Mönster: Michelle Hammenfeldt

Vad ska man kalla ett slag i hemmet?

Text av Carin Holmberg

Kvinnojourerna har anklagats för att inte ta hand om män som blir misshandlade. Samtidigt har man debatterat begreppet "mäns våld mot kvinnor". Carin Holmberg skriver om effekterna av en hätsk debatt.

“Att kvinnojourer är ideella föreningar som själva väljer vad de vill jobba med tycks vara irrelevant. Få frågar sig varför män inte har byggt upp egna stödverksamheter för våldsdrabbade män.”Mäns våld mot kvinnor kom upp på den politiska agendan under 70-talets sista skälvande minuter. Kvinnojourer skapades och ideellt arbetande kvinnor gjorde det jobb som staten och kommunen inte mäktade med, nämligen att se och bekräfta förekomsten av våld i hemmet och inte minst: ge stöd åt och tro på offret.

1996 delades Riksorganisationen för Sveriges kvinnojourer (ROKS) upp i två organisationer efter en upp-slitande ideologisk konflikt och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR) bildades. En av skiljelinjerna den gången var att SKR ville synliggöra att våldet inte enbart drabbar heterosexuella medel- och arbetarklasskvinnor. Våldet drabbar barnen, äldre kvinnor, kvinnor i missbruk, kvinnor i samkönade parrelationer, kvinnor med funktionsnedsättning och kvinnor från andra kulturer och länder. Man ville helt enkelt lyfta gruppspecifika behov.

Idag är det inte längre kontroversiellt att hävda att det finns olika grupper av kvinnor med olika stödbehov. Det är en självklarhet. Då fanns det en uttalad rädsla för att den feministiska analysen skulle urvattnas om man började splittra upp våldet i olika delar. Men könsmaktsordningen som förklaringsmodell stod fast inom den nu splittrade rörelsen, om än ifrågasatt med jämna mellanrum av debattörer och forskare utanför den feministiska kretsen.

Det som förmådde rubba det inmutade området var den så kallade dokumentären “Könskriget”. Jag ska inte här diskutera Evin Rubars inslag, för det har andra gjort bättre än jag. Men jag vill förstå de förödande konsekvenser som ovan nämnda “dokumentär” orsakade.

Sedan den första svenska riksdagsdiskussionen om våld i hemmet 1938 har man upprepade gånger letat efter de våldsutsatta männen. Det fanns och finns en tanke om att män inte vågar anmäla våldet för att de är rädda att inte bli trodda, alternativt för att det hotar mäns maskulinitet att berätta att de blivit misshandlade av en kvinna.

Jag vill påminna om att kvinnor har anmält det våld de utsatts för trots öppen misstro från polis, socialtjänst och domstolar och trots att våldet stundtals ifrågasatts i medier. Det är inte så att kvinnor har blivit trodda och mötts med utsträckta händer av samhällets aktörer. Men utsatta kvinnor har genom kvinnojourer och andra stödverksamheter fått hjälp att orka anmäla och stå fast vid sina beskrivningar av våldet.

Få, om några, tycks fråga sig om kvinnor upplever att deras kvinnlighet hotas av att de definieras som offer. I samhällsdebatten tycks kvinnlighet och offerskap passa som hand i handske. Däremot brukar kvinnojourare beskyllas för att vilja göra våldsutsatta kvinnor till offer när de diskuterar våldet som kvinnor utsätts för i vårt samhälle.

I debatten om kvinnors våld mot män antyds det ganska ofta att kvinnojourerna borde göra något, till exempel öppna sin jourverksamhet för våldsutsatta (heterosexuella) män. Att kvinnojourer är ideella föreningar, som själva väljer vad de vill jobba med, tycks irrelevant. Få frågar sig varför män inte har byggt upp egna stödverksamheter för våldsdrabbade män. Det enklaste vore väl om män i de organisationer som hävdar att heterosexuella män är lika utsatta för våld som heterosexuella kvinnor, bygger upp jourboenden och annat stöd. I stället framställs kvinnojourerna som särdeles ogina och separatistiska för att de har en uttalad målgrupp.


Det har varit
en lång och hård kamp för att få begreppet “mäns våld mot kvinnor” att bli ett vedertaget namn för det som åsyftas. Fördelen med begreppet är att det direkt pekar ut den vanligaste förövaren: en heterosexuell man, samt det vanligaste brottsoffret: en heterosexuell kvinna. Men begreppet har av några forskare och politiker ansetts kontroversiellt och utpekande gentemot de (goda) männen, och man har därför på olika sätt försökt omdefiniera våldet.

I efterdyningarna av de hätska diskussioner som startades av Rubars film har något av motståndet från kvinnojoursrörelsens sida mot att använda alternativa begrepp tyvärr brutits. Idag håller begreppet “våld i nära relationer” faktiskt på att inta scenen. Bland annat genom att delar av kvinnojoursrörelsen och socialtjänsten begagnar sig av det. Ett argument är påståendet att samlingsbegreppet våld i nära relationer synliggör våld i samkönade parrelationer.

Men, handen på hjärtat, hur många inkluderar homo- och bisexuella och transpersoner eller ser en partnermisshandlad bög framför sig när de läser “våld i nära relationer”? I princip ingen, skulle jag hävda. De heteronormativa glasögonen sitter stadigt på näsan och erbjuder inte en normöverskridande läsning. Något som inte är konstigare än att kvinnor inte med nödvändighet ingår i begreppen “person”, “människa” och “individ”, vilket tydliggjorts mer än en gång i den feministiska forskningen.

Ska man inkludera dem som ligger bortom normen ska de nämnas vid namn. Vi måste således tala om våld i samkönade parrelationer eller för den delen, kvinnors våld mot män. Samlingsbegrepp fungerar helt enkelt inte som redskap för att bryta mot normer och vedertagna föreställningar.

Sist men inte minst vill jag understryka att varje våldsutsatt person, oavsett kön, sexualitet, etnicitet, religion, klass, missbruk, ålder eller fysisk eller psykisk funktionsförmåga, ska ha stöd utifrån sina gruppspecifika behov. Det ska inte vara som idag, att heteronormativa definitioner i bidragssystemet utesluter ekonomiskt stöd till verksamheter som inkluderar hb-män och transpersoner.

För att tala i klartext: de regler som styr vilka som kan ansöka om verksamhetsbidrag till en jourverksamhet definierar den våldsutsatta som “kvinna”. Här kan bidragsgivaren möjligen tänka sig att inkludera lesbiska och bisexuella kvinnor, men brottsofferjourer som uttryckligen vänder sig till homosexuella män, bisexuella män och trans-personer göre sig icke besvär.

Hjälp och stöd borde vara en självklarhet och det är ynkligt att vårt samhälle inte garanterar alla som utsätts för våld av sin partner adekvat hjälp. Men att göra feminismen, feminister och kvinnojourskvinnor till bovarna i detta drama är att skjuta långt över målet.

Vilket begrepp är bättre?

“Mäns våld mot kvinnor” eller “våld i nära relationer”? Vi vet att ni är många som jobbar med frågorna. Lämna en kommentar nedan.

Publicerat 2010-06-21

6 Kommentarer

  • Linnea says:

    Snacka om att flytta och förminska diskussionen.. jag tycker inte att det enbart handlar om mäns fysiska våld mot kvinnor, utan om hela könsmaktsordningen. Det handlar om förtrycket av kvinnor över huvudtaget. Män har inga problem att hävda sig. Samhället tror mycket hellre på män än kvinnor.

    Vilket begrepp man ska använda för våldet är väl beroende på vad man vill uppnå med verksamheten. Det började med Mäns våld mot kvinnor, nu kanske det är dags att uppgradera detta till, det betydligt mindre provocerande och rent av mesiga, Våld i nära relationer för att väva in alla som blir utsatta för våld i hemmet. Man kanske kan jobba med alla frågor, fast då frångår man ju grundtanken om en kvinnojour.

    Våld mot kvinnor, kanske. Om det är kvinnor överlag man vill jobba för.

  • Rabarber says:

    Efter att som man ha varit i en flerårig relation med en kvinna som, förutom vad jag i efterhand har förstått var fullskalig psykisk misshandel, dessutom gärna tog initiativ till att vara fysiskt utagerande – kan jag bekräfta att det förekommer på motsvarande sätt som vad som oftast faller under benämningen \”mäns våld mot kvinnor\”. Hennes huvudargument vid försök att resonera kring det fysiska våldet var främst att jag som man är starkare, kan hålla emot och tåla lite slag, vilket förvisso är sant i sak, men likväl ett förminskande av problemets kärna; Ingen människa skall behöva acceptera övergrepp gentemot sin person, varken i fysisk, psykisk eller verbal form. Handligen är en kränkning av den mottagande partens integritet och rätten till sin egen kropp. Efter vårt uppbrott tog det mycket lång tid för mig att bearbeta och acceptera vad jag gått igenom, till stor del med grund i det omgivande samhällets fördomsfulla bild av misshandel i hetrosexuella relationer. Det var ingen som sa det rakt ut, men vid försök till bearbetning i olika sammanhang låg misstanken ständigt i luften; Som man måste jag vara orsaken till hennes handlingar. Ett misstänkliggörande av offret, baserat på gamla stereotyper. Eftersom jag dessutom är självständig och med hög integritet till vardags och därmed rätt långt från bilden av en mes, man-child eller velourman, faller jag därmed utanför alla de gängse bilderna för hur ett offer i en sådan relation kan se ut. Därmed förstår jag nu att om jag kunde råka ut för det, så kan så gott som vem som helst råka ut för detsamma genom ett systematisk crescendo av tolerans för missbruk av tillit och kärlek, oavsett det är i en par-, vänskap-, familje- eller beroenderelation av vilket slag som helst.

    Jag stödjer all verksamhet som kan hjälpa andra att frigöra sig från en skadlig relation, oavsett kön, sexualitet, relation och kontext. Jag argumenterar också för att definitioner och begrepp i all hjälpande och juridisk mening skall utformas för att inbegripa alla svaga parter som kan vara utsatta, för även den annars starke är svag som offer, och det är offret man skall sträva efter att hjälpa och inte sin politiska agenda. Att medvetet exkludera grupper för att de är minoriteter är dessutom inget annat än ett kvarhållande av gamla maktstrukturer och genusstereotyper. Nog för att det finns alldeles för mycket kvar av den varan fortfarande, men när vi ska forma framtiden är det den goda framtiden vi måste sikta mot. Och god kan den bara vara om den är rättvis, god och jämlik för alla och envar.

  • Cygnus Ferreus says:

    Citat från Carin Holmberg:
    \”Att kvinnojourer är ideella föreningar, som själva väljer vad de vill jobba med, tycks irrelevant.\”

    – Det hade varit relevant ifall kvinnojourernas medlemmar själva hade finansierat kvinnojourernas verksamhet.

    Verksamheter som finansieras med skattepengar borde däremot inte få diskriminera grupper av befolkningen utifrån exempelvis kön.

    Citat från Carin Holmberg:
    \”Få frågar sig varför män inte har byggt upp egna stödverksamheter för våldsdrabbade män.\”

    – Frågan behöver inte ställas, eftersom svaret redan är välkänt.

    Den avgörande faktorn är tillgången på pengar.

    Kvinnojourernas verksamhet har inte byggts upp av kvinnorna själva. Kvinnojourernas fundament utgörs av avsevärda ekonomiska bidrag. Alla skattebetalare har varit med och betalat för kvinnojourerna.

    Citat från Carin Holmberg:
    \”Det enklaste vore väl om män i de organisationer som hävdar att heterosexuella män är lika utsatta för våld som heterosexuella kvinnor, bygger upp jourboenden och annat stöd.\”

    – Nej. Såpass enkelt är det inte.
    Med en svällande plånbok är det inte så svårt att bygga upp en omfattande verksamhet. För den som saknar pengar är det mycket svårare.

  • Nicklas Lundström says:

    Cygnus: Du har verkligen ingen aning om vad du pratar om ifall du på allvar tror att jourerna har feta plånböcker och inte till väldigt stor del bygger på ideellt arbete.

  • Pether says:

    Nicklas: Kvinnojourerna kvitterar ut nästan en MILJARD i bidrag varje år. Det finns absolut ingen brist på pengar i dessa organisationer.
    Dock får kvinnorna i toppen en massa pengar för sitt ‘ideella’ arbete. Notera också att det saknas någon som helst insyn från statlig sida i dessa organisationer. De kan alltså göra vad fan de vill med pengarna utan att ett enda öre går en behövande kvinna till hjälp.

    Notera också att 0kr per år går till mansjourer. För att få bidrag måste jourerna arbeta utifrån ‘mäns våld mot kvinnor’, att kvinnor slår sina män i MINST lika hög grad blundar feministerna för.

  • Moa says:

    Skall vi då börja använda uttryck som \"muslimers våld mot judar\" också? Jag ser inte fördelen med det utan det känns bara som ett barnsligt försök till hämnd för orättvisor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen