Rehab

Text av Sara Parkman och Moa Lundqvist | Bang 1/2012 | TEMA LÄGESRAPPORT

Det finns hopp för anonyma näthatare. I hjärtat av de norrländska skogarna har några eldsjälar grundat det moderna och professionella behandlingshemmet Trollskogen. Utrustade med kunskap, kreativitet och kärlek tar de emot alla drabbade med öppna armar.

Jag kliver av tåget på en ödslig perrong mitt ute i skogen, någonstans i norra Ångermanland. Att tågen fortfarande går hit, noterar jag kvickt i min svarta Moleskinebok. I regndiset ser jag en färgglad figur vinka, det måste vara Agneta Birgittadotter, en av grundarna av behandlingshemmet Trollskogen som jag är på väg till. En varm kram och vi kliver in i bilen som tar oss ytterligare två mil in i urskogen. Agneta sätter igång att berätta framgångssagan som började hösten 1978.

– Vi var ett gäng som flyttade upp hit från Stockholm. Du vet, vi var trötta på storstadsstressen och ville göra något som kändes rätt. Så vi startade behandlingshemmet Trollskogen här i Sorsele. Många av oss hade blivit utsatta för arga lappar när vi bodde i förskräckliga höghus i stan och kände att vi ville hjälpa de människor som led av detta missbruk. Där och då började vi med två tomma händer, och nu står vi här med ett helt behandlingshem med modern terapi som riktar sig mot anonyma näthatare, berättar Agneta med batikfärgad glöd i ögonen.

Ett fönster öppnas och jag hör orden ”Din äckliga feministflatfitta åk tillbaka dit där du hör hemma, BLÅKULLA !” Agneta förklarar snabbt med värme i rösten att det är  NostradamustheOne som just anlänt hit och ännu inte lärt sig hantera sina impulser.

– Vi insåg tidigt i arbetet att det är viktigt att arbeta med känslor, färg och form. Kreativitet och glädje. Många av våra patienter som kommer hit har en fantastisk kreativ förmåga, men väljer att uttrycka den via ruskiga hatattacker. Vi vill omforma det till glädje! Det gäller att få ut den sjuka demonen ur patienten, som vi lite skämtsamt brukar säga.

Agneta visar upp exempel på alster från kreativa terapin – drömfångare, hammaren och skäran-symbolen i cernitlera, egendrejade vattenpipor och snidade smörknivar med persisk poesi på. Jag blir guidad runt det stora behandlingsområdet. Små kojor byggda av återvunnet material ligger utspridda likt ett pärlband längs Ångermanälven. I de kojorna får patienterna bo, utan vare sig el eller vatten.

Färgglada vimplar hämtade från Indien trängs i träden tillsammans med gungor i plast. Någon mobiltäckning finns inte. Byns centrala punkt är kulturhuset, där terapier avlöses av långa middagar och härliga fester med rödvin och djembedans.

Framåt eftermiddagen får jag äntligen komma in i en koja byggd av wellpapp och trasmattor, där jag möter patienten Mr Sweden, en 37-årig småbarnsfar från Bromma. Mr Sweden heter egentligen något annat.

– Det började som en rolig grej. Jag och mina polare brukade träffas under helgerna och ta en öl, slappna av och ”gnugga våra geniknölar” genom att skriva kommentarer. Vi kände att vi hade en jävligt fin manlig gemenskap va. Men någonstans började det balla ur – plötsligt började jag också skriva på veckorna, missade att hämta ungarna på dagis för att jag fastnat framför skärmen.

Drömmen om att bli den nya Pär Ström eller varför inte den nya redaktören på Avpixlat gjorde att jag helt missade att se allt fantastiskt som faktiskt fanns i mitt liv. Min fru gav mig ett ultimatum – familjen eller kommentarerna. Så då hamnade jag här på Trollskogen. Det är en jobbig behandling, men också det bästa som kunde hända mig.

Mr Sweden, om man läser igenom många av kommentarerna som du skrivit är hotet om våldtäkt en vanlig ingrediens, samtidigt som du talade mycket om hotet från ”importerat kvinnoförtryck”. Hur hänger detta ihop?
– Den här paradoxen tog mig flera månader av genusterapi att förstå, och i dag är jag en helt annan människa som klarar av att göra en simpel maktanalys, och jag tänker mycket kring postkolonial feminism och skapandet av den Andre. Men i min värsta period av missbruk såg jag det mest som att feminister fått för lite kuk och att det var en god gärning att erbjuda dem en överfallsvåldtäkt. Jag ville liksom hjälpa den lilla vita kaninen som väntade på prinsen som aldrig kom.

Britt-Marie Hjelm jobbar som terapeut på behandlingshemmet och hon berättar om hur resan till tillfrisknande är svår för många av de intagna.

– Visst kommer människor hit frivilligt, men det betyder inte att arbetet blir särskilt mycket lättare. Flera av de här personerna har använt näthat som ventileringsmetod stora delar av sina liv. Vi har sett exempel där människor har börjat hata via skrift redan vid sju års ålder genom att skriva så kallade trollkommentarer i sina egna dagböcker.

Det låter som att det kan krävas en hel del terapi för att hjälpa de här personerna?
– Absolut. Man märker en enorm skillnad när de väl accepterat sitt problem, de blir då mottagliga för terapi på ett annat sätt. Förra året hade vi en kille här som kallade sig SteelBalls87 och innan han förstod vidden av sitt beroende kunde han inte ens tänka sig att byta sitt nickname. Efter tre veckor i terapi bröt vi slutligen igenom och idag kallar han sig bara steel och håller sig till att kommentera artiklar som handlar om just stål. Det är bara en av många solskenshistorier.

Hur ser statistiken ut? Är det många som återhämtar sig från sina beroenden?
– Vi har en relativt bra återhämtningsstatistik. Flera av dem som sökt hjälp hos oss klarar efteråt av att styra sitt beroende på ett annat sätt, de får större möjlighet att stoppa sina impulser. Andra blir helt fria från sitt näthatsbehov. Det varierar. Dock kommer dessa människor för resten av sina liv leva med att vara ”offlinenäthatare” i den meningen att de alltid måste vara vaksamma på sina näthatstendenser.

I en föreläsningssal inne i kulturhuset pågår en workshop där två före detta patienter håller i trådarna. Jag kikar in när gruppen gör en fyrahörnsövning. Det är starka känslor i omlopp. Frågan som just ställts är : ”Hur skulle du reagera om någon skrev att du var äcklig?” Många av personerna i rummet har just påbörjat sin terapi och har således börjat känna empati.

I hörnet markerat ”superledsen” står xXroflmaoXx och har svårt att hålla tillbaka tårarna.

– Det är dumt, för jag har aldrig tänkt på att det är andra människor som tar åt sig av det jag skriver. Det är ju liksom bara en dator, en maskin. Binära koder. Internet!, xXroflmaoXx röst brister och två av deltagarna får gå fram och ge sitt stöd. De andra applåderar, flera känner säkerligen igen sig.

Efter workshoppen får jag chans att prata lite med ledarna, de före detta patienterna Rolf_ och FlaMes0Fgl0ry.

Hur kommer det sig att ni vill vara här och hålla i aktiviteter?
– Jag tycker att det känns som en jävligt bra sak att göra, dessutom hjälper det mig att fortsätta hålla mig borta från tangentbordet, som man säger, svarar Rolf_.

– Själv har jag ett intresse av att träffa de här personerna, vi har ofta mycket gemensamt. Jag minns hur härligt det var att börja våga känna saker, och jag antar att jag vill ge tillbaka. Hjälpa andra liksom, säger FlaMes0Fgl0ry och nickar mot gruppen som håller om varandra i ett av de fyra hörnen.

Vid fem serveras middag som jag blir inbjuden att delta i – en vegansk linsgryta med egenodlad hampa. Gemenskapen är enorm och varma skratt ekar mot det stampade jordgolvet och de tovade mattorna. Strax efter att efterrätten serverats kommer Agneta och säger att det är dags att åka tillbaka till tågstationen.

När jag kramat om Agneta och hennes stora härliga kappa från Gudrun Sjödén spricker några solstrålar fram genom det tjocka diset. Det får bli en symbol för Trollskogen och dess verksamhet – för nog finns det hopp för även de allra gråaste och sorgligaste varelserna här på jorden.

Publicerat 2012-02-29

4 Kommentarer

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen