Slöjans juridik

Text av Maria Nääv | Bang 2/2017

I mars i år meddelade EU-domstolen två domar i rättsfall som rörde slöja och arbete. Domarna gör det möjligt för privata företag att införa vad som i praktiken är slöjförbud på arbetsplatser runt om i Europa.

Illustration: Ulla Wennberg.

Genom en kolonial tolkning av begreppet neutralitet upphöjer domstolen det sekulära till ett ideal som tillåts gå före religionsfriheten. EU-domstolens ställningstagande är djupt problematiskt ur ett intersektionellt, feministiskt perspektiv och samtidigt en seger för arbetsköparsidan.

Avgörandena begränsar diskrimineringsskyddet för flera religiösa minoriteter, men kommer främst att drabba muslimska slöjbärande kvinnor. Eller som valet kommer att se ut för den enskilda kvinnan: Ta av dig slöjan eller gå in på lagret – annars får du sparken.

Fallen i EU-domstolen handlade om Samira Achbita och Asma Bougnaoui, som båda hade blivit avskedade för att de bar slöja. I Samiras fall hänvisade arbetsköparen till en ”neutralitetspolicy”, och i Asmas fall var det på grund av att företagets kunder sa att de inte ville göra affärer med en kvinna i slöja.

Samira arbetade som receptionist på det privata säkerhetsföretaget G4S i Belgien. I april 2006 bestämde hon sig för att hon ville bära slöja på arbetet. Arbetsköparen meddelade då Samira att bärandet av slöja inte var tillåtet eftersom det stred mot en neutralitetspolicy som gällde hos företaget. Policyn som arbetsköparen hänvisade till fanns inte nedtecknad. Den 12 juni samma år blev hon uppsagd på grund av hennes ”ihärdiga och visade vilja att i egenskap av att vara muslim bära muslimsk huvudduk på sin arbetsplats”. Dagen efter började en ny skriftlig ordningsföreskrift att gälla på företaget som förbjöd de anställda att bära synliga religiösa symboler på sina kroppar.

Samira vägrade att acceptera uppsägningen, väckte talan mot arbetsköparen och argumenterade för att hennes religionsfrihet borde skyddas av EU:s antidiskrimineringsrätt (i detta fall det så kallade likabehandlingsdirektivet). Den belgiska domstolen skickade vidare frågan till EU-domstolen som fick möjligheten att sätta ner foten i frågan – med bindande verkan för EU:s samtliga 28 medlemsstater. Det innebär att domstolens tolkning av diskrimineringsrätten och religionsfriheten kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater.

Många i Europa hade väntat på ett klargörande från domstolen i Luxemburg; ingen visste med säkerhet hur diskrimineringsrätten skulle tolkas när det kommer till slöjan och arbete. I ett system som vårt, där en stor del av den politiska makten manifesteras genom juridiken och domstolarna, får dessa avgöranden som blir praxis en mycket stor betydelse.

I mars meddelades domarna, och med dem fick vi svar på två centrala frågor inom den europeiska arbetsrätten. Är det möjligt att införa förbud mot att använda slöja på en arbetsplats? Svar: Ja. Går det att avskeda någon för att de bär slöja? Svar: Ja.

Den springande punkten som domstolen hade att ta ställning till var om en diskriminerande åtgärd (avsked på grund av bärande av slöja) kan motiveras och försvaras genom en neutralitetspolicy. Domstolen konstaterar i sina domskäl att en neutralitetspolicy visserligen kan missgynna slöjbärande kvinnor, och att den därför faller under förbudet mot indirekt diskriminering. Regeln om indirekt diskriminering tar sikte på just regler eller rutiner som verkar neutrala och tillämpas lika på alla, men som i praktiken särskilt drabbar en viss grupp.

Domstolen menar dock att policyn ändå kan vara tillåten. Varför? Jo, regeln om indirekt diskriminering innehåller nämligen ett undantag, som ibland tillåter särbehandling i fall där det finns ett ”objektivt godtagbart syfte” med den diskriminerande policyn. Det ska vara ett syfte som är viktigt för att bedriva verksamheten (vanligtvis är detta till exempel viktiga hygienkrav, som klädkoder för arbeten i vården, eller krav på synskärpa vid farliga maskiner) och det ska vara värt att skydda. Enligt domstolen har neutralitetspolicyn ett sådant viktigt syfte, eftersom domstolen anser att ett företags vilja att verka neutralt utåt skyddas av näringsfriheten och därför är värt att skydda.

Domstolen gör en så kallad intresse av vägning mellan det viktiga syftet och diskrimineringen. Argumentationen från domstolens sida ser ut ungefär så här: Här finns två konkurrerande – och var för sig skyddade – intressen som ska vägas mot varandra. Å ena sidan Samiras konventionsskyddade rätt att manifestera sin religion, å andra sidan det privata företagets ”vilja att uppvisa politisk, filosofisk eller religiös neutralitet i förbindelserna med offentliga och privata kunder”. Och då landar domstolen i slutsatsen att viljan till neutralitet får gå före Samiras religionsfrihet.

Utan att ge något skäl till varför religionsfriheten får ge vika för företagens näringsfrihet hastar domstolen raskt vidare och konstaterar följande: Så länge ett företag har en neutralitetspolicy som används systematiskt och konsekvent och som förbjuder samtliga synliga religiösa, politiska och filosofiska uttryck, är det i princip tillåtet att kräva att anställda inte bär slöja.

Det helt avgörande momentet i domstolens argumentation finns i begreppet neutralitet – och i domstolens bedömning att det trumfar religionsfriheten. Den som vill veta mer om hur domstolen resonerat i denna centrala fråga är dock utlämnad till egna funderingar. Domstolen är nämligen helt tyst om detta. Domen berör inte alls vad religiös, politisk och filosofisk neutralitet egentligen innebär. Inte heller varför neutralitet ska vara så mycket värt. Frånvaron av förklaringar är å ena sidan förbluffande, å andra sidan begriplig, eftersom ett närmare resonemang i frågan sannolikt hade omöjliggjort domstolens neutralitetsargument.

Redan ur ett enkelt språkligt perspektiv rämnar domstolens neutralitetsbegrepp: Att ta ställning för eller mot ett religiöst uttryck, till exempel en slöja, är ju raka motsatsen till en neutral hållning gentemot religion. En neutral hållning tar inte ställning, det är väl neutralitetens själva grundbult. Den neutralitet som domstolen hänvisar till är inte på långa vägar synonym med en värderingsfri nollpunkt (om en nu leker med tanken att en sådan punkt skulle finnas).

Nej, genom att konstatera att synliga religiösa attribut är oneutrala skapas ett annat i relation till det neutrala. Och några andra i relation till de neutrala. Ett olikt, som med neutralitetens hjälp kan göras likt. Neutraliteten i domstolens mening är snarast synonym med den sekularism som Joan Wallach Scott, i boken Slöjans Politik (2010), definierar som en produkt av de kristna, västeuropeiska nationalstaternas specifika historier – en princip som gör anspråk på att vara universell.

När vi åberopar det sekulära, åberopar vi oundvikligen också begreppets koloniala historia. Detta får naturligt vis konsekvensen att neutralitet (som numera alltså lagligen kan avkrävas arbetare) stämmer mycket bättre överens med en kristen religiös symbolik, än vad den gör med exempelvis en muslimsk religiös symbolik. Ett kristet kors under en skjorta kommer knappast vålla besvär för de arbetare som måste följa en neutralitetspolicy.

Att neutralitetsideal värnas på detta sätt, att det numera jämställs med hygien- och säkerhetskrav, vittnar om det sekuläras dominans i Europa. Sekularismen är både ett majoritetsstyre och en måttstock som tillåts reglera olikhet. Det illustreras på ett utmärkt sätt genom det faktum att domstolen inte ens tycker sig behöva förklara varför neutralitet är mer skyddsvärt än religiösa uttryck.

Ytterligare ett bekymmer med domen är EU-domstolens svepande uttalande om hur omfattande en neutralitetspolicy får vara på ett företag. Policyn måste enligt domstolen begränsas till vad som är strikt nödvändigt för att upprätthålla neutraliteten. Företag är därför skyldiga att erbjuda de arbetare som vägrar att inrätta sig efter en neutralitetspolicy en annan tjänst, som inte innebär visuell kontakt med kunder. Dock förutsatt att ett sådant erbjudande vare sig innebär någon utgift eller för mycket svårigheter för företaget.

Det finns flera uppenbara problem med detta. För det första så finns det idag ganska få yrken, arbetsplatser och arbetsuppgifter helt utan visuell kontakt med någon slags kund. Tänk exempelvis på advokater, städare, serveringspersonal, reklamare, rekryterare och rörmokare. I de fallen är en omplacering (som dessutom ska kunna ske kostnadsfritt och smidigt) omöjlig. Det kommer vara mycket enkelt för företag att argumentera för att arbetarna visst kommer i kundkontakt och därmed lagligen kunna vägra anställa kvinnor i slöja. Det andra problemet är den segregation som möjliggörs genom domen: Muslimska kvinnor i slöja förpassas till undanskymda arbeten, och ”neutrala” personer – det vill säga de upplysta sekulära – får exponera företaget utåt. Ett numera fullt möjligt scenario, helt i linje med lagstiftningen.

Att det kan tillåtas enligt diskrimineringslagen – vars påstådda grundsyfte är att värna om allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor – är, milt uttryckt, svårsmält.

I det andra fallet, Asma Bougnaoui mot Frankrike, ansåg domstolen däremot att det var diskriminering när ett företag avskedade henne på grund av att kunder sagt att de inte ville göra affärer med en kvinna i slöja. I Asmas fall hade arbetsköparen inte antagit någon allmängiltig neutralitetspolicy.

Asma-domen skulle vid ett första, slarvigt ögonkast kunna framhållas som ett stöd för muslimska kvinnor, och som en begränsning av domslutet i Samira-fallet. I praktiken är dock domen en klen tröst för Europas kvinnor i slöja. För är det inte en hårfin gräns mellan ett företags förväntan på kundernas önskemål och de faktiska uttalade önskemålen? I och med Samira-domen tillåts ju företag förvänta sig att kunder är rasistiska eller islamofoba, och därför kräva neutralitet av arbetarna. Därför framstår hårklyveriet, där åtskillnad görs mellan företags förväntan på kundernas rasism eller islamo fobi och kundernas faktiskt uttalade antipatier, som världsfrånvänt.

Dessutom begränsar inte domen på något sätt de möjligheter som arbetsköparna ges genom Samira-domen. Hade Asmas arbetsköpare först antagit en neutralitetspolicy att kunna hänvisa till, och sen sparkat henne, oavsett vad kunderna sagt, hade avskedandet fullt ut varit lagligt.

Vid sidan av förhållandet mellan sekularism och religion säger domarna också något viktigt om vår tids syn på människor och arbete. Domarna förutsätter att vårt inre, vår själ, är delbar i den meningen att vi under arbetstid kan radera centrala delar ur vår identitet, delar såsom religion eller politisk tillhörighet. Det är en maktutövning som träffar de som bekänner sig till religioner som inte gör samma åtskillnad mellan det privata och det offentliga som det sekulära samhället gör, eller de vars religion inte är lika diskret mätt med det sekulära som måttstock.

Alternativt (eller kanske snarare dessutom) säger domarna något om juridikens syn på vilken makt arbetsköparna ska tillåtas ha i relation till oss människor: Att även dessa delar av våra själar ska ingå i arbetsköpet. Det är en kapitalets logik, hand i hand med sekularism och förklädd i termer av neutralitet, som möjliggör att religiösa minoriteter i Europa kan nekas tillgång till arbetsmarknaden på lika villkor eller tvingas att assimilera sig.

Så blev alltså muslimska kvinnor blåsta på en betydande del av sitt skydd mot diskriminering. Ställd inför det neutrala, det sekulära, spelar det inte längre någon roll att slöjan räknas som en religiös manifestation och att den är en konventionsskyddad del av religions friheten. De privata företagen fick flytta fram sina positioner ytterligare ett steg när det västerländska sekularitetsidealet iscensattes i juridisk högsta instans. För när det väl kom till kritan (eller slöjan) stod sig inte diskrimineringslagarnas förmenta syfte om mångfald och pluralism mot den likhetsideologi som utövas på alla politiska nivåer i EU.

Domsluten illustrerar oerhört väl hur det går till när kapitalet, rasismen och kvinnoförtrycket samverkar på ett mycket effektivt sätt – och framför allt hur skyddet för de grupper som träffas av alla dessa tre förtryck samtidigt är allra svagast. Detta faktum har också visat sig i de mycket sparsmakade reaktioner som domen gett upphov till. Trots domens implikationer för den kanske mest diskriminerade gruppen på arbetsmarknaden i Europa, och trots den stora triumf domen innebär för arbetsköparna, har den europeiska arbetarrörelsens protester lyst med sin frånvaro.

Publicerat 2017-11-07

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen