Dominika V Polanska, Sara Liz Degerhammar och Åse Richard har tillsammans skrivit boken "Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden" som ges ut av Verbal förlag. Boken är illustrerad av Ruhani.

Reno eller vräk?

Text av Dominika V Polanska, Sarah Liz Degerhammar och Åse Richard | Bang 2/2019

Renoveringsvräkningar, eller så kallade renovräkningar, har ökat kraftigt i Sverige. Hyresvärdar höjer hyrorna genom att rusta upp lägenheter och de som inte har råd med de kraftiga hyreshöjningarna måste flytta. Hårdast drabbas låginkomsttagare, personer med utländsk bakgrund och personer med funktionshinder. Men även barnfamiljer, ensamstående föräldrar och äldre är särskilt utsatta.

”3 000 kronor mer i månaden. I månaden?!”

En kunde ju hoppats att det handlade om löneförhöjning. Men det gör det inte. Nej, idag är det vanligt att hyran höjs med upp till 3000 kr, eller mer, i samband med att ens hem renoveras. För en förskollärare eller sjuksköterska är det ganska mycket. För en sjukskriven är det mycket. För en pensionär, jättemycket. De som inte har råd med den nya hyran måste flytta. De blir alltså i praktiken vräkta. Det är det som kallas renovräkning.

Renovräkningar har på senare tid ökat kraftigt i Sverige. Den bostadspolitik vi har idag gör det möjligt för hyresvärdar att höja hyran skarpt när de rustar upp. Eftersom det finns ett stort behov av renovering tvingas alltfler hyresgäster därför bort från sina hem. Utvecklingen kommer ur en rad politiska förändringar som sedan 1990-talet urholkat hyresgästers rättigheter, och gjort det möjligt för fastighetsägare att renovera, höja hyran, och i praktiken alltså vräka sina hyresgäster.

På ett större plan brukar man prata om bortträngning, när vissa grupper av människor måste flytta för att stadsdelen de bor i ska rivas, byggas om eller ”förnyas”. Bortträngning är en del av en så kallad gentrifiering, det vill säga när nya grupper flyttar in och tränger bort människor som redan bor i ett område. Oftast har det varit arbetarklass som tvingats flytta på sig, och i Sverige har vi en lång historia av detta, inte sällan som en följd av mycket medveten politisk stadsutveckling. Under 1950- och 60-talen, då de centrala delarna av ett flertal svenska städer byggdes om, revs hela kvarter av arbetarbostäder för att ersättas med kontor, parkeringar, köpcentrum och dyra lägenheter avsedda för en helt annan målgrupp. Människorna som bodde i de hus som revs trängdes ut mot städernas periferi.

”Oftast har det varit arbetarklass som tvingats flytta på sig, och i Sverige har vi en lång historia av detta, inte sällan som en följd av mycket medveten politisk stadsutveckling.” 

Idag ser de här processerna annorlunda ut. Det är inte längre städernas centrum som påverkas utan främst det så kallade miljonprogrammet, som växte fram under slutet av 60- och början av 70-talet, och som ofta ligger utanför stadskärnan. Med statligt stöd byggdes ungefär en miljon hus och lägenheter över hela landet, för att bekämpa bostadsbristen med hus och hem av god standard. Miljonprogrammet är idag i behov av renovering, framför allt byte av avlopps- och vattenledningar, ventilation och elsystem, för att garantera framtida hållbarhet. Hyresvärdar genomför ombyggnationer och gör så kallade standardhöjande åtgärder i samband med renovering. På så sätt kan de fördubbla hyran, vilket lett till att många som bor i de här områdena tvingas flytta. Det är därför främst i storstädernas ytterområden som bortträngningen sker i Sverige idag, eftersom bostadsbristen är hög och de som fly!ar snabbt ersätts av nya hyresgäster.

Boverket har visat att bortträngning i Sverige har ökat kraftigt. Om hyran höjs med 1000 kronor flyttar upp till en fjärdedel av de boende, men Hyresgästföreningen har beräknat att hyran vid renovering höjs långt mer än så, i snitt med 37 procent. Det finns även exempel där hyran mer än fördubblats. Forskning om bortträngning visar också att mörkertalet är stort i och med att avflyttningen från ett område som hotas av höjda hyror ofta börjar mycket tidigt.

Svensk bostadspolitik under avreglering

De förändringar som infördes under 1990-talet har av forskare kallats för ett systemskifte i den svenska bostadspolitiken. Statens ekonomiska stöd till bostads- sektorn minskade kraftigt. Subventioner för bostadsbyggandet togs bort, liksom kravet på kommunala bostadsköer. Det var också under den här perioden som skattefria reparationsfonder började beskaras och så småningom försvann. Det bostadssociala ansvar staten tidigare tagit minskade kraftigt. Under 2000-talet fortsatte nedmonteringen genom en skattepolitik som stimulerade omvandlingen av hyres- till bostadsrätt. Tillsammans med en kraftig utförsäljning till privata fastighetsbolag, bidrog detta till att allmännyttan minskade, framför allt i storstäderna. Dessutom har ränteavdrag för bostadslån och ROT-avdrag i det ägda boendet uppgått till många fler miljarder än de avdrag och bidrag som riktats till det hyrda boendet, och till dess upprustning. Enligt Statistiska Centralbyråns beräkningar gick den stora delen av skattesubventionerna i form av ROT- och ränteavdrag till de rikaste hushållen.

2011 infördes en ny lag förkortad till allbolagen (lag 2010:879 om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag). Kommunens allmännyttiga bostadsbolag skulle nu drivas efter affärsmässiga principer, vilket i många fall tolkats som att de ska gå med vinst. Fokus har skiftat från samhällsansvar till lönsamhet, en svår balansgång då det kan vara svårt att kombinera socialt ansvar med vinstkrav. Samtidigt betyder allbolagen att de kommunala bolagens hyror inte längre är normerande, vilket innebär att privata bolag inte behöver följa de kommunala bolagens hyresnivåer.

”Allmännyttan, det vill säga de hyreshus som ägs kommunalt, säljs ut till privata bolag och pensionsfonder.” 

Staten har alltså dragit sig tillbaka i bostadsfrågan. En konsekvens av det minskade ekonomiska stödet blev ett kraftigt minskat byggande sedan 1990-talet. Bostadsbristen ökar, och det som byggs idag är alldeles för dyrt för en allt större del av befolkningen. Fastighetsbolag har valt att dröja med reparation, och ett kraftigt eftersatt underhåll har därför på många håll lett till ett akut behov av renovering. Fastighetsägare drar in på underhåll, för att i stället göra ”allt på en gång” – ombyggnation, stamrenovering och upprustning som leder till hyreshöjningar, omflyttningar och att vårt bestånd av hyresrätter med rimlig hyra ”renoveras bort”. Även skattepolitiken bidrar till en ökad klyfta mellan det ägda och det hyrda boendet, och idag är det till exempel 30 procent dyrare att bo i hyresrätt än att äga sitt boende (SCB 2016). Därtill sker en social filtrering mellan hyrt och ägt boende där låginkomsttagare koncentreras till det hyrda boendet, trots att det är reellt dyrare att bo här, medan höginkomsttagare dominerar i det ägda.

Flera hyresvärdar sätter dessutom korttidskontrakt i system, något som underlättar för dem att enkelt byta hyresgäster. Den som har ett korttidskontrakt kan sägas upp med en månads varsel. Det leder till ökad omflyttning, vilket skapar oro även för de hyresgäster som har fasta kontrakt. De som bor på korttidskontrakt har inget besittningsskydd, vilket gör att de helt och hållet saknar inflytande över sitt boende. De måste helt enkelt flytta när hyresvärden så önskar, utan att kunna kräva ersättningsboende. Hårdast drabbas låginkomsttagare, personer med utländsk bakgrund och personer med funktionsnedsättning. När det gäller renovräkning är även barnfamiljer, ensamstående föräldrar och äldre särskilt utsatta.

Renovräkningar blir allt vanligare överallt i Sverige idag. Idag väljer många fastighetsbolag a! samtidigt som de renoverar bygga om och göra så kallade ”standardhöjande åtgärder”, till exempel kakla badrummet, lägga in trägolv, sätta in handdukstork och nya persienner. Standardhöjande åtgärder räknas inte som underhåll, och ger därför rätt att höja hyran. På så sätt rundar hyresvärden den lagstiftning som finns kvar för att skydda boende mot kraftiga hyreshöjningar. Allmännyttan, det vill säga de hyreshus som ägs kommunalt, säljs ut till privata bolag och pensionsfonder. Internationellt riskkapital köper upp hela bostadsområden för att renovera, höja hyran och byta ut sina hyresgäster. Såväl stora som små, privata som kommunala bolag, bidrar till den här utvecklingen.

Hyresgästers position har försvagats. Fastighetsägarnas makt har ökat. Den här maktförskjutningen från hyresgäster till fastighetsägare har pågått i Sverige sedan 1990-talet. Ett ökat fokus på marknadsorienterade lösningar har lett till att vi idag pratar på ett annat sätt om bostäder och rätten att bo; bostaden har blivit mer av en vara, och mindre av en rättighet. Ansvaret att skaffa eller behålla en bostad har lagts över på individen. Ett ordnat och tryggt boende blir liktydigt med framgång, och misslyckas du med denna ”karriär” anses det idag vara ditt eget fel.

Den här texten publicerades i Bang 2/2019 med tema Arbetarrörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-05-24

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen