Utmattad och rasande

Text av Agneta Sandström | Bang 2/2017

Sjukskrivningarna för utmattningssyndrom hos kvinnor har ökat dramatiskt. Vi som drabbas är utlämnade åt mindfulness och att tänka att det är vårt fel, eftersom vi är så ”stresskänsliga”. Gör revolution i stället, skriver neuropsykologen Agneta Sandström.

Min farmor fiskade. Frysen var full med röding. Hon fiskade ensam. Att fiska med nät är en stillsam sysselsättning. Det finns gott om tid till reflektion och eftertanke. På en sjö i en roddbåt finns inget som pockar på din uppmärksamhet. Jag åt sinnessjukt mycket röding när jag var barn. Så här i vuxen ålder tänker jag att fisken var farmors stapelföda men också hennes tempel. Att äta fisken var både ett sätt att livnära kroppen och att lugna en orolig ande.

Människan har djurvärldens absolut största pannlob. Det gör att vi är världsbäst på att planera, symbolisera, kommunicera och hitta på nya grejer, som cyklar och curling – alltså både praktiska och absurda saker. Allt detta ökar vår förmåga att överleva men det har också gett oss vår unika förmåga att oroa oss. Det här har varit helt avgörande för vår överlevnad, illa utrustade som vi är. Om vi inte hade varit så ängsligt lagda hade vi blivit uppätna för länge sedan, och vi hade inte överlevt missväxt och naturkatastrofer.

Sparkling Brain av Maria Miesenberger

Vi är dömda att tänka och att tolka vår omgivning. Till och med när vi sover är hjärnan fullt aktiv med att sortera intryck och minnen. Att kunna stressa upp sig är något som gör det möjligt för oss att anpassa oss till alla möjliga situationer. Vi är enastående bra på att tåla påfrestningar, givet att belastningen upphör och följs av vila. Men vår kognitiva apparat gör det också möjligt för oss att ta med oss vårt arbete eller vår belastning överallt. Inne i vår hjärna kan hotet och stressen pågå ständigt. Att oroa sig och ruminera är vägen mot stressrelaterad ohälsa. Det är oron som gör att sömnen inte vill infinna sig. Vi behöver sova, vi klarar inte av att oroa oss jämt och vi behöver ett visst mått av förutsägbarhet och stabilitet för att må bra.

Kontaktyrken leder ligan

Farmors fiskande kunde tolkas som att hon gjorde nytta, och det gjorde hon. Det var kanske en förutsättning. Nyttoaspekten var en del av själva vilan. Men framför allt var ensamheten exklusiv och hett efterlängtad. En stund när ingen gjorde anspråk på henne, där ingen kräver hennes uppmärksamhet. Så kallade kontaktyrken leder ligan vad gäller att orsaka långtidssjukskrivningar, att behöva vara trevlig hela dagarna, att validera, lyssna, förstå, att alltid vara hos någon annan med sin uppmärksamhet. Det tömmer oss på innehåll och är det moderna arbetslivets vampyrism. För många fortsätter detta i hemmet, andras behov, andras berättelser. I fiskebåten och i väntan på att sömnen ska infinna sig kan tanken vandra, samtalet med dig själv får en liten audiens. Problemet är att på nätterna är inte pannloberna lika aktiva, realitetsanpassningen fungerar inte lika bra, oron har ingen motpart.

Orm i paradiset

Förekomsten av sömnstörningar har ökat explosionsartat, inte bara i Sverige utan i hela den industrialiserade världen.Det finns en mycket stark relation mellan sömnbrist och problem med uppmärksamhet och minne. Det påverkar hjärnans förmåga att arbeta men också dess aktivitetsmönster i vila. Efter bara en natts utebliven sömn påverkas våra kognitiva förmågor, framför allt försämras pannlobernas förmåga att kommunicera med andra delar av hjärnan. Sömnbrist påverkar också hjärnans belöningssystem. Förändringar i dopaminreceptorer i hjärnan på grund av sömnbrist har visat sig orsaka beteendeförändringar såsom en tendens att bli belöningskänslig, risktagande och impulsiv. Risken för beroende, missbruk och fetma ökar. Sömnrestriktion (fyra timmars sömn i fem nätter) gör amygdala hyperreaktiv och ökar vår känslighet för negativa stimulin. Det försämrar vår förmåga att tolka våra egna känslor, men också andras. Sömnbrist ökar risken för att drabbas av alla typer av psykiska sjukdomar.

Hade inte farmor fiskat, och om hon inte hade varit same, så hade hon kanske haft en trädgård. Att odla är den nya trenden, trädgården är vårt nya tempel. Men där lurar också kraven och drömmen om det perfekta, som en orm i paradiset.

Domestic Brain och Double Finger Brain av Maria Miesenberger

Forskning på svenska skolbarn visar att flickor i tolvårsåldern kliver upp 30 minuter tidigare än sina jämnåriga pojkkamrater för att sminka sig och göra sig snygga. Detta sker på gruppnivå och gäller så klart inte varje enskild individ, men det innebär att flickor generellt får 30 minuters kortare återhämtning. Sen bara fortsätter det – fastän flickor rimligtvis borde behöva sin sömn, eftersom de redan jobbar hårdare i skolan. Och de kommer inte att få det lättare: Det är svårare för en kvinnlig forskare att få anslag trots bättre meriter än manliga sökande. Kvinnor måste arbeta hårdare för att få samma lön och för att bli befordrade som männen. Fortfarande tar kvinnor mer ansvar för hemarbete och familj.

Sjukskrivningsstatistik från Försäkringskassan visar sjukligheten hos föräldrar ökar något efter första barnets födelse, ungefär lika mycket för kvinnor och män. Men efter andra barnets födelse ökar sjukskrivningsdagarna dramatiskt hos kvinnor, medan mäns sjukskrivningsnivå ligger kvar på samma nivå som efter första barnet. Hur ska vi förstå detta?

Kärleksfull och tacksam

Hälsa är i hög grad en klassfråga. Sjuklighet och dödlighet korrelerar mycket starkt med faktorer som inkomst, bostadsstorlek, utbildningsnivå och så vidare. Om man ser till läkare så har de alltid varit friskare än befolkningen i stort. Läkare har också fler hälsobefrämjande beteenden. De snusar och röker mindre, har en sundare kropp och motionerar mer. Färre läkare har en riskabel alkoholkonsumtion i jämförelse med övrig befolkning. Trots detta har långtidssjukskrivningarna bland läkare ökat. Mellan 2009–2014 ökade de med 40 procent. Det är psykiatriska diagnoser – företrädesvis utmattningssyndrom – som ökar, och det är unga kvinnor som står för ökningen. Bland unga kvinnliga läkare har det skett mer än en fördubbling av antalet långtidssjukskrivningar sedan 2009.

Den ökade sjukligheten i stressrelaterad ohälsa hos kvinnor har inte precis föranlett några stora åtgärdsprogram. Ord som ”livspussel” och ”duktiga-flickor-syndromet” flyger runt i medielandskapet utan att något egentligen görs som förbättrar kvinnors hälsa. På det sättet lämnar vi skulden på kvinnorna och banaliserar problemet. Att kvinnor ska arbeta heltid framförs som en mycket viktig politisk fråga, samtidigt som forskning visar att kvinnor i huvudsak sköter ruljangsen i hemmet. Pensionssystemet bestraffar personer som inte arbetar heltid, vilket gör att en ny klass av kvinnliga fattigpensionärer växer fram i välfärdssamhället.

I sökandet efter förklaringsmodeller och behandlingar för utmattningssyndrom ligger huvudfokus på individens problem och på hur individuella faktorer bidrar till ohälsa. Behandlingsmetoder som mindfulness, yoga och beteendeterapi syftar till att åstadkomma beteendeförändringar som främjar hälsa och minskar oro och ångest. Att måla i färgläggningsböcker och lära sig bli ”kärleksfull och tacksam” tillhör vulgärvarianterna av behandlingsformer som omger denna patientgrupp.

Men var är raseriet!

Idag är individen måttet på allting. Från att fokusera på att förbättra världen – göra bättre cyklar, bättre hus, bättre skolor – har förbättringsarbetet flyttat in i oss själva. Den postindustriella människan i västvärlden har sig själv som sitt huvudprojekt, allting kan bli bättre. Redan som små barn börjar vi med målsättningar och åtgärdsprogram för maximalt utfall. Vi skruvar och bänder med våra kroppar och våra liv för att uppnå perfektion men det finns ingen slutdestination. Vi har helt internaliserat föreställningen om att det är viktigt att visa sina framfötter i alla sammanhang. Idag kryper sjukskrivningarna för utmattning ner i åldrarna. Unga kvinnor hamnar, ibland redan i gymnasieskolan, i långtidssjukskrivningar. Att nyutexaminerade ekonomer och jurister arbetar till 23.00 på kvällen väcker inga frågor, den som inte orkar hamnar på soptippen.

Jämlika konsumenter

Liberalismen lärde oss att individens frihet och rättigheter alltid ska vara en överordnad princip. En gång i världen handlade detta om äganderätt och varor. Kunden har alltid rätt, sanningen är relativ och min sanning gäller för mig. Marknaden kommer att ge oss det vi behöver och eftersom vi köper det vi vill ha, så kommer världen bli en bättre plats för alla.

Ett av liberalismens stora problem är att den utgår från att vi är jämlika konsumenter. Det är vi inte. Kraven på kvinnor har alltid varit större eftersom kvinnor har mindre makt. Det är därför det inte tillsätts en haverikommission som utreder kvinnors tilltagande ohälsa. Och medan ohälsan ökar sitter ledsna och sjuka kvinnor och målar i sina mandalaböcker och undrar vad de gjorde för fel.

Alla människor har perioder i sitt liv då det är svårt att sova. Det är helt normalt och också ofarligt. Om sömnproblemen blir kroniska, om oron inte tar slut eller minnet försvinner borde alla som drabbas av detta dra i handbromsen och säga stopp. Men vi måste dra i handbromsen kollektivt. Det här kräver förändringar.

Arbetslivet måste förändras. Alla som lär sig att köra bil idag får lära sig att köra miljövänligt: Eco-drive sparar miljön och sparar resurser. All industri pratar idag om miljövänlig resursanvändning. Detta måste också gälla mänskliga resurser. Att bygga upp arbetsmiljöer som behandlar anställda på ett hållbart sätt måste vara målet och arbetsgivare som hänsynslöst missbrukar sina anställdas resurser borde kunna åtalas.

Kvinnors villkor i arbetslivet och i samhället måste förändras. Föräldraförsäkringen bör delas lika och pensionssystemet justeras. Inför sex timmars arbetsdag. Kvinnor måste sluta skämmas hela jävla tiden och bli arga i stället. Att vara arg är en helt naturlig reaktion på taskiga omständigheter. I stället för att måla i en bok, gör revolution. Det är inte ditt fel att du är sjuk.
Eller bara skit i allt, ro ut på sjön och sätt igång och fiska.

Publicerat 2017-09-14

24 Kommentarer

  • Sandra says:

    Tack! Det bästa jag läst på länge. Det var insikten om den politiska dimensionen av utmattningssyndrom som fick mig att inte bara säcka ihop och bli en fläck på marken när jag blev sjukskriven. Det är så många lager av stressfaktorer i samhället som skapar detta, och en väldigt instrumentell syn på människor i arbetslivet. “Klarar du inte pressen får du söka dig någon annanstans” är inställningen från vissa håll, utbrändhet börjar bli något som man kan utgå från ska drabba en förr eller senare, det är bara att hoppas att konsekvenserna inte blir för evigt. Varför accepteras detta? Jag undrar också var den där haverikommissionen är.

  • Veronica Oswaldsson says:

    Det bästa jag läst på länge!! Stämmer precis och är helt enl min åsikt och har varit så länge! TACK!!

  • Irina says:

    Grymt bra artikel!!

  • karolina says:

    stort tack för året text om utmattningssyndrom, jag instämmer i varenda mening och önskar oss alla ett arbetsliv där återhämtning prioriteras// karolina

  • Detta var så skönt att läsa! Gör revolution kvinnor-tillsammans är vi starka! Men hur gör vi detta?
    Kanske genom att vägra dubbelarbeta, övertidsarbeta, heltidsarbeta, vara alla till lags, ständigt ställa upp, ha ett perfekt städat hem, alltid nybakat fika, sy egna kläder, odla egna grönsaker….. listan kan göras hur lång som helst!

    Vägra tömma dina egna resurser för att andra kräver det!
    Vägra bortprioritera dina behov, din sömn och din egentid!
    Vägra vara någon annans marionettdocka !

    Börja säga nej!
    Börja prioritera ditt välmående!
    Börja bestämma din egen livsväg!

    Tillsammans gör vi skillnad!

  • Catarina says:

    Jaaa! precis!! Jag har just träffat en god arbetskamrat som gått in i den berömda väggen och jag tänker många förvirrade tankar om vilket SAMHÄLLE vi skapat!!

  • Anne-Marie Svensson says:

    Mycket bra artikel, vi måste börja ta hand om våra kvinnliga
    Mänskliga resurser, ta oss kvinnor på allvar.

  • Carina Janson says:

    Såå bra känner igen mej. Tack för denna text.

  • Caroline Bernander says:

    Jag är en av dessa kvinnor som brottas med utmattningssyndrom 🙁 Tycker artikeln är jättebra – upp till kamp!

  • Annika Noaksson says:

    Så bra skrivet! Att vi ska ha 40 timmars arbetsvecka är uråldrig kvarleva från 70-talet. Det är ju nästan 50 år sedan.
    Jag vill vara med och protestera!

  • Åsa says:

    Äntligen,säger jag också, någon som ser helheten och beskriver det utan vetenskapliga floskler! Verklighet!!
    Men hur ska vi orka vara arga och rasande?? Jag har arbetat inom kontaktyrken i hela mitt liv och nu vid 61 är jag slut, orkar inte arbeta heltid, trots att jag borde, men pensionen blir ju fattig ändå som grädde på moset!! Vad gör man?

    Skulle GÄRNA engagera mig i förändringsarbete som snabbar på yrkesliv som helt innefattar förståelsen för 6 timmars arbete och återhämtning.

  • Eva says:

    Jaa! En lag som kan åtala “dåliga” arbetsgivare vore på sin plats. Människor har blivit en slit-och-släng vara och mycket är p g a all konkurrens och att få maximal utdelning/anställd.

  • På mitt gamla jobb fick vi som arbetsgrupp stressutbildning. Fick lära oss om avslappning och mindfullness. Jättebra meeen när flera arbetstagare fortfarande signalerar och berättar för sin chef och sina kollegor att de har svårt att släppa arbetet på sin fritid, de har sömnproblem och bedömer att de måste gå ner i arbetstid för att orka med ett arbete som de brinner för, som förskollärare. Så blir åtgärden för det egentliga arbetsmiljöproblemet individualiserat av arbetsgivaren. Arbetsgivaren symtombehandlar och lägger behandlingen av arbetsmiljöproblemet på dig som individ. Orsaken till arbetsmiljöproblemet är en alldeles för hög arbetsbelastning på alla nivåer. Stresshanteringskunskap hjälper dig som individ till en viss gräns men orsaken till din stress och att du mår dåligt finns fortfarande kvar alla timmar på arbetet. Jag ska orka att arbeta i många år till som förskollärare. Detta är min högsta önskan men jag börjar tvivla på om jag kommer klara av det. Med detta vill jag efter en lång utläggning bara säga … EN MYCKET VIKTIG OCH BRA SKRIVEN ARTIKEL…

  • Helbylen says:

    Bra artikel. Men är man utbränd orkar man inte göra revolution. Eller ryta ifrån.

    Jag önskar att vårt socialförsäkringssystem inte byggde på hur mycket man förvärvsarbetat.

  • Helt riktigt – bravo! 🙂 Vrid ljuset bort från individen till de grupper vi finns i – de tänkesätt som dominerar där. Vi är radikalt sociala och kan bara förstås så, vi formas av det vi finns i, av varandra, situationer och omständigheter och kan kollektivt dra i handbromsen. Enough is enough.

  • Maria Andersson says:

    Wow så bra!

  • Katja Stenvall says:

    Man jobbar heltid, man sköter allt hemma, man måste visa framfötterna, visa bra bilder på sin Instagram, få mer lajks på Facebook, nu måste man göra revolution också!!! Nej, snälla, jag ska aldrig göra någon revolution. Jag jobbar inom vården, kommer hem helt slut, lägger mig och sover tills det är dags att vakna och gå på jobb. När ska man hinna med förändringar i samhället?
    Men skämt åsido. Var det inte så att de flesta arbetsmiljöfrågor redan diskuterades och löstes på 60-70 talet? Det fungerade ju bra. Sen blev det mer och mer belastning, arbetarnas rättigheter blev plötsligt bortglömda, arbetsklimat blev hårdare och konkurrens tuffare. Vart tog alla bra ideer vägen? Vi pratar om att göra revolution medan det gäller snarare att återvända till de genomtänkta och hållbara modeller som redan är uppfunna. Undrar varför det blev så 🙁

  • Britt-Marie Frost says:

    Tydligt. Viktigt! Ärligt.
    Skulden måste lyftas från individen. Tack Agneta för en härligt skriven artikel.

  • Annika says:

    Riktigt “sjukt” bra skrivet. Just nu sitter jag på Stora Sköndal för rehab pga funktionell “stroke” pga utmattning… igenkänning på hög nivå

  • Sanna Isomäki says:

    Jag förstår inte vad det är för vits med att bli arg och säga hur man inte vill ha det. Det hjälper väl bättre att fundera ut hur man vill ha det och jobba för det? Det är tungt att vara arg. Jag gör mitt bästa för att strunta i onödiga krav (och det som jag uppfattar som krav) i stället.

  • Helena says:

    Jag instämmer helt i detta: varför protesterar vi inte?! HÖGLJUTT!!! För det är INTE fel på oss, det är vårt samhälle som bitvis är HELT vrickat. Vi har ju ett samhälle som på många sätt helt utgår från helt andra saker än hur vi människor faktiskt funkar. Vad vi faktiskt behöver! Som sömn, återhämtning etc. Men istället ökar klyftan mellan verkligheten (människors grundläggande behov) och en jäkla fantasivärld ( där tex lite sömn och mycket jobb prioriteras och tom förhärligas)!!! Och detta växer våra barn dessutom upp till och tror är sådant de behöver anpassa sig till!! Är det inte nog nu?! Är det inte dags att säga stopp?! NU!!! Så att var och en av oss slipper slåss ensamma mot arbetsgivare, Försäkringskassa etc!

  • Susanne says:

    Utmattad och trött! Kämpar mot en värdelös arbetsgivare som på fullaste allvar tycker att kvinnor är mindre värda än män. Det sjuka är att vi har en HR-chef som är kvinna. Hennes attityd mot andra kvinnor är helt galen. En kvinna som hatar kvinnor. Facket lallar mest runt (Unionen). Jag är så trasig!

  • Märit Wallin says:

    Mitt i prick och underbart välformulerat!
    Till alla som lever i utbrändhetens landskap vill jag säga: Ni ska fortsätta att försöka läka! Det är vi andra, som ännu inte landat där, som ska göra revolution! För att detta ska lyckas måste vi gå “kvinna ur huse” och våga vägra, vilket torde bli svårt, eftersom vi kvinnor i vissa lägen inte är så solidariska som vore önskvärt.
    Vem orkar börja att samla ihop oss så att vi kan prata krigslist?
    Nu ska jag sticka ut hakan! Kanske skulle väldigt många barn fara väl av att få vara hemma de tre första åren och föräldrarna/släkt/vänner delade den tiden ekonomiskt, och med en pensionsgrundande hemmalön!
    Ha det gott människor!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en blomma

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen