Ska det få vara så här?

Text av Lena Sohl | Bang 2/2014 | TEMA AGENDA

Klyftorna mellan olika grupper av kvinnor ökar och kvinnor i arbetaryrken har de absolut sämsta villkoren på arbetsmarknaden. Det är en utveckling som gör journalisten och forskaren Lena Sohl rasande.

lena-sohl-front

”Det känns som om jag är smutsig eller ovälkommen i rummet.” Första gången jag träffade Ellena Papaioannou beskrev hon att andra tystnar när hon berättar vad hon jobbar med. Städare. Nu pratar vi mer om den där tystnaden.

”Ibland berättar jag mer om vad jag arbetar med, även om jag inte får frågan. Men jag får sällan frågan om vad jag egentligen gör i mitt arbete, så jag har nästan slutat berätta. Varför skulle jag berätta om ingen verkar vilja lyssna och alla är tysta? Jag kan se tydligt på deras ansiktsuttryck att de blir obekväma och osäkra. Ofta vågar de inte ens titta på mig utan byter samtalsämne.”

1 maj-talen har precis tystnat när jag skriver den här texten. I Göteborg har Gudrun Schyman uppmärksammat de kvinnor som är eller snart blir fattigpensionärer och talat om ett ”pensionsuppror”. På Norra bantorget i Stockholm fanns Stefan Löfvens ord om osäkra anställningar, som präglar främst kvinnors arbetsmarknad. Staplande av visstidsanställningar, delade turer, ofrivillig deltid. Men politiken behöver mer än 1 maj-tal.

Ellena Papaioannou har en anställning som lokalvårdare på Uppsala universitet och är även facklig representant för LO-förbundet Seko Mellansverige med ansvar för ungdoms- och jämställdhetsfrågor. Hon sitter också med i Uppsala universitets Råd för lika villkor. Av tidigare arbetsledare och chefer har hon fått höra att hon inte borde fortsätta jobba som lokalvårdare, att hon inte får ”fastna” där utan borde ta sig vidare och plugga.

”Det är som att man inte är tillräckligt mycket värd om man bara arbetar inom lokalvård och är ung. Men jag jagar inte efter andras önskningar, när jag vet att jag kan hitta mina drömmar alldeles själv. Det verkar vara svårt att förstå att man faktiskt kan finna sig i att göra någonting annat än att plugga vidare. Det kan göra mig väldigt ledsen, för varför skulle jag vilja vara den de vill att jag ska vara? Men det finns andra reaktioner också, de är bara inte lika vanliga. En del lyser upp och ser ut som de tänker, ’shit, wow’. Det är lite förvånande att någon som är lokalvårdare jobbar fackligt.”

Kvinnodominansen bland lokalvårdarna vid Uppsala universitet är stor, endast ett fåtal män arbetar inom yrket och de flesta stannar bara ett kort tag. Rätten till heltid är en av de viktigaste frågorna, eftersom många har en fast anställning på 75 procent, men få har en fast anställning på heltid. Inte heller Ellena Papaioannou har det fast hon, som hon säger, ”bråkar om att alla ska ha det”. Kravet på heltid bemöts ofta med argumentet att de anställda inte skulle orka arbeta heltid. Men då är det, säger hon, ett problem med hur arbetet är organiserat och tänkt att utföras.

Arbetarkvinnor har de absolut sämsta villkoren på arbetsmarknaden och deras villkor försämras mer än andra gruppers, vilket innebär ökade skillnader mellan olika grupper av kvinnor. Arbetsvillkor handlar i hög grad om vilken slags anställning en har. Mer än hälften av kvinnorna som har arbetaryrken arbetar deltid, 65 procent arbetar dessutom andra tider än klockan 6–18. Fler kvinnor än män har tidsbegränsade anställningar, liksom även fler utrikesfödda än inrikesfödda.

De vanligaste arbetsrelaterade besvären som Ellena Papaioannou känner till bland lokalvårdarna är trötta kroppar som slitna axlar, armar och ryggar, diskbråck, stress och karpaltunnelsyndrom, det hon kallar ”karpaltumme”. Det innebär att det är svårt att greppa saker med fingrarna på grund av att nerver i fingrarna kommit i kläm.

Att jobba i ett arbetaryrke innebär ofta att använda kroppen: stå, gå, bära, dra, skjuta, lyfta, vända, hålla. En kropp som ska orka allt det. Inte bara en dag, en vecka, ett år, tio år utan ett helt arbetsliv. I Sekos jämställdhetsprogram framgår det tydligt hur könsskillnaderna präglar mäns och kvinnors arbetsliv: ”Kvinnor arbetar oftare än män med repetitiva, monotona arbetsuppgifter och statisk belastning.” Siffror och kropparna som siffrorna beskriver. Kvinnor har högre sjukfrånvaro, och fler kvinnor än män är sjukskrivna på grund av arbetsrelaterade besvär. Fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid och få sjukersättning.

Arbetsrelaterade besvär med hälsan är störst bland arbetarkvinnor. Det är också besvär som har ökat: 1991 var 50 procent av arbetarkvinnorna uttröttade varje dag, 2011 var siffran 64 procent. Oro, ångest, ängslan, sömnproblem: arbetarkvinnor har mest besvär. Avgörande för dem som drabbas av symptom på depression och utmattning är, enligt en rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys, brist på kontroll över sitt arbete men också att inte ”behandlas rättvist”. Vilka behandlas rättvist? Det handlar om vilka som har makt och vilka som inte har det: i arbetslivet, över livet. Det handlar om vad det gör med ens liv, ens kropp, ens hälsa att inte ha den makten. Det handlar om att ha ork att vara kvar i arbetslivet för att få en högre pension, och om vilka som kan fortsätta arbeta efter 65 års ålder och vilka som inte kan det.

Att ha en kropp som inte orkar. En kropp som värker. En kropp som inte kan återhämta sig. Att de är LO-medlemmar med jobb som tagit hårt på kroppen, och särskilt då kvinnor eftersom det är de som har monotona och stressiga jobb, som tvingas sluta arbeta tidigt är tydligt. Därmed följer ojämlikheten och ojämställdheten i arbetslivet med in i pensionen och många fattigpensionärer är kvinnor som har arbetat deltid, haft låga löner och varit hemma med barn.

Den viktigaste förändringen under Ellena Papaioannous fackliga tid på universitetet är ett lokalt flextidsavtal, som har gjort att lokalvårdarna får mer makt över sina arbetstider. Att lokalvårdarna har fått ett flextidsavtal som liknar andra anställdas villkor vid universitetet ser hon som en stor seger.

Tidigare var hennes arbetsdagar styrda av en arbetsledare, men efter att ha ställt krav på en förändring är det nu upp till henne hur hon ska lägga upp sina arbetsdagar. På det sättet skiljer sig Ellena Papaioannous arbetsvillkor från många andra kvinnors i arbetaryrken. Att ha inflytande över arbetstakten och kunna bestämma när olika arbetsuppgifter ska göras är en fråga om klass och kön: 62 procent av arbetarkvinnorna kunde, enligt ekonomhistorikern Soheyla Yazdanpanah, ”aldrig eller för det mesta inte bestämma när olika arbetsuppgifter skulle göras”. I en LO-rapport beskrivs hur kvinnor i arbetaryrken har ”sämre anställningstrygghet, mycket deltidsarbete, svagt inflytande över sina arbetstider och arbetstider som ofta är förlagda till kvällar och nätter”.

Villkoren för visstids- och timanställda har nyligen uppmärksammats av fackförbundet Kommunal. På deras kampanjweb ”Är det här okej?”, där anställda inom välfärden delar med sig av berättelser från sitt arbetsliv, skriver en person: ”Jag har få timmar och korta pass, som när som helst kan ställas in eller dras ner. Arbetet är tungt och stressigt, och jag och mina kollegor är rädda för att säga ifrån när det blir för mycket. En kollega blev uppsagd igår kväll av chefen via sms och själv blev jag indirekt hotad att få gå då jag sjukanmälde mig för en akut skada jag fått i arbetet. Ska det få vara så här?”

En annan skriver: ”Jobbar som personlig assistent i ett privat företag. Vi är underbemannade. Min grupp lider av sömnsvårigheter, stress, magproblem, värk i rygg, axlar och nacke. Arbetet är tungt fysiskt och psykiskt. När vi är lediga så oroar vi oss för att bli inringda, vi tar hem vårat jobb vilket visar sig på vårt mående.” Den svenska arbetsmarknaden har genomgått genomgripande förändringar under de senaste decennierna. Och de som betalar för förändringen är de som redan tidigare befann sig i ett utsatt läge.

Skillnaderna mellan kvinnor ökar men klassfrågan är sällan synlig i jämställdhetsdebatten. Att vissa kvinnor får det bättre på andra kvinnors bekostnad är en politisk utveckling som gör mig rasande. Arbetslivets ojämlika villkor och konsekvenser för olika grupper är så skriande tydliga att det borde vara politiskt sprängstoff. Den feministiska klasskampen förs främst av många inom arbetarklassen: på arbetsplatser, genom kampanjer och upprop. Men den kampen lyfts vare sig in i partipolitiken eller ses som en del av en feministisk rörelse.

I valrörelsen händer det plötsligt något. Socialdemokraterna lovar rätt till heltid för personal inom kommuner och landsting. Det är framför allt Kommunal som drivit på politiskt – för att få igenom det som borde ha varit en självklarhet för länge, länge sedan. Om arbetsvillkoren för arbetarklasskvinnor äntligen förändras av konkret politik är det på tiden. Men andra frågor är kvar att hitta politiska lösningar för, som visstidsanställningarnas otrygga villkor. Om Socialdemokraterna menar allvar med att lyfta upp arbetarklasskvinnors villkor borde de göra mycket mer än lova rätt till heltid.

Arbetarklasskvinnor är den grupp som har lägst lön, och utrikesfödda tjänar mindre än de som är födda i Sverige, enligt Katalys: ”Sämst genomsnittlig lön har kvinnor som inte är födda i Sverige, även om skillnaden mellan utrikes och inrikes födda kvinnor är mindre än mellan utrikes och inrikes födda män.” Arbetsmiljöverket visar hur kvinnor med migrationsbakgrund har ”lägre sysselsättningsgrad” än kvinnor födda i Sverige. En stor del av kvinnorna med migrationsbakgrund arbetar inom vård- och omsorg, städbranschen, hotell- och restaurang eller handel: ”Deras arbetsvillkor kännetecknas av låg position i organisationshierarkin, fysiskt krävande arbetsuppgifter och små möjligheter till utveckling. Många utomnordiska kvinnors villkor präglas dessutom av tillfälliga anställningskontrakt, överkvalificering, påfrestande psykosocial arbetsmiljö och dålig löneutveckling.”

I en klassanalys av jämställdheten menar Soheyla Yazdanpanah att medelklasskvinnor har flyttat fram sina positioner på arbetarklasskvinnors bekostnad. Politiska lösningar för att komma till rätta med ojämställdhet, som rutavdraget, är tydligt riktade till över- och medelklasskvinnor. Det handlar om en ökad materiell ojämlikhet mellan olika grupper av kvinnor. Det har skett en politisk och ideologisk förskjutning, där jämställdhetsdebatten alltmer har riktats mot medelklasskvinnors livsvillkor: ”Slående i denna utveckling är arbetarkvinnornas ökade arbetsbelastning och försämrade arbetsvillkor.” Men det är också en utveckling som gäller arbetarklassen som helhet.

Att medelklassen har flyttat fram sina positioner i samhället över tid är tydligt, liksom att politiken alltmer har medelklassifierats. Statsvetaren Katharina Tollin pekar ut en tydlig förändring när det gäller att betrakta vad jämställdhet innebär. Partier till vänster har anslutit sig till en redan etablerad borgerlig position om en politik där kön inte kopplas ihop med klass. En politik för social jämlikhet frikopplat från kön. Ett tecken i tiden är att jämställdhetslösningarna och de politiska svaren på ojämlikheten riktas till de som redan har, utan att de strukturella ojämlikheterna uppmärksammas.

Ett liknande medelklassperspektiv finns när det gäller arbetets gränslöshet, med oreglerade arbetstider och uppluckrade skiljelinjer mellan arbete och fritid. Att detta betraktas som ett problem för medelklassen är symptomatiskt, i stället för att också innefatta arbetarklassvillkor som delade arbetspass, där arbetstiden delar upp såväl dagar som veckor, eller att inte ens veta om du ska få jobba när du vaknar på morgonen, utan få invänta ett sms som kanske kommer – eller kanske inte.

Kampen för bättre arbetsvillkor är i högsta grad pågående, organiserad och driven av arbetarklasskvinnor. Särskilt tydligt är detta inom vården där flera uppmärksammade upprop har handlat om arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken. Andra feministiska rörelser måste solidarisera sig med denna feministiska kamp. Det handlar om makt över arbetstiden, rätt till heltid, bra arbetsmiljö, att se till att kroppar inte slits ut.

Det är dags för politiska lösningar som riktar in sig på arbetarklasskvinnors villkor. Det måste bli slut på politik som skapar ökade skillnader mellan grupper av kvinnor. Framför allt är det dags att föra en jämställdhetspolitik som tar arbetarklasskvinnors villkor på allvar, i stället för att ignorera dem.

För Ellena Papaioannou är facket platsen för förändring. Och hon vill inte sluta arbeta som lokalvårdare.

”Jag vill fortsätta jobba fackligt, men jag vill också vara kvar på golvet. Jag har fått så mycket förtroende av mina kollegor att arbeta för bättre villkor och jag vill inte tappa kontakten med dem. Och om tio år, då har vi fått bort alla gubbar som sitter i toppen på fackförbundet. Men jag har undrat över varför feminister inte bryr sig om alla. Så klart att jag är feminist, men jag tycker att feminister glömmer vissa saker och jag tycker det finns en för stor egoism. Men utifrån hur jag själv ser det är det jag gör del av en feministisk kamp.”

Publicerat 2014-06-02

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tumstock

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen