vill eller inte. Jag ber bara om en sak: tala inte om surrogatmödraskap som någon “rätt” för kvinnor. Du gjorde inte detta utav någon omsorg av kvinnors rättigheter. Då hade du hjälpt de indiska kvinnorna utan att kräva att få utnyttja deras kroppar. Du gjorde det för att du anser att du har en rätt. Och det är den rätten jag ifrågasätter.

    Med vänlig hälsning
    Kajsa Ekis Ekman

  • H P says:

    Visst är det mitt ansvar att förklara för mina barn exakt hur de kom till. Jag har inga problem med det. Visst hade jag väntat mig ifrågasättande av surrogatmödraskap, men att hävda att jag har hyrt en och exploaterat en fattig kvinnas kropp och att likställa mig en sexköpare, hade jag nog inte förväntat mig. Jag trodde det fanns gränser även i denna debatt. Det är lika lite mitt ansvar att mina barn får möta dessa åsikter i framtiden som det är mitt ansvar att de eventuellt får möta rasistiska åsikter (som också finns – och som jag valde att inte låta mig hindras av). Det är ditt och dina gelikars ansvar att ni på ett ohederligt sätt vägrar nyansera utan rabiat framställer en ensidig bild som tjänar era egna ideologiska syften och era bokinnehåll, som ni tjänar pengar på…

    Saklig kritik av fenomenet som sådant har jag absolut inga problem med. Alla former av reproduktion och barnaalstring samt adoption kan och ska såklart ifrågasättas, även om det ”naturliga” barnafödandet sällan gör det. Det borde inte ha undgått någon att det biologiska och sociala föräldraskapet absolut inte alla gånger med fördel går ihop, vare sig det gäller kvinnor eller män. Om du nu anser att detta är exploateringen borde du i konsekvensens namn anse att adoptioner är än mer exploaterade. De har sitt ursprung i en tragedi, någon tvingas (verkligen till skillnad från surrogatmamman!) pga fattigdom lämna ifrån sig sitt barn, ett västerländskt par utnyttjar detta. Pengar finns med i bilden. (Obs att jag personligen är hel för adoptioner och inte tycker det är exploatering heller).

    Kanske vill mina barn träffa surrogatmamman, kanske inte.
    Skulle vara intressant att höra hur du ser på adoption (se tidigare inlägg här på sajten)? Kan man någonsin veta vad ens barn anser om hur de kom till? Jag skulle ha svårare att förklara att de var resultatet av en slump under en charterresa och ”lika gärna kunde ha blivit till året före eller efter” än att de i minsta detalj har planerats och där pengar är inblandade. Antingen så accepterar man att alla par inte kan få barn utan tar hjälp av en tredje part, samt betalar för detta (surrogat, spermiedonation, adoption mm) och kallar då allt detta föraktfullt och retoriskt för ”handel med barn” eller så ser man resultatet; efterlängtade barn.

    Vi har information om och bilder på både äggdonator och surrogatmamma. Den sistnämnda med namn, adress och telefonnummer. Vi har redan nu planerat att vi ska åka till Indien en dag, så att de får besöka delar av sitt ursprung. Surrogatmamman och vi har varandras uppgifter men har inte uttryckt önskemål om att hålla kontakt. Om mina barn vill träffa henne så hoppas jag att det är möjligt för dem att göra det.

    Med detta resonemang, måste du också vara emot både adoption och anonym spermiedonation (som dessutom alltså är helt anonymt), Men en pappa väger väl förstås inte lika tungt i din värld….Du är alltså också emot homoföräldrar (manliga) per definition, eftersom en mamma alltid är viktigast? För mig är det sociala viktigare än det biologiska, både för män och kvinnor.

    Du får det att låta som att barnen rövats bort och att surrogatmamman stod maktlös, inte ville lämna dem ifrån sig men blev tvungen. Det är en fatal myt. Hon var glad när vi träffades efter förlossningen, var noggrann med att hon inte var juridisk ”mor” (vilket svenska myndigheter, i enlighet med din ideologi, envisades om att anse). Vad får dig att tro att det inte finns kvinnor som ser på graviditeten med lite mer nyktra ögon än du, som redan har egna barn, som inte vill ha fler och därmed inte anknyter så till barnet de bär som surrogatmor som du hävdar? Du lyckas heller inte förklara varför du inte anser fadern vara en andrahandsförälder. Det är ju konsekvensen av ditt resonemang. Det är kvinnor som är gravida, därför kan vi aldrig få ett helt jämställt föräldraskap. Låter nästan som den kristna högern, som legitimerar andra saker (hemmafru, få pappamånader mm) med denna tes.

    Svårt att föra ett resonemang med någon som ”vet” hur ”det är” i Indien. Har du varit där och sett det själv? Att du vågar påstå att det inte finns många processer där alla är vinnare är rent arrogant. Att du vågar påstå att det inte finns någon indisk medelklass är ren okunnighet. Jag har aldrig påstått att surrogatmammorna bor i lägenhetskomplex under hela graviditeten, det är du som målar upp denna svart-vita bild i ett land med 1,3 miljarder invånare. Att du vågar påstå att alla frivilliga ’surrogathem’ är fängelser med vidriga förhållanden är nästan förtal. Många bor inte ens där. Andra vill delvis bo där och kan då ha med sig sina barn om de vill. Och bara för att vissa är ”lägenhetskomplex” så behöver inte alla vara det. Klart att jag inte är dummare än att jag försöker nyansera vad kliniken säger, men jag har åtminstone varit där! Och att en kvinna som ställer upp som surrogatmamma under vissa dagar under graviditeten vill vistas i ett hem där det finns stöd och andra i liknande situation, och lite ser det som ”semesterdagar” från hemmets bördor, tycker jag inte låter orimligt. Och hur objektiv är du själv och de forskare du hänvisar till? Ert enda syfte är ju att svartmåla företeelsen på grund av ert ideologiska motstånd. Klart att du hellre lyfter fram fattiga Anand än en rik stadsdel i en storstad.

    Precis som du har rätt till din åsikt har jag rätt att anse detta är en rättighet för kvinnor. Om de nu vill, vilket du kategoriskt påstår att ingen normal kvinna gör. Mer än min ”rätt” till barn, för den har ingen. Sen kan du lite arrogant kalla det den lyckliga horan om du vill, men återigen har du då ett stort ansvar för de attityder mina barn möter. Jag trodde även du tyckte att vara gravid åt någon annan var något väsensskilt från att tillfredsställa en gubbes lustar.

    Jag har som sagt inga problem med att diskussionen om surrogatmödraskap fortsätter. Men din hatiska attityd får dig att i blint raseri bortse från saker som inte passar in i din teori. Lite hyfs, respekt och nyansering i debatten skulle vara på sin plats.

  • Agata says:

    Tack Kajsa! Har precis läst din bok och jag är så glad för att du skrivit den. Hoppas du (och andra) fortsätter att bevaka detta och analysera, det är så peppande. Tillsammans kan vi förändra!

  • Kajsa Ekis says:

    Hej HP och MS:

    Ni tog upp adoptioner. Jag tycker att det både finns viktiga likheter och skillnader där.

    Huvudskillnaden är att en adoption – när den går rätt till – handlar om ett föräldralöst barn som saknar familj. Att adoptera kan då vara att hjälpa detta barn. Surrogatmödraskap är däremot att medvetet göra ett barn moderlöst. Det är att redan innan befruktningen skriva på ett kontrakt där man kommer överens om att ta barnet från modern. Här kan man inte hävda att man gör det för att hjälpa ett levande barn, vilket annars många anger som en anledning att adoptera.

    Likheten är ju att adoptioner tyvärr inte alltid handlar om att hjälpa ett föräldralöst barn. Det finns fall då föräldrarna får pengar för barnet eller t.om. barnarov. Och att även adoptioner varit ett sätt att tillfredsställa västerlänningars barnlängtan.

    Men i det gestationella surrogatmödraskapet (där det inte är den gravida kvinnans ägg) finns ofta ett rasistiskt drag. Många vita par berättar att de inte kan tänka sig att adoptera ett asiatiskt barn. Däremot kan de använda sig av en indisk kvinnas kropp, transplantera in ett \"vitt\" ägg i henne, så att det inte syns på barnet att det kommer från Indien.

    Ang. insemination osv, som H P tog upp, så har jag över huvud taget inte gått in på det i boken. Det är för att jag inte tycker att man kan jämföra en graviditet med att runka i en mugg. Surrogatmödraskap exploaterar kvinnan, insemination exploaterar inte mannen. Han riskerar inte havandeskapsförgiftning, infertilitet, foglossning eller den smärta som en förlossning innebär. (Kvinnor har t.om. dött i surrogatmödraskap.) På sin höjd har han en skön stund. Man kan knappast säga att han relaterar till sina spermier på det sätt en kvinna relaterar till det levande barn hon faktiskt fött och burit i nio månader. Då skulle ju män få separationsångest varje gång de onanerade.

    Visserligen tycker jag att det finns problem med anonyma spermadonatorer, mest för barnets skull. Barnet kan komma att undra vem 50% av dess gener kommer ifrån, och vilja lära känna pappan. Sånt kan man inte veta, för varje ny person är en ny person med sitt sätt att se på livet, som kan skilja sig från föräldrarnas. Jag tycker också att ursprung är viktigt – många adopterade brottas ju med existentiella tvivel om sitt ursprung.
    Men som sagt, detta tar jag inte upp i boken eftersom jag talar om hur kvinnan exploateras, och på det sättet går surrogatmödraskap inte att jämföra med insemination.

    Jag påstår inte heller att det inte finns någon indisk medelklass. Jag har varit i Indien flera gånger. Jag skriver att de indiska surrogatmödrarna inte kommer från denna medelklass och hänvisar till den största studien som gjorts på området, Amrita Pandes.

    Men nu frågade jag dig HP om du anser att barnets mamma är oviktig? Eftersom hon inte får vara med och uppfostra barnet. Jag såg inte att du riktigt svarade på det, kan du inte göra det?

    Mvh Kajsa

  • H P says:

    Hej Kajsa,
    Du skriver ”surrogatmödraskap är däremot att medvetet göra ett barn moderlöst” och frågar mig om barnets mamma är oviktig eftersom hon inte får vara med och uppfostra barnet?

    Det första är förstås ett riktigt konstaterande, men jag förstår inte varför det skulle vara hemskare för ett barn att vara moderlöst än faderlöst? Jag tror att ett par som är motiverade att bli bra föräldrar kan bli det, oavsett om barnet är deras biologiska eller inte. Och jag tror inte att en moder är den absoluta garanten för att ett barn får det bra i sin uppväxt. Fråga: om två män adopterar ett barn från Kina, anser du då alltså att de istället borde ta reda på vem mamman är och uppmuntra henne att vara delaktig i vårdnaden?

    Barn är inga dumbommar, förklarar man ärligt vad som har hänt, accepterar det oftast saker och ting, om de är älskade och får trygghet. Sedan är det självklart så att våra barn har en större utmaning än ”normala” barn. De kommer ställa frågor till oss, ibland säkert svåra. Men i slutändan är jag rätt säker på att de kommer vara lyckliga. Vi ska dessutom göra allt för att uppfylla deras ev ursprungssökanden. Surrogatmamman VILL, för tusende gången, inte heller ha fler barn. Varför skulle det då vara oetiskt? Dina ordval avslöjar din på förhand bestämda uppfattning. Du skriver ”ta barnet från modern”. Återigen har du bestämt dig för att det handlar om barnarov. Oavsett vem som burit barnet tycker jag inte att kvinnan ”äger” det mer än vad mannen gör. Och låt oss vara ärliga: adoptioner handlar om barnlängtan, inte om välgörenhet, eller att hjälpa föräldralösa barn. Annars hade de lika gärna kunnat betala pengar till familjen så att den kunde ta hand om barnet.

    Jag hade gärna adopterat om jag hade haft möjlighet, men inget land vill skicka barn till någon som mig. Dessutom kan jag som sagt tycka att det finns en fördel med surrogatmödraskapet, alla är med på det från början, vet vad som gäller, till skillnad från en tragedi som förvisso sedan slutar lyckligt. Hade jag som (radikal) feminist (enligt många) tyckt att jag exploaterade någon kvinna, skulle jag inte göra det. (Radikal i meningen att jag är starkt för delad föräldraförsäkring, kvotering, genusvetenskap i skolan mm eftersom jag anser att det finns ett patriarkat som måste utplånas)

    Din koppling mellan rasism om gestationellt surrogatmödraskap är kanske sann i vissa fall, och det är förstås hemskt, men vår äggdonator är inte västerlänning.

    Visst är det skillnad i uppoffring mellan att runka i en burk och att vara gravid. Men principen är densamma, anser jag. Det är en jämställdhetsfråga – och därför ska kvinnan också få mer ersättning än mannen. Och under kontrollerade former är det faktiskt så att de allra flesta graviditeter går alldeles utmärkt och slutar lyckligt. I Indien är sjukvården i storstäderna i världsklass (dock kanske inte i Anand), bättre än vilket svenskt sjukhus som helst (tvärtemot vad många tror!). Och jag tycker det är nyktert att en kvinna KAN göra detta, men ingen ska förstås tvingas göra det för sin överlevnad, där håller jag med dig. Där går min etiska gräns, sedan ser jag ingen skillnad om det sker i Norge, Indien eller USA. Dina motargument påhejas säkert av alla frånvarande fäder som ”enligt naturen” inte känner sig lika ”nära” sina barn. Och om man ska ta upp vilka fysiska risker män har tagit för andra (män och kvinnor) och börja kalla alla dessa fall per definition för exploatering, så kan listan bli lång. Därtill finns det faktiskt kvinnor som älskar att vara gravida.

  • AM says:

    Jag skulle också vilja påpeka att barn som är “moderlösa” eller “faderlösa” inte är garanterade ett liv i misär, lika lite som att jag skulle vara det för att jag inte vet vem min “pappa” är. Jag finner det mycket mer angeläget att slåss för min rätt att slippa bli nerslagen (igen) för min läggning än att hitta en “förälder” som uppenbarligen inte vill ha mig i sitt liv så som min pappa vill. Icke-problem säger jag. Människor har i alla tider vuxit upp ifrån sina biologiska föräldrar, det är inte många år sedan det var mer regel än undantag för barnen i medel- och överklassen att vara med barnflickan istället för kärnfamiljen.

    Med det sagt så tycker jag ändå att avlönat surrogatmödraskap (inte minst i länder som USA, Indien och Ryssland) är väldigt tvivelaktigt. Nu är jag mer insatt i den ryska marknaden än den indiska, men något säger mig att de liknar varandra. Det rör sig om länder med groteskt låga skatter, groteskt utbrett skattefusk och undermålig offentlig vård (lägg till USA på listan). Även infertila indiska kvinnor (även om det, åtminstone i Ryssland, oftast rör sig om fertila kvinnor som inte vill bära barnen själva) utnyttjar andra i den här ekonomin. För att skattefuska och anställa människor för att utsätta sina kroppar för risker behöver man varken vara vit, man eller ens västerländsk, det räcker med kapital.

    Tänker man på vilka länder som har en surrogatindustri, vare sig den är formell eller informell, så är det ju faktiskt de som är MINST lämpade. I Sverige finns allmän sjukvård och möjlighet till sjukskrivning vid komplikationer under graviditeten, varför inte tillåta i varje fall icke-betalt surrogatmödraskap här?

  • Sanna says:

    En sak som upprör mig väldigt mycket när jag läser den här texten är att du refererar till donatorn som “pappan” och surrogatmamman som “mamman”. Om en spermadonator är pappa som borde väl äggdonatorn (ofta den den riktiga mamman) vara mamma enligt ditt resonemang?

    En annan sak jag ifrågasätter kraftigt är alla de här plågsamma behandlingarna du pratar om. Jag har själv gjort flertalet IVF försök och frysåterföranden och känner inte igen mig i din beskrivning.

    Det är ju bara kvinnan som ger äggen som behöver sprutor. De är dessutom inte speciellt jobbiga eller smärtsamma alls utan man tar en om dagen i 10 dagar i bukfettet. Oftast känns det inte alls men ibland svider det till.

    När jag har gjort frysförsök så har jag inte behövt ta några mediciner alls utan embryot förs bara tillbaka runt tiden för min egna ägglossning.

    Möjligen kan man behöva synka äggdonatorn med surrogatmamman, på de flesta kliniker görs det med p-piller. Har man ingen egen ägglossning kan man få en tablett dagligen i 10 dagar för att bygga upp slemhinnan.

    Det är mycket möjligt att man i Indien använder sig av äldre tekniker för IVF behandlingar. Men så går det i alla fall inte till i västvärlden.

  • ic says:

    Tycker Kajsa hela tiden glider in i det heliga biologiska Moderskapet, som också blir oklart för surrogatmamman delar ju inte genetiskt arv med fostret utan kan ibland göra det med den sk. intended mother.

    Jag förstår varför Kajsa återkommer till Indien som exempel men varför inte diskutera Europeiska länder som tillåter/tillåtit detta (England, Finland mfl) och hur surrogatmammor i dessa länder upplever situationen?

    Och hur ser Kajsa på de kvinnor som säger att de gör det för att “de älskar att vara gravida” el “det jag själv fått så lätt o älskar vill jag ge någon annan”, är det falskt medvetande?

    Och Kajsa finns det någon som helst anledning till att skaffa barn på traditionellt sätt när det finns barn utan biologiska och/eller sociala föräldrar överallt i världen? Varför skaffa barn när man kan vara familjehem? Detta är väl ett ställningstagande som inte enbart gäller ofrivilligt barnlösa (homopar o hetero) utan främst barnalstrande par?

  • Kajsa Ekis says:

    Hej!

    Nu kommer vi in på riktigt komplexa frågor – genetik, ägg, spermier, graviditet, uppväxt – vem är förälder?

    Jag ligger mer åt det sociala än åt det biologiska hållet – men jag gillar inte när “social konstruktion” blir ett vapen mot fattiga kvinnors rätt till sina barn. För det är ju så att den manlige köparen gör anspråk på barnet med en biologisk koppling, men förnekar kvinnan (både äggdonator och födande) samma rätt. Hans biologiska rätt blir självklar, hennes rätt kallas biologism! Det är något som inte hänger ihop här. Antingen kan vi skita i alla biologiska kopplingar och alla har lika stor rätt till alla barn. Eller så tillmäter vi biologin en viss betydelse. Men vad som inte går, är att säga att fattiga kvinnor inte ska ha rätt till sina barn pga biologi, medan rika män ska ha rätt till samma barn pga samma biologi – trots att de förstnämnda tillbringat 9 månader med barnet och de sistnämnda runkat i en mugg.

    Jag tillhör dem som menar att tid spelar roll. Och att kroppen inte bara är en maskin, utan lever och känner. Att bära på ett barn i nio månader gör något med en. Alla inser att man knyter an till ett barn man föder – som kommer ut som ett levande barn – mer än till ett ägg man donerar. Det finns massvis med forskning om graviditet och psykologi, det går inte bara att avfärda i en handvändning.

    H P skriver att “jag tror inte att en moder är den absoluta garanten för att ett barn får det bra i sin uppväxt”. Det har ingen påstått. Att folk växer upp utan någon eller båda av sina föräldrar är inget nytt, sånt är livet. Det går inte att förhindra och ibland är det ju lika bra.
    Men nu talar vi om en situation där man medvetet skär bort mamman från barnets uppväxt. Utan någon annan anledning än att man vill ha barnet för sig själv.

    Det blir uppenbart när du argumenterar H P att du så gärna vill hitta bra argument, men att det i grunden handlar om att försvara dina önskningar och intressen. Du ville ha ett barn tillsammans med din man. Ni ville inte dela det med någon, ni ville uppfostra det själva.

    För det behövde ni en kvinna – men hon fick inte ha känslor för barnet, se det växa upp – hon skulle bara vara kroppen. Missförhållanden och utnyttjanden vill ni inte se utan väljer att blunda. “Kvinnor som älskar att vara gravida” är en seglivad myt inom surrogatindustrin. Visst, många kvinnor älskar att vara gravida – men då är det i regel för att vi älskar att få ett barn. Inte för den “härliga” erfarenheten att gå runt med en tjock mage och behöva gå upp och kissa 4 gånger per natt.

    Sanna: Ang IVF så vittnar kvinnorna från Indien om att de måste ta mängder av sprutor. Detta är inte bara i Indien. Även i USA måste kvinnorna injicera sig med hormoner flera gånger per dag under tre månader. Varför har jag faktiskt ingen aning om, men detta beskriver ju också surrogatförespråkare som Helena Ragoné.

    Mina argument för att inte tillåta “altruistiskt” surrogatmödraskap i Sverige är:

    1. Det förhindrar inte utnyttjande av indiska och ukrainska kvinnor, tvärtom. Som jag tidigare skrev, så är det främst engelsmän och amerikaner som åker till Indien – två länder där det redan är lagligt. Legalisering skapar efterfrågan och kulturell acceptans. Finns det inte tillräckligt många svenska kvinnor som vill ställa upp gratis, börjar folk åka utomlands. På samma sätt är sexturister oftare från länder med legal prostitution.

    2. Även gratis utnyttjande är utnyttjande. Att en kvinna ska bära ett barn i nio månader, med allt vad det innebär, och sedan inte få vara del av dess uppväxt, innebär att man gör kvinnan till enbart kropp. Hennes känslor är inte välkomna. Att hon inte får betalt gör inte saken bättre.

    3. Det kommer leda till en svart handel, där man ger kvinnan pengar under bordet och säger att hon är en vän till familjen.

    Allt detta kommer inte hända dagen efter en legalisering. Först kommer det komma mysiga, trevliga fall som slås upp stort i medierna. Systrar och så vidare. Men på sikt – tio, tjugo år – kommer det att dyka upp missförhållanden. Kvinnor kommer att ångra sig. Kvinnor kommer att sörja sina barn. Många kvinnor kommer att få problem med disassociation, smärta och tomhet. Det går inte att förhindra.

    För den som är intresserad finns två mycket bra böcker skrivna av surrogatmödrar i USA som berättar om hela processen. De heter
    “A Mother\’s Story – The Truth about the Baby M Case” av Mary Beth Whitehead
    och
    “Birth Mother – The Story of America’s First Legal Surrogate Mother” av Elizabeth Kane.

    De går att beställa på nätet.

    Mvh Kajsa Ekis

  • Johanna says:

    Vilken intressant text, Kajsa!

    Sanna: min bästa vän försöker bli mamma med IVF och efter att hon fick missfall efter det första försöket, har man alldeles nyligen gjort ytterligare ett insättningsförsök. Hon måste äta hormoner både före och efter insättningen, som ger henne klimakterie-svallningar (hennes beskrivning) och gör henne illamående, dessutom måste hon spruta upp en gel i vagninan dagligen under en längre tid. Hon tyckte i och för sig att de där sprutorna som hon tog innan äggen plockades ut i våras var ganska besvärliga, men jag antar att man är olika. Eftersom våra diskussioner det senaste året har handlat väldigt mycket om IVF är jag såklart nyfiken på vilket landsting du tillhör där man inte behöver ta några mediciner alls i samband med insättning? Speciellt eftersom du skriver “Men så går det i alla fall inte till i västvärlden”, eftersom det helt uppenbarligen gör det i Stockholms Landsting.

  • Christine says:

    Kajsa Ekis Ekman: Tack! Tack för den bok du har skrivit. Och tack för att du vågar ta debatten med människor som använt sig av surrogatmödrar.

    En sak som nämndes i debatten är adoption. Här skulle jag bara vilja inflika att adoption är något som är väldigt problematiskt från många håll – i alla fall som det fungerar idag. I många fall rör det sig inte om föräldralösa barn utan barn som föräldrarna ( och i de fall där barnet faktiskt är föräldralöst finns det i många fall andra släktingar) lämnar bort för att de inte känner att de har råd och resurser att ta hand om barnet. Hade föräldrarna inte levt i fattigdom eller andra svåra omständigheter hade de kanske inte heller lämnat ifrån sig barnet.
    Adoption beskrivs ofta som en win-win situation (det här fina, vita medelklassparet tar hand om ett föräldralöst barn) men man får inte glömma att man genom adoption får ett barn för att någon annan hade en för dålig situation för att behålla det.

  • Manu says:

    Jag skulle vilja veta om du, Kajsa, anser att varje individuellt fall av surrogatmödraskap ofrånkomligen måste vara något dåligt. D.v.s. kan vi tänka oss fall som kan anses ha ett lyckligt utfall?

    Om inte så känns det väldigt förmätet att ha en sådan kategorisk syn på alla kvinnors förhållande till sin biologi.

  • H P says:

    Hej igen Kajsa,

    1. Du säger att du anser det sociala gå före det biologiska, men hela ditt resonemang bygger på något slags religiöst försvar av det biologiska. Till skillnad från mig, som absolut inte ”gjort anspråk” på något biologiskt barn.
    2. Du skriver att \"Social konstruktion’ blir ett vapen mot fattiga kvinnors rätt till sina barn”. Du envisas med att kalla det fattiga kvinnor, som ett sätt att legitimera att det handlar om exploatering. Du stödjer din teori på en forskares studie och på din ”självklara” uppfattning att ”ingen normal kvinna skulle kunna tänka sig att göra detta”. ”Sen vet man ju hur det är i Indien”. De ”stackars” indiska kvinnorna blir alltså tvingade, har du lagt fast, utan att nyansera eller se de många, sannolikt den absoluta majoriteten fall där detta inte stämmer. Jag anser istället att man faktiskt får lita på att folk också har en egen vilja. Om en kvinna, som inte hotas av svält eller annat som gör att hon eller hennes familj riskerar att dö, vare sig hon bor i Indien eller i Sverige, som vill ställa upp på detta, tycker jag ska få göra det, utan att någon ska komma och säga att hon är exploaterad. Jag tror inte som du, och det handlar inte om att det ska passa min egen teori. Jag tror inte att en indisk kvinna är mindre kapabel att fatta egna beslut än andra kvinnor. Jag tror att det är stigmatiseringen som gör att inte fler västerländska kvinnor gör detta, är övertygad om att många skulle vilja om det var möjligt och mer socialt accepterat. Om dina studier kan visa på att alla surrogatmödrar (indiska och andra) fått ett sämre liv efter att ha gjort detta, så skulle jag gärna vilja se det. Tills dess tror jag att det är som det är, oftast är alla vinnare i processen och ibland sker exploatering. Vilket förstås måste motarbetas.
    3. Vill jag ”hitta” argument som legitimerar vad jag har gjort? Till skillnad från dig kan jag nyansera och vet att det finns en stor risk för exploatering, om det inte sköts rätt. Jag tycker jag här är betydligt mer trovärdig än du, som – till skillnad från mig – söker argument för att legitimera din teori. Du vägrar att erkänna att det finns många lyckliga exempel. Otroligt ensidigt. Världen är lite mer mångfacetterad än vad du (väljer) att se.
    4. ”För det är ju så att den manlige köparen gör anspråk på barnet med en biologisk koppling, men förnekar kvinnan (både äggdonator och födande) samma rätt”. Det finns ingen automatik här. Jag bryr mig inte om att det ska vara biologiskt. Och vadå förnekar kvinnorna något? Ska de alltså påtvingas en rätt de inte vill ha, menar du?
    5. Visst händer saker med kroppen under en graviditet, men återigen visar studier av surrogatmammor man följt upp att de allra flesta inte lidit några men, och kan tänka sig att göra det igen! Vare sig du vill eller inte finns också hos många en stark känsla av solidaritet, de har hjälpt ett liv till världen. Det är inte lite det. Liknelsen med ”den lyckliga horan” stämmer alltså inte in här, jag är ledsen om det kommer som en chock för dig. Jag tror att det som retar dig, utan att du säger det, är att dessa kvinnor kompromissar ”Det Heliga Moderskapet”. Även om en graviditet innebär både fysiska och psykiska förändringar och anknytningar, så innebär inte dessa att kvinnan i fråga, som redan innan hon blev gravid visste vad det handlade om, behöver lida av att lämna ifrån sig barnet som planerat till de som planerat redan från början att ta hand om det. Javisst, hon har lånat ut sin kropp (vad är definitionen på när detta är ok förresten, det sker ju i en massa sammanhang) gjort en tjänst, men att säga att hennes liv därmed är försämrat tycker jag är arrogant. Tvärtom det är ovanligt att det är så. Dessutom har alla utan undantag redan egna barn och bär heller inte på sina genetiska barn. Att se graviditeten som något kvasi-religiöst, som du gör, tycker jag är föga konstruktivt. Det ger, återigen, associationer till den kristna högern eller andra som legitimerar kvinnans förmåga att bli gravid till en rad andra ”självklara” egenskaper, omvårdnad, ta hand om barn etc. ”Men hon har ju BURIT på barnet!” För dig är det helt förståeligt att en kvinna som överger sitt barn ska skuldbeläggas mer än en man, eftersom han inte burit på barnet. Är du konsekvent med detta resonemang i andra frågor, eller bara när det gäller det ”exploaterande surrogatmödraskapet”?
    6. Du skriver: ”Alla inser att man knyter an till ett barn man föder – som kommer ut som ett levande barn – mer än till ett ägg man donerar”. Visst, men vad lägger du i ordet ”anknytning”? Att man har så svårt att lämna ifrån sig barnet att man med nödvändighet i alla enskilda fall mår dåligt? Eller kan det vara så att man inser att perioden med denna varelse nu, som man vetat från början, är slut, att man gjort ett annat par en stor tjänst och att man själv får pengar eller annat i kompensation. Självklart inget man bortser från i en handvändning och jag respekterar att många, kanske de flesta kvinnor, inte skulle vilja göra det. Men att dra slutsatsen att ingen, eller faktiskt många (!) KAN tänka sig att göra det, tycker jag är översitteri. Sannolikt skulle betydligt fler kunna tänka sig att göra det om moderskapsmyticismen minskade och det lev mindre stigmatiserat. Om du inte vill ha fler egna barn, och bestämmer dig för att göra detta, så är din graviditet, emotionellt sett, avsevärt skild från en traditionell graviditet.
    7. Du skriver vidare: ”Men nu talar vi om en situation där man medvetet skär bort mamman från barnets uppväxt. Utan någon annan anledning än att man vill ha barnet för sig själv”.??Återigen uttrycker du här ditt förakt för alla kvinnor som låtit sig insemineras av en spermadonator. Du skriver lite föraktfullt att jag vill ”hitta bra argument” men att det i botten handlar om egoism. Låt mig säga att alla föräldrar som skaffar barn gör det mest av egoistiska själv. Det gäller alla. Och de som adopterar blir väl dubbelt skuldbelagda av dig då. De har ju, för att de ville ha \"sin egen familj\" berövat BÅDE en annan kvinna och man, deras barn….För det första tror jag inte att mina barns liv hade blivit bättre av att vi försökte påtvinga fram en relation med en surrogatmamma som inte vill. För det andra har du rätt i att vi, både för oss och för barnen skull, ville ha vår familj, inte dela t.ex. med lesbisk familj och göra en skilsmässosituation redan från början (även om jag respekterar det valet). För det behövde vi antingen adoptera eller låta en kvinna hjälpa oss. Adoptera gick inte. Men – och här kommer det viktiga: ”hon (surrogatmamman) fick inte ha några känslor för barnet”. Precis. Och det hade hon inte heller. Vilket du avfärdar med biologiska och ideologiska argument. Vilket skuldbelägger mången kvinna som kanske inte ens vill bli mor alls, eller i alla fall inte ha fler barn eller av annan anledning kan tänka sig att bära ett barn åt någon annan. Skuldbelägger också alla kvinnor som inte tyckte graviditeten var något särskilt alls, utan att det först var när de lärde känna barnet som de började älska det. Men denna heterogenitet bland känslor och upplevelser väljer du att bortse från. Så att du kan elda vidare i brasan med marxism och kvasi-feminism, där många får stryka med i den breda penseln som dras för att resonemangen ska vara konsekventa och hänga ihop.

  • Stephanie says:

    Vad intressant det blir om man använder samma argument för surrogatmammor som för prostitution:

    “Om en kvinna, som inte hotas av svält eller annat som gör att hon eller hennes familj riskerar att dö, vare sig hon bor i Indien eller i Sverige, som vill ställa upp på detta, tycker jag ska få göra det, utan att någon ska komma och säga att hon är exploaterad. Jag tror inte som du, och det handlar inte om att det ska passa min egen teori. Jag tror inte att en indisk kvinna är mindre kapabel att fatta egna beslut än andra kvinnor. Jag tror att det är stigmatiseringen som gör att inte fler västerländska kvinnor gör detta, är övertygad om att många skulle vilja om det var möjligt och mer socialt accepterat”.

    Vad är egentligen skillnaden? Varför ska det ena vara tillåtet och det andra förbjudet?

  • Micke vK says:

    HP: Håller på och läsa boken, och den är fylld av källhänvisningar. Det handlar inte om någon enstaka studie. Var är källhänvisningarna till de studier du nämner om att surrogatmödrarna ser sig som vinnare i processen?

    Om det är så enkelt att det finns många kvinnor som gärna gör det här frivilligt, och från början vet precis vad de gör, varför kan då inte barnlösa par söka upp dem i Sverige? Vad hindrar de kvinnorna från att föda barn, ha kvar rättigheten att vara med sina barn, men frivilligt vara frånvarande som föräldrar? Varför är det viktigt att de i förväg ska frånsäga sig föräldraskapet? Är det här lika mycket för deras skull, finns det ingen anledning att de ska tvingas sälja den rätten.

  • H P says:

    Jag har inte nämnt någon specifik studie om att surrogatmödrarna ser sig som vinnare i processen. Jag hänvisade till en studie i USA om surrogatmödrar, som följts upp dels vid nedkomsten, dels ett antal år senare. Det visade sig att väldigt få hade några som helst psykologiska men av upplevelsen. Jag kan försöka leta upp hänvisningen till den om du vill. Jag har inga “studier” från Indien att hänvisa till. Jag pratade om egna erfarenheter, om personer jag träffat och pratat med i Indien och i Sverige. Har ej läst KEE:s bok, men förstått att det är en person hon hänvisar till? Och hur vet vi vilket uppsåt hennes studier var? Fenomenet har inte funnits särskilt länge. Komplexiteten är att det är klart att det förekommer exploatering. Men det är väldigt lätt, som forskare, enkel ideolog eller journalist (som t.ex. den franska dokumentären i TV4 i januari där man mkt medvetet valt ut de kvinnor som antingen ångrade sig eller fick havandeskapsförgiftning, hur skulle man annars kunna sälja dokumentären) att välja ut en del fall av exploatering – och sedan dra slutsatser av dessa. Hur kommer det sig att alla ”fall” jag har hört talas om ägt rum i Anand, inte i en storstad? Och är det inte så att det, precis som i övrigt, alltid är de dåliga exemplen som får mest publicitet? Hur kul är det att läsa om de lyckade fallen? Hur har frågorna ställts? Har man övervägt alternativen för kvinnorna? Hade deras liv varit bättre utan detta? I en känslig fråga som detta, där många bildar sig en uppfattning baserad på känslor snarare än rationalitet, tror jag det är svårt att få till stånd en objektiv studie. Jag är långt ifrån säker på att man kan lita mer på en enskild (kvinnlig) forskare än på klinikerna själva (som förstås inte heller alltid är objektiva, men åt andra hållet). Vad jag vänder mig mot är kategoriseringen, jag har som sagt aldrig sagt att exploatering inte förekommer. På vissa ställen kanske det till och med är vanligt. Jag känner inte till staden Anand väl, men har av flera hört att det inte är seriöst på många kliniker där. Har forskaren med detta när hon drar slutsatser “om Indien”?

    Din andra fråga kan väl ställas till spermadonatorer också i så fall? Varför ska just kvinnor vara exkluderade från att vara bara biologiska men ej sociala föräldrar medans män kan det? Ni resonerar precis som många myndigheter: Mamman, mamman och mamman, hon går före pappan i allt. Till varje pris ska det finnas en mamma med i bilden, annars blir både barn och mamma lidande….När drogberoende och helt nergångna kvinnor blir med barn går socialtanterna över lik för att HON ska ändra sig, ta hand om barnet. När det handlar om en pappa är det ingen som bryr sig…det är symptomatiskt. Pappan däremot, han kan vara närvarande, frånvarande, anonym, inte många bryr sig “eftersom han inte bär barnet”…Är han dessutom junky Strävar man till och med efter att han inte ska ha vårdnaden. En mamma däremot…..Vi har LÅNG väg kvar till synen på mamman och pappan som likställda i föräldraskapet.

    “tvingas sälja den rätten”. Hur många ggr ska det behöva sägas, många kvinnor är inte tvingade att bli surrogatmödrar, med allt vad det innebär.

    Skillnaden mellan Indien och Sverige är också att i Indien finns en praxis för hur detta går till, medan det i Sverige motarbetas från alla håll. Hade det inte gjorts, hade jag varit den första att göra det här och slippa åka halva jordklotet för att blida familj.

    Hur säger ni till två bögar som (kanske en dag) får adoptera ett barn? Att de borde kontakta den födande kvinnan och försöka få henne att vara delaktig i uppfostran?
    ?

  • H P says:

    Stephanie, du kan göra samma jämförelse med att städhjälp också om du vill. För övrigt: Skillnaden mellan att tillfredsställa en gubbes efemära lustar att få utlösning och att hjälpa ett barnlöst par samt att ett efterlängtat liv får se dagens ljus tycker jag är väsensskild, men det kanske inte du tycker…

  • H P says:

    Micke vK;

    Här är citat från studierna jag nämner ovan:

    “Instead of the popular expectation that surrogates feel traumatized after relinquishment, an overwhelming majority describe feeling empowered by their surrogacy experience….In fact, quantitative and qualitative studies of surrogates over the past twenty years, mostly from a psychological or social work perspective, have confirmed that the majority of surrogates are satisfied with their surrogacy experience, do not experience “bonding” with the child they birth, and feel positively about surrogacy even a decade after the birth”.

    – Ragone, Helena. Surrogate Motherhood: Conception in the Heart. 1994. Westview Books; Teman, Elly. 2010. Birthing a Mother: The Surrogate Body and the Pregnant Self. Berkeley: University of California Press

    – Teman, Elly. 2008. \”The Social Construction of Surrogacy Research: An Anthropological Critique of the Psychosocial Scholarship on Surrogate Motherhood,\”

    Intressant – och nyanserad – artikel:
    http://www.newsweek.com/2008/03/29/the-curious-lives-of-surrogates.html

    “The vast majority of surrogate mothers do not bond with the babies that they relinquish to the infertile couples that hire them. In fact, in numbers now dif?cult to ignore, an es- timated 25,000 women have given birth through surrogacy in its contemporary form as a legal, commercial process since the late 1970s. It is estimated that over 99% of these women willingly relinquished the child as they had contractually agreed to do. Less than one-tenth of 1% of surrogacy cases end up in court battles (Keen, 2007). Furthermore, the majority of surrogates have reported high satisfaction with the process and report no psychological problems as a result of relinquishment (Baslington, 2002; Blyth, 1994; Einwohner, 1989; Jadva, Murray, Lycett, MacCallum, & Golombok, 2003; Kleinpeter & Hohman, 2000; Ragone, 1994). Most surrogates report that relinquishment of the baby is a happy event and that they would do surrogacy again (van den Akker, 2007;Teman, 2006). Longitudinal studies show that these attitudes remain stable over time (van den Akker, 2007;Ciccarelli, 1997; Teman, 2006). These ?gures, however, are not common knowledge, since most people are not personally acquainted with sur- rogates or families created through surrogacy. Without other sources, the public turns to stereotypes that pervade television, ?lm and popular journalism.The popular narrative of the surrogate who regrets her decision and tries to reclaim the child to ?ll this void has little foundation”

  • Stephanie says:

    H P

    Det jag tycker är att det är intressant att belysa hur du använder språket för att demonstrera att du och bara du har rätt. Prostituerade hjälper “gubbar” att få utlösning. Surrogatmammor hjälper barnlösa par samt efterlängtade barn att få se dagens ljus. Ekis Ekman målar upp en mycket mörk bild av surrogatmammornas liv, men jag kan inte hjälpa att tycka att du istället målar upp en my little pony-värld baserad på en undersökning i USA och klinikens berättelser. Jag tvivlar inte en sekund på att dina barn lever ett kärleksfyllt liv rikt på glädjeämnen, men du har hittills inte kunnat övertyga mig om att den indiska kvinna som bar dina barn lever ett så friktionsfritt, happy life som du gång på gång tjatar om att majoriteten av världens surrogatmammor gör.

    Jag var mycket positiv till surrogatmammor innan jag läste Ekis Ekmans text. Det finns så många amerikanska filmer som visar upp en rosenskimrande tillvaro för surrogatmamman (men ibland gråter hon när hon måste lämna ifrån sig barnet – det blir väl mer dramatik då). Ekmans text fick mig att börja fundera. Det är den första text jag läst om surrogatmammor. Du, H P, är förklarligt nog väldigt positiv till att möjligheten finns, men förklarligt nog tycker jag att du saknar distans till ämnet eftersom det gav dig och din man någonting ovärderligt. Jag ser med andra ord fram emot att ta del av de undersökningar som du refererar till.

  • H P says:

    Stephanie, så roligt för Kajsa att hennes propagandabok frälst någon som tidigare var positiv.

    Jag har inga garantier om något friktionsfritt liv, vem har förresten det? Men jag fattade mina beslut på en del kriterier (tex. utbildningsnivå, i ett land där varannan kvinna är analfabet tycker jag det ger en bra indikation om kapacitet att fatta egna beslut) samt att kliniken var väldigt transparent och att alla blir bra behandlade. Att det var en storstad var också viktigt eftersom storstäderna i Indien på många plan är väsensskilda från landsbygden i allt vad gäller faciliteter, sjukvård mm.

    Sedan har jag tagit till mig den fakta som finns om surrogatmödrar – inte minst de myter som omringar ämnet, t.ex. att de har svårt att lämna ifrån sig barnet mm – och jag har svårt att se att det skulle vara någon skillnad var denna kvinna bor, om hon inte gör det för att få mat för dagen. Att utgå från, som vissa verkar anse, att det är “finare” att låta en västerländsk kvinna göra detta tycker jag är lite rasistiskt.

    Ett par jag känner träffade surrogatmamman, hennes man och barn efter förlossningen. De var mycket glada och berättade att de var i färd med att köpa ett större hus. Ska man direkt avfärda detta som ett undantag Vad skulle de tjäna på att i efterhand ljuga eller göra spel för gallerierna? Är det så ofattbart otroligt att denna kvinna valde att bli surrogatmamma, hade stöd för det och tyckte det var helt ok?

    Undersökningarna jag referade till (några) lades upp innan ditt eget inlägg lades upp.

  • I says:

    …Känns konstigt att genrellt förbjuda något som inte nödvändigtvis behöver sluta olyckligt. Tror att de är få som inte vill att tvång, fattigdom och misär ska motarbetas, att ingen ska bli tvingad till att göra ett val på grund av svåra livsförhållanden. MEN det är en skillnad, stor skillnad, tycker jag, ifall jag, som har stabil ekonomi, trygga sociala förhållanden, lyckligt gift etc, inte skulle kunna få och anses kapabel till att fatta ett eget beslut om något som rör min EGEN kropp! Dvs. ifall jag önskar hjälpa, min syster för exempel, bära hennes barn i 9 månader, hur kan någon annan, bara för att de anser det vara fel, lägga sig i detta? Självklart skulle det säkert inte vara 9 månader då jag skuttade runt på små rosa moln, troligtvis inte helt komplikationsfritt, MEN om jag ändå anser det vara värt det? Eftersom jag älskar henne, eftersom jag skulle hjälpa henne att få något som hon längtar obeskrivligt efter… Ingen har rätt att sätta sig till doms över en sådan handling. Det är förmätet och trångsynt. Bekämpa tvång och fattigdom, men gör skillnad på fall.

  • Micke vK says:

    H P: Tack för länkarna. Om det visar sig att många spermadonatorer i efterhand ändrar sig och känner starka behov av att ta sin roll som förälder, då tycker jag definitivt att deras rättigheter som föräldrar borde diskuteras. Vad jag inte förstår är varför det är så viktigt att surrogatmödrar frånträder sina rättigheter som föräldrar?

  • H. says:

    Vill tacka för en väldigt givande text, samt denna hätska debatt som följde. Det är en väldigt komplex fråga, och man bör inte förminska att ämnet bör ses från flera synvinklar för att uppbringa största framgång.

    Kan bara tillföra att jag inte vill inte leva i en värld där allt kan köpas för pengar. Visa saker får man avstå ifrån för att maximera lyckan för flest antal människor på denna jord. Någonstans måste en gräns dras och vi tillsammans avgöra vilken rådande moral och syn vi vill ha på människan (och kvinnan), och det kommer alltid finnas människor som kommer ikläm – par som blir utan barn, män som blir utan sex, kvinnor som blir utan barn osv. Thats life. Kanske jag en dag innser min oförmåga att reproducera mig, och kanske jag då kommer ändra min åsikt – men någonstans inom mig hoppas jag alltid bära med mig en människosyn som stoppar mig från att tro att jag har “rätt att få ett barn till varje pris”.

    Världen är knappast jämnställd, inte ens i Sverige. Världen är knappast en härlig plats för alla. Världen är fortfarande sådan att inte alla gör saker de vill.

  • H P says:

    H

    tack själv för ditt bidrag. Varför denna dramatik kring pengar? Om en tredje part kommer och hjälper till är det väl inte konstigt att pengar blir inblandade. Är det därmed fel? Är därmed någon per definition olycklig?

    Inser därmed att du också är emot alla som adopterar. De betalar en ganska stor summa pengar “för att få barn”. Och till skillnad från surrogatmamman definitivt från ett par som varit olyckligt.

    Jag vänder mig också emot uttrycket avstå “för att maximera lyckan för flest antal människor”. Dessutom: Du använder väldigt stora ord när du säger att detta är att skaffa barn “till varje pris”. Om vi som har gjort det här ansåg att det var “till varje pris” och att någon annan blev olycklig av det, så hade vi inte gjort det. Så enkelt är det inte, vilket jag försökt förklara.

  • H p says:

    Micke, jag säger samma sak: Om det visar sig att många surrogatmammor i efterhand ändrar sig och känner starka behov av att ta sin roll som förälder, då tycker jag definitivt att deras rättigheter som föräldrar borde diskuteras. Verkligheten är dock en annan, även om det stör vissa personers förutfattade meningar och teorier.

  • Micke vK says:

    HP: Fast du måste ju erkänna att det finns en risk att den kvinna som bar och födde barnet kan ångra sitt beslut djupt i efterhand? Hur tycker du då att situationen ska hanteras?

  • H P says:

    Studier visar ju att det är mycket ovanligt. Men om det sker, så ska hon naturligtvis få stöd, samt kan kontakta föräldrarna och höra med dem hur situationen ska hanteras.

  • H. says:

    HP
    I stora drag verkar adoption fungera som ett bra sätt att hjälpa “föräldralösa” barn att hitta ett nytt hem och bli älskade – även fast det är pengar inblandade.

    Även fast det stundtals smälter samman, väljer jag att se en skillnad mellan adoption och den form av surrogatmödraskap just texten berör – nu väljer jag att formulera det såhär – att åka till ett utvecklingsland och “köpa” en livmoder.

    Så många barn därute längtar efter en förälder och vise versa, att min tankevärld inte riktigt kan begripa par som söker andra metoder. Men som sagt, allt kan förändras, och det gör jag varje dag.

    Men med min insikt i världens välbefinnande och den historiska kontext som omsluter den, är jag lite konfunderad kring att först:

    åka till ett annat land, där BNPet viserligen är högt, men inte sagt jämnt fördelat.

    För det andra:
    Ett land där det råder en svart organhandel, där prostitutionen är hög och postkolonialism fortfarande råder.

    Och för det tredje:
    i detta land då betala för att “låna” en kvinnas livmoder i 9 månader. En kvinna vars kön placerar henne längst ned på näringskedjan.

    Summa summarum gör dessa saker (eller kanske min inställning till dessa saker?) att jag uppfattar det mer negativt än positivt. FÖR MIG kännas det hela väldigt olustigt och tanken på ett sköndoftande barn ändrar inte det.

    Kanske finns bättre sätt att bli förälder på som bör uppmärksammas, utvecklas mer och som dessutom minskar chanserna att ingen part blir utnyttjad – även om dessa självklart ska stå under ständig granskning.

    Förstår att denna debatt känns obehaglig för dig, då det ligger dig nära om hjärtat.
    Debatten har även fått det att vändas i magen på mig och det kanske av en annan anledning. Jag känner avsky för hur mina medsystrar har exploaterats som handelsvara genom historien och än idag gör det. Jag tror på att det existerar en patriarkal världsordning där utvecklingsländerna är mest utsatta, och tycker Kajsa Ekis Ekman berör hur svårt det kommer bli för oss kvinnor att bryta oss fria från det om sådant här förekommer.
    Jag tror på ett systerskap och att några får lida för att skapa så många lyckliga och fria individer som möjligt.

    Jag tycker det är obehagligt hur kvinnokroppen ständigt reduceras till något att förhandla och diskuteras om. Något att köpslå med. Jag tycker det är obehagligt att jag kan sälja mitt kön för pengar, men ännu obehagligare att det verkar finnas folk som vill köpa det! Trodde min kropp var helig eller nåt liknande skit man fick lära sig i skolan men inser att inte till varje pris – inte när det handlar om pengar. Och jag är medveten att jag intar ett synsätt på fråga, att det färgar mig även om jag så motvindigt försöker vara öppen.

    Jag tror inte på att förbjuda surrogatmödraskap, men jag tror först att energin bör läggas på att beskydda och uppmuntra andra alternativ samt kämpa för en bättre och mer jämställd värld, reglera lagstiftningar samt göra vettiga beslut med en insikt om hur situationen för kvinnorna i dessa länder ser ut idag.

    Tack för jag fick göra min röst hörd, även om den inte är sanningen så är den iallafall unik

  • Micke vK says:

    HP: Även de studier du själv tog upp ovan säger ju att 1 procent går så långt att det blir en tvist om det i domstol. Utan trycket i form av avtal m.m. skulle ju med all sannolikhet betydligt fler än så ha föredragit att behålla sina rättigheter som föräldrar. Tycker du att de ska ha den rätten?

  • Micke vK says:

    OK, läser igen: mindre än 1 procent går hela vägen till domstol. Men också de studierna är mycket försiktigare än 99% i fråga om ifall surrogatmödrarna är nöjda med sitt beslut. De säger bara att det gäller en majoritet.

  • H P says:

    Svar till “H” och “micke”

    Micke: vet inte riktigt vad du är ute efter, om man skulle utforma en verksamhet efter hur en absolut minoritet agerade, så skulle väldigt mycket i vårt samhälle vara otillåtet. Adoptioner skulle förmodligen inte vara tillåtet, eftersom man säkerligen skulle komma fram till att en minoritet av föräldrarna i givarländerna “ångrade sig”. Skulle detta vara ett argument för att stoppa alla adoptioner?

    H

    Jag accepterar att du är av en annan åsikt.
    En kvinna som gör detta – i Indien eller annorstädes – reduceras för mig inte till en behållare, en livmoder eller ett kön. (Oavsett BNP-nivå eller inkomstskillnader) Det är en människa av kött och blod. Hela hon hjälper till med detta, hon gör en tjänst, som jag inte tycker är “en reducering”, snarare tvärtom. Hur många kan stoltsera med att ha bidragit till att ett efterlängtat liv kommit till världen?

    Men du väljer att anse att jag har exploaterat en stackars kvinna från tredje världen. Samtidigt som du förmodligen ett antal gånger i ditt liv bidragit till att män, kvinnor och barn i tredje världen har det betydligt sämre än de som ställer upp som surrogatmammor. Har du varit på någon resa i något land i tredje världen? Har du köpt skor eller tröjor som tillverkats i Indien- då har du sannolikt utnyttjat faktumet att – verkligt – fattiga människor för mycket låg ersättning och utan kollektivavtal slitit för dig 18 timmar per dygn under vidriga förhållanden i fabriker och annat. OBS. Med sina kroppar! Sannolikt har flera riskerat sina liv på ett betydligt mer påtagligt sätt än att vara gravid. Och dessa, som du har utnyttjat för dina upplevelser, produkter och annat, har det betydligt värre än de kvinnor som frivilligt bär andras barn mot betalning och får utmärkt stöd, både psykiskt och medicinskt. Men då är det plötsligt ok att betala för en tjänst….

    Om en man gör dig en tjänst mot betalning med sina muskler, som du själv inte kan utföra, har du då ”reducerat” honom till ett kön, som du har utnyttjat? Kan man anse hans kropp vara en ”vara” att förhandla om? Och var går gränsen? När blir vi per definition ”utnyttjade”?

    För mig kan barn per definition aldrig bli “handelsvaror” – även om pengar är inblandade – eftersom varje liv är unikt, till skillnad från tjänster eller produkter som kan massproduceras. Handelsvaruliknelsen används bara som ett slagträ i debatten. Ett barn som kommit till världen genom att någon har betalat någon annan är inte sämre än någon annan, kanske i många fall t o m lite mer efterlängtat och älskat. Ett barn är aldrig en “produkt”. Massor av kvinnor i Sverige idag får barn genom IVF-behandling, vilket kostar mycket pengar. Om de inte kan betala för sig, blir det inga barn. Att kalla mina barn för handelsvaror är att kalla alla dessa barn också för det – och det tror jag få gör.

  • Micke vK says:

    H P: Det är ju väldigt vanligt att vi lagstiftar om förbud mot saker som har risker, även om det är en minoritet som i råkar illa ut. Särskilt gäller det betalt arbete.

    Jag tycker definitivt att det inte ska vara tillåtet att adoptera bort sina barn annat än när det finns mycket starka skäl. Skillnaden är ju att det barnet redan finns, och därför har intressen som ibland kan stå i motsättning till föräldrarnas.

    KEE har ju en stark poäng där: Att betala någon för att lämna ifrån sig ett nyfött barn – på vilket sätt är det inte människohandel? Om det är OK, varför är det då inte OK att köpa ett treårigt barn av samma kvinna?

  • H. says:

    Till HP:

    Kollektivavtal? Drog på smilbanden när jag läser ditt senaste inlägg och funderade ett ögonblick på att strunta i att svara…
    Nej, det finns alldeles för många arbetsgivare som exploarterar billig arbetskraft i u-länderna för att tjäna pengar. Detta är vidigt och någonting jag jobbar emot, både på fritiden och under betald arbetetstid! Det hoppas jag vi är två om.

    Skulle så festligt vilja fråga om den kvinna som lånade sin livmoder till er, hade ett kollektivavtal måtro. Nej men om så, skulle hon ju inte ens vara medveten om detta då de flesta inte ens begriper engelska och automatisk då inte förstår vad dom skriver under. Så visade igentligen den mest ingående studien av den indiska surrogatindustrin av Amrita Pande från University of Massachusetts som har gjorts. Nu behöver du inte lägga energi på att skriva alla avtal er kvinna hade – så bra för henne, sov got.

    Kanske arbetade, eller har er surrogatmamma arbetat, under inhuman omständigheter som strider mot alla föreställnigar om en värdig arbetsplats – i just den fabriken i indien ni så vacker målar upp. Men detta endast tills nu kom in i bilden! Smart ide, vi rädda fler så löser vi indiens problem – Nu skojade jag!
    Det är uppenbarligen inte så enkelt att lyfta ett land och dessa individer. Men sluta negligera och förminska ett ”problem” eller debattämne på detta sätt, det är obehagligt.

    Problemet är att denna debatt kommer till en återvändsgränd, då du totalt verkar förneka att det finns en stor risk att situationen för individer i Indien, uttnyttjas av västvärlden. Det är just detta som fyller mig med avsmak och jag kritiserat MEST i mina inlägg – comprada?
    Och om du nu öppnat ögonen för hur vi i väst exploarterar fabriksarbetare i indien, förstår jag inte varför du inte kan se den problematiken som jag och andra lyfter fram i kritiken mot surrogatmödrar i utvecklingländer. Sammanlänka. Bara för att du erkänner det, behöver du inte förneka, eller ha dåligt samvete över ditt/dina underbara barn.

    En gång till då: att jag vänder mig emot surrogatmödrarskap i utvecklingsländerna följer som en enkel kombination av ”två ting”, som inte går hand i hand.
    Det ena innefattar begrepp som – utbredd fattigdom, ojämnställdhet, en hirakisk syn på människor, en vidirg svart marknad med organ, markant skillnad mellan könens möjligheter, postkolonialsm osv osv
    Och det andra att i detta land, komma med sin bakgrundhistoria som västerlänning och köpa en kvinnas livmoder under 9 månader.
    Att tro att man inte har en maktposition, att man inte uttnyttjar denna…kommer jag aldrig förstå…
    Tyvärr, det är en totalkrock i min värld och hur många övertalningar från andra – kommer jag stå fast vi detta.
    Och dessutom problematiken som kan uppstå eftersom denna kvinna inte ens möjligheten till att vara med och uppfostra detta barn! Okej, om ni delade på föräldrarskapet och hon kunder hälsa på lite då och då – men nu bor ju hon i indien och allt hänger på den ena parten.
    Inga av dessa argument, väger i mina ögon upp att skaffa ett barn ( och detta är inte samma sak som jag säger att dina barn inte är lika värda som alla andra, jag resonerar bara för att du förstår problematiken och bristerna)

    Håller dessutom med Kajsa Ekis Ekman och tycker hennes argument emot är smashing! För mig var denna debatt, artikeln, boken, forskningen, en knuten näve upp i luften mot kvinnors exploartering i indien och situatation för miljontals systrar runtomkring i världens patriarkala förtryck – dom måste bli fria, och detta hjälper knappast synen och statusen på dem i rätt riktning. Om vi låter som bli fria, då kanske vi kan fråga om dom vill hjälpa oss få barn. Det är ett systerskap jag känner för dessa kvinnor som säljer en del av sig själva, i ett försök att överleva. Och som kvinna, med kvinnliga erfarenheter och omringad av dom kommer jag aldrig tro att majoriteten av kvinnorna i indien gör detta i främsta syfte för att hjälpa eller för att det är så kul att få barn, då skulle vi kvinnor föda barn hela tiden.

    Och nu ska jag svara på om jag åkt till indien, eller om jag köpt ett par skor? Kanske vill du veta om jag tror på att kämpar för de männskliga rättigheterna? Ja, det gör jag i varje val, varje konflikt, varje debattinlägg, varje dag!
    Tror gör jag på den paragraf som säger att alla ska ha rätten till sin kropp…

    Bättre hälsa och livskvalitet för kvinnor och män, pojkar och flickor i utvecklingsländer.
    Sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter (så kallade SRHR-frågor) omfattar varje människas lika möjligheter, rättigheter och förutsättningar att ha ett säkert sexualliv, och utan tvång, våld eller diskriminering kunna bestämma över sin egen kropp. Att undanhålla kunskap, samt diskriminering och förtryck när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter liksom fysisk integritet, är vanligt. Övergrepp ökar också markant och systematiseras ofta i konflikt-, postkonflikt-, och krissituationer.

    Vidare ger ditt inlägg en väldigt obehaglig, eller konstig signal och känner att debatten nu blir lite urvattnad och sjunken till en så låg nivå att du börjar skapa spökskuldkänslor, försöka se hur “moraliskt” jag lever mitt liv för att sedan, så som man drar slutsatsen – väga det i andra skålen, i förhoppningen om att rättfärdiga DIN handling och DITT samvete. Tyvärr, så fungerar det inte…även om man ibland kan önska det…och du behöver inte rättfärdiga någonting!

    Visserligen kan jag förstå dina liknelser och kopplingar för att belysa att det är en problematisk frågeställning, inte en isolerad handling och att man måste leva som man lär – men det hela blir bara komiskt och något annat lyser upp mellan raderna, men jag vet inte riktigt vad…

    Åter igen, lite repetition – jag tror inte på att förbjuda surrogatmödraskap, men jag tror först att energin bör läggas på att beskydda, och uppmuntra andra alternativ som inte löpper samma risk att utnyttja en utsatt individ – i Sverige eller utomland. Samt kämpa för en bättre och mer jämställd värld, reglera lagstiftningar, upplysa samt göra vettiga beslut med en insikt om hur situationen för kvinnorna i dessa länder ser ut idag.

    Det är obehagligt att du inte verkar se att man skulle kunna utveckla denna industri så mycket bättre.
    Man behöver inte ha varit i Indien för att veta hur situationen för en stor del av befolkningen där ser ut, är detta ett sätt att försöka dumförklara mig eller göra det ännu mera löjligt vill jag inte veta.
    Mitt förtroende för inte bara aktade undersökningar, men media likaså – gör att jag tycker alla människor ska kunna få ta ställning och vara med i debatten.
    Och nu kommer det: JA, jag har varit i Indien under 8 månader för 2 år sedan för volontärarbete, men det kanske betyder lika lite för dig som högt aktade studier som pekar mot under vilka omständigheter vissa av kvinnorna som ställt upp som surrogatmödrar i Indien levt under.

    Är en inbitten ekologisk och rättvisemärkt junkie, men självklart har jag köpt något som inte står i linje med min övertygelse – nu ska jag inte glömma att nämna för dig att jag flög till indien, inte lever på existensminimun för att skänka alla pengarna till välgörenhet och har en opel.
    Skillnaden är att när jag då köpte t.ex. Dessa skor från indien, vilket säkerligen skett när jag var yngre, var min MEDVETENHET och INSIKT begränsad. Min förmåga att ifrågasätta skapades med tiden. Nu är jag äldre och gör relativt kloka beslut. Vi kan alla bli bättre!

    Har visat vart jag tycker gränsen går för just detta ämne! Jag har inte tagit ställning till allt i världen, men emot den surrogatmödrarskap som Kajsa Ekis Ekman tar upp i sin bok – och du kan läsa mina och andras argument en gång eftersom du inte förstår varför. Och jag ställer mig posetiv till adoption samt andra nuvarande sätt att hjälpa barnlösa I SVERIGE – även om det självfallet finns kritik mot dessa.

    Det handlar inte om att se vem som hittils har levt mest moraliskt – utan utifrån sin egen förmåga, medvetenhet och insikt göra vettiga och medvetna beslut som man sedan kan leva med… annars skapar vi aldrig nya stigar…

    ” För mig kan barn per definition aldrig bli “handelsvaror” – även om pengar är inblandade – eftersom varje liv är unikt, till skillnad från tjänster eller produkter som kan massproduceras”
    Orkar knappt kommentera men måste endå säga att DET ÄR VÄL SJÄLVKLART att barn kan bli handelsvaror även fast det är skapta under härliga förhållande!! Herregud hur gärna vill man naivt bita sig fast i övertygelser. Titta bara på all människotrafficking, smuggling och barnprostituation som sker i hela världen… var försiktig med vad du säger.

    ”Om de inte kan betala för sig, blir det inga barn. Att kalla mina barn för handelsvaror är att kalla alla dessa barn också för det – och det tror jag få gör”.
    Sen avslutar du så fint med ännu mera skuldbelägga de kritiska rösterna i denna debatt kring denna form av surrogatmödrarskap i utvecklingsländerna – med att säga att eftersom man tar ställning emot en form tillvägagångsätt, eller lyfter fram problematiken kring ett specifikt sätt för att skaffa barn, mot betalning – ja då måste man också vara så är man emot alla sätt att skaffa barn mot betalning. Snacka om att dra alla över samma kant och inte kunna föra en nyanserad debatt! Därför får man inte ut något av dig…

    Jag har fullaste respekt för dig, och dina barn och ditt val, hoppas ni får ett lång och lyckligt liv tillsammans.
    Dina inlägg och Kajsa Ekis Ekman artikel, samt en rad andra undersökningar får mig att vilja kämpa ännu mer för att stoppa, uppmärksamma, till varje pris undvika exploartering av människor och framförallt – se till att det inte blir några fler fall av kvinnor som mår dåligt och uttnyttjas – tack för det i alla fall! Och fortsätt föra debatten.
    Men att till varje pris vilja, övertyga mig, eller andra och inte vilja lyssna eller förstå andras åsikter gör att du bara framstår vilja ”rättfärdiga” din handling och livsval… vilket faktiskt sorgligt av många bara ses som ett bevis på tvivlan eller osäkerhet…

    Ha det fint!

  • Magnus says:

    EN LEGALISERING AV SURROGAT OCH HOMOSEXUELLAS RÄTT TILL ADOPTION ÄR EN STRÄVAN MOT DISKRIMINERING.

    Diskussionen om barn är en rättighet eller inte är missvisande. Vuxna har inte rätt till barn. Alla har dock rätt att slippa bli diskriminerade på grund av etnisk bakgrund, sexuell läggning, kön osv. Samhället måste gå in och lagstifta mot diskriminering eftersom den ofta baseras på strukturer i samhället i form av lagar och normer som inte nödvändigtvis är gällande bland befolkningen i allmänhet utan är kvarlevor från en svunnen tid.
    Vad gäller insemination och surrogat handlar det inte om det finns en marknad eller inte. Av erfarenhet vet jag även att det finns lämpliga och villiga donatorer och surrogatmödrar i Sverige. Problemet är att den Svenska lagstiftningen inte ger något skydd som det ser ut idag till de som väljer att genomföra en surrogatprocess i Sverige. Enligt svensk lag är det den kvinna som bär barnet som är biologisk mamma oavsett om det är hennes genetiska barn eller inte. I princip får den kvinna som bär barnet vårdnaden om barnet såvida hon inte accepterar att den genetiska pappan har rätt till vårdnad. Dessutom kan (åtminstone teoretiskt) staten tvinga surrogaten att behålla barnet även om hon inte har haft för avsikt att skaffa ett barn utan velat hjälpa ett barnlöst par.
    Argumenten om utnyttjandet av Indiska och till viss del Amerikanska fattiga kvinnor är inte hållbar. Om Ekis Ekman inte var så summarisk i sin undersökning, vilket även gäller Hochschild som hon hänvisar till, skulle hon säkert finna att surrogaterna i Indien och USA inte generellt är skuldsatta flerbarnsmödrar. Det är klart att det går att hitta dåliga kliniker och agencies precis som det går att hitta hotell som bedriver slavhandel som Ekis Ekman eventuellt själva har använt sig av i Indien eller i andra länder. Det behövs dock inte någon djupare studie för att finna att detta fall inte är en regel och Ekis Ekman är välkommen att kontakta mig om hon vill få del av mina undersökningar i frågan. Kanske skulle detta kunna leda till en reviderad upplaga av hennes osmakliga och omänskliga bok? Misstänker dock att Ekis Ekman inte är intresserad av att omvärdera sina redan cementerade åsikter utan bara är en mediekåt journalist som vill ha uppmärksamhet. Vissa skulle även kalla detta för prostitution.
    Att lesbiska par har rätt till insemination idag är resultatet av en lång kamp där man valt att åka utomlands och genomgå inseminationen. Samma sak har börjat ske bland homosexuella män de senaste åren genom att man vänder sig till Indien och USA där surrogatprocessen är reglerad i lag. Jag vill hävda att anledningen till att surrogatprocessen inte är reglerad i lag i Sverige är att lagen inte hunnit med att förändras i takt med vad som är tekniskt möjligt och önskvärt bland landets medborgare. Resultatet av detta är en diskriminering som åtminstone tidigare baserades på en syn på kvinnan som vårdande och mannen som försörjande. Bland annat stöds min teori av att man i fler länder i Europa idag ändrar lagstiftningen så att såväl heterosexuella som SINGELKVINNOR har rätt att genomföra konstgjord befruktning och inte män.
    Slutligen anser jag att Ekis Ekmans uttalande i Debatt kring att hon genomfört fyra års studier i surrogatfråga är rent felaktig och osmaklig. Ekis Ekman är på intet sätt en forskare som lagt fyra år av sin tid för att studera surrogatfrågan med hjälp av vetenskaplig metod. Hela hennes studie baserar sig på att BEVISA en hypotes inte pröva om den håller.

  • H P says:

    Micke, Det är inte handel, eftersom kvinnan i fråga själv valt att vända sig till en fertilitetsklinik, låtit sig insemineras med ett embryo som hon inte är genetiskt kopplat till samt inte vill ha fler barn att uppfostra, utan istället VILL att den biologiska pappan och ev andra tar hand om barnet. Fråga: om en pappa låter en annan kvinna, som frivilligt går med på det mot ersättning för sveda och värk, bära hans biologiska barn, är det då “handel med barn” att han ensam (eller med den genetiska modern) tar hand om barnet? Har pappan alltså inte rätt alls till sitt barn?

    H

    Jag förminskar inte problematiken. Till skillnad från KEE och dig själv ser jag inte denna fråga – i Indien – som svart eller vit. Självklart förekommer exploatering, det är jag den första att erkänna. (och vi är faktiskt helt överens om att ingen kvinna ska bli exploaterad!) Medans ni vägrar att erkänna att det finns många lyckade exempel också. Och du anklagar mig för att inte kunna föra en nyanserad debatt…

    Att KEE hänvisar till en genusforskare (A Pande) som gjort en studie kring några kvinnor vid en klinik i EN stad. Arrogant nog drar KEE (ev även Pande) därom slutsatser om “indiska kvinnor” trots att resultaten från en liknande studie i en av Indiens storstäder mycket troligt skulle ge ett annat resultat.

    Min poäng med liknelsen (fabriksarbete) var att jag kan tycka att folk gör det lite lätt för sig när de anklagar oss för exploatering. Det är lite av hyckleri. Speciellt som, vilket jag redan poängterat, surrogatmammorna har det betydligt bättre än många andra och ingen hittills lyckats övertyga mig om att de – per definition- skulle haft det bättre om de INTE gjort detta. Många köper större hus eller en längre utbildning åt barnen, är det fel? Men, säger du, detta kan naturligtvis aldrig uppvägas av den per se hemska upplevelse de har genomgått, blivit tvingade till, inlåsta i sina lägenhetshotell, gråtande lämnat från sig “sina” barn etc… Men: av en (”aktad”, enligt vem?) studie i en indisk stad är det inte så lite magstarkt att “lägga fast” hur “förhållandena” ser ut för indiska surrogatmammor (och du anklagar mig för att dra alla över en kam…?) . TV4:s dokumentär och KEE:s bok är lätta och flashiga att ta sig till. Alla kan sucka i kör. Usch vad hemskt. Jag likaså. Vem ställer sig bakom inlåsta människor, tvång eller fråntagande av mänskliga rättigheter? Inte jag i alla fall.

    Min energi bottnar i att skydda mina barn från fördomar, inget annat. Att problematisera och att föra en saklig debatt är en sak, men att kategoriskt svartmåla och lägga fast teoretiska ”sanningar” på basis av en enstaka studie i ett land med 1,3 miljarder människor, är en annan. Det är därför jag så frenetiskt försöker nyansera KEE:s i mitt tycke extremistiska världsbild.

  • H P says:

    H

    Du har rätt om handelsvaror. Jag trodde dock att vi höll oss inom den lagliga kontexten.

    När argumentationen tryter kan man ju alltid hävda att meningsmotståndaren “bara försöker rättfärdiga sig” och är osäker. Jag har hört den förr. När jag för ett antal år sedan frenetiskt debatterade homosexualitet med övertygade homofober på ett liknande forum hette det till slut att jag innerst inne bara ville rättfärdiga mitt leverne men egentligen var osäker kring min sexualitet och dess rättmätiga värde i samhället…

  • Henrik says:

    Resonemanget om reifikation, alltså att surrogatmodern förtingligas och graviditeten varufieras, tycks kunna föras likadant när det gäller njurdonation till ett barn eller syskon. Det vore intressant att få en kommentar till det.

  • Kajsa Ekis says:

    Hej!
    Jag har haft mycket att göra, men ska försöka svara på några av de frågeställningar som kommit upp.

    – Angående kvinnor som ångrar sig finns det varierande siffror på detta. En rapport från brittiska myndigheter visar på att det är ca 5% som kräver att få behålla barnet. Märk väl att det är bara de fall som drivs hela vägen. Problemet är som jag ser det att man försätter kvinnan i en situation då hon är utsatt för stark press. Agenturen, köparna – som redan inrett barnkammaren och står förväntansfullt och trampar på sjukhuset – deras advokater (advokaterna är alltid på köparnas sida) läkarna, “surrogat-communityt” och människor i kvinnans omgivning, förväntar sig att hon ska lämna över det. Att då gå emot detta mitt i eftervärkarna – och förlora pengarna – är ju inte helt enkelt. Vad man än säger om rätten till ångertid. Det gäller att förstå att kvinnan i detta läge utsätts för hård press. Att hon i de flesta fall är fattigare än beställarna gör inte saken bättre.
    Här finns en parallell till de inhemska adoptioner som skedde i västvärlden innan aborträtten. Ogifta unga mödrar övertalades att adoptera bort sina barn till barnlösa par. Kvinnorna bodde på hem under graviditeten (p.ga. diskretionen) och paret var redan utsett. Om den press de unga kvinnorna utsattes för och med intervjuer med dessa mödrar 40 år senare finns en fantastisk bok, “The Girls Who Went Away” av Ann Fessler. Läs den!

    – Angående förtingligande. Jämförelsen med njurdonation till syskon tycker jag var tänkvärd men ganska långsökt. En njure är ett livsviktigt organ som man kan dö om man inte får. För den som får en njure kan det innebära skillnad mellan liv och död. Den som donerar en njure går inte igenom nio månader av kroppsliga åkommor, får generellt sett inga men och saknar sällan sin njure. Man ligger inte och gråter över sin förlorade njure. En njure är nämligen inte samma sak som en levande människa.

    Däremot finns ju ett problem med varufiering av kroppsdelar i den internationella handeln med dem, men jag kan inte se att donation av en njure skulle innebära en särskilt långtgående reifikation av människan.
    Skillnaden är att njurdonation är att ge bort något – inte att ens jag och kropp blir någon annans samtidigt som de fortfarande sitter fast på en.

    En annan sak skulle ju vara om man “odlade” extra njurar inne i människor i något år för att sedan skära bort dem och sälja. Och människor började arbeta med att odla njurar inne i sina kroppar. Och ständigt gick och bar på andras njurar.

    Det är mer en passande liknelse till surrogatet eftersom kvinnan är medveten under nio månader om att bära på någon annans barn, och att införliva det i sitt medvetande är ju vad som reifierar människan. Att barnet sitter i henne, men är någon annans.

    Reifikation är när man börjar se på delar av ens jag eller kropp som om de vore funktioner eller ägodelar som tillhörde någon annan, SAMTIDIGT som de sitter kvar på kroppen.

    Alltså: reifikation är inte att skära av ett ben, utan att gå runt med benet precis som vanligt men säga att “det är inte mitt ben.”

    – I brist på argument kör en del surrogatförespråkare med smutskastning: att vara emot surrogat skulle vara lika med att vara en religiös, helig typ. Själva framställer de sig som pragmatiska, öppna och teknikpositiva.

    Men för det första finns ingen industri som är så genomsyrad av en religiös moderskult som just den amerikanska surrogatindustrin. För det andra är det ett sätt att mörka just den feministiska frågan om att våra kroppar blir till redskap åt andra.

    Hela idén bakom aborträtten är ju att INGEN KVINNA SKA BEHÖVA BLI GRAVID om hon inte önskar att föda barn. Barnet i hennes mage tillhör HENNE. Det här är viktigt för den kvinnliga självbestämmanderätten. HON bestämmer om hon vill göra abort eller föda. Inte ens fadern till barnet kan lägga sig i – för att barnet ligger i HENNE och är en del av hennes kropp.

    I surrogatmödraskapet upphävs hennes bestämmanderätt. Barnet i magen är inte hennes, utan någon annans. Hon kan inte bara gå och göra abort om hon vill, eller behålla barnet om hon vill. En del av hennes kropp kommer ju då under annans kontroll. Faktum är att paret ofta har åsikter om vad hon ska äta/göra, hur hon ska leva. Det här är inte “missförhållanden som kan rättas till”. Det är oundvikligt eftersom hon bär på NÅGON ANNANS barn. Hennes kropp blir då någon annans.

    Jag kommer inte hinna bemöta alla inlägg, men många av svaren finns i boken. Att döma av H P:s inlägg har han inte läst den. Hoppas ni kommer på andra tankar!

    Och glöm inte att extremism bara är en fråga om var man placerar mitten.

    Mvh
    Kajsa Ekis

  • Ull says:

    >>”Är inte det själva feminismens grundprincip – att kvinnor inte ska vara redskap för andra, vare sig det gäller äkta makar, fäder, Vatikanen, stackars ensamma män, män med makt och män utan makt eller vår egen infertila syster? Utan att vi ska ha sex när vi själva vill och skaffa barn när vi själva känner för det. För vi är inte maskiner, vi är inte naturresurser.”

    Med resonemanget ovan antyder författaren att grundprincipen för själva feminismen är att inte vara ett redskap till män. Om jag som kvinna har sex med andra kvinnor, kan jag inte vara feminist? Och hur ställer sig författaren till insenination hos lesbiska par eller ensamstående kvinnor? Författaren verkar vara lite väl insatt och djupgående i marxism. Måste se hela bilden.

  • H P says:

    Hej Kajsa,

    Ull (ovan) belyser något mycket intressant. Och du har ju medvetet undvikit att svara på hur du ser på de massor av indiska infertila KVINNOR som tar hjälp av surrogatmammor i sitt land. Utmanar det dina rigida teorier? Förstår det.

    Bra att du tar upp aborträtten, ett viktigt framsteg för kvinnans självbestämmande över sin egen kropp. Men logikfelet du gör är att likställa två motsatser: (Abort)RÄTTEN med ett önskat (surrogat)FÖRBUD. En kvinna ska enligt dig BARA ha rätt att släcka ett potentiellt liv hon inte vill ha, men hon ska TOTALFÖRBJUDAS att – frivilligt – hjälpa ett efterlängtat liv (som i många fall aldrig annars hade fötts!) att komma till världen, genom att – frivilligt – bära någon annans barn.

    “Ingen kvinna ska behöva bli gravid om hon inte vill föda barn”. Håller helt med!
    Men nu är det med hjälp av tekniken möjligt för en kvinna att bära någon annans barn. Och därmed att hjälpa till att världen får fler efterlängtade barn. Du kan inte med hedern i behåll kategoriskt påstå att alla dessa kvinnor som gjort/gör detta är lurade offer. Jag känner till ett par, vars surrogatmamma bor i Europa och har fyra egna barn. Hon vill inte ha fler barn men sökte i två år via Internet efter ett par, för vilket hon kunde ställa upp som surrogatmamma. Paret har nu två barn. Vad är denna kvinna för dig: sjuk? onormal? offer?

    Indirekt anklagar du dessutom alla de kvinnor som INTE ser graviditeten som ett existentiellt mirakel där de känner en livslång anknytning till barnet som växer i hennes kropp. Indirekt utmålar du de kvinnor som bara ser graviditeten som en oundviklig transportsträcka tills barnet är fött, som onormala och “känslokalla”?

    Jag känner inte till moderskapskulten i USA, som du talar om i ditt senaste inlägg, men du själv är väldigt duktig på att cementera bilden av den “riktiga”, moderliga kvinnan, som per definition är helt känslostyrd och inte kan fatta rationella beslut över sin egen kropp. Det är för mig så långt ifrån feminism man kan komma.

    Men som vanligt överträffar verkligheten dikten och teorierna…

  • KIRO says:

    STORT TACK TILL KAJSA EKIS EKMAN FÖR EN FIN OCH VIKTIG ARTIKEL.
    Jag har länge eftertraktat just en sådan här artikel som tar upp problematiken kring surrogatmödraskap. Det var mycket intressant att äntligen få möjlighet att läsa om denna problematik. Jag önskar Ekis Ekman all lycka i världen och en fortsatt god produktion av litteratur kring kvinno- och barnrätts relaterade frågor.
    Än en gång Stort Tack!
    M.v.h. Kiro

  • Jennifer says:

    När jag läser dina ord HP fryser blodet till is. De som tycker SD i riksdagen är “läskigt” borde ta del av det här.

  • H P says:

    En manipulativ marxistisk bok kommer nog inte märkbart ändra faktumet att alla riksdagspartier, förutom KD och SD, i likhet med mig är helt eller försiktigt positiva till surrogatmödraskap. Turligt nog anser de allra flesta att extremism är “läskig” oavsett var den kommer från.

  • Sofia says:

    Väldigt bra artikel. Tack!

  • Per says:

    Om nu varken surrogat eller adoption ska vara möjligt för gruppen homosexuella män, varför ska vi betala för den förda familjepolitken över skattesedeln? Tydligen går det bra att utnyttja oss som pengamaskiner och finansiella resurser utan att vi får någon hjälp. Undrar hur KEE ser på moralen i det?

  • V says:

    Jag undrar bara hur det är med de kvinnor som faktiskt vill vara surrogatmödrar, utan betalning, som en gåva åt en vän. Varför ska det behöva vara olagligt i Sverige idag?

  • Robert says:

    “– Jag försvarar bara kvinnans rätt till sin egen kropp” säger Kajsa. Nej, hon försvarar SIN rätt att bestämma över andra kvinnor.

  • Henrik says:

    “Den som donerar en njure går inte igenom nio månader av kroppsliga åkommor, får generellt sett inga men och saknar sällan sin njure. Man ligger inte och gråter över sin förlorade njure. En njure är nämligen inte samma sak som en levande människa.”

    En graviditet innebär väl ytterst sällan nio månader av kroppsliga åkommer och ger ytterst sällan några men. Min vän som fick sin systers ägg inplanterat hade två barn förut och fick ett till senare. Hon mådde bättre under graviditeten än annars, hon har aldrig legat och gråtit över ett förlorat barn. Det är nämligen inte förlorat. Jag har två mammor, mamma och så Anna som födde mej, säger hon nöjd.

    “Skillnaden är att njurdonation är att ge bort något – inte att ens jag och kropp blir någon annans samtidigt som de fortfarande sitter fast på en.”

    Den som anmäler sej som njurdonator har väl just den situationen – en kroppsdel som fortfarande sitter fast på en ska bli någon annans.

    “Alltså: reifikation är inte att skära av ett ben, utan att gå runt med benet precis som vanligt men säga att det är inte mitt ben.”

    Njuren har blivit ett ben, men tydligen menar du att njurdonation är reifikation. Och det är väl sant, men vad jag förstår borde då i bokens anda njurdonatorer jämställas med prostituerade.

  • Cecilia says:

    Henrik, hur menar du då du skriver att “graviditet innebär ytterst sällan några men”? Finns det någon som varit gravid utan men? Jag är gravid och har väldigt många men. Hanterbara, men som absolut påverkar min vardag, arbetsförmåga, sömn, humör osv. Jag skulle inte vilja vara gravid åt någon annan.

  • Henrik says:

    Cecilia, det har du förstås rätt i. Men ordet men betyder varaktig kroppslig skada och det hoppas jag att du inte fått.

  • Hans says:

    Full respekt för Cecilia och andra som inte vill var gravida åt någon annan. Men full respekt också åt den som kan tänka sig att vara det! Det finns väldigt mycket man får “men” av i livet men som ändå är tillåtet och accepterat. Det finns väl inte heller en, utan tusentals, olika graviditetsupplevelser. Vissa lider från dag ett, andra mår kanon hela tiden, och så allt däremellan… Märkligt med denna kategoriska stämpling att ingen normal kvinna kan på allvar vilja vara gravid åt någon annan. Det finns ju massor av exempel på motsatsen.

  • B.Boestad says:

    Tack Kajsa Ekis Ekman för din insiktsfulla argumentation för kvinnors rätt till sina hela kroppar, sitt mödrarskap. Tack för att du tar upp kampen mot surrogatmödraskap! B. Boestad (mor till Teo-född in i en regnbågsfamilj)

  • Hans says:

    Tack alla ni som ifrågasätter den oheliga allians av biologister och marxister som med osedvanlig arrogans tror sig veta alla enskilda kvinnors bästa utifrån sina egna personliga referensramar. Tack alla ni som argumenterar utifrån den konkreta verkligheten och inte utifrån felriktad “feministisk” ideologi och moderskapsmystik. Tack alla ni som har en gnutta eller mer sympati för alla barnlösa par och ensamstående som sannolikt var och en lider mer av detta än vad den minoritet av alla surrogatmödrar som kan räknas som utnyttjade, gör, tillsammans. Kajsa Ekis Ekman och c/o är fullständigt döva för andras argumentation alternativt duckar skickligt för den. Förutom att kategoriskt offerstämpla många som inte ser sig som offer, gör de sig också skyldiga till stigmatisering av alla levande och framtida barn födda med hjälp av surrogatmoder. Det är skamligt. Tack alla ni som kämpar vidare för att få ett reglerat surrogatmödraskap i Sverige. Låt er inte nedslås av kategoriska biologistiska eller marxistiska motargument. Rätten till abort mötte först motstånd. IVF mötte motstånd, inseminering mötte motstånd, adoptioner mötte mostånd. Nu även surrogatmödraskap. Men snart kommer ingen ifrågasätta att alla människor, oavsett kön, kan vara biologiska utan att vara sociala föräldrar.

  • X. says:

    B. Boestad belyser att det finns en grupp av inkonsekventa, hycklande lesbiska kvinnor som säger sig vara för 100% jämställdhet mellan kvinnor och män, homo och hetero, men som egentligen bara driver egna intressen. De kämpar för lika rättigheter att bilda familj för “alla” och driver stenhårt rätten för lesbiska att “använda” det andra könet för att kunna bilda familj. När sedan bögar principiellt gör samma sak går de i taket, motarbetar(!) detta och använder – för första och troligen sista gången någonsin – könens fysiska natur som argument emot 100% jämställdhet. När antifeminister sedan applicerar samma biologistiska argument på lönenivåer, emot delat föräldraskap mm, går de lesbiska i taket. Maken till hyckleri får man leta efter…

  • Sandra says:

    Tack! Bra skrivet och bra belyst.
    De som ej burit ett barn i sitt kropp borde inte uttala sig så säkert.

  • Lizzy says:

    Ni som jämför spermiedonation med surrogatmödraskap. Den kvinnliga motsvarigheten till spermiedonation är äggdonation, inte surrogatmödraskap (eftersom det finns två sorters könsceller, nämligen ägg och spermier). Något som är fullkomligt lagligt och som vad jag vet, ingen här motsätter sig. Män som kvinnor kan alltså idag vara genetiska föräldrar utan att vara sociala sådana.

  • X says:

    Med Sandras resonemang väger en kvinnlig abortmotståndares uppfattning tyngre än en mans abortförespråkande…Dessutom finns det kvinnor som har burit andras barn i sin kropp och som uttalar sig säkert (http://svtdebatt.se/2010/08/darfor-ville-jag-foda-barn-at-nagon-annan), Dessa borde väl enligt Sandras gradering i så fall väga allra allra tyngst?

    De som redan har egna barn och som ej genomgått helvetet med flera års barnlängtan och en massa fruktlösa försök borde inte uttala sig så säkert om surrogatmödraskap.

  • Obstinat says:

    Spermiedonation är fullt jämförbar med surrogatmödraskap på det psykologiska planet. Mannen kan lida alla helvetes kval efteråt.

  • Cecilia says:

    Svar till X:
    Skillnaden mellan en kvinnlig abortmotståndare och en man som är abortförespråkare är inte vilket kön de har. Det är snarare att den första vill begränsa kvinnors rätt till sin egna kropp, medan den senare förespråkar kvinnors rätt till sin egen kropp. Skillnaden ligger alltså inte i könet på den som har en uppfattning, utan i vem som vill inskränka kvinnors rättigheter.
    Det är också anledningen till det är kvinnan som är gravid måste bestämma om hon vill avbryta eller fullfölja graviditeten, eftersom det är hennes kropp. Detta påminner om en absurd debatt där vissa män som gjort kvinnor gravida anser att de ska lika stor rätt som henne att besluta om hon ska göra abort eller inte. Den som är den ‘andre’ genetiska/biologiska/sociala pappan/föräldern kan inte fatta det beslutet. Endast den som är gravid kan fatta beslut om att antingen göra abort eller fullfölja en graviditet. Att påtvinga någon antingen abort eller förlossning vore ett extremt kroppsligt övergrepp. Hon har rätt att fatta detta beslut om sin egen kropp.

    Dessutom tycker jag att jämförelsen mellan surrogatmödraskap och spermiedonation är ett lågvattenmärke i debatten. Hur kan någon jämföra att bära ett foster med betydlig kroppslig påverkan i nio månader, samt en rad risker i samband med förlossning, med att runka i en mugg under ett par minuter och således producera några miljoner spermier? Ni kan inte mena allvar med att jämföra runka med att vara gravid. Jämförelsen mellan spermadonation och äggdonation är bättre men håller inte hela vägen. Sperma produceras genom att runka i ett par minuter, medan äggdonation sker genom hormoninjektioner, ultraljud och sedan ett ingrepp där ägget/äggen sugs ut.

  • X. says:

    Cecilia skriver att “skillnaden ligger alltså inte i könet på den som har en uppfattning”. Håller helt med. Men det gör förmodligen inte Sandra ovan, som insinuerar att män (och kvinnor som aldrig varit gravida) inte bör uttrycka sig så “säkert” i denna fråga.

    Du hävdar också att kvinnan har “rätt att fatta detta beslut om sin egen kropp”.Precis – och just därför är jag helt för att den som vill bära någon annans barn ska ha rätt fatta det beslutet om sin egen kropp. Att kategoriskt förbjuda en myndig kvinna att göra det är på sätt och vis också en form av övergrepp, eller åtminstone ett slags grovt omyndigförklarande.

    Vidare anser du att ” jämförelsen mellan surrogatmödraskap och spermiedonation är ett lågvattenmärke i debatten”. Håller inte med. Det enda lågmärket i denna debatt är likställandet mellan surrogatmödraskap och prostitution (sälja sex är ljusår från att hjälpa ett barn att födas, ett unikt liv som aldrig annars hade fått bli till).
    Jag anser istället att surrogatmödraskap är en grad- men inte artskillnad från spermiedonation. Principiellt har de exakt samma syfte även om de rent konkret är skillnad mellan masturbation och nio månaders graviditet. För mig är det enda relevanta vilka politiska slutsatser vi drar av dessa fysiska könsskillnader. Vill vi ha skillnader i lagstiftningen baserade på kön? Ja, tycker ni som är för spermiedonation/inseminering men emot surrogatmödraskap. Nej, säger vi som av princip anser att både män och kvinnor ska kunna vara biologiska och/eller genetiska (för män sammanfaller detta alltid) men inte sociala föräldrar.

    Man kan t.ex. inte heller “jämföra” kvinnors amning med mäns, eftersom män som bekant per definition inte kan amma. Och? Visst är det så, men det intressanta är vilka slutsatser vi drar (eller inte drar) av det. Vill vi för den sakens skull t.ex. lagstifta om att kvinnor ska tilldelas hela föräldraledigheten det första året? Med ditt resonemang skulle man kunna hävda det (vilket vissa, om än få, också gör).

    Vidare är det t.ex. ett obestridligt faktum att yngre fertila kvinnor är ett större “hot” för t.ex. mindre arbetsgivare. Kvinnorna kan bli gravida. Vilka slutsatser drar vi av detta faktum? Jo vi försöker, med rätta, göra allt för att denna skillnad mellan könen inte ska vara relevant. Vi inför mekanismer som gör det straffbart att diskriminera på grund av kön. Vi strävar efter total jämställdhet, trots att vi vet att det finns både mindre och betydande fysiska skillnader mellan könen.

    All retorik emot jämställdhet tar sin utgångspunkt i våra biologiska skillnader, vilka vi alla vet finns. Jag tycker det är hederligare att konsekvent anse att dessa är av underordnad betydelse när vi bestämmer om vad vi kan och får göra i vårt samhälle än att bara hänvisa till biologin i vissa fall, när det passar de egna syftena.

  • Jeanette Thuresson Moreno says:

    När jag arbetade som journalist i Argentina för några år sedan intervjuade jag en ensamstående man som annonserade efter en surrogatmamma i en lokal dagstidning. Jag skrev en artikel i Bang som inte ligger på nätet; i nummer 2-2007, med rubriken Leasad livmoder. Kanske kan Bang-redaktionen lägga ut denna?

    Jag pratade även med flera argentinare med erfarenheter i frågan, och fick en bild som var både komplex och väldigt entydig på samma gång. Jag ställde frågan: “Betyder rätten att bestämma över den egna kroppen att, så att säga, omsätta den på marknaden? Du kan välja att inte sälja, men det är ändå alltid ett val. Eller? Att sälja har ett pris. Att inte sälja har också ett pris. I alla fall i ett land där ett litet fåtal äger mark, vatten, företag och i förlängningen människor. … Men vad skiljer Argentina från resten av världen, i detta avseende? Troligen ingenting. De som inte har råd att inte sälja finns i alla länder. De omedelbara anledningarna må skifta, men det gör inte de roller som säljare och köpare har.”

    En advokat jag pratade med påpekade att vi ofta inte vet så mycket om säljaren. Om köparen däremot vet vi mer – den med makt kan köpa vad som helst; hus, företag, människors kroppar och barn. Köparen behöver inte vara någon otrevlig utsugare för det, och säljaren inte någon stackare. Men maktförhållandet består.

  • Hans says:

    Äntligen någon som vågar vara lite kritisk emot denna “genomtänkta” bok, (www.expressen.se/kultur/1.2197846/ideologiska-drakar)
    som ger sig ut för att vara vetenskaplig men som bara är ren extrem-ideologiskt dravel där “belägg” på ett ohederligt sätt handplockas som beståndsdelar ur ett smörgåsbord. Om Ekis Ekman ändå hade haft hederligheten att erkänna att hon medvetet avstått från att ge en nyanserad bild om surrogatmödraskap- utan istället noggrant valt och plockat ut det smaskigaste för att försöka övertyga andra – så hade hälften varit förlåtet.

    Med detta faller Ekis Ekmans trovärdighet. Hennes hänvisningar från t.ex. Indien är lika selektiva. Det finns andra forskarstudier som visar att surrogatmammorna nästan alltid har tillgång egen email och har skolutbildning och att ingen tvingas bo i lägenhetshotell. Istället väljer Ekis Ekman bara ut de fall som hon vet att den stora allmänheten kommer att hålla med henne om, för att smutskasta fenomenet i stort. Hennes ursinne går ut över hennes hederlighet.

    Så sluta klappa denna ohederliga journalist om ryggen.

  • Anna-Lisa says:

    Tack Ekis Ekman för att du tar debatten! Vi är fler därute som tycker det är fel att utnyttja kvinnokroppar på det här sättet! http://missvardag.blogspot.com

  • Sophie says:

    Det första jag vill protestera mot är att det hela tiden är MANNEN som uppges vara den som utnyttjar och har makten. KVINNAN i förhållandet är väl lika “medskyldig”.
    Det talas om äckliga gubbar som köper kvinnor för sina lustar. Varför nämns inte äckliga kärringar som köper män? Med tanke på att detta handlar om människans rättighet till sin kropp och jämnställdhet menar jag.

    Och att barnet “tas från sin mamma” känns förlegat, särskillt om barnet biologiskt tillhör kvinnan som betalar för det. Du är inte en mamma bara för att du fött barn. Det finns kvinnor med barn och det finns mammor.
    Att ursprunget är viktigt håller jag med om. Jag ser däremot en väsentlig skillnad på adopterade barn och “odlade” barn. Adopterade har blivit bortlämnade, övergivna och har biologiska band någon annanstans. Det ger frågor som varför, finns det syskon, är jag lik mina föräldrar etc etc. Det är frågor som ett biologiskt “odlat” barn inte behöver få för de lever med sitt ursprung.
    För att homosexuella män ska kunna få barn krävs det en äggdonator såklart. Om detta med surrogatmödrar blir tillåtet i Sverige innebär det att barnet kan få reda på vem den biologiska mamman är om man lagstiftar så.

    Jag har aldrig hört talas om en prostituerad som älskar sitt jobb men om porrstjärnor som gör det. Så ska någonting jämnföras så är det väll porr och surrugatmammor, då båda säljer sin kropp för andras skull. Det finns kvinnor som utan problem bär och vill bära fram ett barn åt ofrivilligt barnlösa. Att neka dessa kvinnor det är INTE att arbeta för kvinnors rättigheter.
    Att utarbeta ett bra system som skyddar både säljare och köpare är det dock.

    Sen är det ju så att oavsett vad det är som efterfrågas, njurar, porr eller barn, så finns det alltid utrymme på svarta marknaden och förtjänstmöjligheter för oseriösa idioter.
    Och det är här som jag tycker trycket och arbetet ska läggas, att motverka baksidan av myntet så mycket som möjligt.

    Någon form av känsla får du såklart av att bära ett liv innuti dig men att bandet mellan mor och barn starkt är där alltid är inte sant. Det är mer än en kvina som har undrat om det är någonting fel på henne för att moderskänslan och kärleken till barnet hon fött inte finns där omedelbart.
    Med det i bakhuvudet tänker jag att visst, det är nog inte “bara” att föda och ge bort barnet och visst kommer det finnas med dig resten av ditt liv, dock behöver det inte vara på ett smärtsamt och sorgligt sätt. Jag tror även att kontakten mellan bäraren och de blivande föräldrarna under graviditeten är viktig och då underlättar det ju att bo i samma land.

    Vad det gäller information man ser ska man ha klart för sig att alla studier inte är oberoende utan vinklade utifrån vad man vill få fram.
    För mig är det mest intressant att veta hur surrogatmammorna från seriösa bolag mår och ser på det. Mår marioteten dåligt så kanske det inte är en bra idé. Varför fokusera på just dem? Jo, för illegal och/eller oseriös handel kommer alltid att ske sålänge det finns pengar att tjäna.

    Skulle jag själv kunna tänka mig att bli “behållare”? Ett tvärsäkert ja kan jag inte ge då jag inte på allvar blvit tillfrågad men ett “ja, troligen”.

  • Sara G. says:

    Hej Kajsa!

    Såg just ett inslag med dig i SVT i samtal kring din bok. Jag blev slagen till marken av din entusiasm, av din rakryggadhet, av ditt mod. Du är en beundransvärd skribent, författare och debattör och även om jag inte är helt hundra överens i alla dina åsikter, vill jag tacka för att svensk media fått in lite levande, entusiasmerande, träffsäkert blod i omloppsbanan. Imorgon ska jag springa till bokhandeln och införskaffa din bok.

  • Alexandra Esser says:

    Tack Kajsa!
    Du är en lysande skribent och intellektuell! Dina resonemang är glasklara, tydliga och framförda på ett naturligt enkelt underbart språk. Det är så skönt att du finns i dagens patriarkat mediaklimat, som får mej att må dåligt i många kvinna osynliggörande artiklar med man som norm.

  • Maria says:

    Det finns kvinnor som vill hjälpa människor som av olika andledningar inte kan få barn. Hade man gjort det lagligt hade man kunnat se till att ingen lider och att det inte ligger något tvång eller att kvinnor ställer upp av fel andledning. Jag blev av med min livmoder för 6 månader sedan och jag vill inget hellre än att få ett barn, min älskade adoptivmamma skulle gärna vilja bära \"mitt barn\" då jag har mina ägg kvar och man tar spermien från min sambo. Jag kan inte se något fel i detta, barnet kommer älskas och få en minst lika bra uppväxt som om jag hade burit henne/honom. Tror inte att en person som kan få barn kan sätta sig in i hur en person som inte kan få barn känner sig speciellt inte när ens högsta önskan är att få bli förälder.

  • Andreas says:

    Hej Kajsa Ekis Ekman!

    Jag har följt debatten här på sidan och har en fråga.

    Du skrev som svar till HP att:
    \”Snacket om den \”indiska medelklassen\” är en myt som skapats för att döva köparnas samvete. Det finns en anledning till att detta sker just i Indien och det är knappast att de har en medelklass\”

    Hur tänkte du då?

    När man sedan tittar på Amrita Pandes forskning och de 42 surrogatmödrar som hon gjort djupintervjuer med under lång tid så framkommer det ju tydligt att endast 11 av dessa 42 surrogatmödrar bar barn åt västerländska par eller \”International Couples\” som hon själv beskriver det.
    18 surrogater bar barn åt Indiska par som bodde utanför Indien och 13 surrogater bar barn åt vad Amrita Pande kallade för Indiska medelklass par.

    Du använder ju Amrita Pande och hennes studier som du själv kallar \”De mest ingående studierna av den indiska surrogatindustrin\”.

    Om nu Amrita Pandes forskning är så väldans bra gjord och verkligen representerar surrogatindustrin i Indien kan man ju bara konstatera att 73,8% av alla surrogatmödrar bär barn åt andra Indiska par och de Internationella paren ( inte bara västerländska ) står enbart för 26,2% av surrogatfallen.

    Håller du med om detta eller har jag räknat fel? Alla siffror redovisas tydligt i Amrita Pandes forskning, samtliga surrogatmödrar som ingått i intervjuerna kan ses i Bilaga 1.

    A. Pande “It May Be Her Eggs But It’s My Blood”: Surrogates
    and Everyday Forms of Kinship in India. Qual Sociol (2009) 32:379–397

  • Henrik says:

    I den utmärkta och imponerande UR-intervjun http://www.ur.se/play/160432 kommer en fråga om verkligen altruistiskt surrogatmödraskap är samma sak som kommersiellt. “Det är klart att det inte är”, tror jag att du svarar och sen följer detta:
    “Jag vänder mej inte emot att man skaffar barn med en kvinna som sen är med om vårdnaden och så vidare. Det vänder jag mej inte emot.”

    Betyder det att du mjukat upp din hållning till altruistiska systrar? Eller har boken övertolkats när det gäller sådana?

  • Rickard says:

    Intresant Artickel.Jag tror att all form av inseminision är en form av utnyttjande.Kvinnan som bär barnet. har av naturen fått en bindning en känsla för barnet.En kvinnas sexualitet är kopplad till känslor av kärlek.Vi män har skapat pornografi,som är ett utnyttjande av kvinnan.Jag tror på kvinna man och barn.Som ger trygga barn och föräldrar.Tänk på 36000 aborter i landet.Kvinnan har alltid bindningar till sitt barn.Så även mannen.

  • Hans says:

    Till Andreas: Kajsa Ekis Ekman läser forskningsresultat som Jimmie Åkesson läser brottsstatistik om invandrare, dvs de gör båda selektiva val och egna (miss)tolkningar som passar deras agenda och starka övertygelser. Att debattera surrogatmödraskap med Ekis Ekman är just därför lika konstruktivt som att debattera invandringspolitik med Jimmie Åkesson.

  • Hans says:

    Kajsa Ekis Ekman och hennes gelikar måste ha blivit rasande över SVT:s korrespondenterna igår. Var fanns den urfattiga, inlåsta, rättslösa, exploaterade indiska kvinnan som alla väntat på att få se? I stället träffade SVT Shakira, en medveten intelligent kvinna, som tydligt sa att hon inte kände sig utnyttjad. Men hon måste förstås antingen ha varit ett “undantag” eller “hjärntvättad”…För sittandes i sina soffor här hemma i Sverige, och med selektiv information om Indien, vet förstås KEE m.fl. vilka val som är bäst för Shakira.

  • Mehdi Beatrix Strid says:

    Om kvinnans rätt till sin egen kropp

    Jag läste med stor intresse debatten om surrogatmödraskap. Många viktiga synpunkter kom fram. Jag vill tillägga mina.

    – Kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp! Det borde vara så, men det respekteras inte ofta. Graviditeten är en nio månader lång process som berör kvinnans kropp och själ. Det är mycket förändringar som sker både hormonellt och kroppsligt i olika organ. Det handlar inte bara om att det är tungt och opraktiskt att röra sig med en stor och tung mage! Det finns litteratur om det, för er som inte varit gravida. (Här räknas alla män!)
    Bara kvinnor kan bli gravida. Så därför är belastningen för pappan och mamman under graviditeten ojämlik! Det är ju kvinnan som bär barnet i sin egen kropp. Och visst, graviditet är naturlig men den sliter på kroppen. Dessutom är den inte ofarlig. Även i västvärlden kan mammorna dö under förlossningen. Alla mår inte bra under graviditeten och många får sjukdomar eller skador på grund av graviditet. Så det betyder att att få barn inte är lika farligt för en man som för en kvinna. Ändå är det många män som inte kan eller vill förstå det. På hur många män syns det på kroppen eller inne i kroppen att de är biologiska föräldrar? Inga. Men det syns på kvinnorna att de varit gravida och fött barn! Det syns både utanpå och inne i kroppen. Graviditet och förlossning lämnar spår. Ibland för hela livet. Jag har behandlat kvinnor som haft svåra skador efter förlossningar.
    Jag tycker att alla kvinnor har rätt att bestämma om de vill föda barn eller inte, och om de vill föda barn så ska bara de själva bestämma hur många barn de vill föda. Jag känner familjer där männen bestämmer hur många barn deras fruar ska föda. Även om hon inte vill, inte orkar med flera graviditeter och förlossningar. Varför är det så att många män inte respekterar kvinnornas kroppar? Varför är det så att många män anser att kvinnokroppen är till för att behaga och tillfredställa männen, med sex och med barn? Varför anser många män att de äger kvinnornas kroppar bara de betalar? För då är det lagligt, eller de har gjort ”sin del” i alla fall? Eller till och med utan betalning? När vissa män våldtar kvinnorna eller tvingar dem att bli gravida och föda barn? Pengar är makt. Och de maktlösa säljer sina kroppar om de inte har något annat. För kroppen har man ju, ibland är den det enda som man har. Om frivillighet kan man inte prata om man inte ser en annan utväg.

    Att vara surrogatmamma och gravid med andra människors barn är lika påfrestande för kroppen som att vara gravid med eget barn. Men att inte få älska det barnet? Vem vinner på det? Hur kan en surrogatmamma känna när hon känner barnet sparka i magen? Ska hon inte älska det lilla fostret? Varför? Vem ska då älska det? Det är ju orättvist mot det stackars lilla växande fostret också! De känner ju! Det är verkligen att utnyttja en kvinnas kropp för att producera ett barn. Det är respektlös både mot surrogatmamman och mot barnet hon bär på!

    Jag vet att männen också har en längtan efter barn och att pappor kan vara lika bra föräldrar när barnen är födda. Jag känner flera pappor, både kompisar och i min egen släkt, som tagit hand om sina barn ensamma. Två blev änkor när barnen var unga, en blev änka när frun dog efter förlossningen (i ett i-land!) och en tog hand om sitt barn som var några månader gammalt när hans kvinna blev mördad. Och de här fyra ensamstående papporna är fantastiska pappor.
    Och två pappor tillsammans kan bli bättre än en. Jag är för att homosexuella ska kunna bilda familj. Då är man inte ensam och då kan man dela både glädjen och problemen med varandra. Men att se en kvinna som en ”behållare” för att själv få ett barn är avskyvärt! Oavsett om man betalar för det eller om man vill få det gratis.

    Jag har själv fött tre barn och de var efterlängtade och älskade även under hela graviditeten.
    Jag själv var så glad att vara gravid och även lycklig under mina lätta förlossningar så jag tänkte att jag skulle kunna tänka mig att hjälpa andra att få barn. Men äggdonation är en svår process. Det är hormonbehandlingar och jag ville inte utsätta mig för det. (Att vara spermadonator är enkelt och utan hälsorisker. Varken hormonbehandling eller kirurgiskt ingrepp behövs för det, men det behövs för äggdonation!) Så jag avstod från det, men jag ser upp till kvinnor som är villiga att hjälpa andra på detta sätt.
    Jag har även funderat på att jag skulle kunna vara surrogatmamma och vara gravid åt en närstående kvinna som inte kan föda barn. Barnet skulle bli till av mitt eget ägg och därför skulle det vara mitt barn. Om någon av mina släktingar eller nära vänner skulle ha behövt det. Men självklart skulle jag älska det växande barnet i min mage och jag skulle vilja ha kontakt med barnet efteråt också, när det barnlösa paret skulle ta över vårdnaden. Jag blev aldrig tillfrågad, det fanns inte behov för detta bland mina släktingar och vänner. Och nu är jag nog gammal för det. Men jag hade den här tanken i många år. Men att hjälpa någon på detta sätt är någonting helt annat än att ”sätta ihop ett embryo från två människor som aldrig ens träffats och plantera in det i en helt främmande kvinnas kropp” för att hon ska vara bara en levande maskin eller behållare tills barnet är fött, utan att få älska det.
    Jämföra graviditet med fysiskt arbete är också fel. Graviditet är ett biologiskt tillstånd. Dessutom är det väldigt många kvinnor som arbetar med fysiskt tunga jobb. Är det inte så att det är fler kvinnor än män som gör det?

    Ni män som av någon anledning tycker att det är okej att göra så, att använda surrogatmammor som bär på biologiskt främmande barn, läs på om graviditet! Läs om vad en graviditet orsakar i kroppen och hur förlossningar går till. Läs om hälsorisker, om de gravida mammornas känslor och om att förlora ett nyfött barn. Läs även om barn som bortadopterats på grund av familjens fattigdom, både från barnens och från mammornas synpunkt. Fråga i biblioteket om böcker, det finns det gott om! Fråga även era mammor, systrar och kvinnliga arbetskamrater hur det känns att vara gravid? Hur förlossningen gick till och hur det kändes? Både kroppsligt och själsligt. Och fråga det hur det kändes att se sitt barn för första gången. Graviditet och förlossning är sådana saker som män aldrig kan uppleva med egna erfarenheter men ni kan försöka att förstå. Om ni vill. Läs även om fattigdom, om patriarkala samhällen under historien och nu, och om kvinnorättshistoria. Och tänk efter och känn efter! Så kommer ni att respektera kvinnornas kroppar och själar mer. Förhoppningsvis så mycket att ni kommer att betrakta kvinnorna som likvärdiga människor med er själva.

    Med vänlig hälsning,
    Mehdi Beatrix Strid

  • Hans says:

    Mehdi
    Du tillhör gruppen inskränkta kvinnor inneslutna i boxen \"hur-hade-jag-själv-känt\". Ingen annan får känna annorlunda får då har dessa antingen fel eller har blivit påtvingade något. Det är ett kapitalt tankefel. Tro inte att du hjälper några kvinnor som blir \"berövade\" sina barn, får det är inte det detta handlar om. Förresten, på temat \"hur-hade-jag -tyckt\": Många manliga homofober resonerar likadant. \"Jag skulle aldrig kunna vara med en man, därför är homosexualitet fel\".

    Sluta med din arroganta och eurocentriska stil, samt sluta förakta de kvinnor som faktiskt väljer att göra detta, utan att för den sakens skull vara förtyckta eller desperata för sin överlevnad. Sluta också att skuldbelägga alla kvinnor som faktiskt inte tyckte att graviditeten var en fantastisk, himlaupplevelse, där de konnektade med fostret hela tiden, utan började älska de först i spädbarnsåldern eller senare (och hade ångest över det pga de åsikter du för fram, en \"normal\" kvinna får ju anknytning) Sluta dessutom utgå från att en kvinna med nödvändighet känner likadant när hon är gravid med ett barn hon vill ha jämfört med när hon uttryckligen valt att bära någon annans barn.
    Läs på själv om surrogatmammors upplevelser, det finns gott om studier som visar att de allra flesta mår utmärkt just då och flera år efteråt. Många känner sig t o m \"empowered\". Ska detta ignoreras, bara för att det finns många kvinnor som i likhet med dig aldrig skulle kunna göra detta? På vilket sätt har dessa kvinnor ingen rätt till sin kropp, när de valt att bli surrogatmammor? Du skriver: \"Men självklart skulle jag älska det växande barnet i min mage och jag skulle vilja ha kontakt med barnet efteråt också, när det barnlösa paret skulle ta över vårdnaden\". Respekt för det. Men tyvärr respekterar du inte dem som känner annorlunda, utan utgår då (i likhet med Ekis Ekman) från att dessa kvinnor ljuger eller är hjärntvättade! Respektlöst om något. Läs på lite mer i sakfrågan innan du utgår från att alla känner som du.
    Du skriver: \"Jag tycker att alla kvinnor har rätt att bestämma om de vill föda barn eller inte, och om de vill föda barn så ska bara de själva bestämma hur många barn de vill föda\". Bra sagt. Håller helt med. I detta inbegriper jag att de ska få bestämma själva huruvida de är psykiskt och fysiskt kapabla att bära ett annat pars barn.

  • X jo says:

    De kvinnor (!) och män som tar hjälp av en surrogatmamma utomlands är inte några känslokalla, cyniska människor ointresserade av globala rättvisefrågor och kvinnoförtryck. De är inte heller villiga att med vilka medel som helst skaffa barn, utan har fattat genomtänkta beslut och gjort research. Ropen om att detta är kvinnoförtryckande är både inskränkt och okunnigt. Utlandsadoptioner skulle i så fall kunna ses som mer exploaterande och enligt Ekis Ekmans resonemang borde väl dessa \"egoistiska\" västerländska par ge pengar till utlandsparet som lämnar från sig barnet till barnhemmet, istället för att ta det ifrån dem??? Dessutom är en adoption alltid reslutatet av en tragik, en fattig familj som tvingas lämna bort ett barn till ett barnhem, till skillnad från surrogatmödraskap där en kvinna som frivilligt – och i överenskommelse med de blivande föräldrarna – bestämmer sig för att hjälpa paret (oftast i det egna landet) att bära deras barn. Man kan med Ekis Ekmans resonemang också hävda att det föreligger en tydlig maktposition mellan paret som av fattigdom tvingats lämna bort ett par – och det adopterande paret. Är Ekis Ekman då alltså emot adoptioner? Att det i surrogatmödraskapsfallen oftast är heterosexuella par vittnar också om att det inte handlar om \"mäns makt över kvinnor\".

  • Mehdi Beatrix Strid says:

    Svar till Hans!

    Att jag tycker att alla kvinnor ska välja själv om de vill vara gravida och föda barn är just att högakta kvinnors rätt till sin egen kropp. Jag föreslog att ni som inte har fött barn (och hit räknar jag alla män) skulle fråga era kvinnliga släktingar och kvinnliga bekanta hur det känns att vara gravid och att föda barn. Oftast är det bara kvinnor som pratar om det sinsemellan. Det är en erfarenhet som vi kvinnor delar med varandra och även om vi kommer från olika kulturer, från olika religioner och från olika kontinenter, kan vi prata om det. Att vara gravid och att föda barn är en väldigt viktig händelse (och biologisk tillstånd), i våra liv. Vi upplever det på olika sätt men kan prata om det.
    Just för att jag är kvinna och på grund av mitt arbete har jag träffat många kvinnor som har berättat om sina graviditeter och om förlossningarna. Jag har märkt att skillnaden mellan oss kvinnor ligger på individnivå. Förhållningssättet och känslorna till graviditet, förlossning och barn har ingenting med kvinnornas religion eller med världsdelen där de bor eller varifrån de kommer att göra. Men männens förhållningssätt till kvinnorna beror mycket på samhället där de lever. Och därför vet inte ens många kvinnor att de har rätt till sin egen kropp.
    Och många kvinnor föder barn, eller flera barn än de skulle vilja ha, på grund av sin mans, släktens eller samhällets tryck eller på grund av fattigdom. Om man väljer på grund av för hårt tryck är det ett eget val då? Vad är alternativet?
    Om man inte känner någon nära så kan man inte veta hur den andra människan känner. De som tar hjälp av surrogatmammor utomlands kan inte veta, trots sin välvillighet och godtrogenhet, hur det verkligen förhåller sig för surrogatmamman och för hennes familj.
    Det handlar kanske inte så mycket om att surrogatmammorna och deras män ljuger eller är hjärntvättade. Det kan handla mer om att de som längtar efter barn och väljer att använda en surrogatmamma för att få barn är okunniga eller helt enkelt blundar för en obehaglig sanning. Det finns mycket som vi här i den ”rika västvärlden” inte vet om förhållandena i de fattiga länderna. Tills någon uppmärksammar det och öppnar våra ögon. Men att även efter det blunda med flit – vad tjänar det till? Att tro att en kvinna av ren medmänsklighet skulle vilja vara gravid och föda barn för att hjälpa barnlösa par är långsökt. Eller ni kanske menar att hon gör det av ren altruism? (Altruism är osjälviskhet, när någon sätter andras behov framför sina egna). Eller tror någon att en kvinna vill vara gravid i nio månader och föda ett barn bara för graviditetens och födandets skull? Någon nämnde att det är medelklassens kvinnor som är surrogatmammor för att kunna köpa större hus och att bekosta sina barns längre utbildningar. Vad betyder större hus? Jämfört med vad? Längre utbildning jämfört med vad? Det är bra att i Sverige kan barnen studera gratis och att det finns studielån och ungdomarna kan ta hand om sig själva. Svenska mammor behöver inte bli surrogatmammor för andras barn för att deras egna ska kunna studera!

    Med vänlig hälsning,
    Mehdi Beatrix Strid

  • Hans says:

    Mehdi
    1. Det finns många kvinnor som har varit gravida och som är helt för surrogatmödraskap. Likaväl finns det män som är emot. Så enkelt är det inte. Försök inte få det till att kvinnor har mer \"rätt\" för att de är gravida.
    2. Bara för att det finns risker att kvinnor (i Indien eller andra länder) kan bli utnyttjade, t.ex. genom tvång eller att de inte vet om sina rättigheter mm, betyder inte att fenomenet per se är fel. Du liksom utgår automatiskt från att en (indisk) kvinna som gör detta inte har något reellt val. Vem är du att automatiskt offerstämpla en kvinna som tycker att detta inte är något dramatiskt. Har du själv burit någon annans barn? Enligt ditt eget resonemang borde väl de som har gjort det veta bäst? Om de nu säger att deras graviditeter med deras egna efterlängtade barn var något helt annat, ljuger de? Det är det kategoriska i \"exploateringen\" jag vänder mig emot. Dessutom: Aborträtten kan också exploateras (av män eller släktingar)! Hur vet vi att alla kvinnor som gör/gjort abort verkligen ville de själva? Ska vi mot den bakgrunden säga att aborter är fel, förtryckande och att aborter som fenomen inte borde finnas?
    3. Jag respekterar att du rent emotionellt har svårt att acceptera själva faktumet att man kan bära någon annans barn. Men det är nu ett tekniskt faktum. Och det innebär inte att alla jordens kvinnor tycker att det är konstigt, fel, \"sista utvägen\" eller annat, som du väljer att lägga på dem.
    4. Att du anser medmänsklighetsfaktorn är långsökt är för att du dels är okunnig, dels att det inte passar din ideologi. I ett land där infertilitet hos ett gift par är tabu finns det faktiskt många surrogatmammor som känner tillfredsställelse och solidaritet.
    5. Hade det varit bättre om dessa kvinnor hade tvingats arbeta i en smutsig fabrik och aldrig någonsin hade kunnat köpa ett större hus eller en bättre utbildning för deras barn? Och vad är det rent moraliskt för skillnad på en indisk medelklasskvinna som blir surrogatmamma bl.a. för att bekosta en längre utbildning för hennes barn – och en amerikansk (potentiellt svensk) kvinna som dels tycker att hon gör en livsgärning och dels sparar till len lyxresa med familjen?
    6. Din syn på graviditet och moderskap är symptomatiskt med hur världens mest jämställda land behandlar män i föräldraskapsfrågor. Just på detta området får biologin ta all plats (trots att vi i andra sammanhang bortser från eller tonar ner den i jämställdhetens namn). Seriösa pappor förlorar alltid pga deras kön, inget annat. Världens mest olämpliga mamma är ändå mer värd som förälder än världens mest seriösa pappa. \"Det är ju hon som har burit barnet\" verkar vara tankefelet.
    7. Varför är allt som görs med kroppen fult (allra helst kvinnokroppen) och med hjärnan fint? Vad har vi alla för val i livet egentligen? För oss som inte är miljonärer ringer kl 07, man kommer hem 19, får knapp träffa barnen, vardag ut och vardag in. För att köpa ett större hus? Är vi exploaterade, vi vill väl helst ligga och klia oss i magen eller åka på semester varannan månad?…
    8. För den som fått barn utan att blinka – och inte kämpat i åratal utan resultat för att kunna bli förälder, är det lätt att komma med sina principer om vad som är rätt och fel för andra.

  • Karin Granström says:

    Tack för artikeln! Insåg inte tidigare att surrogatmödraskap var så problematiskt. Oavsett vem det är som köper tjänsten så innebär det ju otvivelaktigt att kvinnors livmoder blir något som kan hyras. Jag vill inte leva i en värld där allt är till salu.

  • RB says:

    I Indien kan en mor föda ett barn bara för att börja misshandla det när det föds, så att det missbildas och kan generera mer pengar som tiggare.
    Men jag tycker att det i moraliskt hänseende är något olustigt att utnyttja indiska mödrars syn på barn som rena ekonomiska tillgångar och ge dem budskapet att det synsättet är helt okej när vi snarare borde lära dem att älska sina egna barn.
    När en kvinna bär på ett barn i 9 månader och ser på det som något hon inte får fästa sina känslor vid är det fruktansvärt. Det är fruktansvärt för modern och det är än värre för barnet. Inbillar ni er att det inte skulle göra någon skillnad för ett växande foster vad modern känner för det? Jag säger er; två levande organismer kan aldrig komma närmre varandra, självklart gör det skillnad!

  • Natalie says:

    hej kajsa! jävligt bra artikel. även om kommentarerna under ger mig magont så är det bra att de kommer upp. Dina svar och argumentations teknik gör din artikel ännu tyngre. nu ska jag googla dig och se om jag hittar något mer online 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett kuvert

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen