Replik: Förvräng inte debatten om surrogatmödraskap

Text av Ulrika Westerlund | Surrogatmödraskap

Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL, undrar varför Kajsa Ekis Ekman vill utmåla dem som vill föra en diskussion om surrogatmödraskap som ondskefulla antifeminister.

ulrika-westerlund.jpgKajsa Ekis Ekman gillar inte surrogatmödraskap. Hon gillar inte heller diskussionerna om surrogatmödraskap – om det borde bli möjligt att göra juridiskt hållbara överenskommelser om detta i Sverige, vad som i så fall skulle gälla för sådana överenskommelser, vilka problem som kan finnas, och så vidare. Ekman är primärt intresserad av att framställa alla som deltar i sådana diskussioner med en positiv ingång som ondskefulla antifeminister, omedvetna om samhälleliga maktordningar och kvinnors villkor i världen. Åtminstone är det så det låter, både när Ekman deltar i debatter live, i hennes bok Varat och varan och i hennes artikel Vi är inte maskiner, vi är inte naturresurser i Bang 3/2010.

Ekman berättar där om villkoren för indiska surrogatmödrar, så som de skildras av Amrita Pande från University of Massachusetts. Det är en skildring med många oroande inslag – bland annat menar Pande, enligt Ekman, att kvinnorna inte alltid förstår hur behandlingen kommer att gå till och att deras tillvaro under graviditeten är strikt reglerad på ett sätt som på ett grundläggande plan inskränker kvinnornas självbestämmanderätt och integritet.

Efter denna redogörelse konstaterar Ekman: “Ställda inför denna uppenbara människohandel, som gränsar till slaveri, säger många svenska förespråkare att de naturligtvis bara talar om ‘altruistiskt’ surrogatmödraskap. Inga pengar ska komma på fråga utan kvinnor förväntas ställa upp bara för godhets skull.” Här lyckas Ekman på ett insinuant sätt dels framställa “svenska förespråkare” som att de gjort sina ställningstaganden först efter att ha pressats av obehagliga fakta, och dels framställa just dessa ställningstaganden så som inte bara frampressade och därmed inte genuint menade, utan också så som i sig själva suspekta.

Som en följd av detta måste Ekman förstås förklara varför surrogatmödraskap i sig självt, oaktat alla yttre omständigheter, ändå alltid är problematiskt. Och då verkar det bara finnas känslor kvar. Ekman frågar sig vem kvinnans kropp är till för – ”henne själv eller andra?” Hon fortsätter med att påstå att det i surrogatmödraskapsdiskussionen ”sägs” att ”kvinnor borde ställa upp och ge män barn utan att kräva något för egen del”. Ekmans svar på detta är förstås att det inte är någon ”plikt för kvinnor att ställa upp och låna ut sina livmödrar till de som inte har någon”. Hon glider sedan över till att benämna surrogatmödraskapsfrågan som ”mäns ’rätt till barn’”, och antyder därmed att just termen ”rätt till barn” är något som brukar användas av dem som anser att surrogatmödraskap borde vara tillåtet.

Det här är ett närmast klassiskt exempel på en ohederlig debatteknik. Namnlösa företrädare för en sak påstås säga något – och debattören kan sedan själv gå in och kraftfullt påpeka det felaktiga i dessa ståndpunkter utan att riskera att få mothugg, eftersom ingen ju har pekats ut. Faktum är att det bara är en enda person som pekas ut i Ekmans artikel – jag. Efter att Ekman tagit hjälp av marxistiska teoretikers tankar om hur arbetet förtingligar människan och sedan utnämnt en anonym 30-årig surrogatmammas egen utsaga (som citeras utan att källa uppges) om hur hon från början har inställningen att barnet hon bär inte är hennes eget utan att hon är ett slags ”barnvakt” till det ofödda barnet som hon bär åt sin väninna ”T”, som den ultimata beskrivningen av vad detta förtingligande innebär – dyker jag upp.

Jag ”hyllar” den anonyma surrogatmammans inställning och ”hävdar” i ett citat, som också det saknar källa, att ”surrogatmammorna hade inte haft några problem med att lämna ifrån sig barnen”. Enligt Ekman anser jag också att just detta ”bevisar hur lyckat surrogatmödraskapet är”.

Citatet kommer från min artikel ”Surrogatbabes” i Ottar 4/2008. Det refererar till slutsatser som drogs i en studie som utförts på Family and Child Psychology Research Centre vid City University i London – och det är alltså dessa forskare som ”hävdar” detta. I artikeln fortsätter jag sedan bland annat att redogöra för de erfarenheter som Outi Hovatta, överläkare och professor i obstetrik och gynekologi, har från sitt arbete med surrogatmödraskapsarrangemang i Finland. Inte heller hon har erfarenhet av att någon surrogatmamma ångrat sig. Detta beror kanske på att både de och de blivande föräldrarna har utretts noga innan de ingick avtalet, för att bland annat säkerställa att surrogatmamman inte befann sig i någon form av beroendeställning i relation till föräldrarna, och att hon förstod vad hon gav sig in på.

Detta går inte Ekman in på. Hon fortsätter i stället med insinuerandet. Jag, skriver Ekman, ”glömmer … att berätta att dissociation inte är en naturlig talang hos surrogatmödrarna. De tränas i konsten. I Indien, till exempel, får kvinnorna utbildning för att distansera sig, berättar antropologen Kalindi Vora”. Vips har vi alltså flyttat oss från en referens till en studie från Storbritannien till en antropologs berättelse om en specifik situation någonstans i Indien.

Ekman är inte intresserad av att försöka förstå hur det kan komma sig, eller respektera, att det finns kvinnor, som till exempel den anonyma surrogatmamman hon själv citerar, som själva uppger att de vill vara surrogatmammor. Den enda förklaringen är att de förtingligat sig själva – och, vad värre är, lyckats med detta eftersom de har ”tränats” till det.

Ekmans slutkläm i artikeln är helt och hållet känslomässig. Vi kvinnor ska bli ”gravida för att vi vill ha barn. Annars får det vara”. För Ekman är det inte ”fräscht” att vilja bli gravid för att ge någon annan ett barn. Surrogatmödraskap innebär att se på kvinnor som ”maskiner och behållare”. Och motståndet mot surrogatmödraskap handlar om kampen för ”rätten till vår fulla och helhetliga mänsklighet”.

Ekman har självklart rätt till sina egna känslor. Det hon inte har rätt till är att förvränga debatten som förs i frågan och att då bland annat låtsas som att de som, liksom jag, menar att det borde vara möjligt att tillåta surrogatmödraskapsöverenskommelser i Sverige, är ointresserade av att säkerställa att kvinnor inte kommer till skada eller utnyttjas. Det är inte ett ”fräscht” sätt att föra en debatt. Som feminist tycker jag inte heller att det är särskilt ”fräscht” att i det närmaste omyndigförklara andra kvinnor och helt avfärda deras val.

Efterord:
Läs Kajsa Ekis Ekman svar här.

Publicerat 2010-12-20

16 Kommentarer

  • Hans says:

    Wow! Årets svar på tal! Surrogatmödradebattens egna \"Jimme Åkesson\" blir här totalt mosad av Westerlund.

  • Joakim says:

    Bravo. Ett utmärkt sorterande kring vad som är saklig fakta och vad som grundar sig på egna känslor där Kaisa Ekis Ekman hittills fått ett alldeles får svagt motstånd i sin grumliga argumentation. RFSL:s medlemmar skall vara mycket stolta över sin ordförande.

  • Micke vK says:

    Jag vet inte hur Ekis Ekman citerat eller så, men det där känns som en ganska beskuren beskrivning av hur hon resonerar i boken. Där har hon bland annat långa resonemang om problemet med argument av typen \"det är att omyndigförklara kvinnor\".

    Om det är få kvinnor som ångrar sig, varför ska vi då ändra lagen så att de ska tvingas bestämma sig i förväg? Varför inte helt enkelt ge den kvinna som föder barnet samma rätt som vanligt som förälder? Om poängen inte är att kunna pressa någon till att trots tveksamhet adoptera bort sitt barn, varför behövs då överhuvudtaget ett kontrakt i förväg?

  • Maria says:

    Ulrika Westerlund osynliggör helt barnets rätt. Att tillåta surrogatmödraskap är att tillåta handel med barn – den som köpt rätten till barnet får den.

  • Maria says:

    Jag tycker att Ulrika Westerlunds svar är ett typexempel på just det hon kritiserar: ”ohederlig debatteknik”. Redan inledningen lägger an stilen: ”Kajsa Ekis Ekman gillar inte surrogatmödraskap. Hon gillar inte heller diskussionerna om surrogatmödraskap”.
    Det är att förlöjliga, förminska och avfärda både Ekis Ekman som person och de feministiskt viktiga frågor som hon tar upp. Det vore betydligt trovärdigare om Westerlund kom med mot- och sakargument istället för att avfärda Ekis Ekman som känslosam. Varför undviker Westerlund att diskutera det faktiska globala förtryck av kvinnor som surrogatmödraskap redan idag innebär, och som Ekis Ekman skrivit om?

    Sen är det intressant att se att Ulrika Westerlund väljer att använda samma argument mot en feministisk analys av surrogatmödraskap som prostitutionsglorifierare använder mot en feministisk analys av prostitution: hon/de hävdar att den som kritiserar prostitution/surrogatmödraskap inte bryr sig om de kvinnor som vill det själva, de ”som själva uppger att de vill vara” surrogatmammor/prostituerade. Det brukar ju annars vara en klassisk makthavarstrategi; att påstå att den som protesterar inte är representativ och därför inte har rätt att uttala sig.
    Men varken prostitution eller surrogatmödraskap handlar i första hand om individers tyckanden, bägge är tvärtom företeelser som påverkar alla och hela samhället – och inte minst kvinnosynen i samhället.

    I artikeln i bang satte Kajsa Ekis Ekman upp två huvudfrågor som hon skrev att vi behöver ha en principiell diskussion om:
    1. Vem är kvinnans kropp till för? Henne själv eller andra?
    2. Kan man avtala bort barn genom ett kontrakt?

    Jag skulle gärna ha sett Ulrika Westerlund svara vad hon, som feminist, tänker i de frågorna.

  • FF says:

    “Den enda förklaringen är att de förtingligat sig själva – och, vad värre är, lyckats med detta eftersom de har ‘tränats’ till det.”

    Eftersom vi inte alla är individer som gör val i ett vakuum utan vi påverkas och styrs av många olika faktorer så är det inte så konstigt att tala om att “tränas” till det. Det är bara titta på hur könat så mycket vi gör, hur mycket könsnormer påverkar och styr, för att se att det går inte att avfärda det hela med ett individualistiskt perspektiv. Det handlar om att vara medveten om strukturer och normer.

  • Hans says:

    Maria, UW får förstås svara för sig men som övertygad feminist tycker jag det är arrogant att avfärda ALL internationell surrogatmödraskap som kvinnoförtryckande. De beror väl på ställe, klinik och omständigheter. Sedan är mitt svar på de två, mycket retoriska men dock, frågorna:
    1. Jag skulle vilja vända på denna fråga och istället undra: exakt var går gränsen för vad som är acceptabel kroppsanvändning? Vem är mannens kropp till för när han utför inte alltid så ofarliga och påfrestande saker? Honom själv eller andra? Varför är mannen alltid förmögen att utföra saker med sin kropp, och fatta egna beslut om detta, men per definition aldrig kvinnan (utan att bli utnyttjad)? Varför är det inte “mansförtryck” när manliga kroppar “används”?
    2. Ja, varför inte om personen ifråga redan innan bestämt sig att hon inte vill ha det? Lägg därtill att det inte handlar om hennes egna barn. Motfråga: är det, under alla omständigheter, alltid det bästa för ett barn att tas hand om av den kvinna som fött det?

  • Hans says:

    MvK “Varför inte helt enkelt ge den kvinna som föder barnet samma rätt som vanligt som förälder”? Därför att det inte handlar om ett vanligt föräldraskap. Det är inte hennes barn och hon har själv valt att bära någon annans barn. Därför handlar det inte heller om att hon “adopterar bort” “sitt” barn.

  • Hans says:

    forts till Maria: du borde se svt korrespondenterna 19/1: utdrag ur SVT:s text: “Men att vara surrogatmamma innebär inte självklart att man blir utnyttjad. Tvärtom säger surrogatmamman Shakira: det här är en möjlighet för mig att förbättra min familjs liv samtidigt som jag hjälper ett barnlöst par”. Fast det är klart, offerfeminister vet förstås bäst. Shakira är grundlurad och manipulerad. Egentligen är hon utnyttjad, hon vet bara inte om det…

  • Johanna says:

    Ulrika Westerlund. Ditt svar är mycket ohederligt. Svara på en fråga bara: när blev det en mänsklig rättighet att få barn?

  • Micke vK says:

    Hans: Jag är inte förvånad över att det finns en och annan farbror som inte har några problem med att dra ett barn ur någons händer och enkelt deklarera att barnet tillhör någon annan. Däremot ville jag påpeka att den hållningen inte går ihop med att låtsas som att surrogatmödraskap är oproblematiskt. Du vill köpa avtalet i förväg just för att du vet att risken finns någon upplever sig som en förälder som berövas sitt barn.

  • Hans says:

    Har jag sagt att det är oproblematiskt? Spela inte bort korten nu. Jag svarade bara på din fråga varför detta skulle vara annorlunda än vilken förlossning som helst. Det kan nog t o m du hålla med om att det inte är. Man kan vända på det också. Man kan fråga sig hur rättvist det är om en man som längtar efter ett barn vänder sig till en surrogatmamma, som deklarerar att hon är helt införstådd, som inte är genetisk mamma och som inte vill ha fler barn etc. Vid förlossningen ångrar hon sig dock och vill behålla barnet, utan pappans inblandning (vilket enligt dig borde vara en helt rimlig möjlighet, hon “äger” ju barnet). Vem berövar då vem “sitt” barn? Helt medveten om att det finns en massa manliga idioter kan jag inte annat än konstatera att kvinnan också mången ggr har utnyttjat faktumet att hon av samhället ses som “förstahandsförälder”.

  • Kristin says:

    Micke vK: surrogatmödraskap har ingenting med adoption att göra. Det är ju inte ditt eget barn du bär i magen utan någon annans. Diskussionen blir ganska konstig om du ska börja blanda in adoption i det hela. Kvinnan som bär barnet har inget med barnet att göra (förutom att hon just bär och föder det).

  • Anna says:

    Tack Ulrika!
    Nej rätten till barn är ingen mänsklig rättighet. Men barnfödande är heller inte heligt. Kvinnor är inte helgon som smutsas ner för att de bär någonannas barn, lika lite som när de väljer att göra abort. Barnhandel borde aldrig tillåtas men surugatmördrarskap kan organiseras utan kapitalistiska inslag. Varför kan inte kvinnor föda barn åt varandra, eller åt män? att debattera om kvinnas rätt till sin kropp framför ofödda barns rättigheter eller almmän moral känns naturligt när motståndaren är den kristna högern. Att likande åsikter nu förs av feminister är skrämmande. Och farligt för alla kvinnor.

  • englad says:

    Är det ok att betala för ett barn? Enligt svensk lag är det inte det, men i flera andra länder går det bra …..
    Är det ok att vi betraktar en surrogatfödsel som om en kvinna föder en annans barn? Enligt svensk lag “äger” alltid den som föder barnet det och betraktas som biologisk förälder …..
    Är det ok att i förväg avtala bort rätten till sitt biologiska barn? Enligt svensk lag är det inte det, det måste förflyta minst 6 veckor efter förlossningen (vid adoption t.ex.).
    Är det ok (etiskt/juridiskt försvarbart) att anlita utländska kontakter för att kringgå svenska lagregler?

  • Addyn says:

    Självklart ska ju inte fattiga Indiska kvinnor få vara surrogatmödrar mot betalning motsvarande 10-15 årslöner.
    Dom ska ju arbeta med att sy våra kläder för slavlöner eftersom vi i Sverige inte vill betala för vad det kostar att ha en skräddare eller sy upp kläderna med svensk arbetskraft. För vi vill ju kunna köpa snygga kläder på HM, Lindex, Kappahl för en rimlig peng eller hur? 30% av det vi handlar på IKEA är tillverat i Indien av just fattiga människor som precis får vardagen att gå ihop. Om nu alla skulle vara surrogatmödrar, få så mycket pengar att dom kunde satsa på utbildning och förändra sitt liv så kanske dom inte skulle vilja sy våra kläder eller tillvekra det handblåsta glaset Bengt som vi kan köpa för 5 kronor?

    Nej det är nog bäst att vi bestämmer i Sverige att de Indiska kvinnorna inte själva ska få bestämma om dom ska vara surrogatmamma eller inte. Vi vill ju inte att någon ska vara utnyttjad…. eller hur?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen