SÖRJ, ORGANISERA ER

Text av Burcu Sahin | Bang 2/2016 | GÖR LEMONAD

Utmattad? Utbränd? Strukturen slår hårdast mot oss som gör uppror. Burcu Sahin undrar var känslorna ska ta vägen, om de inte får plats i politiken.

Illustration: Steffi Aluoch

 

Först kokar blodet, sen kommer sorgen. Till sist gör den mig sjuk. Jag går in i mig själv, försöker hitta en plats inuti som inte känns förstörd. Någon har plockat körbärsblommor från träden i Kungsträdgården och lagt vid tunnelbanefönstret för att påminna om att det nu finns tid för att sörja. (Våren kommer och gör ont därför att den bär på så många ouppfyllda löften om förändring.)

Migranter skickas tillbaka från Turkiet genom ett miljonbeloppsavtal med EU. Sveriges regering har gett Polisen och Migrationsverket i uppdrag att förbereda deportationer av upp emot hälften av alla som sökte asyl förra året. För bara några dagar sedan sjönk ytterligare en båt med migranter i Medelhavet och det går inte att benämna som en tragedi därför att det skulle vara att bortse från det systematiska våldsarbete som EU och Frontex i samarbete med Turkiet utför för att upprätthålla Europas gränser. Vad gav hösten om inte fler släktingar, bekanta, framtida vänner att begrava? Framgångarna kunde räknas på en hand. Det finns frågor som går så många varv i mitt huvud att de kommer ut som omöjliga att besvara: Hur mycket ilska kan vi bära på utan att omständigheterna förändras?

Fascismen växer i takt med att asylrättsaktivister, antirasister och feminister gör sina röster hörda, slår tillbaka. Handlingsutrymmet för aktivister och utsatta grupper har förändrats i och med att högerextrema grupper har flyttat fram sina positioner.

Jag minns uppmaningen som cirkulerade efter valet 2014, ett citat från fackföreningsaktivisten Joe Hill: ”Sörj inte, organisera er”. Jag minns att jag tyckte att det fanns något omöjligt i den meningen, som om att politisk kamp inte kan vara känslomässig. Som om att väggarna som rasar i detta nu, murarna som reser sig, inte ger upphov till ilska och sorg. Som att ilskan och sorgen inte är nödvändiga delar av fortsatt organisering och arbete.

Oktober, 2015. Trollhättan. Säpo vägrar kalla dådet för ett terrorbrott. (Tradi­tionen av vit, högerextrem terrorism.) December, 2015. Polisen har totalt 43 förundersökningar av brandattentat mot planerade asylboenden. Inga misstänkta. Mars, 2016. Soldiers of Odin patrullerar på gator i Stockholm, Göteborg, Trelleborg, Borlänge, Säter, Hedemora. April, 2016. Den moderata politikern Alexander Bengtsson som tidigare uppmärk­sammats efter att ha blivit utsatt för ett afrofobiskt hatbrott och ett 50­-tal hot, hittas död i en bil utanför Ödeshög i Östergötland. Enligt Polisen finns det inga omständigheter som tyder på att ett brott har begåtts.

Jag läser Hun er vred, en diktsvit av den sydkoreansk­danska poeten Maja Lee Langvad som nyligen kommit i svensk översättning med titeln Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption. Boken är skriven ur den egna erfarenheten av adoption och av att befinna sig i en adoptionskritisk miljö i Sydkorea. Den innehåller samtidigt en strukturell kritik mot den transnationella adoptionsindustrin. Dikten är ambivalent, vacker och frustrerad. Den får mig att tänka på vad som händer med en ilska som kommer av att mäta sin kropp mot ett system eller en struktur, hur den så lätt kan riktas inåt därför att den av om­ världen avfärdas, blir ogiltigförklarad. Jag minns hur Maja Lee Lang­ vad i ett samtal berättade hur den upprepade frasen ”hun er vred”(på svenska ”hon är arg”) var ett sätt att få insistera på den ilskan och rikta den utåt. Dikten får mig att tro att ilskan kan vara kraftfull när det kommer till att förändra världen. För vad händer om vi slutar bli upprörda, arga, frustrerade?

Taikon, en film regisserad av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas, skildrar med dokumentärt material den romska aktivisten och författaren Katarina Taikons liv och arbete. Filmen gjorde det tydligt för mig hur det är civilsamhället och aktivister som förmår sätta press på makthavare för att skapa förändring. Förändringen kommer inte att komma uppifrån utan att folket kräver den, eller själva tar den. Filmen fick mig att tänka att även om det är motgångarna vi minns, så är det framgångarna vi firar. Det behövs. Ibland är det också framgångarna vi dokumenterar. Det som får historien att röra sig framåt, snarare än bakåt. Men det kan också bli en romantisk föreställning om aktivisten och förändringsarbetet. Det kändes viktigt att den andra sidan av Katarina Taikons aktivism, som blev en oskilj- aktig del av hennes liv, fick lika utrymme i filmen: faktumet att hon i perioder mådde dåligt, att hon till slut blev utbränd och låg i koma sista åren av sitt liv.

Det är aktivisten och konstnären Emma Dominguez som i en krönika i ETC skriver: ”Var finns rummet för aktivismen? Det är inte ofta man får ett direkt tack och motståndet är stort. Kritiserar vi och ifrågasätter de strukturer som stänger in oss så anses vi vara obekväma. Vi blir motarbetade av människor som inte har en maktanalys, och många gånger får vi till och med direkta mordhot av rasister.”

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 12.02.47

Många aktivister drabbas själva hårt av de strukturer som de försöker göra upp med. Många kallar sig inte ens aktivister fastän de arbetar hårt. Många har lärt sig styrka till den grad att den äter upp dem inifrån. Ditt värde ligger i vad du kan åstadkomma och ju mer du gör desto mer behöver du göra. Många blir utbrända, har egna trauman, perioder av depression, är hela tiden på väg mot sin egen gräns. Det är psykiskt utmattande att vara i ett tillstånd där du känner dig under konstant attack. Det är enklare att stänga av, bli van.

Även om ilskan vi känner över världens tillstånd är befogad, om den kan riktas och faktiskt förändra något, så behöver den som förändrar världen också läka från skadan som den ger upphov till. Det måste finnas utrymme för att bli trött och att prata om det utan att bli skuldbelagd eller isolerad. Tillbakagångar slår hårt mot det större syftet, men också mot den egna självbilden därför att självkänslan hos en aktivist ofta bygger på de egna insatserna i världen.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 12.08.08

”How do I hold faith with sun in a sunless place?” skriver den afroamerikanska poeten och aktivisten Audre Lorde i essäsamlingen A Burst of Light. Går det att föreställa sig någonting som ännu inte upplevts, närma sig en framtid som känns alltmer avlägsen? Hur är det möjligt att fortsätta med sinande krafter och en känsla av uppgivenhet?

”A Burst of Light: Living With Cancer” består av Lordes egna dagboksanteckningar från 1984-86 och handlar om hur cancer drabbar henne igen: hur hon hanterar sjukdomen i sitt liv, hur hon hittar styrka i att åka till havet, att vara i solidaritet och arbete med andra svarta kvinnor. Hon skriver: ”We all have to die at least once. Making that death useful would be winning for me. I wasn’t supposed to exist anyway, not in any meaningful way in this fucked-up whiteboys’ world.”

Det är Lorde själv som drar parallellen mellan sjukdom, överlevnad och politisk kamp. Hon beskriver hur cancer fick henne att konfronteras med sina egna föreställningar om att kunna göra vad som helst, att i princip vara odödlig, och att den utgångspunkten aldrig kan vara hälsosam på varken en personlig eller aktivistisk nivå. Det innebar att hon blev tvungen att hitta sätt att vara aktivist utifrån sina egna förutsättningar. Det är ett vittnesmål om att hitta kraft när kroppen inte kan ge en det, och att den kraften kanske ligger någon annanstans än i det egna jaget.

Senare läser jag om Women Of Color Healing Retreats i Puerto Viejo, Costa Rica som startades av Andrea Smalls. Smalls skriver att syftet med projektet var att svarta kvinnor i USA skulle få komma i kontakt med lokalbefolkningen i Puerto Viejo, men också få vara i naturen och lära sig mer om holistiskt tänkande. Framförallt var syftet att skapa ”a space to unwind and disconnect from the psychological trauma of systemic racism.” Det blev en möjlighet att få läka och lära sig av varandra, att stärkas och fortsätta arbeta genom gemenskap.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 12.08.08

Historieskrivningen säger oss ofta att enstaka individer har kapacitet att skapa stora förändringar i världen. Om vi tittar närmare på det så går det att se att de flesta är mer eller mindre beroende av sina föregångare, eller av människor runt omkring som inte får lika mycket uppmärksamhet. Individuella framgångar kan inspirera oss men döljer ofta det kollektiva arbetet bakom. De används också som argument för att osynliggöra strukturer och motstånd som finns i rummen en väljer att ockupera, ta plats i, och vilka konsekvenser det får för ens välmående och hälsa.

Jag läser ett inlägg på bloggen Feminist Killjoys som tillhör den brittisk-australiska forskaren Sara Ahmed. Där skriver hon om konsekvenserna av nyliberala former av antirasism och feminism. Ofta handlar det om att inte erkänna barriärer eller dolda tak, eller att betrakta ett motstånd som möjligt att ta sig förbi på egen hand. Men så länge strukturerna är intakta är motgångar oundvikliga för den som riskerar att fastna i dem. Den som upplever och gör motstånd mot rasism på en arbetsplats kan till exempel bli utfryst eller motarbetad till den grad att den blir utbränd. Motgångarna ses som personliga misslyckanden (”Skyll dig själv, du borde arbetat hårdare, varit starkare”) istället för att leda uppmärksamheten till själva problemet, strukturen.

Hon skriver: ”Even if it’s system change we need, that we fight for, when the system does not change, when the walls come up, those hardenings of history into physical barriers in the present, you have to manage; to cope. Your choices are compromised when a world is compromised.”

Så vilka strategier finns för att hantera motgångar när de väl uppstår, för att inte bli sjuk av stress och sorg? Och när du blir sjuk av stress och sorg; för att fortsätta se framåt? Det blir en fråga om på vilka villkor det går att vara aktivist på överhuvudtaget. Det blir en fråga om att hitta gemensamma och hållbara sätt att göra motstånd på, som erkänner brister och begränsningar, som inte går med på styrka och ensamhet som enda utgångspunkt.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 12.08.08

Vårregnet varnar för hettan som är på väg. Det sköljer bort det som lagt sig som en hinna över staden, men är också som en enda stor förberedelse. Min vän säger att hon är orolig, och jag vet inte vad jag ska svara eftersom jag vet att oron är befogad, rädslan legitim. Jag säger ingenting. Kanske räcker det att vi just nu delar känslan.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 11.36.41

Publicerat 2016-06-22

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen