Självporträtt av Maria Fröhlich

Säg hej till gästande bildredaktören Maria Fröhlich!

Text av Nora Mlik | Bang 4/2018

Serietecknaren och illustratören Maria Fröhlich är gästande bildredaktör i Bang 4/2018, Tidspressen! Hon låter läsaren färdas i både tid och rum genom bildkonst i det sista numret under förra årstemat Framtiden.

■ Hur började ditt tecknande?

– Min mamma är bildkonstnär och illustratör och det pågick alltid ett skapande i vårt hem när jag var liten. När jag var tolv år såg jag X-Men: The Animated Series hos mina morföräldrar och jag blev helt förhäxad. Över en natt så visste jag plötsligt vad jag ville göra med mitt liv – jag ville bli serietecknare. Och på den vägen var det.

 

■ Kände du någon press hemifrån?

– Jag fick det kreativa tänkandet hemifrån men kände aldrig någon press att välja teckning. Det kom väldigt naturligt och det var något jag älskade att göra från tidig ålder.

 

■ Hur har du utvecklat de olika delarna i skapandet – kreativa idéer kontra det rent hantverksmässiga?

– Min kreativitet och förmågan att skapa berättelser kom mer intuitivt när jag var yngre. Men när jag började studera, blev jag mer självmedveten i mitt skrivande. Jag blev nog en mer reserverad berättare efter utbildningen än vad jag var när jag var barn. När det gäller själva tecknandet handlar det mycket om övning, att man har disciplin och att man tränar sitt hantverk. Jag känner att både i mitt skrivande och mitt tecknande lär jag mig ständigt. I och med att jag är dyslektiker har skrivandet varit mer utmanande, medan teckningen har varit en mer lustfylld process. Skrivandet har krävt mer tid att utveckla.

 

■ Vad är det som fått dig att fortsätta med skrivandet trots de utmaningarna?

– Ren och skär envishet. Jag har haft mycket stöd hemifrån från min familj och mina vänner. Jag var tvungen att lära mig att be om hjälp och jag har sån tur som har sånna människor i min omgivning.

 

■ Hur växer dina narrativ och karaktärer fram?

– Jag skriver ofta utifrån mina egna erfarenheter och känslor. Jag skriver mycket fantasy och science fiction och då behöver man ha den där kärnan av mänsklig erfarenhet i grunden.

 

■ Vad är grejen med science fiction?

– Jag tycker science fiction är en underbar genre, för att man tar avstamp i samtiden och kan närma sig ämnen på storskaligt sätt. Man kan fördjupa sig i ämnet utan att begränsas av ramarna för realism.

 

■ Som kreativ forskning ungefär?

– Ja, mycket i mitt konstnärskap handlar om att jag undersöker ämnen som jag är intresserad av. Jag närmar mig teman som handlar om att leva och vara människa i ett försök att komma till kärnan och mer förståelse.

 

■ Har du någon berättelse eller karaktär som ger dig energi?

– Jag blev väldigt färgad av Sagan om ringen-böckerna som tonåring, för jag kände att det fanns en kärna av sanning i dem om motstånd och att kämpa mot omöjliga odds. Det är en berättelse som kan ge styrka till alla som känner att de har små maktmedel och liten möjlighet att påverka. Att försöka förändra även om man inte tror att man kommer vinna – men för att det är rätt sak att göra. Kärnan är att det finns saker som är värda att kämpa för och det budskapet tilltalade mig som tonåring.

 

■ Rent praktiskt – hur arbetar du manuellt, med handen, kontra digitalt?

– Det beror på vilket slags uppdrag jag jobbar med, men jag brukar alltid göra grundteckningen för hand. Det är någonting i linjerna när jag tecknar för hand som jag inte riktigt kan återskapa i digital teckning. Jag kan känna att skärmen skapar en viss distans men när jag jobbar för hand är jag mer fördjupad i min teckning.

 

■ Lite tjatigt kanske, men hur hanterar du ”drawer’s block” eller skrivkramp?

– Jag tror att det är väldigt olika för olika skapare. Jag brukar inte få drawer’s block för egen del. Jag vet vad jag behöver för att kunna vara kreativ, så jag försöker skapa goda förutsättningar för mig själv, som att det exempelvis finns tid och rum.

 

■ Vad är det för skillnader och likheter mellan att teckna för barn respektive vuxna?

– När jag tecknar för barn försöker jag hitta en gnista som startar fantasin, någonting som en hel värld kan blomma ut ifrån. När jag har jobbat med barnkultur i Sverige, har jag stött på likriktade estetiska ideal. Man talar gärna om ”postmodernism” och att ingenting inom konsten kan vara fel. Men jag skulle säga att Sverige och i synnerhet Stockholm har ett tydligt ideal för vad god estetik och stil är. Jag rör mig inte helt innanför ramarna för den här estetiken. Men jag har ha turen att ha stöd av era fantastiska författarkollegor och bra förlag. Jag vill fokusera mer på barnens läsning än de estetiska ideal som råder just nu i Sverige. Det viktiga är att jag kan kommunicera berättelser och känslor till läsarna.

 

■ Vilka är normerna för vad som är god estetik i Sverige?

– Den estetik som belönas i Sverige är den som är kopplad till etablerade institutioner med stort kulturellt kapital. Faktorer som vithet och klass är avgörande i bedömningen av vad som är god estetik eller kulturellt kapital. I Sverige finns ett ramverk för vad som anses vara bra konst och det avgörs utifrån vilka som konsumerar den och i vilka kontexter den konsumeras i. Tillgänglighet till kulturen och att vara kulturskapare i Sverige påverkas av de strukturer som villkorar resten av samhället, som klass, rasism, sexism, homo- och transfobi med mera.

 

■ Skiljer det sig från andra ställen där du har jobbat?

– Det var lättare för mig att komma in och jobba i USA än i Sverige, fast än engelska inte är mitt förstaspråk och att jag inte kommer därifrån. Trots det var det ändå lättare att få jobb där – för att jag är bra på att teckna, det räckte med det.

 

■ Berätta gärna lite om din tid i USA. Hur kom det sig att du började jobba där?

– Jag blev kontaktad av förlag via sociala medier. Jag hade publicerat serier i Sverige men insåg att det skulle bli svårt att leva på det här. Jag har på ett sätt tur eftersom jag lever i den digitala åldern för jag kan jobba var som helst. När jag jobbar i USA finns det mer influenser från andra länder och kulturer och jag måste inte förhålla mig till en särskild estetik som i Sverige.

 

■ Vilka normer gör du upp med genom dina verk?

– Feminismen och antirasismen ligger nära hjärtat, och att jobba med frågor som handlar om att leva som svart kvinna i väst. Det är ämnen som alltid genomsyrar mitt arbete då de är en del av min erfarenhet av att leva som svart kvinna i Sverige.

 

■ Hur är det att leva och skapa i det tillrättalagda Sverige, ”vi är inte ett rasistiskt land” – att berätta om en verklighet som många inte vill kännas vid?

– Som berättare vill jag beskriva mötet. Det spelar ingen roll att man beskriver en verklighet som många inte vill kännas vid, för vi finns och vi fortsätter skapa berättelser. I litteratur och film har man möjlighet att se andra verkligheter långt från sin egen. Jag tror att det är väldigt bra för empatin och förståelsen att kunna se människor i all deras komplexitet – det är inte läskigt att man är olika, det går alldeles utmärkt. Jag upplever att det finns en idé i Sverige om att alla ska vara lika, vilket inte är sant och aldrig har varit sant. Man fortsätter att återskapa det narrativet. I verkligheten har ju Sverige alltid varit mångkulturellt även om en del vill låtsas att det inte är så.

 

■ Tar det energi att förhålla sig till den bilden av Sverige?

– Ja det gör det. Jag tror att den svenska självbilden kan vara en tillgång, men allt för ofta är den ett hinder i jämlikhetsarbetet. Jag tror att självbilden har gjort det svårare för många att förstå och acceptera att det finns strukturell rasism i Sverige. Men jag tror också att den positiva effekten av samma självbild är att många strävar efter att vara människor som handlar etiskt.

 

■ Tröttnar du någonsin på att kämpa?

– Jag känner mig jättetrött och det tror jag många andra aktivister också känner. De senaste fem åren har kunskapsnivån i samhället ökat när det gäller rasism och feminism. Men det har åstadkommits genom att många människor tillsammans lagt ner sin tid, energi och ibland hälsa på att försöka förändra samhället till det bättre.

 

■ Har bildkonsten en särskild genomslagskraft?

– Jag tror kultur och bild kan ha en förvandlande kraft. När man lyssnar på hiphop exempelvis, förs man in den världen. Det är något väldigt vackert, att få ta del av andra verkligheter. Vi är berättande varelser. Och att delta i varandras berättelser – i det ligger en av våra finaste egenskaper som människor: vår förmåga att nå och connecta med andra. Som bildskapare känner jag att det är en av de mest meningsfulla aspekterna av mitt arbete.

 

■ Hur jobbade du med temat i det här numret, Tidspressen? Och med Bangs årstema – Framtiden? Berätta gärna om omslaget och postern du har skapat för Bang.

– Jag ville skapa något som fångade temat om tidspress, vår samtid och vad vi föreställer oss för framtid. Ibland när jag åker hem från jobbet på tunnelbanan så drabbas jag av en svårbeskriven känsla. Jag ser ut över vagnen, som är full av personer som interagerar med sina mobiltelefoner, och drabbas av något som är svårt att beskriva i ord, något lite kusligt och olustigt. Man känner sig nästan ensam trots att man är i ett rum fyllt av människor och man kan nästan förnimma något större, en förändring i hur vi lever med varandra. Jag är född på 80-talet och min generation är en av de sista som har upplevt livet utan mobiler och digitalism. Jag blickar framåt ibland och undrar hur världen kommer te sig för oss när vi är gamla och den digitala utvecklingen gått längre? Jag undrar hur världen ter sig för personer som är äldre nu?

 

– Jag uppskattar verkligen många av fördelarna med den tekniska utvecklingen, men samtidigt är jag rädd att vi kommer förlora något som är viktigt på vägen. När det är svårt att sätta ord på känslor så har jag alltid tyckt att konsten kan vara ett så bra redskap för att beskriva det motstridiga man känner, och det är det jag försökt göra med framsidan och postern i det här numret av Bang.

 

■ När vi har bränt ut oss själva och vår värld, vilken konstform har överlevt då?

– Vilken bra fråga. Jag tror att just nu är video den dominanta kommunikationsformen. Kanske kommer vi alla vara videobloggare och bli fruktansvärda narcissister. Under krigstider, ekonomisk fattigdom och misär har det ju ofta uppstå konst som är drömmande. Det sker en motreaktion där man söker det som verkligen är viktigt. Kreatörer börjar beskriva med konst hur det känns att hålla i en apelsin eller sätter ord på beröring och kontakt människor emellan. Sådana saker som är avgörande för vår livskvalitet och lycka och som handlar om närvaro.

 

■ Vilka är bildkonstnärerna som du arbetat med i det här numret?

Tess Fowler är en helt fantastisk illustratör som är aktiv i USA och har jobbat med era serier. Jag har också jobbat med Ingrid Fröhlich, min mamma, som är en av de skickligaste illustratörerna jag känner till och en stor inspirationskälla för mig. Annabelle är aktivisten som, som nittonåring, startade hashtagen #DrawingWhileBlack. Hen gjorde en fantastisk sak för att synliggöra svarta illustratörer i hela världen. Det är en person som har förändrat förutsättningarna för många – med lite resurser.

 

■ Vad har du annars på gång just nu?

– Jag och Sara Bergmark Elfgren släpper vår nya bok Jag är inte sjuk! som handlar om att vilja gå på kalas fastän man är sjuk. Sedan är jag aktuell med All We Ever Wanted – Stories of a Better World, en antologi som kommer ut i USA i december. Min serie ”Det såg ut som våra drömmar” från Bangs seriespecial 3/2017 är översatt till engelska och publiceras i antologin.

Den här texten publicerades i Bang 4/2018 med tema Tidspressen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-01-17

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen