Saker behöver bli gjorda

Text av Majsa Allelin | Bang 2/2013 | TEMA STRATEGI

Misstankar om grovt övervåld vid ett polisingripande i Husby blev startskottet för omfattande protester och oroligheter i förorter runt om i landet. Händelserna har också kastat det mediala ljuset på den förortsorganisering som pågår i Sverige. Majsa Allelin från Pantrarna i Biskopgården skriver om vikten av lokalt förankrad aktivism.

Den svarta medborgarrättsrörelsen i USA växte fram som en konsekvens av landets djupt rasistiska klassamhälle. Vid en jämförelse med dagens Sverige kan mycket tyckas annorlunda, men mycket är sig också likt. Idag heter ras etnicitet och vi kallar ghetton för förorter. Fortfarande sker en militarisering av dessa områden där polisiär kontroll och kameraövervakning är en del av invånarnas vardag. Fortfarande ser vi hur klass och etnicitet påverkar människors grundläggande förutsättningar och hur det yttrar sig genom boendesegregationen, skolsegregationen, utbildningsval och på arbetsmarknaden.

Samtidigt, troligen som svar, söker sig allt färre till de etablerade partierna och valdeltagandet i förorterna är lägre än i andra delar av Göteborg. Även om politiker på sina håll försöker föra en politik som gynnar förorter så lyckas de sällan tilltala eller engagera invånarna. Dels för att representation i maktens rum, dels för att politiken formuleras med ett språk och utförs på ett sätt som exkluderar förortens invånare. Former för politiskt deltagande kräver alltför ofta en behärskning och vana av formaliteter som sorterar ut många människor.

Konsekvensen blir en distans till begreppet politik, och särskilt partipolitik. För många yttrar sig den distansen genom en passivisering eller likgiltighet. För andra genom frustration och maktlöshet. För en del blir lösningen i stället att ta tag i sin situation på egen hand, antingen på ett legalt eller på ett kriminellt sätt.

Pantrarna uppstod i Biskopsgården utanför Göteborg som ett försök att kanalisera den handlingskraften, möta den ökade polariseringen och orättvisan genom uppmaningen “Gråt inte, organisera!” Pantrarna för upprustning av förorten är en organisation som fortsätter den kamp som fördes för snart 50 år sedan.

Vi vill fungera som ett komplement till den misslyckade politiken. Men hur organisera grupper som inte ser sig själv vara politiska subjekt? Som inte känner sig tilltalade eller inkluderade eller blir tagna på allvar? Som inte ser att det finns en poäng med att gå samman?

Som vi ser det finns det bara ett sätt att göra det på: genom att kombinera socialt och politiskt arbete, och utforma form och innehåll genom ett underifrånperspektiv. Det handlar om att tillgodose vardagliga och faktiska behov och lyfta dessa frågor till en strukturell kontext.

Inspirationen är hämtad från Svarta pantrarna (Black Panther Party), den första ghettobaserade rörelsen som krävde social rättvisa, verksamma i 1960- och 1970-talets USA. Deras arbete kretsade kring en rad olika sociala program, så som Free Ambulance Program, Free Breakfast for Children Program, Free Busing to Prisons Program, Free Clothing Program och Free Dental Program. Dessa områdesbaserade sociala program växte fram ur en politisk situation där invånarna tvingades att själva hantera sina vardagliga problem, frågor och behov. På så vis växte en alternativ, ideell välfärdssektor fram i dessa områden.

Samtidigt som Svarta pantrarna arbetade med välfärd i ghettona, hävdade de sina medborgerliga rättigheter. Exempelvis skrevs ett tiopunktsprogram där de krävde rätt till arbete, boende, utbildning, rättegång och domstolsbeslut vid åtalanden, samt ett slut på polistrakasserier av invånarna. De var också med och formade Black is Beautiful-rörelsen, som lyfte den svarta befolkningens lika människovärde. Bakom varje socialt program fanns alltså en tydlig politisk agenda.

Svarta pantrarna lyckades forma en bred folkrörelse eftersom de utgick från människors konkreta och akuta behov. I en position av materiellt, socialt och kulturellt underläge gör politik som endast håller sig till en textuell och analytisk nivå inte någon nytta. Saker behöver bli gjorda, oavsett hur vi pratar om dem eller vad vi kallar dem. Även om exempelvis traditionell folkbildning i längden skulle kunna öka rättvisan i ett samhälle, skulle ett sådant arbetssätt troligtvis inte lyckas engagera och involvera alla de mest utsatta människorna. Det är ett privilegium att ha tid att sitta och fundera på begreppsval och ideologiska detaljer.

Att arbeta med gruppers konkreta frågor innebär dock inte att överge ideologi och arbeta populistiskt eller endast med välgörenhet och bistånd. Snarare är det balans mellan syfte och “hands-on-metoder” som eftersöks. Alltså, gör det som krävs för att kunna driva igenom frågor. Som Malcom X sa, ”by any means necessary”.

När Pantrarna organiserar sig kring form och innehåll i Biskopsgården är det med ett språk, symboler och konkreta sakfrågor som berör människor i vardagen. Ett exempel är föreningens första delmål, som var att öppna en fritidsgård för äldre ungdomar i Biskopsgården. Detta var ett faktiskt behov, eftersom en fritidsgård nyligen hade stängts ner. Många av ungdomarna höll nu i stället till i biblioteket, men även i trappuppgångar, för att hålla sig varma när det var kallt ute. Kampen om en fritidsgård var något som alla kunde enas kring utan att behöva skriva under på en särskild politisk agenda eller ideologi. Efter våra påtryckningar enades även stadsdelspolitikerna, oavsett partitillhörighet, om att detta var ett viktigt krav att tillgodose. Vid ett tillfälle fick vi kommentaren av en av politikerna: ”Det är så bra med Pantrarna, för ni är liksom inte politiska!” Jag skrattade högt inombords, eftersom väldigt politiskt med att mobilisera en hel stadsdel och återkräva en välfärdsinstans (särskilt med dagens välfärdspolitik).

För oss räcker det inte att ha en medvetenhet kring vissa frågor, eller att endast analysera uppkomsten av samhällsproblem. Vi har inte råd med det. För någon med en arbetarklassbakgrund är det hårda arbetet en självklarhet. Där är kampen för förändring ständigt närvarande. Därför finns liten respekt för ord som blir verkningslösa, när den faktiska förändringen uteblir. Vad är innebörden av antirasism om ingenting görs och förverkligas? Vad är politisk kamp om den aldrig realiseras i materiell verklighet?

Under ett panelsamtal som Pantrarna anordnade inför 1 maj, sade Emory Douglas, före detta kulturministern för Svarta pantrarna, att “it is when you put into practice you can see the limitations”. Det ligger något väldigt klokt i detta. Förändring kräver praktik. Praktik synliggör hinder och brister, och det är först då du kan vidareutveckla och förbättra.

För en politisk organisation som inte vill riskera att stagnera eller sugas upp i institutionsvärlden är svaret mobilisering utifrån det vardagsnära och kombinationen av politiskt och socialt arbete.

Publicerat 2013-06-04

Leave a Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kudden

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen