Vägen till skuggsamhället

Text av Thella Johnson | Bang 1/2013 | TEMA AVSTÅND

Illegal. Gömd. Papperslös. Sveriges icke-medborgare är resultatet av mer än tio års politik. Journalisten Thella Johnson skildrar decenniet då vi skapade ett skuggsamhälle utan rättigheter.

CC TORLEY

CC TORLEY

Hösten 2002 låg en kvinna från Bangladesh närmast apatisk i sitt rum på Migrationsverkets förvar. Några dagar innan hon skulle flygas tillbaka till hemlandet blev hon intervjuad i Dagens Nyheter. Farida, som hon hette, var övertygad om att hon skulle våldtas av politiska motståndare igen, få syra kastad på sig och dödas. Migrationsverket hade inte ifrågasatt hennes berättelse, men ansåg att den inte utgjorde tillräckliga skäl för att få stanna i Sverige. Flyktingar från Bangladesh avvisades konsekvent med motiveringen att landet var en demokrati. Svårt sjuk sattes hon på ett plan tillbaka till Dhaka, där några släktingar mötte henne och hjälpte henne att gå under jorden. Samma öde mötte asylsökande från flera länder. FN:s tortyrkommitté kritiserade med jämna mellanrum Sverige för att vi skickade människor till länder där de riskerade tortyr.

Jag träffade läkare och flyktingadvokater som var förtvivlade över situationen i Sverige. De hade varit på studiebesök i Spanien, där flyktingar inte hölls i förvar och deporterades utan kunde leva i samhället och ha tillgång till samma service som andra invånare. Den spanska regeringen hade utfärdat flyktingamnestier regelbundet sedan 1990. Människor som vistades illegalt i landet kunde tillsammans med sina arbetsgivare besöka ett migrationskontor och få alla papper i ordning utan vidare frågor. En sorts kombinerad asyl- och arbetsmarknadspolitik där svarta jobb blev vita och Spanien fick nya skattebetalare, sades det.

Sverige hade, i stället för stor arbetskraftsinvandring, en uttalad flyktingpolitik som skulle vara human. Men något var allvarligt fel i det svenska systemet. Berättelser om tortyr, upprepade våldtäkter och förföljelse avfärdades som enskildheter och ledde inte till politisk asyl. Dessutom var rättssäkerheten närmast obefintlig. Utlänningsnämnden, dit asylsökande kunde överklaga Migrationsverkets beslut, arbetade under sekretess. Om de sade nej var det svårt att få veta varför. Medierna uppmärksammade hela tiden nya fall, men i stort hände ingenting.

Så kom de första rapporterna om barnen som låg orörliga i sina sängar på Sveriges flyktingförläggningar. Det var våren 2005. I Spanien hade regeringen utlyst sin sjätte flyktingamnesti i ordningen och delat ut 700 000 arbets- och uppehållstillstånd. I Sverige hade vi de apatiska barnen. Barn som, i väntan på att föräldrarna skulle komma med goda nyheter, gett upp sitt eget levande och nu fick sondmatas dygnet runt. På gator och torg i hela landet gick människor ut för att visa sin vrede. De höll i skyltar med orden: ”Visa lite empati” och ”Kan Spanien så kan Sverige”. Tiotusentals deltog i demonstrationerna. Folk i alla åldrar och från alla samhällsgrupper. De kristna organisationernas Påskupprop samlade in 160 000 namnunderskrifter och kort därefter lanserades kampanjen Flyktingamnesti 2005. Deras krav löd:

Alla flyktingar som just nu befinner sig i Sverige måste få permanent uppehållstillstånd. De som väntar på besked men också de som fått avslag och lever gömda.

Fem av sju riksdagspartier ställde sig bakom kravet. Men regeringen sade nej. Socialdemokraterna hade tillsammans med det största oppositionspartiet Moderaterna blockerat förslaget. Men protesterna växte och efter hårda förhandlingar klubbades hösten 2005 en tillfällig lag igenom i riksdagen, i väntan på en större förändring av utlänningslagen. 30 000 personer fick sina ärenden prövade på nytt under de tre månader som lagen gällde. Av dem fick 17 000 stanna.

Något liknande hade aldrig hänt tidigare. Trots att långtifrån alla fick uppehållstillstånd, var det en seger för kampanjen. Tusentals kunde lämna sina gömställen och ansöka om lägenhet. Flyktingmottagandet skulle också förbättras på det stora planet. Den kritiserade Utlänningsnämnden lades ned våren 2006 och ersattes av migrationsdomstolar. Alla som kom till Sverige och sökte asyl skulle garanteras en individuell prövning och möjlighet att granska och överklaga beslut till flera instanser. Ett nytt, rättssäkert kapitel skulle läggas till historien om svensk flyktingpolitik.

Men det stämde inte riktigt.

“Jag satte på spisen och väntade tills plattorna var varma.”

18-åriga Hassan berättar i Ekonyheterna att han bränt sina fingertoppar. Tryckt dem mot plattan så länge han kunnat innan skyddsreflexen kom. Sedan hällt olja på fingrarna och tryckt dem mot plattan igen.

I EU gällde sedan 2003 Dublinförordningen, en byggsten i den allt större överstatliga rättsordning i Europa där gemensamma asylregler var en av huvudsakerna. Dublinförordningen innebar att det land som först tagit emot en asylsökande också skulle pröva ansökan. Den svenska asylprocessen hade blivit mer rättssäker och öppen, men för de flyktingar som en gång satt sin fot i ett annat EU-land var Sverige stängt. De skickades till Grekland, Italien eller Malta, dit de kommit med smugglarens båt eller bil. Där samlades de åter i tältläger eller låstes in i trånga förvar. Deras fingeravtryck lagrades i databasen Eurodac, så att de inte skulle kunna lämna in ansökningar i flera länder. Personer som nyss varit i Sverige fanns nu i läger utanför Rom, där de förklarade på svenska vad de var beredda att göra för att bli av med sina fingeravtryck.

Det var inget nytt påfund. EU:s gemensamma flyktingpolitik hade vuxit fram under lång tid. Den var den andra sidan av samarbetet kring den europeiska passunionen Schengen. När de inre gränserna suddades ut, skulle de yttre fyllas i. Alla EU-medborgare skulle kunna röra sig fritt inom Schengenområdet, arbeta och bosätta sig i andra EU-länder. Men för den som saknade visum fanns snart inga vägar in, utom de olagliga.

Och många ville till Europa. Omkring 300 000 sökte asyl i något EU-land varje år. Ännu fler reste, men alla kom inte fram. I nyheterna rapporterades allt oftare om båtar som kapsejsat i Medelhavet. Eller om låsta containrar fyllda av folk där syret tagit slut.

Den svenska regeringen hade aldrig prioriterat EU:s flyktingpolitik, trots att den även skulle gälla Sverige. När förhandlingarna kring gemensamma asylregler inleddes i slutet av 1990-talet, i samband med ett nytt EU-fördrag (Amsterdamfördraget), hade Sverige sysselsättning, miljö och öppenhet på agendan. Om de nya asylreglerna skrev regeringen bara att de möjliggjorde ”en stark och handlingskraftig gemensam politik” och inte påverkade ”Sveriges möjligheter att bedriva en human flyktingpolitik”.

Nu var det 2008 och tiotusentals personer hade gått under jord för att kunna stanna i Sverige. Säkra siffror gick förstås inte att få, men vissa uppskattade antalet gömda till uppemot 50 000. Människor som fått avslag på sin asylansökan, som aldrig gett sig tillkänna eller Dublinfall som inte ville tillbaka till södra Europa. De levde i ett parallellt, personnummerslöst samhälle där inga sociala skyddsnät gällde. Män och kvinnor som kunde arbeta svart för 30 kronor i timmen eller gratis. Som skadade sig, fick influensa, fick barn. Blev misshandlade. Eller våldtagna. Men de kunde varken uppsöka polis eller sjukhus om de ville ha någon chans att stanna längre. Föreningar och privatpersoner engagerade sig för att trygga de gömdas grundläggande behov av mat, tak över huvudet och sjukvård. De underjordiska klinikerna som funnits i Stockholm och Göteborg sedan mitten av 1990-talet blev alltmer överhopade.

Medierna började uppmärksamma situationen. En FN-rapport hade kritiserat det svenska samhällets bristande skydd för de mest utsatta. Det ordnades stödkonserter med kända artister. En grupp läkarstudenter genomförde en opinionsundersökning bland de som tänkt kandidera i det kommande riksdagsvalet. En majoritet sade sig vara för papperslösas rätt till sjukvård. Men det skulle dröja flera år innan något hände. I stället stod en ny migrationsreform för dörren.

“Om du inte passar dig kan vi se till att du inte får vara kvar här i landet.”

En städare berättar vad arbetsledaren sagt. De nya reglerna för arbetskraftsinvandring introducerades i december 2008. För första gången sedan 1970-talet skulle Sverige utan krångel kunna ta emot arbetskraft från hela världen utan den särskilda behovsprövning av arbetsmarknaden som tidigare krävts. Nu fick den enskilda arbetsgivaren i praktiken möjlighet att ge en anställd från ett annat land uppehållstillstånd, genom att fylla i Migrationsverkets blanketter och intyga att personen hade arbete i Sverige. Även asylsökande som var under prövning kunde välja att byta spår och ansöka om det nya, arbetsbetingade uppehållstillståndet i stället.

För de som levde gömda tändes en strimma av hopp. Den som kunde hitta en villig arbetsgivare hade plötsligt chans att få stanna i Sverige på laglig väg. Journalister sprang runt på de hemliga klinikerna och på det fackliga center för papperslösa som just öppnat, för att tala med papperslösa, fackombudsmän och aktivister om hur de såg på möjligheterna.

Jag arbetade just då med ett reportage om städare på Viking Line-fartygen. I grannlandet Finland, där hälften av städarna var anställda, gällde redan denna typ av regler specifikt i städbranschen, som ansetts vara i behov av utländsk arbetskraft. Jag träffade städare som fått uppehållstillstånd genom sin anställning på stora städbolag. De levde sina liv i händerna på arbetsgivare, som ofta ljugit för myndigheterna om hur långa kontrakt de skrivit med städarna. Många arbetade som timanställda, med kontrakt som kunde sägas upp när som helst. Flera hade hotats av arbetsledare efter att de protesterat mot långa övertidspass eller för hög arbetsbelastning. De riskerade att gå miste om flera tusen euro i lagstadgad övertidsersättning på grund av dessa hot. Facket hjälpte inte till, då de inte var medlemmar. De var inte papperslösa, men deras papper hade ett begränsat värde. I Finland rapporterades även om förmedlingar som ”sålt arbetstillstånd” på distans. Köparen satte sig i skuld hos förmedlingen och började sin vistelse i Finland som närapå livegen, lönen gick till att betala av skulden.

I normala fall hade varje instans till uppgift att skydda kvinnan. Nu var deras uppgift istället att lämna över henne till Migrationsverket.

Några år senare skulle liknande historier börja höras i Sverige. DN skrev om migranter som betalat förmedlare 30 000 kronor för ett uppehållstillstånd och arbetsgivare som krävde sexuella tjänster i utbyte mot jobb. När Hotell- och restaurangfacket år 2011 granskade hur deras egen bransch hade hanterat de nya reglerna, visade det sig att lag- eller avtalsbrott gentemot invandrade anställda förekom på 33 av 54 arbetsplatser.

Regeringens mål hade varit att underlätta rekryteringen av specialiserad, högutbildad utländsk arbetskraft. Men de som arbetade under de nya tillstånden var i allt större utsträckning lågt betalda städare och diskare, och under sommarsäsongerna bärplockare och skogsarbetare. Bland de som utnyttjades fanns många asylsökande som fått avslag och levde gömda i Sverige för att inte utvisas.

De som arbetade med papperslösa i olika sammanhang skrev och berättade om människor de mött och vad som hänt med dem. En kvinna hade jobbat som au pair, men misshandlats av familjen och sedan kastats ut. Familjen hade behållit hennes saker. Någon annan fick betala för att få sitt kontrakt och sitt uppehållstillstånd förlängt. En sjuksköterska på Röda Korset berättade hur hon misslyckats med att hjälpa en kvinna som rymt från sin våldsamma man. Ingen av kommunens kvinnojourer vågade ta emot kvinnan, eftersom de skulle behöva uppge hennes namn för socialtjänsten som i sin tur skulle bli skyldig att kontakta polisen. I normala fall hade varje instans till uppgift att skydda kvinnan. Nu var deras uppgift i stället att lämna över henne till Migrationsverket.

DEN INRE GRÄNSEN
Hösten 2012 slutade ungdomar att dyka upp till en samtalsgrupp på Centrum för krigs- och tortyrskadade i Malmö. De hade blivit rädda att polisen skulle vara där och vänta på dem. Personalen var frustrerad och slog larm i medierna. Uppmärksamheten riktades snart mot projektet REVA, som Migrationsverket, kriminalvården och polisen samarbetat kring sedan 2010 med Malmö som pilotkommun. Projektet finansieras med stöd från EU:s särskilda ”återvändandefond” och syftar till att främja nya, effektiva metoder för att hitta och avvisa personer som lever gömda i Sverige efter att ha fått avvisningsbeslut.

Inom ramen för projektet har polisen bland annat genomfört flera så kallade inre gränskontroller på buss- och tunnelbanestationer, där ”misstänkta” personer har stoppats och ombetts visa giltiga id-handlingar. De som inte kunnat göra det har gripits för närmare utredning och, ifall de visat sig sakna uppehållstillstånd, förts till Migrationsverkets förvar. Därefter har de tvångsavvisats från Sverige. Polisen har också begärt ut uppgifter om par som snart ska gifta sig, där den ena partnern saknar uppehållstillstånd. Personen har sedan gripits i samband med vigseln.

Under det första året med REVA har det i Skåne skett fler avvisningar än tidigare. Projektet finns redan i flera kommuner och ska under det kommande året introduceras i hela landet.

ETT SKUGGSAMHÄLLE
Sedan 2000-talets början har regleringen av migrationen till Europa och Sverige präglats av motstridigt jämkande mellan en så kallad human flyktingpolitik å ena sidan och en allt hårdare gränskontroll å den andra. Dagens moderatledda regering och migrationsminister Tobias Billström är starka försvarare av den omstridda Dublinförordningen. Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström driver linjen om ökat skydd för flyktingars mänskliga rättigheter i det europeiska ”asylpaket” som snart ska vara färdigförhandlat.

Situationen för de papperslösa i Sverige uppmärksammas med jämna mellanrum. Regeringen har, liksom flera kommuner och landsting, fattat en rad beslut för att garantera skyddet för deras mänskliga rättigheter. Bland annat rätten till sjukvård och rätten att uppsöka en kvinnojour utan att avslöjas. Men samtliga reformer har visat sig svåra att genomföra i verkligheten, på grund av bristande kunskaper eller på grund av krockar mellan olika regelverk. Lösningen verkar då finnas i att stifta särskilda lagar och förordningar som ska gälla just de papperslösa. Men det riskerar också att ytterligare bekräfta och förstärka idén om ett samhälle delat i två. På ena sidan finns det öppna samhället där medborgare åtnjuter lika och fullständiga rättigheter och skyldigheter. Den andra sidan är skuggsamhället, där ett andra klassens folk lever med vissa garantier men utan andra, och där den egna möjligheten att påverka är starkt begränsad.

Efterord
36 526 personers asylärenden avgjordes i Sverige år 2012. Drygt hälften fick avslag eller beslut om avvisning enligt Dublinförordningen.

Farida återvände till Sverige ett år efter att hon utvisats till Bangladesh. Migrationsverket avslog hennes nya asylansökan. Hon överklagade till Utlänningsnämnden och blev en av få att någonsin tala inför nämnden. Den träffade sällan asylsökande. Hon beviljades uppehållstillstånd och bor idag i Sverige

Publicerat 2013-03-05

Leave a Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en hammare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen