Vem bryr sig när ett vårdbiträde säger något?

Text av Mireya Echeverría Quezada | Bang 3/2013 | TEMA ARBETE

”Jag kan inte låta bli att tänka på om det sett annorlunda ut. Tänk om hemtjänsten var kollektivt ägd i stället.” Timvikarien Mireya Echeverría Quezada har samtalat med sin kollega Branka Mikek om villkoren inom hemtjänsten, men blev tveksam till om hon verkligen ville publicera artikeln.

bang_3_2013_hemtjansten.jpg – En gång pratade jag med en man som är polis. ”Vad jobbar du med?” frågade han. Hemtjänst, sa jag. ”Ja, det är ju också ett jobb”, sa han då, säger Branka Mikek.

Vi är arbetskamrater men arbetar olika skift. Branka Mikek är fast anställd på kvällarna, jag är i perioder timmis på dagarna. Mitt pass slutar när hennes börjar. Vi för ett samtal om vårt yrke, initierat av den feministiska kulturtidskriften Bang. Branka har aldrig läst Bang. Jag har varit på omslaget.

– När polisen sa så, kunde jag inte låta bli att tänka att det nog är lite typiskt. Vi vårdbiträden uppfattas inte som något bra eller högt i samhället. Vi ses nog som det sämsta. Men. Enligt mitt sätt att se det så tycker jag att det är det lyxigaste man kan göra i samhället, fortsätter Branka Mikek.

Saker som återkommer i vår dialog. Yrkesstolthet. Att rakryggat genomföra det som anses viktigt. Klassmedvetenhet. Inte alltid styrd av ideologi. Snarare en erfarenhet underklassen delar. Den att leva med blickar riktade ner mot dig samtidigt som du osynliggörs. En omständighet som nödvändigtvis inte förgör, men en omständighet att förhålla sig till.

Kanske är det därför som jag ganska snart upplever att något skaver. Inte konversationen mellan Branka Mikek och mig, utan det är något i uppdragets utgångspunkt. Vi ska genom vårt samtal bland annat ”uppmärksamma, synliggöra och levandegöra hur arbetsvillkor ser ut inom ett av de vanligaste yrkena för kvinnor i Sverige idag”, hemtjänsten. Men när texten ligger klar gör sig rummet påmint. Bang, som vårt samtal ska ta plats i, bebos vanligtvis av doktorander, journalister och kulturarbetare. Det är personer som dessa som ges förtroendet att tala. Samtalen och de feministiska problemformuleringarna utgår därefter.

Därför känns det visade intresset för arbetarklasskvinnors levnadsvillkor och kamp mest dekorativ. Ungefär som en mångfaldsblatte. Även om det bör sägas att jag tror att avsikterna är uppriktigt menade. Men jag kan inte låta bli att se det problematiska med att två vårdbiträden tar ton i denna, för att tala klarspråk, medelklassiga kontext. Genom att beskriva våra problem osynliggörs ett annat. Ett problem som inte bara finns i Bang utan som återfinns på flera tongivande feministiska arenor. Arbetarklassen är inte inkluderad.

Detta trots att det i dessa sammanhang finns en levande diskussion och analys om strukturer och maktordningar. Här finns en medvetenhet om vilka som är i störst behov av den feministiska kampen. Men, när underklassens behov väl lyfts fram sker det oftast via doktoranderna eller journalisterna.

*

– Det är jätteviktigt att ta hand om människor, det är det finaste som finns faktiskt. Jag förgyller en människas dag med det jag gör och säger. Jag tycker att jag, att vi alla som arbetar, är makalösa. Vi ger hopp och ser till så att andras dagar inte blir så långtråkiga och grå. Jag vet att många kollegor skäms över vårt arbete eftersom det har låg status. Men jag har aldrig känt skam över det. Jag är jättestolt över att jag jobbar inom hemtjänsten där det mestadels är vi kvinnor som hoppar in och gör dessa enastående insatser. Gud, jag skäms inte för det! Här utvecklas jag som människa och det är en enorm press på mig. Att jag ska komma i tid till alla, vara hos alla och finnas till för alla. Jag kommer hem till någon som ligger i sängen, säger god dag. Bara i det finns en närhet till gamlingen. Man ger en kram eller tar någon i handen och sätter sig en stund och pratar om hur natten eller dagen varit. Det lindrar det onda när de får berätta, när de vet att det finns någon som lyssnar. Ja, det är det som det handlar om, att någon finns där som ser deras elände, deras ensamhet. Allt vad en människa kan känna. Att en annan människa bryr sig.

Att jobba med hemtjänsten är det viktigaste jag gjort efter att ha fött mina barn. Jag skulle inte vilja byta med någon politiker eller direktör, jag gör ett fantastiskt jobb som borde värderas högre än det gör. Vi är så beroende av varandra i samhället, av alla bitar som är en del av det. Vi kan inte komma ifrån varandra. Att vara vårdbiträde är lika viktigt som att vara direktör. Mitt yrke är lika värdigt och lika bra som alla yrken. Det är inte mindre respektabelt för att jag inte har en akademisk utbildning. För hur skulle det vara om ingen tog hand om direktörens mamma? Då skulle den personen behöva lämna sitt jobb, då skulle det jobbet lida. Alla yrken borde värderas lika.

Men så är det inte förstås. Det är bara att se på hur lönerna skiljer sig åt mellan vårt jobb och arbeten där karlar jobbar. Vissa yrken sägs få högre lön för att de kan vara farliga. Men vården är ansträngande och det är vanligt med skador. Vi går inte bara runt och värmer matlådor. Det finns en massa situationer då vi inte ens har hjälpredskap, vi böjer oss, arbetar i dåliga ställningar och lyfter. Men ingen fattar att det är på det här sättet. Det är som att ingen ser det vi gör.

När en läkare säger något då hörs det. Men vem bryr sig när ett vårdbiträde säger något? Det är som att folk tänker att man är dummare eller något när man inte sitter där högst upp på trappan. Det är bara att titta i tidningarna, tv-programmen eller morgonsofforna när det händer något som rör oss vårdbiträden. Det är alltid en statsvetare eller andra experter. Som att vi vårdbiträden inte har något att säga eller kan tala för oss själva. Vi gör ett arbete som alla kan tycka till om, som alla vill ska göras. Men ingen vill betala för det.

*

I Bang och många feministiska sammanhang pratas det om intersektionalitet. Men det är en feminism som i praktiken totalt ignorerar K-ordet. Välmenande välutbildade, välartikulerade personer bjuds in, tar ton och blir till representanter för en underklass. En strategi som är blind inför det faktum att vi har olika feministiska ingångar och intressen beroende på klasstillhörighet. Ett beteende som även tyder på historielöshet. Utsatta samhällsgrupper har som bekant aldrig fått bättre levnadsvillkor tack vare frälsning från mer välutbildade personer ur de högre samhällskikten. Det är alltid den utsatta gruppen med det reella intresset som driver sin förändring.

Beteendet i dessa feministiska rum, att snåla med talutrymme åt arbetarklassen, tror jag tyvärr även pekar på en underskattning av främst arbetarkvinnorna. För att få vara med måste du först ha bevisat någonting. Arbetarklassen ses inte som fullvärdiga allierade som kan bidra med kunskap i den feministiska kampen. När Branka Mikek och jag avslutade vårt samtal såg jag, med detta som bakgrund, mig därför tvungen att försöka besvara en fråga. Vilken funktion skulle en text som illustrerar hemtjänstens dåliga arbetsförhållanden fylla när den publiceras i ett forum som Bang? Möjligt är att texten som bäst skulle ha en identitetsstärkande funktion för förslagsvis vårdbiträden som läser tidningen, men texten blir i sin karaktär knappast systemkritisk. En text om hemtjänsten skulle snarare, är jag rädd, kunna bli till någons intellektuella tilltugg. En utflykt till arbetarklassen och inte så mycket mer.

Detta för att texten skulle följa rummets logik och utgångspunkt, även om avsikterna varit de bästa. En funktion som en artikel signerad hemtjänsten dock definitivt skulle fylla, är att förekomma kritik mot Bang som ett forum för medelklassfeminism. En feminism som inte agerar utifrån att vi är i behov av att tala och diskutera olika frågor beroende på vilka positioner vi har i samhället. En feminism som inte tycks se att det finns en klyfta mellan de som för den feministiska talan och de som är i störst behov av feminismen.

Trots att jag kan se att Bang inte är en plattform för arbetarklassens feministiska problemformuleringar tar jag ändå utrymmet när det ges. En fåfäng förhoppning om att ordet hädanefter direkt ska överlämnas till dem som annars bara blir omtalade, till dem som brukar utestängas ur dessa rum.

*

 – En fantastisk dam sa att vi, vårdbiträden och pensionärer, är tärande, inte bärande. Det är det som det handlar om. Vi tär på statskassan. Men vissa saker måste få kosta pengar, till exempel vården av människor. Politikerna satsar fel när de inte lägger pengar på det. Och det är vi som jobbar inom hemtjänsten som betalar ett högt pris för att få det att gå runt. Man blir helt slut. Av pysslandet, av pusslandet, av att hinna, av alla småsaker vi måste tänka på, av att slänga om schemat när något blir fel. Det går, men man blir som en urvriden trasa när man slutar för dagen. Både psykiskt och fysiskt. Det är inget jobb du bara lämnar när du kommer hem. Man oroar sig. Någon är ensam, någon är deppig. Hur ska hon klara natten? Vi projicerar väldigt mycket smärta. Vi vet hur mycket man lider innan man går bort, det lämnar man bara inte.

Som situationen i hemtjänsten är nu så är det kämpigt. Jag avskyr att det har blivit som det har blivit. Och det har blivit mycket sämre sedan maktskiftet. Fast jag kan inte påstå att sossarna var mycket bättre. Det är osäkert. Plötsligt jobbar man för ett privat företag. Vi pratar med varandra i personalen om hur det är, men när det gäller att skrida till verket drar sig många för att säga något högt. Det är inte så lätt. Jag har varit på en kurs, en facklig grundkurs, och det var väldigt bra.

Jag tror inte att alla problem i hemtjänsten har att göra med om det är privat eller kommunalt, även om det har varit bättre när hemtjänsten ägts av kommunen. Man blir lite förbannad på politikerna som privatiserar. De prioriterar inte människor, de prioriterar pengar. Och som det ser ut nu tror jag inte att det kommer att finnas hemtjänst i den här utsträckningen i framtiden faktiskt. Mina barn kanske kommer behöva ta hand om mig. Jag tror att de som har stålar och kan pröjsa bra kommer att ha hemtjänst. Det är faktiskt lite ditåt som det har börjat gå. Välfärden knoppas av och sedan säljer man det vidare till något företag och så har några få tjänat pengar på det. Orättvist, det är vad det är. Ibland vill jag säga något, som till min gamla chef som tjänade pengar på att sälja vår arbetsplats till ett större företag. Men sen ändrar jag mig. Det är på hans samvete, på allas samvete som har gjort på det sättet.

*

Kroppar bär olika historier och söker upprättelse utifrån vad de utsatts eller utsätts för. I hemtjänstpersonalens kroppar lever deras historia kvar. Kvinnor som genom tiderna förväntats uträtta vårdande sysslor på ideell basis. Hem s a m a r i t. Hem t j ä n s t. Kroppar som uteslutits ur de beslutsfattande rummen. Som utnyttjats med hjälp av bilden av den vårdande modern. När Branka Mikeks berättelse nu blir läst vill jag att det sker med en medvetenhet om vem den feministiska problemformuleringen utgår ifrån. Och att en kan se varför just jag blev bjuden att tala fast jag inte bär yrket vårdbiträde i min kropp på samma sätt som Branka Mikek.

*

– Jag kan inte låta bli att tänka på om det sett annorlunda ut. Tänk om hemtjänsten var kollektivt ägd i stället. Tänk om vi anställda hade tagit över det tillsammans, det hade varit perfekt! Vi hade inte krävt en massa pengar utan bara bra eller bättre arbetsförhållanden. Vi som jobbar vet hur verksamheten fungerar och vi hade kunnat fördela arbetet på ett bra sätt och haft ett helt annat samarbete. Det hade inte varit för att tjäna pengar. Vi i hemtjänsten kämpar för att ge alla den bästa vården och omsorgen. Jag tror verkligen att det kollektiva hade varit den bästa lösningen, att staten skulle sagt att “Okej, vill ni ha det så får ni det!” Jag ser det som en alternativ lösning, att nästa gång får vi som jobbar driva verksamheten. Jag hoppas att någon tror på oss.

Just nu är det jättemycket på jobbet. Jag är uppe i åren, det är fyra år kvar tills jag pensioneras, jag orkar inte kämpa för mycket eller bråka. Orkar inte tänka. Jag orkar inte tänka på feminismen eller förändringar. Jag tror att jag är uppfostrad till att hålla mig i bakgrunden och veta min plats. Det finns en rädsla att sticka ut, även om jag har blivit mer medveten om kvinnofrågor tack vare min dotter. Jag kan så att säga märka av denna situation.

Men kanske kan kvinnorörelsen hjälpa till att lyfta fram våra jobb och liksom förklara vad det innebär, vad vi gör och hur vi har det. För så som det har blivit nu har vi litet utrymme att höras. Vi i hemtjänsten begär inte mycket, vi vill bara ha mer tid till vårt jobb och att det ska värderas högre.

Man fyller 65 och sedan är man sliten. Man bryts ner. Man kämpar och kämpar nu. De har dragit in så mycket. Den senaste månaden har vi inte haft någon rast tillsammans. Man behöver åtminstone det, komma in och berätta om man har haft det jobbigt eller om det hänt något annat. Som igår när jag pratade med en gamling som sa ”Åh vad du är vacker!” Att få dela det, tänk att han sa att jag är vacker! Gud, vad det betyder mycket även när någon som inte ser så bra säger så. Då känner man inte kullerstenarna när man går, man bara WOW!

*

Branka Mikek är vårdbiträde i Stockholm. Hon fyller 61 år i oktober, gillar det kollektiva och älskar att lyssna på Keith Jarret på högsta volym.

Publicerat 2013-09-24

Leave a Comment

  • Uska says:

    det enda som skulle hjälpa vore att få fler killar att jobba inom omsorgen. Själv jobbar jag i en kommun som nu ska gå från privat till kommunal arbetsgivare och där kommunens socialchef uttrycker sig ungefär såhär \"Simpla undersköterskor är inga man behöver lyssna på\". kan inte föreställa mig att han sagt så om det hade varit en bladad arbetsplats, 50/50 tjejer och killar. så höj status och löner i vårdykken så kommer nog grabbarna!

  • - says:

    Är rädd för att bli en av medelklass feministerna som exotifierar arbetarklassen och känner sig ha rätten till det eftersom en gjort en klassresa och en gång var där nere. På samma gång är jag rädd för att fastna i vården, att inte ta mig upp och skaffa mig en utbildning. Att aldrig få min röst hörd utan bara slita ut min kropp, att inte ta chansen när en hade den. Det som behövs är kanske att vi börjar fundera på vilka alternativa vägar vi kan ta som kollektivt ägda arbetsplatser och mer arbetsrotation. Vad mer för vägar är möjliga och är de ens möjliga?

  • C says:

    Vilken bra text! Jag är glad för att du valde att låta den publiceras även om du var tveksam. Dock blir jag ledsen när jag läser den, det känns så nattsvart. Jag gillar idén att hemtjänsten skulle vara arbetarägd, det hade nog löst mycket.

  • Mari Höglund says:

    Tack Branka Mikek för dina fina ord som rörde mig i hjärtat. Kampen fortsätter för att yrken som ditt ska värderas så högt som de borde.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en hammare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen