Foto: Shaon Chakraborty

Trubbelmakare i vithetshavet

Text av Ulrika Dahl

Fram för fler glädjedödare! Den uppmärksammade­ teoretikern Sara Ahmed talar med Ulrika Dahl om problem med mångfaldsarbete, kritiska ­vithetsstudier och ­besattheten av lösningar.

Ulrika Dahl: Hej Sara! Vi är många som är glada att ett urval av dina många texter nu översätts till svenska. Boken har fått titeln ”Vithetens hegemoni” och du skriver bland annat om kritiska vithetsstudier och om antirasism. Kan du förklara dina invändningar?

Sara Ahmed: 2003 skrev jag en kritisk artikel till ett specialnummer av tidskriften Borderlands på tema vithet. Jag skrev om hur vithetsstudier kan fungera som ett sätt att åter placera vita personer och det vita subjektet i centrum, även när detta subjekt är kritiskt mot sin egen vithet. Vissa menar att en uppgift för vithetsstudier är att ge progressiva vita en genealogi – en historik. På det viset tillskrivs antirasism till progressiva vita. Och då ser detta vita subjekt inte sig själv som delaktigt i vitheten utan som delaktigt i antirasismen. Mina erfarenheter är att detta kritiska vita subjekt kan vara ett stort problem!

Ett annat exempel på en annan nivå, som jag kallar icke-performativitet, är om exempelvis en institution har en mångfalds­plan. Den kan till och med säga sig vara antirasistisk. Men själva skenet av att vara “jämlik” eller “antirasistisk” stoppar oss i själva verket från att se rasism och vithet. Genom att säga “vi är antirasistiska” framstår det som att de gör något, men det stannar vid ett uttalande. Mekanismen jag identifierar är hur lösningen på vithet, som en mångfaldsplan, kan vara problemet.

Policyvärlden lägger gigantisk vikt vid lösningar. Att fokusera på lösningar blir ett sätt att dölja konsekvenserna av rasism – de döljer till och med själva problemen och ger i stället intrycket av att vi uppnått jämställdhet och mångfald, att vi har “löst” det. Mitt arbete förklarar hur vithet reproduceras även i det ögonblick det tycks vara löst – och kanske särskilt då.
Jag har sett fall där organisationer har ­bemött berättelser om rasism genom att peka på sin policy, som för att säga: Hur kan vi ha problem med rasism när vi är så dedikerade till jämlikhet?

Fokus på lösningar kan också betyda ett krav på att vara positiv: till exempel blev vår forskningsrapport om mångfald i högre utbildning aldrig publicerad, den ansågs inte användbar nog. Det var för mycket om rasism och inte tillräckligt mycket om good practice – lösningar. Fokus på lösningar blockerar kritiken mot rasism från att komma fram.

Min kritik av vithetsstudier handlar på ett sätt om att jag vill beskriva vitheten i termer av vad den gör. Jag vill skriva om institutionell vithet, om hur världar blir vita och vad som står på spel i detta tillblivande, särskilt för people of color som måste leva i närheten av en värld som gör det svårt för oss att existera.

Ulrika Dahl: Ja, och akademin är tyvärr i allra högsta grad ett vitt rum, ett rum organiserat kring vissa kroppar och inte andra. Varför spelar det roll vilka som undervisar och forskar i akademin?

Sara Ahmed: Jag tycker att denna “vem” gör stor skillnad. När jag tänker tillbaka på mina egna erfarenheter som student först i Adelaide i Australien och sen i Cardiff i England så kan jag säga att jag aldrig – och jag menar verkligen aldrig – hade en lärare som inte var vit! Vi måste förvånas över det som försvinner från våra synfält för att det är så vanligt.

Ibland inser du bara hur tröttsam vithet är när du lämnar vita rum. Du vet hur du ibland inser hur trött du varit precis när tröttheten är på väg att lämna en? Svårigheten i att faktiskt lämna vithetsrummet i akademin i Australien och Europa innebär att vi aldrig får känna denna utmattning. Jag har en stark uppfattning om att en av uppgifterna är att skapa rum där vi får möta brunhetshavet, där vi får känna oss mindre ensamma! Och detta är en nyckelfråga för antirasistiska nätverk: att skapa rum för lättnad, rum där vi kan göra saker.

Ulrika Dahl: Apropå att lämna vita rum, hur tänker du kring separatistiska evenemang? I Sverige har kvinnoseparatism debatterats flitigt men inte icke-vit organisering så mycket.

Sara Ahmed: Min känsla vad gäller strategier kring ras och rasism är att vi behöver många. Icke-vita rum och nätverk är viktiga, men de är inte de enda sätten att organisera sig. 50/50 räcker för att vi inte ska behöva se ut över ett vithetshav!

Om vi vänjer oss vid vithet – det kan vara en överlevnadsstrategi att lära sig att inte se den; att lära sig att inte se hur du inte är reflekterad i det som finns runt omkring – så betyder inte det att vitheten ­slutar påverka oss. En av njutningarna i att forska om mångfaldsarbete var att få gå på policyevenemang kring jämställdhet och mångfald och INTE möta ett vithetshav. Jag mötte ett brunhetshav. Jag är mycket medveten om problemen med vad Spivak kallar ”kroppsräknande” i sin kritik av den globala feminismens övertygelse om att det i sig förändrar. Men antal kan också påverka. Det kan vara för­vånande och energigivande att inte känna sig i singularis. Att befinna sig i ett brunhetshav som icke-vit synliggör den ansträngning som krävs i andra sammanhang.

Den möda som krävs för att lämna vitheten är också värd att notera: i vissa institutionella kontexter är det hårt arbete att inte reproducera vithet i olika möten.

Jag var på en konferens om sexualitet tidigare i år som var väldigt vit, inte ovanligt för akademiska sammanhang i Storbritannien, vithet är det vanliga. Så, ja, jag såg mig omkring och såg vithetshavet, hur konferensen var strukturerad kring vithet och alla huvudtalare var vita. Jag hade påpekat problemet med detta för dem som organiserade konferensen, i förhoppning om att de kanske skulle göra något åt det, men som jag skriver i slutdiskussionen av min kommande bok är det svårt att ändra på sådant som redan har annonserats. När jag kom dit var fortfarande alla talare vita. Därför var jag lättad över att se att en Black Caucus organiserats av en icke-vit aktivistmedlem i konferens­teamet, även om jag också   hade förbehåll inför det. Tillät det icke-vita undantaget resten av ­konferensen att förbli vit? Oavsett mina förbehåll var jag glad över att ha detta rum när det väl blev dags, för det kan bli tröttsamt med all denna vithet.

Så vad hände? Vilka kom? Sammanlagt tio personer kom till mötesrummet, av vilka fyra identifierade sig som vita. Arrangören delade ut en beskrivning som explicit sade att det var för icke-vita. Ingen lämnade rummet efter att ha läst detta. Arrangören ville av förklarliga skäl inte insistera på att någon skulle gå.

Vi satt i en cirkel och under en runda talade vi om varför vi hade kommit. Jag var väldigt obekväm, svettig och störd. Jag hade förväntat mig att detta var en tid och en plats där jag skulle kunna tala med andra icke-vita. Det kändes som att det enda rum vi fått, för att få ta en paus från vitheten, hade tagits ifrån oss. Av vad som sades framgick att det fanns olika skäl till varför vita gett sig själva tillåtelse att gå till en Black Caucus: ett intresse för ras, en känsla av solidaritet, allians och vänskap, en längtan efter att få vara i en workshop i stället för i en konferenspanel, eller en tro på att ras inte spelar roll, för att det inte borde göra det.

Vi som var icke-vita försökte verkligen på olika sätt att tala om varför vi ville att detta skulle vara för icke-vita. En kollega sade att det var intressant att en Black Caucus skulle bestå av 40 procent vita, jag tror hon använde procent för att det är effektivt. Jag talade om lättnaden i att komma till ett queert rum efter tröttheten som kommer av att vara i straighta rum, som ett sätt att ge en implicit analogi, som en vädjan om erkännande.
Till slut erkände en vit person att vi behövde ett rum för att ta en paus från vitheten och lämnade lokalen. Ytterligare en person följde, men aggressivt, och sade att vi fått henne att känna sig ovälkommen, att vi tvingat henne att gå. En efter en gick de. Alla gav en redo­görelse för varför de hade kommit och varför de gick. När denna Black Caucus till slut blev vad den var tänkt att vara: vilken glädje, vilken lättnad, vilken humor, vilka snack!

Vad jag lärde mig av detta är vilket politiskt arbete som krävs för att få en paus från vit­heten. Jag insåg också på hur många olika sätt vithet kan ”ockupera” en plats. Det svåraste var det aggressiva uttåget, men vi måste också vara uppmärksamma på de ­sympatiska eller omtänksamma sätten att lämna rummet. De kan lära oss att undersöka hur vithet kan ockupera genom omsorg (vad vi kan kalla en omtänksam vithet eller en ursäktande vithet). Jag slogs ännu en gång av hur ursäktande kan bli till en form av tillåtelse: hur att be om ursäkt för att en vit person dyker upp vid ett evenemang för icke-vita kan bli ett sätt att ge sig själv tillåtelse att som vit person dyka upp vid ett sådant evenemang. Kampen mot reproduktionen av vitheten är en kamp mot dessa former av tillåtelse.

Ulrika Dahl: Det verkar vara svårt för vita att inte ständigt stå i centrum … Apropå denna incident, i din senaste bok ”The Promise of Happiness” talar du om den feministiska glädjedödaren. Vem är hon?

Sara Ahmed: Hon är jag, så klart. Hon är alla som gör feministiska poänger, som pekar på att sexism, rasism och homofobi fortfarande är aktuella frågor och som genom att göra det står i vägen för andras lycka. En av kvinnorna jag intervjuade, en feministisk glädjedödare (så fort vi känner igen varandra, finner varandra!) talade om hur hon bara behövde öppna munnen på ett möte för att se hur folk himlade med ögonen. Som om de ville säga: Nu håller hon på igen! Ögonhimlandet: väldigt bekant. Somliga är bara i vägen, oavsett vad de säger. Forskaren och författaren bell hooks talar om hur en woman of color ibland bara behöver gå in i rummet för att stämningen ska bli tryckt. Din kropp är en påminnelse om historier som är bortönskade.

Jag ser ett uppdrag i beskrivningar av vilka eller vad som står i vägen: döda glädjen! Var precis det trubbel de tillskriver dig! Men det kan vara ensamt, så vi måste jobba ihop.

Vad gäller glädje är det väldigt tydligt hur mycket feministisk historia har inbegripit en stark kritik av lycka och hur själva feminismen alltid har setts som att den skapar olycka. Lycka är ett mäktigt verktyg: den gör sociala normer till det socialt goda. Poeten Audre Lorde visade i ”The Cancer Journals” att friheten att vara lycklig lätt kan översättas till friheten att vända sig bort från allt som stör din lycka. Jag skulle inte säga att vi har en plikt att vara olyckliga, men jag vill göra motstånd mot kravet på att vi ska vara lyckliga och tycker att vi ska fortsätta vara arga på detta krav. I Storbritannien kom för ett par år sedan plötsligt ett nytt intresse för lycka. Vi lär oss något från tajmingen av detta intresse: precis när ilskan spillde ut på gatorna, precis när folk började säga nej till offentliga nedskärningar, blev det populärt att tala om lycka! Ilska är inte vårt enda svar, men det är ett viktigt svar, en central del i vår kamp för alternativ.

Ulrika Dahl: En invändning mot ditt arbete (liksom mot många feministiska ­teoretikers, även mitt) är att det är svårt att läsa och förstå det du skriver för en person som inte är skolad i filosofi och akademiskt språk. Vad skulle du säga till läsare som kanske känner så när de möter dina texter?

Sara Ahmed: Jag kan förstå invändningen. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att en värld som kan vara bekväm för dig inte är bekväm för andra och kan framstå som full av hinder på vägen. Jag försöker att alltid minnas detta. När jag undervisade i Women’s studies såg jag det som min uppgift att som feministisk lärare jobba med obehag och att vara involverad i att skapa en känsla av tillit hos studenter, att de har rätt att vara där, på de svåra platserna, att gå dit.

Min uppfattning är att om vi ska lära oss hur vi inte ska reproducera det vi ärver så behöver vi alla resurser vi kan få. Filosofi och teori, det som finns där, är resurser som jag har använt och en värld som har blivit bekväm och bekant för mig på vissa sätt (även om jag fortfarande är ängslig över om jag verkligen kan göra det).

Det finns onekligen hinder i den akademiska världen som är TÄNKTA att hindra, att hålla rummet öppet bara för dem som har den rätta utrustningen. Men det är också en anledning till varför vi går dit, vi behöver förstå de mekanismer som hindrar.
Till dem av er som går in i det rummet och som tycker att det hindrar er, som tycker att det verkar mångordigt och svårt, vill jag säga: Fortsätt att komma. Fortsätt, om det som du möter fångar ditt intresse och din nyfikenhet. Fortsätt, om du har en känsla av att det finns något där som träffar dig, som en livlina som kan dra ut dig om du bara kommer till rätt punkt.

Publicerat 2011-06-21

Leave a Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kudden

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen