Foto: Christina Bloom

Suffragetterna - Rösträtt för vem?

Text av Jonelle Twum | Bang 1/2019

När kvinnors rösträtt diskuteras får suffragetterna ofta stor uppmärksamhet och hyllas som en av de viktigaste kvinnorörelserna i historien. Men suffragettrörelsen förbisåg ras och klass, och frågan om rösträtt var även en fråga om nationalism - vilket innebar att rasismen var en del av rörelsen. Jonelle Twum slår hål på myten om suffragetterna och påminner om att dagens feminism måste gå vidare från och göra bättre än suffragetterna.

Benämningen ”suffragett” frammanar hos mig en olust och aversion mot det som jag föreställer mig: vit medel- och överklassfeminism. Avvisandet grundar sig i de populärkulturella skildringarna av dessa rösträttskvinnor, vars kamp och solidaritet utgick från en universell kategorisering av vad det innebar att vara ”kvinna”, helt oberoende av begränsningar som exempelvis klass och ras. Idag förväntas vi se på suffragetterna med oinskränkt tacksamhet och beundran, åtminstone som den konventionella feministiska historien i västvärlden formuleras. Men vilka var suffragetterna? Och är kritiken från intersektionella feminister, som menar att de var systematiskt exkluderande, legitimerad?

Populärkulturella skildringar av suffragetter
Suffragetterna var den militanta falangen av den brittiska rösträttsrörelsen, ledd av familjen Pankhurst och medlemmarna i den rösträttsorganisation som familjen upprättade, Women’s Social and Political Union (WSPU).
Suffragetterna – som var trötta på stagnationen i rösträttsfrågan efter årtionden av fredliga demonstrationer – vände sig till civil olydnad och militanta handlingar, bland annat genom egendomsskada och brevlådebomber. ”Deeds, not words”, var parollen. Den populärkulturella berättelsen om suffragetterna har oproportionerligt centrerats kring ledarna inom WSPU – Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia, som var förmögna och utbildade kvinnor.

I ett försök att bidra med en mer nyanserad bild av historieskrivningen kring suffragetterna valde filmen Suffragette (2015) att fokusera på arbetarklasskvinnorna aktiva i WSPU. Året är 1912. Den fiktiva huvudkaraktären Maud Watts jobbar på ett tvätteri i arbetarklassområdet Bethnal Green i östra London. Hon agerar som representant för många kvinnor – de med erfarenhet av orättvisor sprungna ur intersektionen mellan kön och klass. Mauds och de andra karaktärernas politiska motstånd – mot kroppsliga, personliga och ekonomiska kostnader såsom förlorade jobb, samhälleliga reprimander, ordningsmaktens våld – ger en annan bild av rörelsen. Historikern Laura Schwartz beskriver suffragetternas stöd från arbetande kvinnor som betydande. De sistnämnda ”deltog i kampen trots svårigheten att kombinera denna med jobb på fabrikerna eller i hushållssektorn och med ansvaret som fruar och mödrar”.

Med en pedagogisk ton undervisar filmen tittaren om en mer komplex historia än vad som tidigare visats på vita duken. Filmen vill dessutom ha en affektiv inverkan; du ska inte bara lämna biosalongen klokare, utan också berörd. För de (vita) feministerna som redan hyser kärlek och uppskattning till rörelsen, bekräftas och reproduceras dessa känslor. För de som har haft en avvisande eller kritisk inställning till suffragetterna ger filmen en möjlighet att ändra ståndpunkt. Men trots försöket till en nyanserad skildring var klass i realiteten ett komplicerat ämne inom WSPU. Familjen Pankhurst gav upp in lojalitet till arbetarklassen, trots att de allierade sig med socialistiska värderingar i det tidiga skedet av WSPU.

Suffragetter inom imperiets ramar
Ett ytterligare problem med filmen Suffragette är den bländande vitheten, och bruket av Emmeline Pankhurts citat ”I’d rather be a rebel than a slave” som replik i filmen och som slagord i filmens lanseringskampanj. Även om Pankhursts uttryck ”I’d rather be a rebel than a slave” inte stöttades av slaveriförespråkare i USA, är valet att använda det i dagens kontext kontraproduktivt av flera anledningar. Att, exempelvis, likställa kvinnor som inte får rösta med det våldsamma och rasistiska folkmord som slaveriet var och kalla rösträttsrörelsens politiska motstånd rebelliskt, är att föreställa sig slaveriet som ett undvikligt val – en kan välja att göra motstånd och på så sätt frigöra sig ifrån sin förtryckta position. Än viktigare är spridningen och glorifieringen av Pankhursts ord idag, just ett symptom på feminismens historiska och bestående problem med ras och rasismen.

Foto: Christina Bloom

Den vithet som suffragetterna återspeglar i filmen rättfärdigas ofta med påståendet att det inte fanns så många icke-vita i Storbritannien i början av 1900-talet. Men rösträttsrörelsen utvecklades i det brittiska imperiets koloniala vagga. Hur kunde rörelsen ha förbisett ras? Rösträttsrörelsens blindhet för ras är det som gör just ras – närmare bestämt uppfattningen om den vita rasens överlägsenhet – centralt i diskussionen om exkludering. Många blev upprörda när rasifierade kvinnor i andra länder, till exempel maorierna i Nya Zeeland, fick rösträtt före vita kvinnor i Storbritannien.
Och för vissa suffragetter och ”suffragists” var rösträtten inte enbart en kvinnorättsfråga utan även en fråga om nationalism och demokrati, det vill säga om att få vara med och påverka det expansiva imperiet. Ras och rasism var med andra ord en del av rörelsen.

Sveket över Atlanten
Även rösträttsrörelsen i USA beskylls, som sin brittiska motsvarighet, för elitism. Men till skillnad från den brittiska rösträttsrörelsen hade den amerikanska motsvarigheten ett tydligt fokus på ras, åtminstone i början. Detta innebar i praktiken att den solidariserade sig med svartas kamp mot orättvisor. Det femtonde tillägget i grundlagen (15th Amendment), som skulle ge svarta män rösträtt, blev däremot en ordentlig prövning i politisk solidaritet och medmänsklighet. Att svarta män (i teorin) skulle få rösträtt före vita kvinnor genererade missnöje bland vissa rösträttskvinnor.

Ett annat problem med rasismen gäller relationen till svarta kvinnor. ”The nemesis of every forward movement in the United States is the Negro question”, kommenterade W.E.B. Du Bois när han kritiserade rasismen i rösträttsrörelsen och menade att kampen för rösträtten har blivit ”Votes for White Women Only”. Detta exemplifierades under en nationel rösträttsparad, 1913, när den svarta delegationen blev ombedd av vita feminister att flytta sig bakom dem i paraden. Ida B. Wells, som bland annat startade den första rösträttsgruppen för svarta kvinnor, vägrade att marschera bakom de vita kvinnorna. Till åskådarnas förvåning, tågade Wells obevekligt bland de vita delegaterna.

Feministiska rörelser och exkludering
bell hooks har skrivit om den historiska exkluderingen av svarta kvinnor i feministiska rörelser, inklusive rösträttsrörelsen i USA. Enligt hooks är rasismen som tydligast i analogier som görs mellan ”kvinnor” och ”svarta”. Det som egentligen görs är en jämförelse mellan – och därmed ett likställande av – vita kvinnors respektive svarta mäns sociala ställning. När den parallellen dras blir svarta kvinnor osynliggjorda och, i förlängningen, ickemänskliga. Och det är just föreställningen om svarta kvinnors icke-existens som gör jämförelsen möjlig.

Men fenomenet exkludering är långt ifrån tidsspecifikt – de problem som fanns bland suffragetter och andra rösträttskvinnor reproduceras till viss del än idag: I kampen för jämställda löner, som glömmer de hierarkier i lönesystemet som slår hårdast mot rasifierade kvinnor – om dessa kvinnor ens kommer in på arbetsmarknaden. I rut-avdraget, den liberala lögnen om vita kvinnors befrielse från hemmet och mannen, men, främst på migrantkvinnors ryggar. I me too-rörelsen, som glömmer afroamerikanska Tarana Burke, som startade rörelsen 2006, och våldet som cis-kvinnor och män utsätter rasifierade transpersoner för, främst svarta transkvinnor. För att nämna några få exempel. Exkluderingen kan delvis förklaras av hur vithet normaliseras och upprätthålls inom feminismen i väst.

Hinder mot intersektionalitet

“Straight black men and white women will always be the weakest links in the struggle for equality because they view equality as achieving status with white men. The problem with that is that white men’s status is contingent on the oppression of other people.”

Angela Davis

I Angela Davis citat beskrivs vithet, tillsammans med heteronormativitet, som ett hinder kampen för sociala och politiska reformer. Det är en kritik som försöker belysa hur feminismen i väst genomgående ämnar att nå en maktposition likställd med ”den vita mannen”, istället för att avveckla den rasistiska imperialismen och andra våldsakter som möjliggör denna maktstruktur. Det är detta ödesdigra begär bland vita kvinnor i feministiska rörelser som möjliggör förnekelsen av svartas och andra rasifierades (de som inte är cis-män) människovärde, ett begär som problematiseras i citatet. Att inte reflektera över vithet samt reproducera den är mindre kostsamt än att bemöta våldet som upprätthåller vithet och att erkänna sina privilegier.

Att analysera hur vithet skadar feministiska rörelser, både under rösträttskvinnornas tid och i många nutida feministiska rörelser, är inte att förminska hur patriarkatets makt ter sig. Snarare är det är att ta vithet på allvar, som annars nedvärderas när termen ”intersektionalitet” depolitiseras. Felanvändningen resulterar i frågor som: Genererar intersektionen av ras och kön nödvändigtvis flera nackdelar för rasifierade kvinnor och fördelar för vita män? Är den rika svarta kvinnan alltid underordnad en vit man med arbetarklassbakgrund? Ramón Grosfoguel påminner oss dock om att den koloniserande makten strukturerar alla hierarkier i världen. Den organiserar alla relationer och politiska kategorier på både lokala och globala nivåer och reproduceras på så sätt även i feministiska och andra ”progressiva” rörelser. Feminister har ett ansvar att arbeta dekolonialt, i stället för att bidra till reproduceringen av normativa maktstrukturer, såsom vithetens hegemoni. Låt oss därför förkasta suffragetternas feminism i vår kamp mot patriarkatet, kapitalismen och den koloniserande makten.

Jonelle Twum är frilansskribent och masterstudent i genusvetenskap på Lunds universitet.

Den här texten publicerades i Bang 1/2019 med tema Kvinnorörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-04-02

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen