Slay you, slay me

Text av Johan Hilton

Få tv-serier är lika älskade som Buffy the ­vampire slayer. Johan Hilton berättar hur ­tonårsbruden från Sunnydale hjälpte honom att bli människa.

Som slayer inte bara vägrar hon att gå med på villkor dikterade av en patriarkal struktur – hon rentav bekämpar dem.Det var när jag, nydumpad en decemberdag 2001, stod i kön till kassan i Göteborgs enda importbutik för köpfilmer som jag insåg att jag inte var ensam längre. Framför mig stod en ung bög, en av de där blyga som jag sett förr – de som mest tycktes stå och trycka i hörnen på gayklubbarna. I famnen hade han tre säsonger av tv-serien Buffy the vampire slayer.

Två kunder bakom mig stod en ung tjej med näsring och pin med regnbågsmönstrat kvinnomärke och knuten näve på bröstet, i handen den andra säsongen av samma serie. Själv sneglade jag på vhs-samlingen – ja, det var länge sedan – jag höll i näven. Buffy the vampire slayer, season three, part one.

I kid you not: det där ögonblicket är, som led i ett homofilt identitetsskapande, mer betydelsefullt för mig än vilken som helst av de första gångerna jag gick på bögklubb, det vill säga de där ­stunderna som brukar beskrivas som queera initiationsriter i den aldrig sinande strömmen av komma ut-litteratur. Vi var uppenbarligen många. Och vi hade alla sett exakt samma sak i serien som, åtminstone av mina polare, avfärdades som kitschig b-action.

Det är egentligen inte så besynnerligt att det bland de breda lagren fanns en viss initial skepsis mot Buffy the vampire slayer. Serien bygger på en riktigt, riktigt genomusel actionkomedi från 1992 om en ung high school-brutta som på sin 16-årsdag får reda på att hon fötts för att bemästra vampyrer och onda övernaturliga element.

Men redan ett par avsnitt in i denna franchiseanpassade lågbudgetseries första säsong som hade premiär fem år senare visade det sig att det här var något helt annat än den sedvanliga patriarkala fantasin om en snygg actiondominatrix i spandex à la Wonder Woman. Här fanns både ett utpräglat genusmedvetande och, faktiskt, en i populärkulturell dräkt maskerad samhällskritik. Därtill en supersmart screwballorienterad dialog som skulle sopa banan med både Katherine Hepburn och Spencer Tracy vilken dag som helst.

Idag verkar det inte finnas en heterokotte som inte bedyrar sin kärlek till skräckfantasysåpan om den skitstarka tjejen som har ihjäl vampyrer och ger metaforiska monster på käften. (På samma sätt som queer i ett par rusiga år anammades till och med av de politiska riksdagspartierna.) Men vi som stod i kö på Movieline i Göteborg, vi representanter från hbt-världen, var först i vår hängivna kärlek.

Skådespelarensemblen i Buffy

Jag kan inte tänka mig något annat än att det hade med seriens ­garderobstematik att göra. Visserligen är den manliga huvud­personens slitning mellan ett officiellt och ett privat jag en central del av varje känd superhjältesaga – Clark Kent kontra Stålmannen, Peter Parker kontra Spindelmannen, Bruce Banner kontra Hulken – men i Buffy the vampire slayer antar samma slitning utpräglat identitetspolitiska övertoner.
Medan Buffys superhjältekollegors identitetsmässiga dilemman ofta härrör ur den krock som uppstår mellan de av allt att döma oförenliga enheterna och därmed förmedlar ett implicit budskap om att fortsatt smygande är den enda utvägen (kan någon egentligen förklara varför det vore så förfärligt om Clark Kents sanna identitet som Stålman avslöjades?) är slitningen mellan det offentliga och privata jaget i Buffy av en djupare och mer politisk karaktär.

Hade det inte varit så klichémässigt att, i en feministisk kultur­tidskrift, hänvisa till Charlotte Brontës kontrastpar av mr Rochesters undangömda tillika galna fru på godset Foxfair Halls vind och den något vänare guvernanten Jane Eyre i boken med samma namn hade jag rentav förmodligen gjort just det. För precis som i Jane Eyre kan uppdelningen av Buffy i en slayerpersona och en brudig high school-dito ses som en illustration av den komplicerade kampen för att bli en hel människa, försöken att få den yttre hela och rena fasaden att gå ihop med det hemliga, driftorienterade inre livet.

Men medan den kvinnliga erfarenheten av en patriarkal ­samhällsordning i Jane Eyre klyvs i två personer – i den kavata, men anpassningsbara Jane Eyre och den skogstokiga, utmanande och utlevande mrs Rochester på vinden – är Buffys konflikt internaliserad och ryms i en och samma person. Hon må, med andra ord, se söt och alldaglig ut när hon promenerar skolkorridorerna fram, men under ytan finns en fighter som inte bara bär det egna ödet på sina axlar utan hela mänsklighetens och världens framtid. Snacka om att uppvärdera den feministiska kampen.

Därmed fyller serien även en terapeutisk funktion som var lätt att anamma för en hyfsat ung bög som fortfarande tampades med det som omvärlden förväntade sig av honom och det som han i själva verket ville vara och göra.

Precis som Buffy lärde sig hantera, göra dygd av och efter hand slutade dölja sitt annorlundaskap gick jag igenom en liknande ­utveckling. Samma år som serien hade premiär – redan i seriens första avsnitt avslöjar Buffy sin av nöden våldsamma och hemliga natur för sina närmaste vänner och får stöd och uppbackning – kom jag ut för familj och vänner. I takt med att Buffy inledde sin ­komplicerade relation med ständigt deprimerade vampyren Angel flyttade jag ihop med min dåvarande pojkvän i Hagsätra. Samtidigt som Buffys stora frigörelse från barndomsvärlden och inträde i vuxenvärlden i fjärde säsongen flyttade jag tillbaka till Göteborg och levde dålighetsliv på stadens bögklubbar.
När seriens sjunde och sista säsong hade premiär, en säsong som i hög grad präglas av vuxenvärldens tilltagande krav på plikt och ansvar, tog jag examen från journalisthögskolan och skred in i frilanstillvaron som gaypolitiskt pennskaft.

För att inte tala om de allmänna och mer direkt igenkännbara elementen för en ung homofil: när Buffy håller uppe skenet av normalitet inför sin ensamstående mamma, men smiter ut genom fönstret på kvällarna för att möta nattens skuggestalter är det lika mycket high school-filmkliché som en effektiv bild av det homosexuella uppvaknandets självpåtagna garderobstillvaro i en värld där män bör attrahera kvinnor och tvärtom.
Nattens faror – demonerna, vampyrerna, gudarna – väntar på henne därute och måste övervinnas, precis som en ung hbt-person måste fightas mot och bemästra sina egna rädslor, sexualnojjorna och det egna självhatet.

För mig utgjorde och utgör Buffys slayer-alter ego ett stridsrop. Som slayer inte bara vägrar hon att gå med på villkor dikterade av en patriarkal struktur – hon rentav bekämpar dem. Och som slayer återerövrar Buffy positionen som subjekt och gör, på ett metaforiskt plan, uppror mot en förtryckande maktinstitution.

Värdet av sådana superhjältar ska aldrig underskattas. När jag stod i kön ­– då hade den tredje säsongen precis kommit på vhs – visste jag inte att det identitetspolitiska temat skulle fördjupas, förmörkas och förhöjas för varje säsong. Sedan Buffy väl kommit ut för sin mamma i ett fantastiskt symboliskt ögonblick i den andra säsongens sista avsnitt och relationen lappats ihop i den tredje uppstår nya intrikata utmaningar i de återstående fyra säsongerna; ansvaret att göra en insats för mänskligheten och motarbeta förtryckande strukturer ökar. Ingen går fri från ansvar.
Den näst sista säsongens slogan lyder: ”Being a slayer is a full time job, but it doesn’t pay the rent.” Detsamma kan sägas om att vara bög, flata, feminist.

Åttonde säsongen, en officiell fortsättning i serietidningsformat, är nu inne på sitt 31:a nummer. Buffy har redan hunnit uppleva sitt första lesbiska äventyr, polaren Willow som stöttade Buffy i slayer­garderoben kom ut redan i tv-seriens fjärde säsong.

Och kampen för att bli en hel människa, tja, den fortsätter väl. Såväl för mig som för bögen framför mig i kön och flatan bakom mig.

Publicerat 2010-03-08

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tumstock

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen