Tryckutjämning

Text av Liv Elf Karlén

Något måste ut ur dig, nu. Men vad händer med ­känslor och ilska som inuti var ­glasklara? ­Dramatikern Liv Elf Karlén blickar inåt och ­tillbaka och hittar sambanden ­mellan sudd som kastats ut ­genom fönster, ­scener från en ­kopiator och sekunden då den egna ­världsbilden blir den rådande.

EXTRAMATERIAL! Du kan ladda ner den här bilden “Röd blixt” av Frida Fjellman som skärmsläckare. Länk längst ner på sidan.

En gång slogs jag. Min plågoande hette Daniel F. Han som utifrån en mystisk logik som bara han förstod hade lyckats bevisa för hela skolan att jag var:
1.Hora, som han hade ristat in i den mossgröna färgen på mitt skåp,
2.Oskuld, som han hade ropat efter mig i matsalen,
3.Lebb, som han hade kallat mig när han bad att få låna mitt sudd på lektionerna.

Det aset hade nu sparkat in mitt skåp. Jag visste att det rätta att göra var att prata med en vuxen. Men hur skulle jag förklara den intrikata konfliktväg som byggts upp sedan andra veckan i sjuan, som inbegrep ett sudd som kastats ut genom ett fönster, en penna som brutits av på mitten och tusentals glåpord?

Högstadiet var som att gå igenom en taggig snårskog av regler och fallgropar. Vad du än gjorde eller sa trampade du fel. Jag löste situationen genom att klä mig i de konstigaste kläder jag kunde hitta. Strategin var att bli så märklig att man flyttades ut från hierarkin i stället för att behöva leva på botten av den. Min stridsutrustning bestod av en tantcape, en hög svart hatt och en kjol som jag sytt själv av en svart sopsäck. Mitt favoritglåpord var ”kvasiliberal” fast jag inte visste vad det betydde. Jag käftade emot allt och alla. Jag hade ett ego som en katedral.

När Daniel F sparkade in mitt skåp blev jag rädd, rädd på riktigt. När jag sprang efter honom var det inte en spontan reaktion, det var för att försvara min märkliga image även om den var hopplockad på hittegodsavdelningen och inte sann. Jag hann ikapp ute i det folktomma trapphuset. Det var märkligt att fortsätta bråka när ingen såg på. Grälbränslet tog liksom slut. Jag kände mig lam och stum, kraftlös i musklerna. Daniel F såg vilsen och lite rädd ut och sa absolut ingenting. Jag höjde knytnäven, fast grälet redan var slut. Jag kommer ihåg läget när näven passerade den osynliga gränsen, ungefär en decimeter från Daniels ansikte. Det brände till, sved i alla utkanter, ”det här gör man inte”. Jag slog honom i ansiktet. Taffligt, men det måste ha gjort fruktansvärt ont. Den eftermiddagen fick jag njuta en overkligt ljuv syn när Daniel F lommade iväg till vaktmästaren och bad honom laga mitt skåp. Daniel störde mig aldrig igen under hela högstadietiden.

En gång svimmade jag
. En kollega på tv-inspelningen började ta över mina, regiassistentens, arbetsuppgifter. Hon ändrade ­direktiven jag hade gett och gav mig tips inför de andra. Som den maktmedvetna tjugoåring jag var såg jag hur hon spred min dyrt hopskrapade auktoritet för vinden. Jag bad sammanbitet att få prata med henne. Hon såg förvånad ut och vi gick undan medan resten av filmteamet huttrande stod och åt lösgodis i sina Canada goose-jackor.

Tv-inspelningen var långt ifrån min egen värld. Jag var i grabbväldet. En exotisk och välbetald värld där alla vägar ledde upp till grabbarna grus. De första veckorna på jobbet kunde jag inte förstå varför jag kände mig snygg hela tiden. Senare upptäckte jag till min fasa att det var för att här blev jag sedd och uppmärksammad för det jag var: TJEJ. Då försvann snyggkänslan snabbt och kvar var bara ett trögt vadande.

Jag hade aldrig jobbat på ett ställe där det stod TJEJ stämplat i pannan på mig och jag bar titeln illa. Jag var en av de där kvinnorna som det blev ”bökigt” att jobba med. Jag blev känslosam, överdrivet reserverad, makthungrig, missnöjd och bekräftelsesjuk i en ryslig cocktail. Grabbarna grus var både alltings medelpunkt och helt osynliga. Det som upptog ens tid var hur man skulle hantera de andra som vadade runt bredvid en där i grabbväldet.

Kollegan, hon jag gått undan för att prata med, fick mig hela tiden att känna mig okunnig och så snackade hon skit om mig med sin vapendragare, som än till denna dag är den gladaste och rysligaste person jag har träffat. Det här var under Sagan om ringen-eran. Varje morgon när jag ­släpade mig till jobbet och kallsvettigt tänkte på de två otäcka rullade Lord Elronds replik i huvudet: ”We have not the strength to fight both Mordor and Isengard.” Nu stod Isengard själv framför mig och undrade varför jag ville prata med henne. Nu var tillfället att vara rak och tydlig, säga ifrån på ett balanserat men bestämt sätt. På ett effektivt sätt skulle jag nu sy ihop den omöjliga uppgiften att både säga ifrån och inte vara för ”bökig”. Utifrån min mogna överblick skulle jag ge henne en välförtjänt smäll på fingrarna.

Jag mötte hennes blick: fullständig kortslutning. Jag blev så arg att jag tuppade av. När jag kvicknade till nere på marken stod satmaran böjd över mig med ett glas juice i handen.

En gång somnade jag. Det stod en gubbe med håriga handryggar och lurpassade vid kopiatorn. Gick man förbi där blev man insnärjd i hans lurviga komplimanger, hans ständiga förslag att gå ut och ta en drink och framför allt hans ändlösa prat. Jag hatade att gå till kopiatorn.
AHA! Ett begränsat livsutrymme! Ett exempel på sexuella trakasserier lika tydligt som en kantarell målad i en skolbok. Jag hade drillats i vad som skulle göras.

Mitt strategiska motstånd var som ett steppnummer à la Gene Kelly. Jag markerade, jag problemformulerade, jag informationsackumulerade, jag skaffade allierade, feministventilerade, skuld- och skamartikulerade, och jag bestämde en avsatt tid då jag skulle prata med chefen.

Jag utförde mitt steppnummer inne på chefens kontor. Han var tyst en stund och sedan sa han:
­– Tänk att jag har aldrig haft nåt problem med honom … jag tycker han är en jättebra journalist.

Fantastiskt. Eftersom klipptassen vid kopiatorn inte hade frågat ut min chef på en drink så existerade inte fenomenet. Hela huset måste ha hört hur luften gick ur mig. Helt plötsligt blev jag trött, sovtrött, och det som fick mig att börja dippa med ögonlocken där inne på mötet var avundsjukan. Avundsjukan gentemot det där absoluta subjektet. Den autonoma platsen, där i mitten med den bra överblicken över världen utanför. Den lugna utgångspunkten där du är du och världen runtomkring är din att titta på, handla i, protestera mot och lattja med.

Jag hade gått upp på stridsfältet, in på kontoret, och glömt att ta med det allra viktigaste: konflikten. Jag sökte medhåll. Försökte få någon annan att erkänna, bekräfta och ta över min världsbild i stället för att bara agera själv på den. När jag kom tillbaka till mitt kontor la jag huvudet mot skrivbordskanten och somnade.

Första gången jag gjorde ett stand-up-uppträdande infann sig en hisnande, gnisslande, brännande sekund ungefär var tredje mening. Sekunden då uppkastet var klart och punchen skulle komma. Då måste du ta en paus, stå och härda ut för att publiken ska hinna med, vet ni vad jag menar, ser ni det jag ser? När skrattet från publiken kommer är det din världsbild som har blivit den rådande. Det du ser är det som andra känner igen sig i och kan skratta åt, det gällande. Det är du som är utgångspunkten, det där absoluta subjektet.

Motstånd kräver en sekund av okontroll, av överreaktion, av barnslig protest och begränsad synvinkel. Att agera även om det inte känns bra, att säga något även om det inte är så jävla smart. Det handlar om några sekunder att uthärda. Sekunder där det faktiskt inte finns någon garanti för att du har rätt men du hävdar det i alla fall.

Då du kastat dig ut tillräckligt många gånger känns inte svaret eller bekräftelsen viktig längre. De gånger skrattet inte kommer känns inte som att falla, svimma eller somna. Du står där du står i alla fall.

EXTRAMATERIAL: Ladda ner Frida Fjellmans “Röd Blixt” som skärmsläckare.

Publicerat 2011-06-22

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en häftapparat

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen