Illustration: Clara Terne

Testosterontechno

Text av Anna Öström

Varför så många män? Anna Öström skildrar ­kvinnors erfarenheter inifrån ­scenen för­ ­elektronisk dansmusik.

“Bitches from Hell” med svenska Thomas Krome är en av de största technohittarna från slutet av 1990-talet. Jag har alltid gillat den ­låten, särskilt när den spelas på ett ljudsystem med ordentlig bas. Till skillnad från pop och rock så kretsar inte techno kring låt­texter med vers och refräng. I stället förmedlas låtarnas innebörd och känsla via ljuden, hur trumtakter, basgångar, melodier, vokaler och samplingar programmeras, filtreras och arrangeras.

Det är inte sällan som den hårda och melodilösa technon får symbolisera den autentiska technon. I beskrivningar av Bitches from Hell är många rörande överens om att detta är ”äkta techno” och i en kommentar beskrivs låten som ”inget för veklingar”. Jag har dock alltid undrat lite över titeln tillsammans med skivomslaget, där två tecknade kvinnor iklädda höga stövlar, hjälm och svarta bikinis figurerar. Idag kallas ofta elektronisk musik och Electronic Dance Music, EDM, för framtidens musik och den har gått från att vara underground till en betydande kommer­siell kraft. Den nya generationen har tillgång till tekniken på ett sätt som den äldre inte har haft och ett brett utbud av DJ-utrustning och produktionsteknologi har skapat denna musikexplosion.

För att lyckas inom EDM handlar det därför inte bara om att ha de rätta kunskaperna, tålamod och musikintresse. Det krävs i regel också trovärdighet och inflytande på andra sätt. Det kan vara att driva klubb eller skivbolag eller att lära känna de rätta människorna. Det går också att skapa sig ett namn som DJ om man gjort sig känd på andra sätt: genom att driva en skivbutik, arbeta med radioprogram eller jobba som musikskribent. De personer som är aktiva inom EDM är därför ofta mångsysslare. Om man eftersträvar en internationell karriär är en av många oskrivna regler att man producerar egen musik.

Även om det har kommit fram betydligt fler kvinnor de senaste tio åren är EDM fortfarande väldigt mansdominerat. Statistik från 2010–2011, framtagen av Rättviseförmedlingen, visar att andelen kvinnliga DJ:s på några av de största klubbarna i Stockholm är ­mellan 21 och 38 procent. Detta är betydligt fler än när jag började spela skivor i slutet av 1990-talet, men fortfarande består klubb­scenen av en majoritet män. Om man ser till technoscenen är sinne­bilden av en DJ säkert för de allra flesta också vita hetero­sexuella män i munkjackor. Detta är på sätt och vis lite oväntat eftersom en viktig del av technon har afroamerikanska rötter med influenser från funk, disco och house, som i sin tur har en stark koppling till gaykulturen. Men technokulturen är idag en relativt heterosexuell och vit företeelse inom klubbscenen där kvinnor inte sällan framställs som sexiga och utmanande på flyers och affischer.

Nätverkens kraft

Inom techno har Berlin länge betraktats som den viktigaste staden och en samlingspunkt för konstnärer och musiker. I en artikel i the Guardian framställdes Berlin som en slags musikalisk frizon för män och kvinnor. Alla får plats på lika villkor och därför finns det så många tyska kvinnor bland dem som har ett reellt inflytande inom technoscenen. I en annan artikel framgår dock att det fortfarande är en bit kvar innan kvinnor är självklara huvudartister på klubbarna.

Medan män tenderar att beskriva sina framgångar i termer av att ”de lärde känna rätt människor” eller ”råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle”, beskriver kvinnor oftare svårigheterna i att komma med i rätt sammanhang. I stället har de fått utveckla egna strukturer och nätverk för att uppmärksammas som DJ/producent. Naturligtvis har de allra flesta som livnär sig på musik på olika sätt fått kämpa för att komma dit de är idag, men olika förutsättningar i klubbscenen för män och kvinnor påverkar i sin tur synen på egna möjligheter och incitamenten att fortsätta med musiken.

Vidare är det icke-mone­tära utbytet av tjänster en viktig del av strukturerna inom EDM. Vänner hjälper varandra vid musik­produktion, skivsläpp och klubbspelningar. Även min erfarenhet av att starta och driva Svaj 2002–2007, som var ett musikkafé men också en klubb, en bar och fester i andra lokaler, har handlat om ett slags tjänsteutbyte. Vid större arrangemang fick vi ofta använda oss av vänner för att klara kostnaderna. Genom Svaj fick jag förmånen att studera DJ-scenen på nära håll och kort efter att vi öppnade Svaj kafé blev jag varse mängden DJ-nätverk, såväl formella som informella. Vi hade till och med särskilda dagar som var reserverade för olika nätverk. De allra flesta nätverk bestod av enbart män. Kvinnliga DJ:s var i regel ganska ensamma.

Under 2003 startade jag tillsammans med DJ Gavana nätverket Sister Sthlm som vände sig till kvinnor inom EDM. Sister Sthlm svämmade nästan över av medlemmar och det blev ganska svårt att hålla ihop nätverket med så många stilar och åsikter. Men det stora intresset för ett nätverk för kvinnor spred sig snabbt och genom åren ordnade vi fester och spelade tillsammans på festivaler och klubbar. Vi fick mycket positiv uppmärksamhet i medierna. Men det fanns de som mer eller mindre öppet misstänkliggjorde våra avsikter. Var vi feminister? Hur duktiga DJ:s var vi egentligen? Spelade vi på att vi var kvinnor? På ett musikforum skrevs att vi förmodligen var ett gäng ”fula och manshatande södermalms­lesbianer”.

I efterhand tycker jag att det bästa med nätverket var att en bredd av kvinnor, det vill säga även icke-vita, icke svenskfödda och icke heterosexuella, fick ett musiksammanhang. Sister Sthlm blev en väg in i en musikscen som annars hade varit svårare att ta del av för många kvinnor, och de blev också synliggjorda inom Stockholms EDM-scen.

Vem är musiknörden?

För snart tio år sedan besökte jag en konferens där villkoren inom EDM och musikproduktion diskuterades. Under en debatt kom frågan om mansdominansen upp och då gavs sammanfattningsvis följande förklaring: ”Kvinnor är inte lika nördiga som män. Det är naturligt för män – till skillnad från kvinnor – att samla på skivor, fokusera på djupet och förhålla sig till teknik. Därför finns det så få kvinnor inom den elektroniska musikscenen.”

I en studie om technoscenen i Helsingfors är flera av intervju­personerna inne på samma sak. En av de intervjuade i studien menar att mäns musikintresse är en fråga om testosteron. Svensk musikforskning har dock visat att kvinnor inom EDM tenderar att förminska sin nördighet och sina tekniska kunskaper eftersom det inte anses vara särskilt feminint. Män får å andra sidan status genom nördighet och tenderar därför oftare att framhäva sina kunskaper inom DJ- och produktionsteknologi. EDM anses vara tekniskt och samtidigt som mäns traditionella förhållande till teknologier tenderar att vara en förklaring till mäns dominans inom scenen visar forskningen att kvinnors teknologiska kunskaper och musikaliska meriter ofta förbises.

Därför måste kvinnor för att tas på allvar bevisa om och om igen att de behärskar teknologin. I en ­studie från Wien säger en DJ/producent att det ibland skulle ha varit lättare om hon hade haft en kuk, och att det är stressande att vara en kvinnlig musiknörd eftersom ens misstag uppmärksammas i högre utsträckning än mäns. Hon säger vidare att kvinnor inte förväntas kunna något om teknologi. Om någon visar att hon behärskar tekniken ges hon en orealistisk position, som visserligen är smickrande men också besvärlig eftersom den bygger på en stereotyp föreställning om genus.

Inte sällan har jag genom åren fått höra att ”tjejer får spelningar på grund av sitt utseende” eller att de är i scenen av ”fel anledningar”. Å andra sidan kan kvinnor få mer ­uppmärksamhet än män med samma kunskaper om de ”överraskar” med att behärska mixtekniker och produktionsteknologier. Men då kan ifråga­sättandet i stället handla om hur kvinnliga DJ:s förvärvat denna ­kunskap. Kan det vara via heterosexuella män (där de då kan misstänkas för att ha ”legat sig fram”) eller via kvinnliga nätverk (där de då ses som ”manshatande södermalmslesbianer”)?

Förutom maskuliniseringen av DJ- och produktionsteknologi är också frågan om hur kvinnor och män synliggörs viktig för hur genusidentiteter förstärks eller försvagas. Utmärkande för technoscenen är att det berättas väldigt lite om artisten bakom musiken. När vi introducerade en liten och nischad skivbutik på Svaj blev jag förvånad över att distributörerna alltid bemödade sig att påpeka om det var en kvinnlig producent. När män producerat skivor stod det inte uttryckligen att det var en man. Kvinnor är således undantag värda att notera med etiketter som ”female producer”.

Även mäns och kvinnors musik beskrivs på olika sätt. Kvinnors musik beskrivs ­oftare som ”sensuell”, ”lekfull” och ”med känsla för melodier”. Mäns musik beskrivs i termer av ”hård”, ”kraftfull” och ”brutal”. Likaså är det inte ovanligt att producenter och DJ:s på flyers och utskick inför spelningar framställs på liknande sätt. I en beskrivning av en av Sveriges största DJ:s kunde man exempelvis läsa att hon tillförde ”a touch of female finesse to a predominately male genre of hard techno”. Hon tillför alltså kvinnlig finess. Vad är ”kvinnlig finess” och vad betyder det i ett musiksammanhang?

En Berlinproducent säger i en intervju att kvinnor har större ­frihet än män när det gäller att lägga till melodier i sina produktioner. Detta eftersom många män är rädda för att uppfattas­ som ”cheesy”. Det är ett exempel på en fördel med att vara kvinnlig ­technoproducent. Att musiken ofta genusifieras har musikforskningen också visat genom att peka på olika genus­metaforer, som ”testosterontechno” eller ”tjej-refränger”.

Som en reaktion lanserades i Stockholm för några år sedan Fittechno med Kvinnosaksklubben. De röjde skoningslöst bakom DJ-båsen med de allra hårdaste beatsen och drev med sig själva som separatistiska ­lesbianfeminister, surkärringar och oldschool-vinylister. Klubben blev en succé och publiken var mer queer och med högre åldersspridning än vad som brukar vara fallet på de vanliga technoklubbarna.

Det behövs såklart mer än en klubb för att påverka strukturerna inom scenen, men initiativet är ett utmärkt exempel på vad som händer om scenen omdefinieras aktivt och välkomnar andra ­grupper än de som traditionellt hänger på klubbarna.

Läs mer

Öström, A. (2011). “We call it Swedish Techno”. Dancecult; Journal of ­Electronic Dance Music Culture. http://dj.dancecult.net.
Naylor, T. “The Female Techno Takeover”. Publicerad i Guardian 24 maj 2008. www.guardian.co.uk/music/2008/may/24/features16.theguide
Reitsamer, R. (2011). “The DIY Careers of Techno and Drum’n’Bass DJs in Vienna”. Dancecult; Journal of Electronic Dance Music Culture.
http://dj.dancecult.net.
Nousiainen, I. (2011). “Boys, Girls and Techno Parties”. C-uppsats, ­Institutionen för genusvetenskap. Stockholms universitet.
Gavanas, A. (2009). “You’ve better be listening to my fucking music you bastard; Teknologi, genusifiering och andlighet bland DJ:s på elektroniska dansmusikscener i Berlin, London och Stockholm” i antologin Rundgång, Makadam förlag.
Gavanas, A. (2009) “Drömmen om musiken” i Arena 2009:4.

EXTRAMATERIAL: Anna Öströms EDM-låtlista

Läs Bangredaktionens reaktion på sommarens DJ-debatt

 

Ur Bang 3/2011

Publicerat 2011-09-14

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en häftapparat

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen