Illustration: Fabian Göransson

Spermadonator i red light district

Text av Augustin Erba

När du bestämmer dig för att hjälpa någon att få barn väcker det frågor som skär igenom ­människors syn på sin egen existens. Augustin Erba konfronterar rädslan för att ­blodsbanden ska tappa i betydelse.

Släkten tog emot mitt dilemma med att säga saker som att en donation var att svika min fru. Jag hade hittat ett avancerat sätt att vara otrogen.I de skitiga horkvarteren i Zürich halvligger jag på golvet i badrummet på hotellet med ett glas i vänster hand och kuken i höger. För er som funderar på att pröva: det är en värdelös runkposition. Mitt ­huvud översköljs återigen av tankar om mitt beslut att donera sperma.

Lyckas jag få orgasm ska jag spruta i glaset och sedan ska jag gå ut ur badrummet och räcka över det fläckade glaset till Kate. Jag tänker kalla henne Kate Winslet i den här artikeln, för hon ser ut som Titanic-stjärnan skulle göra om hon bodde på sitt gym. Min bögkompis sa ett ord när han såg Kate: “Truckflata.”

Jag tror det är sju år sedan Kate frågade mig om jag kunde tänka mig att donera sperma. Hon är förlovad med “Jennifer” som ser ut som Jennifer Aniston, fast med mer markerade kindknotor. Kate och hennes fästmö bor inte i Sverige och inte i Schweiz heller, och det är därför Kate råkat boka in oss på ett hotell i Zürichs red light district. Hon var nöjd över att det var billigt och det var först när vi klivit av tåget, gått förbi gatorna med bankpalatsen i sten och klockbutikerna i glas, som vi begrep var vi hamnat. Utanför hotelldörren, längs gatorna, står kvinnor med stela blickar och ropar efter de män som passerar. Och trots vad jag har läst om Schweiz, invandring och minareter, så verkar åtminstone somliga av männen gilla annat än blonda, långa alpflickor med apfelstrudel i håret. Under byggnadsställningarna vid nedgångna hus står mörkhåriga, korta kvinnor med breda höfter och brun hy. En av kvinnorna har en enorm blåsvart bula på höger arm; det ser ut som om någon har använt ett stålrör och slagit henne så hårt som en människa kan slå. Hon drar i en kille på motorcykel med den andra armen och ser ut att vilja att han ska ge henne något.
Tanken på det som händer utanför är bara en av de avtändande saker som dyker upp i mitt huvud medan jag gnider den redan slitna huden på mitt kön. Jag försöker tänka på något annat, men det enda som kommer till mig är att jag är rädd för det här.

När jag berättade för min omgivning att jag fått frågan om jag ville bli spermadonator anade jag inte hur frågan skar igenom människors syn på sin egen existens. Det jag har varit med om kan inte beskrivas på annat sätt än så här: Jag kom ut som donator.

Släkten tog emot mitt dilemma med att säga saker som att en donation var att svika min fru. Jag hade hittat ett avancerat sätt att vara otrogen. En släkting sa att det här var precis lika illa som om jag hade gått på Kvarnen en kväll, raggat upp någon och sprutat den kvinnan full med sperma. “Det är exakt samma sak”, sa hon.

En annan släkting sa att det nog var så att Kate var kär i mig, och att det här var hennes sätt att snärja mig. Någon sa att hon hoppades att det skulle bli missfall: “Jag vet att det låter hemskt att säga så, men på det sättet skulle du kunna göra som Kate vill, men det skulle inte bli problem längre fram.”

Släkten oroade sig för att jag skulle lämna min fru eller för att det skulle dyka upp spermabarn som krävde del av pengar och egendomar. Någon sa: “Vad ska du säga till dina barn?”

Jag förstår att släkten reagerade som de gjorde, för det jag gjorde mot dem, det var att säga: “Jag tror inte på blodsband.” Jag tror inte att blodsband är det som skapar relationer, det som skapar relationer är att tillbringa tid med människor. Det här kommer att vara Kates och Jennifers barn, för de kommer att vara nära barnet. Därmed var mitt indirekta budskap till mina släktingar att de existerade i min värld på samma villkor som mina vänner. Jag väljer dem utifrån vilka de är, inte utifrån vilket blod som rinner i mina ådror. Jag tror att deras fientlighet kom sig av att de upplevde att jag sa att jag kunde välja bort dem. Det är svårt att skriva den här texten, för jag tycker om dem, och jag vet att några av dem kommer att läsa vad jag har skrivit.

Inne på hotellrummets toalett konstaterade jag att golvet var grått och saknade inbyggd värme. Jag försökte byta ställning. Glaset klonkade mot golvet, men sprack inte.
– It’s gonna take a while, ropade jag ut till Kate som låg i sängen, med sprutor och plastslangar redo.
– Take your time, ropade hon tillbaka.

Jag frågade mina vänner om råd. Författaren från landsorten fick en fundersam min i ansiktet och lyste sedan upp: “Vad säger du om de föreslår att ni ska strunta i inseminationskrånglet … och i stället vill köra en trekant?”
Jag svarade att anledningen till att jag skulle donera sperma var att lesbiska inte ligger med män.
– Men det är ju för en god sak, envisades han.

En av mina vänner, som öppet förkunnar att han skulle kunna tänka sig att rösta på Kristdemokraterna, sa att om någon frågar efter ens säd ska man ge bort den. Jag tolkade det som att det var hans kristna grundsyn som ledde honom till den slutsatsen. Den som av Gud har fått något i överflöd, som någon annan människa behöver, den människan ska ge till sina medmänniskor. Jag blev förvånad över att han sa det, och rörd när han också sa att han förstod att det inte var så lätt att leva med ett sådant beslut.

När jag försökte bestämma hur jag skulle göra med donationen funderade jag på vad som kunde gå fel. Min lesbiska kompis kanske skulle skilja sig, eller dö, och deras barn (eller är det i så fall mitt?) skulle hamna på barnhem, sedan hos fosterfamilj och sluta sina dagar i just sådana kvarter som de jag besökte i Zürich. Tänk om jag bidrog till att skapa ett liv som bara bestod av lidande.

I Zürich skulle jag och Kate pröva med hemmadonation. Jag hade redan varit på sjukhus i deras hemland för att förbereda medicinska inseminationer. På sjukhuset fick jag genomgå ett otal tester. Om det visade sig att jag hade genetiska defekter och barnet blev sjukt skulle Kate och Jennifer kunna stämma sjukhuset, och den möjligheten ville sjukhuset skydda sig mot.

När jag reste till deras land var jag inte nöjd med mitt beslut att donera. Jag var besviken på min släkt som inte hade hjälpt mig att resonera kring mitt komplicerade beslut, utan hamrat in att jag svek min nuvarande familj. Jag satte min fru i en svår situation när jag frågade vad hon tyckte. Hur vi resonerade tillsammans skulle fylla en längre text än den här. Juridiskt var situationen en omvänd graviditet. Där är det kvinnan som har sista ordet för vad som ska hända med ett ofött barn. Här var det jag som bestämde vad mina spermier skulle användas till. Jag beslöt att om min fru sa nej, så skulle jag inte donera. Hon sa inte nej.

Den sista åtgärden som krävdes för att sjukhuset skulle hjälpa till med insemination var att jag måste träffa en psykolog. Hon arbetade på sjukhusets avdelning för barnlöshet.

Det satt ett par i väntrummet. Han var storväxt och hade svart collegetröja. Hon var liten och spinkig och hade tunt stripigt hår. De höll varandra i handen under tystnad. Som om allt som fanns att säga redan sagts. Som om ord inte räcker till för att vyssja själen när du ska säga farväl till den framtid som du trodde var din.

Jag kunde också ha suttit här, tänkte jag. Jag kunde också ha suttit här med min fru och varit tom i blicken för att något som jag har tagit för självklart, något som många människor tar för givet, inte alls visat sig vara det. Jag säger inte att barn är meningen med livet, för det tror jag inte. Jag tror att jag hade levt ett bra liv utan mina barn, men det är lätt för mig att säga, för jag har ju barn. Jag har fått uppleva hur de små kaneldoftande knytena piper åt mig, tar min hand och avfyrar sitt första svajande leende. Jag har fått uppleva att svettig skrika åt mina ungar att nu jävlar tar de på sig sina regnkläder och så vi kan gå till dagis, för ANNARS!

Mannen stirrade ner i marken och kvinnan strök honom över handen. I snurrställen av vitlackerad metall stod ett otal broschyrer om vad det kan bero på att man inte kan få det man allra mest längtar efter. Hon säger något till honom med låg röst, trots att här inte finns någon att störa. Den store mannen sväljer och jag ser att han kämpar med gråten.

Då förstod jag att jag inte hade något val. Så känner jag nu: det är inte mitt beslut. Det är som att ge blod. Ingen frågar efter vem som får blodet – om det går till barn, presidenter eller rattfyllerister. Och det får inte påverka mitt beslut att jag tror att Kate och Jennifer blir goda föräldrar, eller hur jag tror att det går för barnet, för det har jag inte med att göra.

Det slog mig plötsligt att det är lättare att få göra en abort än en insemination.

På badrumsgolvet har jag slaknat. Jag sluter ögonen och tänker bort lukten av klorin, kallt golv och släktens invändningar. Jag tar mig till en strand med varm söderhavssand och när lugnet kommer så kommer också orgasmen. Jag håller glaset försiktigt så jag inte ska spilla något eller tappa det, drar upp kalsongerna och kliver ut till Kate.
– Här, säger jag.

Nu ska hon låta sperman vänta någon minut och sedan kommer hon att suga upp den med pipett och spruta in. I sängen ligger slangar och plasthandskar och jag vet inte vad. Jag återvänder till badrummet för att hon ska få vara ifred. Hon ska ropa när hon är färdig.
Jag hör henne hojta och jag ropar tillbaka ”okay” och öppnar dörren. I samma ögonblick som jag öppnar dörren, så öppnar också hotellstäderskan vår ytterdörr. Det är hon som har ropat, inte Kate, och när jag svarade ”okay” så trodde städerskan att det var städdags.

Kate skriker överraskat över att plötsligt ha två personer i ­rummet, från två håll, och städerskan kastar en blick på sängen innan hon flyr ut i korridoren och jag retirerar in i badrummet. Jag tänker att en hotellstäderska i horkvarteren i Zürich nog har sett det mesta. Antagligen inte det här.

När jag pratade med mina barn sa jag att jag skulle ge pappafrön till Kate och Jennifer, för jag hade hur många som helst.
– De vill ha bebisar, slutledde sexåringen och jag blev varm av att min pojke tycker att det är självklart att alla vuxna vill ha barn att älska. Han ställde tusen frågor kring sina egna pappafrön och ledde sedan in samtalet på det praktiska.
– Pappa, hur ska du få ut dem?
Jag sa att jag skulle använda ett vuxenknep.
– När du är äldre ska jag förklara.

Till psykologen på det utländska sjukhuset fick jag lämna ett brev om jag ville. Brevet skulle förvaras där i all framtid. Många adopterade och barn till donatorer vill veta vem som är deras biologiska pappa. Ytterligare några vill träffa dem.

Mitt brev började så här: “This is a letter of love, sent through time. If this letter is our first communication, something has gone terribly wrong. Your parents and I wanted you to be familiar with who I am. If everything had gone as we planned we would already have met on several occasions.”
Jag skrev att jag skriver böcker, jag beskrev hur min pappa dog när jag var alldeles för liten och jag skrev om hur jag lärde känna Kate. Jag förklarade varför jag bestämt mig för att donera, och att jag hoppades att läsaren av brevet inte skulle tycka att jag gjort fel. Jag avslutade med att skriva: “You can contact me anytime you want. I’d love to get to know you.”

Publicerat 2010-11-30

10 Kommentarer

  • Elin Anderson says:

    Den här artikeln är fantastisk. Och fantastiskt viktig. Tack

  • Johanna Koljonen says:

    Så vackert och klokt. Tack för att du skriver.

  • Jens says:

    Tja, så sitter man här på jobbet och ska skriva något mindre viktigt. Och läser en makalös artikel av dig. Hoppas det satt på första försöket.

  • Kicki says:

    Otroligt inspirerande artikel, fantastiskt skrivet. Tack!

  • Martina says:

    Väl skrivet. Tack för att du delade med dig!

  • Anna says:

    Jag förstår inte – varför ska just du donera sperma till ett par du känner, om du nu inte tror på blodsband? Rent logiskt haltar resonemanget betänkligt. Texten liknar ett – förvisso otroligt välskrivet – retoriskt entymem: där a) dina lesbiska vänner behöver en sperma från en man för att få barn, b) du är man och har sperma, därav c) du/din sperma är det enda sättet för dina vänner att skaffa barn. När saken ju är denna: tusentals kvinnor, straighta som lesbiska, får barn genom anonyma donatorer varje år, både i sina egna länder och utomlands. Detta torde vara ett alternativ även för dina vänner. Och om det är så, och om det nu donationen upprör din familj så mycket, som faktiskt är de relationer du ska leva i varje dag, varför då pusha den så hårt? Det låter inte värt det. Nej, det känns som om det riktiga skälet till att donera (stark vänskap? principfasthet? personlig fåfänga smickrad av förfrågan? eller en vilja trots allt att se sina gener i ännu ett barn, dvs tro på blodsband?) inte finns med här.

  • Sami says:

    Bra artikel, jag fastnade direkt och vill läsa mer.

  • Sara says:

    Bra artikel. Jag tycker om hur erba verkligen tar upp flera olika aspekter med att donera sperma, det är ovanligt att man hör någon debatt eller diskussion om just spermadonationer. Jag är för donation av sperma men det jag tycker är så viktigt är att man diskuterar vad det är man donerar. Det är inte, som Erba säger, som att donera blod. När du donerar blod räddar du kanske en människa eller förhindrar denne från allvarlig sjukdom. När du donerar sperma ger du liv till en ny människa som tänker och känner och som kanske undrar över sina blodsband. Som kanske vill veta mer, som kanske vill träffa donatorn och se hur han ser ut och kanske till och med vill ha mer kontakt med donatorn sedan. Jag förstår inte varför Erba känner sig tvungen att ge sperma till sina vänner särskilt som hans släkt och fru inte varit helt med på tåget. Det kanske är för att det lesbiska paret vill känna sin donator och då helst vill ha Erbas gener i sig. Jag och min flickvän funderar nämligen på att skaffa barn och jag tycker det känns lite otäckt att ha en främmande mans gener i mig. Jag skulle helst vilja få sperma av någon jag känner istället, det känns som att jag på något sätt inte köper grisen i säcken då. Jag är rädd för att när mitt barn är 18 år så kanske det vill träffa sin biologiska pappa och då skulle man ta in en helt främmande människa i familjen. Om jag vet vem sperman kommer ifrån kan jag kontrollera vem som kan komma in i min familj. Men det är ju rätt komplicerat att hitta en vän eller person man känner som skulle vilja ställa upp och som skulle avsäga sig faderskapet. Tack Erba för att du skrev artikeln för det öppnar för att det pratas mer om spermadonatorerna!

  • Elin says:

    Jag läste din artikel med stort intresse och nyfikenhet. Jag reagerade särskilt på en rad: \"Jag blev varm av att min pojke tycker att det är självklart att alla vuxna vill ha barn att älska\". Kanske är det sant, men att få barn är ingen ovillkorlig rättighet som kan tillskrivas vuxna. Det är först och främst barns behov och barns rättighet till föräldrar och trygga vuxna som bör beaktas, anser jag. Du skriver själv att blodsband inte är det viktiga för relationer utan att man spenderar tid nära varandra. Jag vet att det är så, jag vet att blod inte är tjockare än vatten eftersom jag är adopterad och inte har någon relation till mina biologiska föräldrar. Därför undrar jag ändå stilla varför de inte kunde ha valt att adoptera. Det finns ju redan miljontals barn som saknar föräldrar. Barn som behöver föräldrar och trygga relationer, inte tvärtom.

  • […] har donerat sperma till en lesbisk vän. Och i samband med det skrev han en krönika i BANG i vilken han medger […]

Leave a Reply to Elin Anderson Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen