Välfärdslögnen
Text av Åsa Plesner | Bang 1/2018
Varför är du så trött, du kvinna i välfärdsyrke? Åsa Plesner analyserar välfärdssytemet och hur den missgynnar dess medarbetare, som för det mesta är kvinnor.
Varför städas inte toaletterna på skolan ordentligt – har lokalvårdarna ingen yrkesstolthet? Varför har handläggarna på enheten inte avslutat sina utredningar i tid? Det finns ju krav på det! Varför är det 45 barn i fritidsgruppen? Skrev inte lokaltidningen om att kommunstyrelsen satt upp mål för mindre barngrupper? Varför har det blivit så svårt att vara snäll? Varför har du en ständig dimma i hjärnan och ett tryck över bröstkorgen? För du, kvinna i ett välfärdsyrke, har reflekterat över ditt livspussel. Du har prövat mindfulness. Du ser till att ta en promenad på lunchrasten, de dagar du hinner ta lunchrast, vilket väl i och för sig var rätt länge sen. Du gör faktiskt redan din del.
Precis som jag gjorde min del. Ändå blev jag sittande hemma en dag. ”Jag är sjukskriven”, fick jag säga till folk. Eller skriva, på sms, för jag orkade inte prata. Och nästan alla svarade: ”det var jag med förra året” eller ”ja fy fan, jag brister snart om det inte lugnar ner sig” eller ”jag är orolig för min sambo, hen är inte sig själv längre”. Trots att de också har ordnade liv, hälsosamma vanor, meditationsappar och att-sluta-göra-listor. När alla brister, då kan det inte vara bara ditt eller mitt fel. Tillvaron är stressig för nästan alla numera. Det har blivit en accepterad sanning.
Stillbild ur filmen Min börda, 2017, av Niki Lindroth von Bahr
Det har producerats artikelserier och nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö. Arbetsgivares ansvar har betonats. Fackets roll har lyfts fram. Det gränslösa arbetet har problematiserats. Allt det där är fint och bra. Men för välfärdens medarbetare, som för det mesta är kvinnor och påfallande ofta har yrken med låg lön och lågt självbestämmande, betyder det där skit och ingenting. Vi styr nämligen välfärden på ett sätt vi kallar demokratiskt, men som i sin praktik gömmer undan en allt större underfinansiering. Den svenska modellen, som sägs balansera arbetsgivares och arbetstagares makt, har nära nog bakbundit fackföreningarna och gjort det omöjligt för dem att synliggöra och protestera mot det. Och under tiden går välfärdsarbetare in i väggen, får höra att de ska byta jobb i stället för att återhämta sig med en sjukskrivning, och uppmanas att välja glädje av in hyrda inspirationsföreläsare.
Löftet
Skola, vård och omsorg betalas av kommuner och landsting. Pengarna till detta kommer från kommunalskatt, landstingsskatt och statsbidrag – det vill säga omfördelning av pengar från statens budget till kommunernas och landstingens. Den demografiska utvecklingen skapar utmaningar. Folk är numera påfallande ofta småbarn, nyanlända och äldre. Såna människor har behov som kostar pengar. Ekonomin i landstingen har varit ansträngd länge, och börjar nu även se dålig ut för kommunerna. Kvar finns då staten. Om de ökar sina statsbidrag till kommuner och landsting kan vi kanske undkomma nedskärningar.
Det här är ingen chock för initierade makthavare. De har räknat på det här. Det kommer en ny utgåva av Ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting i oktober 2017. Deras beräkning av behovet 2020 är 25 miljarder, om vi ska hålla samma ”kvalitet” som idag. Samma personaltäthet. Lika stor arbetsbelastning. Inga förbättringar. Tryggheten och jämlikheten ska fortsätta att öka i hela landet, säger Magdalena Andersson i Almedalen den 5 juli 2017. Därför måste vi garantera statliga resurser till välfärden istället för att kommuner och landsting ska tvingas till kraftiga skattehöjningar eller omfattande nedskärningar i verksamheterna. 20 miljarder, säger hon. Utöver de 10 välfärdsmiljarderna. Hon kallar det Välfärdslöftet. Men det blir först i slutet av nästa mandatperiod, om Socialdemokraterna skulle styra själva. Men i en värld där Socialdemokraterna själva får bestämma är statsbidragen bara 17 miljarder högre år 2020 än 2017.
Kristdemokraterna döper sin budgetmotion till Välfärdslöftet i september 2017. De satsar också på välfärden, men på andra sätt. Gradvis, lite mer för varje år. Färre generella miljarder, färre miljarder till kommunerna för att själva prioritera, styra och lösa sina demografiska utmaningar. I stället några miljarder som är kopplade till att göra mer. Men om pengarna redan är intecknade till nya arbetsuppgifter, så kan de inte också gå till att avlasta dem som redan jobbar. Jag räknar ihop det till 10 miljarder; 10 miljarder till den verksamhet som redan finns, till högre löner, till fler som kan dela på arbetet, till bättre arbetsmiljö.Om du behöver 25 miljarder för att möta din demografiska utmaning utan att försämra för medarbetarna, och ett parti vill ge dig 10 miljarder och ett annat vill ge dig 17 miljarder, har något av partierna egentligen hjälpt dig då?
Alternativen
Jag har alltid sett det som något självklart att grunden för kommunal verksamhet är att pris och löneökningar ska kunna ske utan att de anställdas arbetsbelastning påverkas. Jag tror inte att jag är ensam. Det är ingen orimlig förväntan på välfärden: Att barngrupperna inte ska växa, utan vara ungefär lika stora år från år. Och att socialsekreteraren ska vara på ungefär lika många samtal med stökiga ungdomar som förra året. Och hemtjänsten ska plocka fram mat och städa undan i ungefär samma tempo. Välfärdens människoyrken kan inte effektiviseras.Det självklara är att budgeten följer arbetsmängden. Vill vi spara pengar, så måste vi minska arbetsmängden i motsvarande mängd.
”Höj skatten då.” Det är en frestande tanke om man ser sig som någorlunda progressiv. Tanken går ungefär så här: Vi har råd med varandra! Såklart vi har! Såklart att vi även har råd med friska medarbetare. Såklart att kvinnor i välfärden har en lika stor rätt till ett hållbart arbetsliv. Höj skatten, anställ fler, dela upp arbetet så att tjänsterna blir lagom intensiva. Vi kan nå full sysselsättning och förbättra arbetsmiljön och stärka välfärdens service om vi bara vill. Vi lär gå plus på det samhällsekonomiskt eftersom utslagningen från arbetsmarknaden skulle minska. Jag älskar det resonemanget. Jag reagerar fysiskt på det. Alla tillsammans! Vad fint! Men under tiden reagerar medarbetarna i välfärden fysiskt på verkligheten.
Måste en ansvarskännande kommun vänta in rikspolitiken för att vara en god arbetsgivare? Förvisso inte. En kommun eller ett landsting kan höja sin egen skattesats. Det är tillåtet och kräver bara ett enkelt beslut i fullmäktige i samband med budgeten. Det innebär att alla som är folkbokförda i området får en lika stor procentuell skattehöjning. Hon som städar nattetid för småpengar och han som fakturerar tolvhundra i timmen för att processleda förändringsresan för ditt varumärke. Skattesystemet blir mindre progressivt, mindre omfördelande.Men bara just i den kommun som fattar skattehöjningsbeslutet. Städerskan skulle alltså kunna flytta till grannkommunens mer omfördelande skattesystem. Fast det är förmodligen processledarsnubben och inte städerskan som hör talas om skattehöjningen och som har kraft och resurser nog att rösta med fötterna för att inte ”drabbas” av den. En annan värld är möjlig. Kanske. Men för att hantera det problem vi har är en stark vision inte tillräcklig.
”Sänk ambitionerna då.” Bland liberaler och konservativa som vågar överväga att marknaden inte löser riktigt alla problem är den tanken minst lika lockande, självklar, och underbar. De tänker: Ett samhälle där vi rättar mun efter matsäcken är det enda hållbara. Vi behöver bli ödmjuka inför att vi inte klarar vad som helst och organisera oss därefter. Rensa i floran av offentligt stöd och service. Välj bort underhåll av badplatser, kamelkonst och flum! Sluta kräva att skolan ska stå för uppfostran, suicidprevention och genuspedagogik. Skala ner till en enkel basservice av god kvalitet och erbjud goda anställningsvillkor i de tjänster som blir kvar. Hur skulle det se ut?
Vi föreställer oss en tv-studio riggad för debatt. Mörka silhuetter av partiledare syns bakom programledaren, som med djup röst och intensiv blick förklarar att vi har en kväll av omprövning framför oss. Klipp till Stefan: ”Vi har varit naiva”, säger han. ”Vi kan inte erbjuda en skola för alla. Vi nöjer oss med att förmedla grundkunskaper i storgrupp för de barn som varken blir mobbade eller mobbar andra och köper in iPads till de andra så får de plugga hemma, på egen hand.”Över till Ulf: ”Vi måste våga rannsaka oss själva. Marknadslösningar i välfärden skapar oerhört resursslöseri. Från och med nu består den offentliga vården endast av nödvändiga ingrepp i grå betongsjukhus.”Spotlighten fortsätter till Jimmie: ”Ut med packet ba”, ler han och blinkar mot kameran. Vem vann debatten? Kanske är en uppriktig, sökande, prövande politisk debatt om att sänka välfärdsambitionerna möjlig. Men den lär inte bli av i år.
Stillbild ur filmen Min börda, 2017, av Niki Lindroth von Bahr
Arbetsgivaren
Tillit är det nya svarta i debatten om välfärdens styrning. Civilminister Ardalan Shekarabi har en hel tillitsreform på g. Syftet med tillitsreformen är att hitta sätt att leda och styra välfärden på, där medarbetares kunskaper och erfarenheter ska tas tillvara bättre än idag. Tillit! Kunskaper! Härliga grejer! Vad skulle kunna gå fel? Jo, om det blir som i Huddinge, till exempel. Huddinges förskolechefer skrev till sin nämnd våren 2017 och bad om vägledning. I brevet förklarar cheferna tydligt att de behöver hjälp att avgöra hur de ska nå budget i balans och samtidigt klara uppdraget enligt läroplanen. Det är ju nämligen så man ska göra som arbetstagare när arbetsuppgiften är för svår: man vänder sig till sin arbetsgivare och ber om hjälp. Arbetsgivaren svarar förstås. Med en prioritering, kanske: ”Om du inte har råd med både x och y, strunta i y tills vidare.” Eller med att skjuta till mer resurser, om både x och y är nödvändiga. Förskolenämndens ordförande Karl Henriksson (KD), svarade istället så här på frågan i en radiointervju:
– Vi måste hitta vägar för att pengarna ska räcka. Det är ett antal kommuner på Södertörn där man faktiskt får en lägre peng än i Huddinge. Det borde gå att få det att räcka. Vi måste våga tänka nytt, för vi måste klara oss med de pengar vi fått från kommunfullmäktige.”Det borde gå. ”Ja. Enligt rådande normer inom ekonomisk styrning så ”borde det gå”: Det går alltid att jobba lite smartare. Att effektivisera någonting. Att hitta en lösning. Att utveckla en strategi. Som politiker, oavsett parti, är detta en självklarhet. Det borde gå! Hoppet är det sista som lämnar människan. Karl hoppas att personalen kommer att lösa det trots att de precis har talat om för honom att de inte kan lösa det. Det är inte att ta sitt arbetsgivaransvar. Det är att misslyckas, och att delegera misslyckandet neråt. Till välfärdsarbetarnas axlar. I Sverige finns det 82 000 barnskötare. 89 procent av dem är kvinnor. Men nämndbudgeten är i balans.
Facket
Det finns en överideologi idag om att den sunda individen klarar av sitt arbetsliv, och de flesta av oss genomskådar den inte spontant. Vi behöver samla våra resurser, organisera oss, hetsa upp oss och hjälpas åt. Välfärdens medarbetare har massor av resurser. De är samlade i fackföreningar. Där finns pengar, kunskap och insyn. Välfärdsfacken läser och förhandlar om varje kommuns budget, varje år. De kan inte stoppa en budget, men de kan ställa till ett jädra liv om de inte är nöjda.
Lärarförbundet samlade in 549 miljoner i medlemsavgifter 2016, och efter all facklig verksamhet fanns det 30 miljoner kvar. Kommunals verksamhet gick plus 79 miljoner samma år, trots att det var ett katastrofår för förbundet. Det finns en sådan enorm latent kraft i välfärdsfacken. Varför ser vi så lite av den? Kollektivavtalen binder facken till fredsplikt. Och en partsgemensam avsiktsförklaring för friskare arbetsplatser har gjort dem till samarbetspartners för en rad tomma löften om arbetsmiljö. Ingenting i avsiktsförklaringen kommer att tvinga kommuner och landsting att tillföra resurser eller sänka ambitioner för att skapa en rimligare arbetsbelastning.
Lögnen
”Vi satsar på barn och unga.” ”Uppvärdera kvinnoyrken!” ”För att avgöra hur civiliserat ett samhälle är, se efter hur det behandlar sina gamla.”Någonstans mellan viljan att ta ansvar för samhället och den politiska retoriken, försvinner den materiella verkligheten: att välfärd kostar. Och om välfärd ska produceras professionellt, på ett sätt som inte sliter ut utförarna, i den omfattning vi kommit att förvänta oss, kostar den oerhört mycket.Det är välfärdsarbetarna som betalar priset. Nu och för överskådlig framtid.
Den här texten publicerades i Bang 1/2018 med tema Livspusslet.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!
Publicerat 2018-03-28
One Comment
Leave a Reply
Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen
[…] och dess konsekvenser i bland annat texterna ”Utmattad och rasande” (nr 3/2018) och ”Välfärdslögnen” (nr 1/2018). I det här numret fortsätter vi att prata om arbete i vår studiecirkel om […]