© Tzunami. Bilden är beskuren.

Var fanns antirasisterna?

Text av Madde Lundin | Bang 2/2014 | TEMA AGENDA

Att vara emot rasister, fascister och nazister - det är vad antirasism i många fall innebär i Sverige. Det räcker inte menar Madde Lundin, som arbetar för Interfem, och efterlyser obekväma antirasister som kräver att makt och resurser omfördelas. Från de som gynnas av rasismen till de som missgynnas.

Jag har det svårt. Jag har det svårt med den så kallade svenska antirasismen. Med att den så kallade svenska antirasismen egentligen är antifascism. Med att den så kallade svenska antirasismens huvudfokus inte är att omfördela makt och resurser mellan de som gynnas av rasismen och de som missgynnas. Med att den så kallade svenska antirasismen är genomsyrad av och premierar vithet.

Jag har det svårt med den så kallade svenska antirasismen då det inte är ett begrepp, en rörelse, en kamp som tar fasta på de behov jag har, jag som missgynnas av rasismen.

De flesta i Sverige ser sig själva som antirasister. ”Alla” håller med om att det inte ska finnas några rasister. Att vara emot rasism passar bra i den nuvarande svenska självbilden. Sedan 1960-talet har vi i Sverige satt stor prestige i att vara det mest toleranta landet. Att vara bäst på att tolerera icke-vita personer. Sverige har satt stor prestige i att försöka glömma och förneka vår rasistiska historia och dess arv. Den svenska antirasistiska rörelsen har växt fram i denna förnekelse. Det har blivit en rörelse som är färgblind. En rörelse som säger att om vi bara säger att ”vi gillar olika” så försvinner rasismen. En rörelse som innebär att vara emot fascister och nazister. En rörelse som bygger på att någon kan tolerera någon annan människa. En rörelse som är uppbyggd på de som gynnas av rasismens villkor. Deras godhet, deras välvilja att hjälpa och rädda. Deras makt att kunna tolerera. Deras rätt att välja när de anser att rasismen har gått för långt.

I antirasismens namn drivs kampanjer, organisationer och rörelser så som Linje 17 mot rasism, Vi gillar olika, Brandmän mot rasism, Alla olika, alla lika. De skaver i mig. Inte för att jag tycker de är dåliga eller inte behövs. De skaver för att de reproducerar vithet inom den antirasistiska rörelsen. För att deras antirasism handlar om att vara emot rasister, fascister och nazister. De skaver för att det är den typen av kampanjer, organisationer och rörelser som får formulera den antirasistiska rörelsens behov. De skaver för att det blir så tydligt att antirasismen är ett välvilligt vitt projekt.

Att vara antirasist i Sverige har historiskt varit och är fortfarande, för de allra flesta, en kamp som kan slås av och på. De som gynnas av rasismen kan välja när de vill kämpa, när de vill säga ifrån, när de vill gå ut på gatorna och demonstrera. Att ”slå på” sin antirasism blir extra viktigt nu när även de som gynnas av rasismen blir hotade och attackerade. När hotet blir synligt även för de som gynnas av rasismen. Men var fanns de när vi som drabbas i vår vardag blev attackerade? Nazisterna har aldrig tagit paus från att trakassera, hota och attackera oss. Det är först när mer priviligierade kroppar utsätts för nazisternas våld som antirasismen vaknar till liv.

Vad säger det till oss som missgynnas av rasismen? För mig säger det att antirasismen är genomsyrad och premierar vithet. Att min och andras kroppar som missgynnas av rasismen inte är lika mycket värda. Att våra kroppar inte är lika viktiga att kämpa för. Att kroppar som läses som vita är det. För mig säger det att de har ett val. Ett val där resultatet är att de gynnas av att vara emot rasism. När de väljer att agera ses de som goda. De får pluspoäng för att de står upp för allas lika värde. Pluspoäng som upprätthåller den svenska självbilden av att svenskar inte är rasister. För mig säger det att det valet, att ”slå på” sin antirasism, inte är ett val som förändrar det rasistiska systemet.

Jag har inget val. Jag kan inte enbart välja att kämpa mot rasister, fascister och nazister. Kampen mot det dagliga lågintensiva våldet som den strukturella rasismen utsätter mig för tar över. Det våldet kräver mer plats. Jag är mer rädd för det våldet och vad det gör mot min kropp och mitt psyke, än det fysiska våldet från nazister.

Känslan av att inte kunna slå tillbaka. Känslan av att omges av en glasmur som inte tillräckligt många ser. Känslan av att glasmuren sakta kommer emot mig från alla håll och tränger in mig i ett hörn. Den känslan tär. Den känslan gör att mitt inre vittrar sönder. Det våldet som innebär att jag blir bitter, arg och deprimerad. Det våldet som gör att jag ibland inte vill leva längre. Det våldet som tvingar mig att hitta strategier och förklaringar för att kunna stå ut. Det våldet som gör att jag har gjort allt för att bli så ”vit” som möjligt.

Jag vill ha en antirasism som innebär mer än att hålla upp en skylt att en är emot rasism. Som innebär mer än att gilla antirasistiska rörelser, kampanjer och organisationer på Facebook.

Jag vill att antirasism ska innebära att en agerar i praktiken. Jag vill ha en antirasism som smular sönder glasmuren som omger mig.

Jag vill att det i den antirasistiska rörelsen ska finnas en medvetenhet om att alla påverkas av rasism och att det innebär att vissa gynnas och andra missgynnas. Att det inte går att ställa sig utanför det systemet. När den som gynnas av rasismen får den där lägenheten, det där jobbet, får personer som missgynnas av rasismen inte det. En medvetenhet om att de som uppfattas som vita vinner på ett rasistiskt system, vinner på någon annans bekostnad. Jag vill att antirasister ska vara lika engagerade, förbannade över den strukturella och mellanmänskliga rasismen som de är över nazisters våld. Jag vill att antirasism ska handla om att det inte går att vara tyst i fikarummet, på tunnelbanan, i baren om någon utsätts för rasism. Att du, antirasisten, aldrig kan välja när du vill vara antirasist. Att du alltid kommer vara den obekväma.

Jag vill att antirasism ska handla om att öka representationen av personer som missgynnas av rasism i föreningar, på arbetsplatser, i vänskapskretsar. Att den ska handla om att få dessa personer att stanna kvar om de väl kommit in. Jag vill att antirasism ska handla om att ställa krav på att arbetsplatser, föreningar ska ha en icke-diskriminerande rekrytering. Jag vill att antirasism ska innebära att vi antirasister, som medlemmar i organisationer, på våra jobb och bland vänner, jämlikt kämpar mot rasismen och inte ”räddar, hjälper, tycker synd om” personer som missgynnas av rasism.

Jag vill att antirasism ska handla om att kämpa för att positiv särbehandling även ska omfatta etnicitet och hudfärg. Att kämpa för att det inte ska finnas något som heter andra, tredje eller fjärde generationens invandrare. Jag vill att antirasism ska innebära att kämpa för att kategorin ras ska införas, då diskriminering inte alltid sker på grund av etnicitet utan även på grund av hudfärg. Jag vill att antirasism ska handla om att kämpa för att ras ska ses som en social konstruktion. Att det ska innebära en kamp för att staten, arbetsplatser, föreningar ska införa jämlikhetsstatistik baserat på ras för att kunna synliggöra vithet.

Jag vill att antirasism ska innebära att kämpa för att skolan ska undervisa om Sveriges rasistiska historia och vad strukturell rasism innebär. Jag vill att antirasismen ska innebära att kämpa för att de politiska partierna har en antirasistisk politik. Jag vill att antirasism ska innebära att kämpa för att staten ska erkänna, be om ursäkt samt ge upprättelse till de som utsatts för rasism från staten.

Framför allt vill jag att antirasismen ska sluta vara en motrörelse och i stället vara en rörelse som är FÖR de som missgynnas av rasism. En rörelse där vi som missgynnas av rasismen ställer krav utifrån våra behov. En rörelse där de antirasister som gynnas av rasismen tar och får mindre utrymme. En rörelse där vi som missgynnas av rasismen sätter villkoren. En rörelse där vi får utrymme att tänka, kämpa, bråka, vara glada, dela upp oss, ta olika spår, bli radikala, bli tråkiga. En rörelse som kan få växa sig starkare än vad den är idag. En rörelse som går från att vi ska ta makt i vita rum, till att vi ges och har makt i alla rum.

Publicerat 2014-06-02

3 Kommentarer

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer hörlurar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen