Vägra kallas tjuv?

Text av Carolina Hemlin | Bang 2/2001 | TEMA BANDIT

På 1600- och 1700-talen var det "hynda", "skälm" och "luskuk" som gällde i Sverige om man ville dra någon i smutsen. Carolina Hemlin luskar i okvädingsordens historia och konstaterar att "hora" aldrig tycks gå ur tiden.

Att som tjej bli kallad hora i skolan är idag ungefär lika vanligt som att säga hej. Det har man förstått av rapporteringen i medierna under flera års tid nu. Och skolelever vittnar om att många har börjat acceptera det som normalt, något som tillhör en ung tjejs vardag. Men i en del skolor börjar man också reagera mot den kränkning det innebär att bli utsatt för verbala trakasserier. Anmälningar till polisen från skolan om att elever har utsatts för olika typer av kränkningar ökar, och elever har på olika håll startat kampanjer för att bekämpa könsordsterrorn.

Men det är få fall som överhuvudtaget går till åtal. Med dagens lagstiftning kan man åtala för ärekränkning, men det är få åtal som väcks, och högst ovanligt att åtal om verbal kränkning leder till fällande dom.

På 1600- och 1700-talen var det annorlunda. Då var det inte ovanligt att man i Sverige dömdes till böter och vite (vite = gör du om det får du högre böter!) för att ha gapat okvädingsord mot en annan person. Att kalla en kvinna för hora var legio då som nu, men man kunde åtminstone göra rättssak av det.

Skällsordet hora har en gedigen historia, och var en av de vanligast förekommande förolämpningarna på 1600-talet. Kulturen i Sverige var mer hederscentrerad då än nu, vilket gjorde att verbala förolämpningar sågs som en grov kränkning mot ens person och familj. En offentlig förolämpning kunde till exempel ge en ung kvinna dåligt rykte, vilket kunde göra det svårare att få ett bra gifte.

Verbal kränkning var straffbelagt till och med 1700-talet enligt den medeltida landslagen om att okväda någon, det vill säga angripa någons heder. Kvinnans heder förknippades främst med sedlighet. Bland de vanligaste straffbelagda skällsorden mot kvinnor återfanns hora, hynda, och hundsvott (som betyder hundfitta). Dessa ord anspelade tydligt på kvinnans sexualitet, men användes också mot män, då de fick dubbel styrka genom att de anspelar på kvinnliga attribut, vilket i sig var förnedrande för en medeltida man. När det gällde män var det mindre vanligt att könsord användes som okvädingsord. Områden för kränkning mot män var i stället ofta ekonomi eller yrkesheder. Tjuv och skälm (bedragare, förrädare) tillhörde de vanligaste. När man kränkte en kvinna var det just hennes kön, det privata, som angreps medan det för mannen gällde det offentliga, ekonomin, även om ord som horbock och luskuk kunde förekomma ibland. De könsdifferentierade okvädingsorden säger något om könsordningen i språket, och därmed i samhället vid denna tid.

Något om vår tid säger det också att de sexuellt belastade orden som riktades mot kvinnor fortfarande finns kvar och används flitigt för att kränka, medan de ord som riktades mot män för länge sedan gått ur tiden.

Publicerat 2001-06-01

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett kuvert

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen