CC torbakhopper

Varför har tågen slutat stanna på platser där folk bor?

Text av Malin Träff med flera | Bang 2/2014 | TEMA AGENDA

”Jag tänker på diakonerna i Ljustadalen som jobbar röven av sig med kvinnorna som resten av samhället glömt bort”. Bangredaktionen nås av ett brev från Malin Träff, Sanna Adibzadeh och Sara Parkman om behovet av att prata om landsbygden, om glesbygden och om alla som bor där.

Hej Bang!

Det är asfett att 41 procent av Nöjesguidens väljare kommer rösta på F!. Men så vitt jag vet avgörs inte valet i Stockholm.

Jag tänker på att det aldrig pratas om landsbygden, glesbygden, om alla som bor där. Om de äldre, om de som hamnar på Komvux eller aldrig hamnar någonstans.

Jag vill citera författaren Sara Lidman som skrev: “Det finns en närvaro, en kännedom från födelseorten, så oförneklig som den egna huden”.

Hej Bang!

Jag älskar folkkultur. Och då pratar jag inte om nationalromantisk midsommarkulturskit.

Jag tänker på fäbodarna, på kvinnorna som for dit om somrarna för att ta hand om djuren, göra musik och unna sig lite mansfritt.

Jag tänker på diakonerna i Ljustadalen som jobbar röven av sig med kvinnorna som resten av samhället glömt bort. De som skickas mellan landsting, kommun, landsting till ingenting.

Den feminismen. Den solidariteten.

Jag tänker på när tanter som kanske röstar på Kristdemokraterna hjälper papperslösa att gömma sig i sommarstugor längs Klarälven/Ångermanälven/Vindelälven/Indalsälven/Dalälven.

Jag tänker på den handfull kvinnor som drev Dalslands enda kvinnojour.Jag tänker på dem som försökte ringa den kvinnojouren men som inte fick nåt svar eftersom Dalslands enda kvinnojour inte fanns längre.

Hej Bang!

Låt det sägas en gång för alla: Folkkultur, folkdans, folkmusik är inte statisk. Den rör sig. Hela tiden.

Det finns till exempel en anledning till att den svenska folkdansen heter polska. Den kom från Polen. Och Leksandsdräktens sjal, den är hämtad från Ryssland.

Låt oss alla sluta exotifiera kulturer. Oavsett om det handlar om jojk, hiphop eller magdans.

Hej Bang!

Jag vägrar att bara se på när folkkultur, folkdans, folkmusik, folkdräkter kidnappas av rasistiska och nationalistiska rörelser.

Kan vi inte hjälpas åt? Svensk folkkultur får inte bli ett vapen i händerna på rasister. Låt oss motverka att kulturdebatten polariseras.

Hej Bang!

Jag gillar att titta på OS för det är enda gången som små ortsnamn och dialektskillnader med härkomst från perifera Sverige hörs. Då folk faktiskt bryr sig om att veta namnet på platsen jag kommer ifrån.

Och jag kommer inte spraya ACAB* på polisstationen, min morsa jobbar ju där.

Hej Bang!

Jag vet nu att landsbygden och staden delar en vision. Jag undrar om den vetskapen kan bilda en solidaritet så stark att den når fram även till andra som behöver den, långt utanför Stockholm.

Jag tänker på dem som växer upp med ett persiskt namn i en by i Västerbotten. Jag tänker på den solidaritet jag aldrig vågade drömma om och den feminism jag aldrig visste fanns. Jag undrar; finns den här nu?

Hej Stockholm!

Sluta säg att du ska åka ”till landet”.

Hej Bang!

Varför har tågen slutat stanna på platser där folk bor?

Varför avvecklas landsbygden?

Jag tänker att hembygden tillhör oss alla. Och jag tänker på Sara Lidman igen. Hon sa: Jag vill se snön brinna.

* All Cops Are Bastards

Publicerat 2014-06-02

One Comment

  • Jonas Ideström says:

    Jag har ägnat de senaste två åren åt studera hur kyrkan framträder i Norrländska glesbygder. Det har blivit många möten, samtal och intryck. Jag kan bara säga amen till Malins, Sannas och Saras reflektioner. Listan kan göras oändligt lång med exempel på personer och grupper som i vardagen bidrar till att forma sina och andras liv med engagemang, tålamod, mod och kärlek. Jag möter ofta föreställningar om glesbygd och stad som präglas av att glesbygd inte är allt det där den dynamiska och öppna staden är. Det stämmer inte! Är det någonstans jag har mött en konkret mångfald där människor faktiskt står ut med varandras olikheter på ett påtagligt sätt så är det i de bygder där jag har gjort mina fältstudier. Och jag känner hopp…inte minst när jag möter unga kvinnor som vägrar låta sina liv definieras av en urbana maktordning.
    Vi är många som behöver läsa Sara Lidman!

    Jonas Ideström, forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet i Uppsala.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen