Sigrid Alikis slutreplik: "Nina Björk iscensätter en obefogad rädsla"

Text av Sigrid Aliki

Sigrid Aliki svarar på Nina Björks replik som publicerades på Bangs hemsida 24/3 2017.

När jag skrev min text min text  “Liv Strömquists mardrömmar”som publicerades i Bang 1/2017 ville jag belysa flera saker. Framförallt det alltmer besvärande faktum att inflytelserika feminister som Nina Björk och Liv Strömquist använder sig av en selektiv “marxistisk” retorik för att relativisera och förminska de utmaningar som antirasister och transpersoner möter. Men också genom att iscensätta en helt obefogad rädsla för grupper som har betydligt mindre makt än de själva, och därmed trubba av udden i den kritik som kan riktas mot den grupp de tillhör.
Nina Björk inleder sin replik  mot min text med att berätta att hon skrev sin bok Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek för att hon “ville analysera kapitalism som ett produktionssätt – och därmed se klass som en fråga om huruvida en människa äger kapital och produktionsmedel och därmed kan leva på andras arbete i form av mervärde, eller om hon enbart äger sin förmåga att arbeta.”

Björks ambition var alltså att skriva en väldigt grundläggande bok om marxism och på så sätt ge politiska verktyg. Syftet kan tyckas gott, särskilt i en samtid där det går dåligt för “vänstern” och i en tid där marxismen behövs, men där kunskapen om hur dess ideologi kan tillämpas är låg. Tyvärr väljer hon att plädera för en mycket selektiv marxism med innebörden att kapitalismen och klassamhället i grunden är opåverkat av faktorer som kön och ras.

Björk målar i sin bok, och retoriskt i sina anföranden, upp en värld där hon kan ignorera att ras och kön är inbyggda som förutsättningar i det kapitalistiska systemets funktionssätt. Det jag därför hävdade i min text var att anledningen till att hon, och feminister i hennes anda, väljer att ägna så mycket kraft åt att måla upp en sådan värld är att dessa feminister i princip tillhör vad marxister brukar kalla den härskande klassen. För att förtydliga, och hålla oss på den intellektuella nivå som bland annat Björk efterfrågat: Dessa feministers agerande beror inte på ”ondska” eller ”omoral”, inte heller på okunskap. Det följer snarare en materialistisk logik. Att konstatera det är inte att psykologisera som Björk hävdar att jag gör. Det är att tillämpa en marxistisk läsning av en grupp och hur den agerar för att bibehålla sina materiella fördelar.

Jag delar dock Nina Björks syn på exempelvis Feministiskt Initiativ, när hon i sin bok skriver att partiet är ”ett parti som gärna radar maktordningar på varandra utan att analytiskt särskilja dem”. Det framgår även i min text.  FI är, som jag ser det, ett i grunden socialliberalt parti. Det hade därför varit intressant om Nina Björk valt att bemöta mina konkreta och ideologiska invändningar mot hennes bok och hennes inställning till det hon beskriver som de “identitetspolitiska”. Men istället väljer hon att insinuera att jag inte har läst hennes bok, att jag påstår att Rosa Luxemburg inte ansåg klass vara en avgörande kategori i kapitalismen, och så felkönar hon mig genom hela sin text. (Jag har förståelse för att man inte kan känna till folks könstillhörighet, men en påläst och bildad feminist i debatten 2017 kan antingen ta reda på det eller undvika pronomen.)
Men låt oss förbise plumpa debattknep och gå till grundtexterna. Karl Marx skriver exempelvis i sin text Filosofins elände, utgiven 1847:

”Utan slaveri, ingen bomull, utan bomull ingen modern industri. Endast slaveriet har givit kolonierna deras värde, kolonierna har skapat världshandeln, och världshandeln är betingelsen för storindustrin. Så är slaveriet en ekonomisk kategori av högsta vikt.”

Marx skriver alltså att slaveriet var en förutsättning för att det kapitalistiska systemet skulle växa fram. I sin bok Kapitalet kallar han till och med förslavandet av Amerikas ursprungsbefolkning och handeln med svarta människor för ”den kapitalistiska produktionsperiodens morgonrodnad.”

Marx förstod att slaveriet, och den rasdiskriminering som växte fram parallellt med det, var en integrerad del av det kapitalistiska produktionssättet och inte en fråga om moral eller normer. Kapitalistklassen, som Nina Björk kallar den, kan vidare använda sig av rasismen (och gör det också) för att splittra den arbetande majoriteten, vilket i förlängningen drabbar även vita arbetare. Också detta var Marx medveten om. Men icke-vita arbetare och arbetande kvinnor lever under större förtryck i kapitalismen. Om vita arbetare alltså accepterar vit överhöghet som ideologi, bidrar de enligt detta sätt att tänka till att suga ut sig själva. Författaren och historiken W.E.B. Du Bois vidareutvecklade denna tanke, och kallade den känsla av överlägsenhet som vita arbetare kunde känna gentemot svarta arbetare för ”psykologisk lön.”

 

Liknande saker har skrivits av personer som varit aktiva i transrörelsen, exempelvis Leslie Feinberg. Hen var transaktivist och medlem i det amerikanska kommunistpartiet Workers World Party. Hen brukar räknas som den första som gjorde en marxistisk läsning av transpersoners levnadsvillkor. Feinbergs tänkande handlar framförallt om att kapitalismen inte bara profiterar på de konstruerade kategorierna kvinnor och män genom att ställa dem mot varandra. Hen visade även att transpersoners blotta existens kan utgöra ett hot mot kapitalismen just genom att belysa detta. När kapitalismen som ekonomiskt system via kolonialismen infördes i Amerika, ägnade man till exempel särskild kraft åt att utrota den amerikanska ursprungsbefolkningens dyrkan av könsöverskridande personer.

 

Hur de här sakerna samspelar vet marxister, och många (även personer som inte är uttalade marxister) har skrivit om det också i vårt land. Vi har en mycket speciell rasifierad och könad klasstruktur i Sverige. Den som vill veta mer om den (och inte redan vet det utifrån att leva i konsekvenserna av den och/eller behöver få samhället presenterat i en akademisk språkdräkt för att låta sig övertalas) kan enkelt gå till forskare som exempelvis Tobias Hübinette, Irene Molina, Ylva Habel eller Paulina de los Reyes som alla skrivit och skriver från olika perspektiv om just detta.

 

Under just den period varifrån Nina Björk väljer att hämta sin marxism, var det många som trodde att eftersom svarta människor var överrepresenterade i den amerikanska arbetarklassen, skulle förtrycket mot svarta personer också försvinna av sig självt när det klasslösa samhället var uppnått. När det visade sig att så inte var fallet utvecklades bland annat det amerikanska kommunistpartiet, som i sitt partiprogram från 1921 skrev att partiets uppgift “består av att helt och hållet riva ner den mur av rasfördomar som har utnyttjats för att skilja på svarta och vita arbetare, och förena dem i ett enda obrutet förbund av revolutionära krafter för att störta vår gemensamma fiende.”
Men uppenbarligen finns det fortfarande bokstavstroende marxister som vägrar läsa de 150 år gamla marxistiska grundtexterna utifrån dagens samhälle, på samma sätt som det finns bokstavstroende rörelser inom alla stora världsreligioner. Dessa brukar dock ofta kallas för fundamentalister.

 

Splittrandet av den arbetande majoriteten är ett av högerns viktigaste verktyg. Därför är det sorgligt att vita feminister som tillhör medel- och överklassen, anammar just den härskande klassens språk och analyser istället för att alliera sig med de grupper som är mest utsatta. Särskilt som det är möjligt att överskrida sin egen grupps intressen, vilket många gjort genom historien. För som det har konstaterats så kan ju vita män ur borgerligheten, som exempelvis Marx själv, också vara marxister. Vad Björk dock inte tycks se är att han inte hade moraliska anmärkningar kring olika gruppers kamp i sina politiska texter, eller skrev in sig själv i någon kamp. När Marx skrev om slaveriet som en ekonomisk kategori var det inte för att han hade invändningar mot det i sig djupt omänskliga i det, utan för att användandet av slaveri går emot majoritetens intressen och därmed bör avskaffas. Att som marxist ur borgerligheten pekas ut som tillhörande den härskande klassen bör därför inte tas som något personligt och sårande.

 

“Kanske låtsas jag bara vara intresserad av att analysera kapitalismen som produktionssätt, när jag i själva verket bara är ute efter att försvara ”mina vithets- och klassprivilegier”?”. Som Nina Björk själv skriver i sin replik, kan dessa försvar vara en omedveten process. Men om en marxistisk feminist plötsligt finner att den retorik en använder om antirasister och transpersoner är väldigt lik exempelvis Ivar Arpis, Hanif Balis, Rebecca Weidmo Uvells, Per Gudmundsons, Erik Helmersons och så vidare, kanske det kan vara läge att fundera på varför? Särskilt i en tid då vit nationalism och vit identitetspolitik firar enorma triumfer.

Publicerat 2017-03-31

2 Kommentarer

  • Julia says:

    “och så felkönar hon mig genom hela sin text. (Jag har förståelse för att man inte kan känna till folks könstillhörighet, men en påläst och bildad feminist i debatten 2017 kan antingen ta reda på det eller undvika pronomen.).”

    Du själv använde genomgående pronomen i din debattext. Hur kan du veta att Liv och Nina exempelvis inte är genderfluid? Tänk om de inte velat deklarera sin könsidentitet för hela världen. Du förutsätter ju bara att du vet, på samma sätt som Nina förutsätter att hon vet pga ditt könade förnamn. Hur ska “en påläst och bildad feminist” ta reda på det, menar du? Fråga runt? Googla? Fråga dig direkt? I sådana fall kan man begära samma sak av dig, gällande Liv och Nina eller vem det nu gäller som du vill bemöta.

    I övrigt, tack för en intressant debatt!

  • John says:

    H to the A to the L to the M to the G to the U to the B to the B to the E!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en mössa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen