Synopsis för samtiden

Text av Vian Tahir | Bang 2/2018

Bangs chefredaktör Vian Tahir utforskar en dystopisk nutid med personliga varumärken, jobb, jobb och ännu mer jobb.

I det digitala postindustriella samhället innebär jobb inte bara att vi säljer vår fysiska arbetskraft och arbetstid. Vi säljer våra tankar, idéer och kreativitet. Vi säljer till och med våra känslor och vår identitet. För vem har inte läst en jobbannons där den som söker ska vara nyfiken, intresserad, engagerad, orädd och ha kul på jobbet? Eller som i en annons jag läste: ”ha en fullständigt manisk passion för att hela tiden öka den sociala räckvidden” och ”älska att komma till jobbet och leverera metodiskt dag ut och dag in och utmana sig själv i allt en gör”. Och man får inte ens fejka, nej, det ska vara ”genuint engagemang”!

Det sägs att digitaliseringen har skapat ett samhälle där den man ser ut att vara och den man faktiskt är kan vara väldigt olika saker. Med hjälp av sociala medier kan vi visa upp oss från vår bästa sida och bygga vårt så kallade personliga varumärke. I författandet av vår framgångssaga är jobbet en grundsten, yrkestiteln är en nyckelfak­tor till att vara En Lyckad Person. Ju finare titel desto mer lyckad är man, men så länge man har ett jobb är man i alla fall någon. Som om människovärdet skulle ligga i bidraget till landets BNP. Som om man inte existerar om man inte är en del av skatteunderlaget.

Medan vi lägger tid på att fila på vårt personliga varumärke lägger organisationer tid och pengar på sina varumärken som arbetsgivare, eller arbetsgivarvarumärket på konsult­språk. Det kallas employer branding, och de flesta som jobbar med det är överens om att den viktigaste resursen i marknadsföringen är de anställda. Om de anställda kommu­nicerar om sin arbetsplats på ett positivt sätt kommer arbets­givarvarumärket att stärkas. Stora summor går åt till reklambyråer och HR­-konsulter i stället för till bättre löner, fler anställda och en god arbets­miljö. Argumentet är att man behöver marknadsföra sig som en bra arbetsgivare för att locka fler sökande till tjänsterna. Som om arbetare skulle vara en bristvara, som om det går hundra företag på en arbetssökande och inte tvärtom. Det egentliga syftet är så klart största möjliga vinst för minsta möjliga kostnad. Man vill locka till sig de arbetsmyror som håvar in mest pengar. De som kommer stanna någon timme extra utan att ta ut någon övertidsersättning. De som kommer stapla produkter snabbast för att visa framfötterna. De som kommer sälja mest. De som lojalt kommer slita för Företaget hela vägen in i väggen. Och för att locka till sig sådana påläggskalvar behöver man tydligen inte vara en bra arbetsgivare, det räcker med att marknadsföra sig som en.

Vårt personliga varumärke och arbetsgivarvarumärket lever i en parasiterande symbios i det här fuskbygget som kallas för varumärkesbyggande. För att symbiosen ska funka måste vi tro på lögnen att jobb är det finaste som finns. Vi har blivit duperade att bygga upp en fasad av en lyckad person och vilseledda att tro att jobbet är en vital del av oss och vår identitet. Vi måste vara övertygande om att vi är vårt jobb. Att jobbet är minst lika vik­tigt som våra intressen och passioner, eller snarare att jobbet är vår passion! Och en lyckad person måste vara lycklig på jobbet, kanske rentav älska sitt jobb. Ve och fasa om man inte gillar sitt jobb, eller bara är lite fisljummen inför det! Då måste det vara något fel på en eller på jobbet. Och även om det är fel på jobbet, så är det ens eget fel. Varför byter man inte jobb om man inte trivs? Det är väl bara att söka ett nytt! Som om arbetsmarknaden vore någon sorts dejtingapp där man inte har matchat med rätt jobb än. Man måste bara hitta Den Rätta Arbetsplatsen! Ge sig ut på marknaden! Se vad som finns där ute!

Men jag vet redan vad som finns där ute: mer jobb. Att sälja sin själ är inte längre ett uttryck, det är det vi förväntas göra på dagens arbetsmarknad. Och trots att det är vi som säljer våra själar så är det också vi som får betala priset. Allt fler människor, och framför allt allt fler kvinnor, sjukskrivs i stadig takt för stressrelaterade sjukdomar. Förklaringarna är många och de flesta fokuserar på indivi­den: du är överambitiös, du är för duktig, du bryr dig för mycket och du är för mycket på sociala medier! – Det är den duktiga, ambitiösa kvinnan med drag av perfektionism som drabbas. Hon som vill göra ett strålande jobb och inte säger nej ju fler uppgifter hon får, säger Kristina Glise på Institutet för stressmedicin i Göteborg till tidskriften Amelia. Som om det var vårt fel när vi lever i ett samhälle som försöker suga ut vartenda uns av våra tankar och känslor och pumpa in det i produktivitetsmaskineriet.Klart som fan att man blir utbränd av att vara ”maniskt passionerad” dag ut och dag in.

De som vinner på att vi värderar oss själva och varandra utifrån vad vi jobbar med är aldrig vi, det är arbetsköparna. Vi får inte mer betalt för att vi lägger upp en mysigt tillrättalagd bild från fredagsfikan, med skrattande kollegor som har roligt tillsammans. Ingen ger oss en extra semestervecka för att vi berättar hur himla härligt det är på jobbet. Att gå runt som leende reklampelare för våra arbetsplatser kanske ger sken av att vi är lyckade personer, men det är knappast det som gör oss lyckliga. Det finns en uppsjö av dystopiska verk som berättar om en framtid där mänskligheten exploateras och kontrolleras. Människor används som batterier i Matrix, känslor kon­trolleras av staten och den fria viljan är utrotad i Cubic (Equilibrium). En överklass lever i överflöd medan arbetare sliter ihjäl sig i Hunger Games. I Blade Runner ser vi en hyperkapitalism, där storföretag styr planeten och vad som helst och vem som helst kan köpas så länge man har råd. Det ena fiktiva mardrömsscenariot avlöser det andra. Men vad lever vi i nu om inte i en dystopi? Låt mig presentera en synopsis för samtiden:

“I en värld på randen till en miljökatastrof lever överklassen i överflöd medan arbetarklassen blir sjuk av arbete. Över­klassens mål är att ha mer kapital än någon annan. För att öka kapital måste man öka vinsten, och det görs bäst genom att minska omkostnader. Nedskärningar i personalkostna­der är den enda lösningen. Färre men mer hängivna arbetare behövs! En arbetsmarknad där jobben är färre än invånarna hetsar arbetare till att göra det lilla extra. Ur detta växer en grotesk konkurrens om arbete fram.

Det räcker inte längre att arbeta, människor måste spela rollen som den glada knegaren till perfektion. Krampaktigt leende går de till sina arbetsplatser, skrattar högt åt chefens skämt på personal­fikan och deltar entusiastiskt i teambuildingövningar på personalkonferensen. Och det värsta av allt är att systemet har lurat människorna att tro att det är så de vill leva sina liv. Men bakom de krampaktiga leendena, ihåliga skratten och falska entusiasmen gömmer sig rädslan för att förlora livs­uppehället om man inte älskar jobbet tillräckligt mycket.” 

Den här texten publicerades i Bang 2/2018 med tema Arbetslinjen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang!

Publicerat 2018-06-25

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer hörlurar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen