Vändpunkten

Text av Susanna Alakoski

Susanna Alakoski får en insikt och krossar porslin.

När jag klev in på Makt och Kön i Umeå 1996 hade jag kavaj på mig. Lutade mig tillbaka i stolen under presentationsrundan, kände mig säker. Det vi nu skulle läsa var jag intresserad av, men det angick inte mig. Jag hade brutit arm med pappa, slagits med killar i skolan, försörjt mig själv sedan sexton års ålder, rest runt i världen ensam, hade två barn, en jämställd man, bra jobb och hyfsad lön. Dessutom, det fanns få saker som fick mig att darra på läppen.

Redan efter andra föreläsningen kände jag av illamåendet. Det tilltog kan man lugnt säga. Den ena feministiska forskaren efter den andra fick både hjärtat och hjärnan att krampa. Nya glasögon, för alltid satta att bäras på nästippen. Såklart slutade illamåendet med att jag kastade en tallrik i golvet hemma i ett gräl som Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek utlöste – det privata vs det politiska, individen vs kollektivet. Tallriken gick i tre stora bitar. Den största träffade min man i benet. En sena gick av, operationen oundviklig. Tre veckors hästkur penicillin, hela sommaren med gips från lår till fot, kryckor och många grannar som undrade: Men vad har du råkat ut för?

Det fanns inget att göra. Jag erkände genast för allt och alla.
– Det är jag som har kastat en tallrik i vredesmod.
Då kom kvinnoberättelserna på löpande band:
– Kastade du bara en tallrik? Jag rev ner hela köket.
– … ett helt kök, men … blev ingen skadad?
– … nej, jag gjorde det mitt i natten, alla sov.
En annan kvinna:
– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.
En tredje:
– Jag kastade in en sten genom fönsterrutan hos min före detta.

Jag känner inte till detaljerna i de här kvinnornas berättelser. Men min egen handlar om att successivt, och med stort personligt motstånd, kliva in i den berättelse som heter kollektivet kvinna. Jag ville inte vara kollektivet kvinna. Jag var ju så stark och självständig, tuff och övertygad. Samtidigt blev jag motarbetad från alla håll.
– Det du läser är inte sant.

Makt och Kön-studierna var tvärvetenskapliga. Det var avgörande. Jag hamnade i samma historiska rum som kvinnliga präster, ekonomer, politiker, våldtagna, misshandlade, läkare, pedagoger. Jag gick hand i hand med bildkonstnärer, jurister, fysiker. Virginia Woolfs enkla fråga: Om Shakespeare hade varit en kvinna? Jag läste på om kvinnors organisering under sekelskiftet. Vilket kompakt (manligt) motstånd vi mötte, hur vi hånades, och hur vi ändå lyckades. Välgörenhetsföreningar, Fruntimmersföreningar, Landsföreningen för kvinnlig rösträtt. Fredrika Bremer, Hembiträdesföreningen, Tullverkets städerskeförening, Sveriges kvinnliga fredsförening. Det fanns hundratals. Hade aldrig hört talas om detta. Ögonen blödde.

Jag blev deprimerad för första gången i hela mitt liv. Knockad av insikten, vidden av att vara kvinna – i världshistorien – och tvärvetenskapligt motarbetad.

När Stödstrumporna inte kandiderade till riksdagen var jag en av dem som kastade morgontofflorna i ansiktet på tv:n.
Och min egen situation, där på 90-talet.
Vad var det jag fäktade så mycket om?
Fäktade för att min man fick beröm som förälder, inte jag.
Fäktade för att jag hade lägre lön än min manliga kollega.
Fäktade över att jag var toalettansvarig i kollektivhuset där jag bodde.
Fäktade för att vi inte fick dagisplats.
För att mina barn tilldelades könssuspekta färger i skolan.
För att jag alltid sprang till bussen.
För att jag som ung så många gånger trott att kvinnor är sällskapsdjur som måste gå i trånga skor.
Måla naglarna.
Ligga.
För att Kristdemokraterna snodde min föräldrapenning och gav mig ett vårdnadsbidrag jag inte ville ha.

Fäktade när jag på min intelligenta arbetsplats, Vänsterpartiets riksdagsgrupp, sammankallade till viktiga feministiska obligatoriska utbildningsdagar och de manliga riksdagsledamöterna inte kom.
Fäktade för att min dåvarande chef Margareta sa att Hans, min kollega, inte kunde diska kaffekoppar. Och menade det.
Fäktade för att jämställdhet ansågs vara uppnått genom 60 procent män – 40 procent kvinnor.
För att så många kvinnor alltid våldtogs, mördades i parker och på film.
För att det fanns så få statyer av kvinnor med kläder på sig.
Fäktade för att jag försökte undervisa mina vänner, min man, mina barn, grannar, släkten, journalister, tandläkaren, överbefälhavaren, dagispersonalen om min tvärvetenskapliga kunskap om kvinnans belägenhet. Allt skulle bli bra nu, allt, nu när jag äntligen visste. Vi var ju dessutom fler som hade studerat. Det var en tidsfråga bara, världen skulle räddas!

Det gick inget vidare.
Jag gick in i väggen.
Den där kvällen när tallriken flög genom luften blev en vändpunkt. Efter veckor av svår ånger insåg jag till slut att motståndet mot feminismen onekligen är det svåraste att ta, och samtidigt är just detta – det kompakta motståndet mot feminismen – den viktigaste feministiska frågan. Det har den alltid varit.

 

Publicerat 2011-03-08

21 Kommentarer

  • Chris Wästerlund says:

    Tack!
    Oh, vad många vi är som känner igen oss…

  • Jenny Eliasson says:

    Strålande!

  • Alex Rau says:

    \"det kompakta motståndet mot feminismen – den viktigaste feministiska frågan\" ger mig kraft att alltid se med nya ögon på människan som bihang till en annan. Att utrota den återkommande känslan av avsky mot beroendet jag såg hos andra och nu kanske hos mig själv också. De, vars ögon öppnas mot mig sökandes och tomma, vars armar söker febrilt efter värme hos den andre, eller snarare sagt den tredje – människan i mitten med integriteten och neutraliteten i behåll. VI två, den ena till höger och den andre till vänster står paralyserade och väntar på människan i mitten att delta och men dansen kommer sällan igång.

  • Viola says:

    Ja, jag har också kastat saker – kastruller, galgar. Och slagits med handväskan.

  • Carin Holmberg says:

    Jag gick också tvärvetenskapliga kvinnostudier, läste tills ögonen blödde, var deprimerad i månader, trodde att kunskapen om detta skulle intressera alla och i slutänden skulle allt lösa sig. Jo jag känner igen mig. Livet blir aldrig detsamma efter den kuren och i själen är jag lycklig över att slippa dö ovetande.
    Underbar text Susanna!

  • KC says:

    så jävla fint.

  • lina jonsson says:

    oj vad bra o fint,känner igen mig

  • Emma says:

    Oj vad man känner igen sig mkt! Sånt här möter man varje dag, huvudskakningar och tråkiga \"men nu får ni väl ändå nöja er\"-attityder. Rädslan för feminismen, rädslan för att omfördela makten. Det som ändå gör mig ledsnast är när andra kvinnor säger till mig att feminism och genusfrågor borde \"läggas ner\" eftersom vi bara \"sabbar för oss själva\". Att feminismen är pinsam. Just det motstånd Susanna skriver om i sin artikel möter jag i diskussioner med både män och kvinnor och även rent praktiskt i vardagen. Tack för en underbar text, Susanna!

  • Emma Ottosson says:

    Tack gode gud att de finns människor som tänker som du och jag!!!!!! klockrent!!

  • Knas says:

    Jag känner likadant fast tvärtom. Jag läser mina egna studier om just män. Jag läser om hur män behandlats genom tiderna, i nutid och vad som håller på att hända. Jag ser en motståndare och det är feminismen. Jag ser kvinnor varje dag som kämpar för feminismen som inte förstår, som slukat falsk fakta i sina böcker, omringat sig av feminister som inte har en verklighetsuppfattning, som känner samma hat, detta hat är riktat felaktigt mot gruppen män.
    Det krävs en intelligent människa, en intelligens som gör att man vågar läsa om allt som har med jämställdhet att göra, som gör att man vågar läsa allas sidor, även antifeministernas. Många saknar den intelligensen och därför ser vi detta hat hos många. Hatet blir större och starkare då dessa människor matas med informationen själva, detta hat blir till en livsstil.
    Kallar man sig idag 2011 för feminist har man inte intelligensen som krävs för att ta sig ur detta hat.

    En person som kallar sig för jämställdist istället är en person som har intelligens, följ dom, lyssna och lär.
    Våga gå emot feminismen och bli en bättre människa.

    Våga gå emot människor som drivs av sitt hat.

  • Erik says:

    \"Fäktade för att min man fick beröm som förälder, inte jag.\"
    Kan ju ha sina orsaker – helt ryckt ur sitt sammanhang och totalt patetiskt

  • Robert Hagblom says:

    Känner igen mig exakt i din berättelse.
    Själv kastade jag ett glas i huvudet på min flickvän eftersom jag alltid sprang till tunnelbanan.

  • KAL says:

    Var finns hatet i Susannas text? Jag uppfattar och känner igen sorgen.

  • Leifi says:

    Och jag som hade blivit lärd, att våld aldrig var berättigat el. motiverat. Men kanske det gäller bara mäns våld mot kvinnor? Kanske kvinnors våld inte är lika ont, för att kvinnor är ju godare (jämlikare) än män och kanske män inte är lika stora offer eftersom de är ondare (ojämlikare) än kvinnor?

  • Lena says:

    Jag läser Susanna, en medmänniska, som vill något i kärlek. Tack. All apartheid, all skillnad allt hat. Läser till sist Knas och Erik och tänker om dem att den som sa´t han va´t. Den ene knasen översittare i sitt hat och den andre utan sitt sammanhang, lösryckt.

  • Lisa says:

    Tack för en fin text! Jag tänker på Sara Ahmeds \"Feminist Killjoys\". Att stå ut med att vara en glädjedödare, det är ofta väldigt tungt.

  • Angela Heléne says:

    Någon måste visa vägen och vara en feminiska kvinna. Det är massa kvinna som lever under debresssion. Det är svårt att leva i värden var kvinna har inte stort betydelse.

  • Joakim Steneberg says:

    Feministisk, eller kanske rent av kvinnlig (?låter frågan stå öppen) könsegocentrism i sitt esse.

  • AV says:

    Verkar som det kvinnliga relationsvåldet, eller Kvinnors våld mot män, inte är så försumbart som vissa verkar få oss att tro…

    De män som inte kan hantera sin frustration och misshandlar får med rätta vårt förakt. Ingen man med självbevarelsedrift skulle i grabbgänget skoja glatt över hur frustrerad han blev på sin fru och kastade en skiftnyckel efter henne, missade men bet henne i axeln. Men ni verkar klia varandra på ryggen, beklaga er över er historiskt brydsamma situation och närmast tycka att karln nog ändå förtjänade ett tefat i huvudet. För att Shakespear inte var kvinna och män i fadermördare motarbetade Fredrika Bremer. Låter det friskt?

    Hur hade männen det historiskt? Inte bara maktens män, utan statare Johnsson, gruvdrängen Schütt och sjömannen Brogren. Hur var deras makt jämfört med patronskan Peträll och friherrinnan Löfvenskiöld? Att deras titlar var efter män betyder inte att alla män hade mer makt än dem. Vem som egentligen styrt i kulisserna är också väl känt.

    Att vi tröttnat på att lyssna är för att ni gör det med gnäll, felaktig fakta, ovetenskaplig genusforskning och ett negativt kollektiviserande och generaliserande om män. Lägg därtill en total blind fläck för er egna makt och tolkningsföreträden. Gör om gör rätt.

  • Mr Galahad says:

    Så du och många av dina medsystrar känner igen er i att ha använt våld, kastat olika saker, bitit och betett er allmänt dåligt mot era män. Samtidigt som ni (inom feminismen i allmänhet) vägrar tillstå att våld i nära relationer drabbar män också. Något som forskningen visat sker i betydligt större utsträckning än vi blivit ledda att tro.

    Hur känns det att vara en del av problemet?

    Jag har aldrig vid ett enda tillfälle höjt min hand mot min kvinna. Aldrig kastat något eller ens knuffat henne. Jag vet dock hur det känns att bli misshandlad av min kvinna sedan tidigare.
    Är inte det konstigt?

    Jag är inget unikum. Det finns många fler som mig. Bra killar som tar hand om sina barn, tar ansvar och delar på både det ena och den andra sysslan.
    Men trots att vi är sådana här killar som vill ta ansvar, som vill vara med våra barn och städa våra hem. Så lyssnar inte ni feminister på oss när vi har en annan åsikt eller perspektiv än det ni ser.

    Känns det inte avlägset bekant på något vis?

    //Mr Galahad

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en mössa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen