Vi är en del av ett land som har problem med rasism

Text av Judith Kiros | Bang 3/2014 | Valspecial

Efter Sverigedemokraternas framgångar söker antirasismen organisering. Men vad innebär det att söka gemenskap i att inte tillhöra de 13 procenten? Judith Kiros skriver om behovet av att se rasismen bortom ett parti och om var fokus borde vara framöver.

Judith

Foto: Jonas Lindkvist

Dagen efter valet och jag värker. Min kropp sörjer. Alla texter jag försöker skriva sörjer. Sverigedemokraterna landade på 13 procent. Fascismen gick segrande ur valet. Jimmie Åkesson är upplyst av lycka, han gör tummen upp mot kameran – en succé.

I medierna famlar man efter svar, nya debatter påbörjas, gamla analyser dammas av. Precis som efter EU-valet i år, då flera fascistiska och rasistiska partier rönte enorma framgångar, skriver vissa: ”Det här är inte mitt Sverige” eller: ”Har ni glömt vad de står för?” Det enda svaret jag bär på är: Nej, folk har inte glömt. Folk minns. Folk vet. Folk väljer fascismen i alla fall.

Inom antirasistiska kretsar pratar man ofta om det där starka, svenska behovet av att bevara bilden av Sverige som ett tryggt, öppet, tolerant och i grunden antirasistiskt land. Redan dagen efter valet påbörjades det arbetet igen då Aftonbladet lanserade en kampanj kallad ”Vi är 87 %”. Efter valet 2010 hette det ”Vi är 94 %”. Siffran sjunker. Det som menas är att de sverigedemokratiska väljarna är i minoritet, att vi andra trots allt är fler. Men vilka är ”vi”? Och vad tjänar ”vi” på att avgränsa oss från de 13 procent som faktiskt röstade på ett rasistiskt, misogynt och qtbh-fobiskt parti, annat än att upprätthålla illusionen av att ”vi”, i det stora hela, ändå är bra människor?

Vad tjänar vi på det annat än att slippa utföra arbetet som annars skulle anses vara nödvändigt?

Att 87 procent av svenskarna inte röstade på Sverigedemokraterna säger inte någonting om hur många av svenskarna som faktiskt organiserar sig antirasistiskt mot Sverigedemokraterna och deras problemformuleringar, eller mot strukturell rasism. Det var inte Sverigedemokraterna som stod bakom Reva, utan Alliansen med stöd av Miljöpartiets tystnad. Det var inte Sverigedemokraterna som bestämde att Skånepolisen skulle registrera barn, vuxna, avlidna enbart på grund av deras etnicitet.

Vi är en del av ett land som har problem med rasism. Vi är en del av ett land där någon under valnatten anlade en brand på ett asylboende i Nybro. Vi är en del av ett land där nazister tog sig in i vallokaler i Kärrtorp, Enskede, Solna, Alvik och spred hot och propaganda. Vi är en del av ett land som står bakom en europeisk migrationspolitik som, under valnatten, krävde ytterligare hundratals liv.

Jag värker. Jag tänker på hur vi som aktivister ska röra oss framåt, hur vi ska organisera oss efter detta, vad vi kan göra.

I och med Sverigedemokraternas framgångar kan vi prata om att deras väljare, oavsett om de identifierar sig som rasister eller inte, ändå har gjort ett val som gynnar rasismen: vi är viktigare än de andra, vi är villiga att kompromissa bort vissa svenskars rätt att vara i det här landet.

Valresultatet måste också sättas i relation till alla de som har prioriterats bort under åtta år av borgerligt styre: arbetarklassen, vit och rasifierad. Under valrörelsen pratade nästan bara Vänsterpartiet om klass – Feministiskt initiativ, som annars kanske var den enda övertygande antirasistiska rösten från partipolitiskt håll, gick i princip med på att feminism och antirasism kan bedrivas utan (snarare än parallellt med) socialistisk kamp.

Jag tänker att vi under året som kommer inte kan gå med på det.

Under året som kommer måste vi bli bättre, skarpare i vår kritik av rasismen och klassamhället, hur de samverkar, hur de när varandra, vad det får för konsekvenser i Sverige och globalt. Och jag tror mer på allianser mellan den rasifierade befolkningen och den vita arbetarklassen än med den vita medelklassen.

Publicerat 2014-09-16

3 Kommentarer

  • Kattis says:

    Många bra poänger i artikeln som jag verkligen tar till mig. Men måste rätta ett faktafel: Miljöpartiet har aldrig stått bakom Reva. Reva är ett projekt framtaget av Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården på regeringens uppdrag. Det fanns långt innan MP:s överenskommelse med Alliansen och är inte något MP stöttar.

  • […] Till att börja med har vi inte 13 procent rasister i Sverige. Vi har fler rasister än så. Bara för att du är rasist röstar du inte automatiskt på SD. Och SD:s väljare, ja vad de definierar sig som spelar mindre roll. De har valt att lägga sin röst på ett rasistiskt parti. De köper att lösningen på välfärdens problem stavas minskad invandring. Stängda gränser. De röstar på ett parti som gör skillnad på människor utefter ursprung, hudfärg och sexuell läggning. De röstar på ett parti som vill minska rätten till abort. De röstar på ett parti som vill stoppa media. Göra inskränkningar på pressfriheten. Och därigenom ändra våra grundlagar. De använder sin demokratiska röst på ett parti som är ett direkt hot mot just demokratin. De röstar på ett parti som har sina rötter i nazismen och fascismen. De vet allt detta och de röstar ändå. Vad de vill definiera sig som för att stå ut med sin egen självbild är för mig helt irrelevant. Den enkla lösningen finns inte. Hur gärna jag än skulle vilja så byter inte folk åsikt över en natt. Och istället för att försöka kopiera Sverigedemokraternas taktik med snabba lösningar borde alla övriga partier i riksdagen, kommunerna och landstingen nu tar ett ordentligt grepp kring de frågor som bränner. Servera en politik som bjuder på reella lösningar, en politik som aldrig någonsin ser människor som kostnader och en politik som inte söker en syndabock. Och det snarast. Så kanske den del av SD:s väljare som inte anser sig vara rasister köper andra lösningar på sin ilska än en quick fix klädd i simpel retorik. För jag vill inte leva i ett land där hatet växer. Där allt fler känner sig rädda och hotas. Där jag känner mig rädd. Jag vill leva i ett land där jag känner mig stolt och trygg. Och just nu kära Sverige, gör jag allt annat än det. För övrigt är det givetvis inte så att rasismen försvinner bara för att SD:s väljare röstar på andra partier. Judith Kiros skriver strålande om det i Bang. […]

  • Carmen says:

    Håller med nästan allt men ställer jag mig tveksam till att likställa “att prata klass” med att automatisk hänvisa till “socialistisk kamp”.

    Jag började se mig som socialist för 41 år sedan men med åren har jag alltmer insett att INGEN av de socialistiska experiment jag fått uppleva på långt eller nära håll haft det minsta anspråk på att bekämpa seriöst andra maktstrukturer än klass. Menar du att den “svenska” varianten skulle vara annorlunda? Dvs. att se att både klass, “ras”, kön, sexuellt identitet, etc. ser dessa som lika relevanta och förtryckande för de som utsetts för de? I Latinamerika har vi just nu land efter land med regeringar som tar på sig antingen som förnamn eller efternamn ordet “socialism” . T.ex. talar de om “Den 21ta århundradets socialism” detta utan att göra större hänvisning till att denna socialism är äntligen beredd att även utrota RASISMEN som är en av de viktigaste strukturella pelare i de latinamerikanska länder sedan snart 523 år sedan och som drabbar hårt både urfolk och afroättlingar. Visserligen har regeringen i Bolivia börjat prata om “avkolonisering” och “avpatriarkalisering” men detta mest som retorisk grepp parallellt med att ministrar och presidenter slänger ur sig sexistiska grodor av värsta sorten. Inte heller har någon av dessa “socialistiska” ledare velat stöta sig med kyrkan och stått på sig beträffande kvinnors rättigheter till sina kroppar. Dvs. ens den terapeutiska aborten (dvs. abort när man varit offer för incest, våldtäkt, etc.) I Nicaragua gjorde det “socialistisk inspirerad” sandinistregeringen t.o.m så att aborträtten gick bak några decennier och de sektorer av kvinnorörelsen som motsatte sig detta förföljdes och stigmatiserades…

    Visst vill jag ha ett samhälle utan klassklyftor, men så länge de realsocialistiska patriarkerna inte gör det minsta gesten att inlemma i sina versioner av “socialism” även feminism eller åtminstone rätten till det egna kroppen, antirasism och hbtq-rättigheterna kommer jag att ställa mig lika skeptisk till konceptet som jag är till en liberal feminism som inte tar hänsyn till maktstrukturer och klassaspekter.
    Däremot inspireras jag enormt av de intersektionella diskussioner som förs i Latinamerika mellan ursprungsfolk, afroättlingar, hbtq personer, feminister och inte minst miljöaktivister om ANDRA paradigm som utväg till den återvändsgränd som realsocialismer tycks ha blivit, men framför allt till det KAPITALISTISKA mardrömmen som alla lider under idag.
    Men många av dessa grupper förenas inte bara av att konstatera att de befintliga “socialister” och “socialismer” inte bara nonchalerar, osynliggör, misskrediterar eller t.o.m motarbetar och kriminaliserar deras kamp utan även av insikten om att dessa “socialistiska” projekt är även blinda i förhållande till klimat- och miljökrisen som så hårt drabbar redan befolkningen i många av länderna och istället fortsätter ha en blind tro på “materiell tillväxt” om än med mindre sociala klyftor. Dvs. en strategi som inte hotar eller kränker “bara” en eller annan samhällsgrupp utan som hotar mänskligheten som art i sin helhet. Med andra ord det som gör att vi inte kommer att kunna ha vare sig feminism, rasismfria, klasslösa, sexismfria eller icke-heteronormativa samhällen eftersom vi inte kommer att kunna ha några samhällen alls eftersom kapitalismen håller på att leda mänskligheten i sin helhet till undergång…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen