Det 12,5 kilometer långa stängslet går längs landgränsen mellan Grekland och Turkiet.

Rapport från Sveriges yttre gräns

Text av Anneli Carnelid | Bang 1/2014 | TEMA EUROPA

I perioder har 90 procent av alla som flyr till Europa kommit via Grekland, ett land där delar av EU:s gemensamma yttre gräns går. Anneli Carnelid åkte till Grekland och frågar sig hur många brott mot mänskliga rättigheter EU kan begå?

23 JANUARI 2014 – ORESTADIA, NORRA GREKLAND
– Vi ser mycket i det här jobbet, det är många familjer med små barn som kommer, det är klart det känns. Men vi är poliser och du måste jobba professionellt som polis, säger Peter Helgers, en holländsk polis som är tillfälligt stationerad i den grekiska staden Orestiada, nära den turkiska gränsen, på uppdrag av Frontex.

Peter Helgers sitter välkammad i rutig skjorta framför mig i en hotellfoajé inne i stan i Orestiada och berättar om sitt arbete. Tillsammans med grekisk polis patrullerar hen gränsområdena mellan Turkiet och Grekland och ser till att inga människor på flykt passerar. Målet är att stoppa dem redan innan de lämnat Turkiet. De som ändå lyckas ta sig över griper hen och lämnar över till de grekiska myndigheterna.

”Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser”, som Frontex formellt heter, har funnits i tio år och har till syfte att bistå medlemsländerna med gränsbevakning personal och teknisk utrustning. Med mandat från EU:s regeringar skapar sig Frontex med hjälp av avancerad teknik, kameror, satelliter och polisiära samarbeten allt starkare kontroll över unionens gemensamma yttre gränser från sitt säte i Warsawa. Nyligen klubbade EU igenom det så kallade Eurosur-paketet, ett informationsutbytessystem som ska möjliggöra för alla medlemsländer att i realtid kunna följa och tal del av allt som händer vid unionens yttre gränser.

Peter Helgers tycker det är schyst att komma utomlands och jobba lite, att vara iväg från sitt vanliga arbete vid olika flygplatser i Holland. Men det är verkligen inte semester, som hens vänner tror, säger hen och ler.

Vad vet ni om vad som händer med människorna som ni fångar?
– Jag vet inte så mycket om vad som händer med dem sen. Människor måste ju inte ta sig in i EU illegalt. Om de har skyddsskäl kan de ju bara gå till ambassaden och skicka ett brev, gå den normala vägen, säger Peter Helgers.

Men… det kan de ju inte, Europa ger inga visum till folk som kan tänkas bli kvar i landet och söka asyl.
– Säger du det? Jag trodde att det var så. Okej, det är inte mitt bord, säger Peter Helgers.

20 JANUARI 2014 – KORINT, TIO MIL UTANFÖR ATEN
– Är du journalist? Du måste hjälpa mig! jag måste få veta när jag ska komma ut härifrån!

På andra sidan det höga staketet på förvaret i Korint tränger sig människor fram mot stängslet. Här sitter just nu 1 050 människor inlåsta i vita söndervittrade tegelhus, på oklar tid. Det finns en liten rastgård mellan byggnaderna, och det hänger kläder på tork ut genom fönstren. Hit kommer en del av de människor som Peter Helgers och hens kollegor fångar vid gränsen.

Min tolk Chaman går fram till stängslet och försöker ta i hand med några som hen känner på andra sidan metallen. Genom rutorna i stängslet kan fingrarna nudda varandra. En vakt kommer snabbt och rycker undan henom. ”Bort därifrån, bort med dig!” Vi går in i ett litet rum, max en kvadratmeter stort, med vita väggar och en stor glasskiva med små, små hål mellan oss och de på andra sidan. Chaman måste skrika för att rösten ska skära genom glaset, till sina vänner som nu trängs på andra sidan glasskivan i stället.

– Polisen låter oss inte ens träffa doktorn, jag har jätteont i ryggen och behöver mediciner, ropar en person från andra sidan.

– Vi får bara gå ut någon timme om dagen, det finns två toaletter på 70 personer, ropar en annan. Kolla på mina skor, det är mitt i vintern och jag har inte ens hela skor!

Efter knappt tio minuter kommer vakterna och hämtar oss. Besöket är slut och Chaman ropar hej då till sina vänner genom stängslet.

– En del har blivit upplockade på gatan, någon som bara skulle handla cigg och blev arresterad och fick sitta ett år i fängelse, utan att ens kunna kontakta sina anhöriga och berätta var man befinner sig, säger Ioanna Kotsioni som jobbar på Läkare utan gränser i Aten.

Läkare utan gränser är en av få organisationer som får komma in på de grekiska förvaren, där totalt över 5 000 människor sitter inlåsta.

– En stor del av de förvarstagna lider av psykosomatiska besvär, depressioner och ångest som en följd av att de hålls inlåsta med små möjlighe- ter att kommunicera med världen utanför, säger Ioanna Kotsioni.

I de fängelser i Grekland där det sitter dömda brottslingar finns det läkare och läkarmottagningar, men det gör det inte, på förvaren, precis som i många andra EU-länder. Ioanna Kotsioni berättar att många har problem som är direkt relaterade till de dåliga förhållandena på förvaren, den dåliga hygienen och det faktum att det bor för många människor i varje rum. Det är dåliga värmesystem och alldeles för kallt på vintern, byggnaderna är osäkra och människor har inte utrymme att träna eller röra sig.

Enligt lag kan människor sitta förvarstagna i upp till 18 månader om de ska deporteras, och i upp till tolv månader om de är asylsökande. Många blir inte deporterade från Grekland när de släpps ut, ibland för att det är praktiskt omöjligt då de saknar pass eller korrekta resedokument. Om de inte lämnar landet kan de gripas om hur många gånger som helst och låsas in 18 månader till. Tidsbegränsningen på 18 månader gäller för en sammanhängande period, men fängslandet kan alltså upprepas hur många gånger som helst.

24 JANUARI 2014 – VID DEN GREKISK-TURKISKA LANDSGRÄNSEN
Genom tät dimma går det att skymta bitar av ett 12,5 kilometer långt stängsel med taggtråd i en militärzon en bit utanför Orestiada. Någonstans längs den här platta åkern kom Chaman till fots in i Grekland från Turkiet. Då fanns ännu inte stängslet som byggdes här förra året.

De senaste åren har mellan 70 000 och 140 000 människor per år upptäckts av myndigheterna när de försökt ta sig in i EU (Schengen) utan giltigt visum. På grund av Greklands geografiska läge vid EU:s yttre gräns har i perioder 90 procent av alla som flyr till Europa kommit via landet. Det är det polisen Peter Helgers är här för att förhindra.

Med hjälp av stängslet och 25 värmekameror, finansierade av EU, som larmar den turkiska militären om människor är på väg över gränsen har den vägen till EU nästan helt stängts igen. Stängslet är en del i operation Aspida, som Frontex beskriver som en ”ansträngning från de grekiska myndigheterna för att stoppa strömmarna vid den grekisk-turkiska hotspoten”.

Och ”ansträngningen” har gett resultat. Tidigare kom det ungefär 400 personer om dagen den här vägen, nu rör det sig om 400 personer på ett år enligt grekiska myndigheter. I stället tar människor på flykt den betydligt farligare vattenvägen, via Greklands öar eller till andra sydeuropeiska länder. Sedan stängslet byggdes har allt fler börjat ta sig från Turkiet till Bulgarien. Vid den gränsen planeras nu bygget av ännu ett stängsel, ett ännu längre än det här.

Den tilltagande gränsövervakningen sker i ett EU som har täppt till nästan alla möjligheter för människor att ta sig in i EU legalt. Visummöjligheterna för människor som kan misstänkas ha asylskäl (på grund av till exempel förföljelse på grund av sexuell identitet eller risk för tortyr eller någon av de andra asylgrunderna) är nästintill obefintliga. Syrien, Afghanistan, Sudan och Irak är några exempel på krigsdrabbade länder varifrån det i princip är omöjligt för privatpersoner att få visum ens för att besöka unionen. Och asyl går bara att söka på plats i ett EU-land. Det enda alternativet som återstår (bortsett från de få kvotflyktingar EU-länderna tar emot) är att ta sig in illegalt, på ofta livsfarliga vägar. Minst 17 306 människor dokumenterats ha dött på vägen till EU de senaste 20 åren, och mörkertalet är stort. Som forskaren Shahram Khosravi skriver i Bang 4/2013: ”Tillslutningen av de tillgängligaste gränssektionerna innebär att ’geografin kommer att ta hand om resten’. Och det gör den.”

25 JANUARI 2014 – PERISTERI
– Det var små barn på båten, mellan ett och tio år, och de blev dödade, vem gör så? säger 38-åriga Ehsananullah Safi från Afghanistan mellan desperata hulkningar efter minnesceremonin i en moské i Peristeri utanför Aten.

Några dagar tidigare dog trekvinnor och nio barn när den grekiska kustbevakningen bogserade tillbaka en båt med människor mot Turkiet, i en så kallad push back. Bland de döda fanns Ehsananullah Safis fru och fyra barn.

Hen berättar att motorn på den lilla träbåten med 28 människor från Afghanistan och Syrien ombord gick sönder bara 100 meter från den grekiska ön Farmakonisi. Efter några minuter kom kustbevakningen, men i stället för att hjälpa människorna i båten i land bogserades den tillbaka mot Turkiet.

Ehsananullah Safi berättar att kustbevakningen körde med full gas mot Turkiet och att den höga hastigheten gjorde att båten började ta in vatten. Trots att människorna ombord på båten håller upp ett barn och vädjar till kustbevakningsbåten ”stanna, stanna” fortsatte den våldsamma bogseringen.

Till slut saktar kustbevakningen ner när deras egen båtmotor blir överhettad, och några personer, däribland Ehsananullah Safi, lyckas smita ombord på kustbevakningens båt. Väl ombord fortsätter hen att vädja om att få rädda sin familj i båten som sjunker allt mer, men kustbevakningen hindrar henom med våld. I båtens lilla hytt sitter flera barn och kvinnor fast och sjunker med båten.

19 JANUARI 2014 – ATEN
– Jag har en kopp på dörrhandtaget så jag hör om någon kommer när jag är hemma. Och så stoppar jag in ett papper mellan dörren och väggen varje gång jag går hemifrån. När jag kommer hem känner jag efter om pappret är kvar, då vet jag att ingen varit inne i lägenheten.

Chaman kom till Grekland ensam för tre år sedan och är nu 20 år gammal. Hen är blind efter en motorcykelolycka, och har det senaste året haft två inbrott i sin lägenhet i centrala Aten. Första gången drogade rånarna henom när hen låg och sov i sängen. Andra gången var hen inte hemma. Det är första gången vi träffas och vi sitter på hens balkong. jag säger att balkongen är fin, att det är fin utsikt.

– Tack! Men jag kan inte uppskatta balkongen längre. Tänk om rånarna kom in den här vägen. jag känner mig inte trygg här och måste flytta. Polisen säger att de inte kan göra någonting för mig, fortsätter Chaman.

Tre år tidigare ställde sig den då 17-åriga Chaman upp i en moské i Iran, dit hen och familjen flytt från Afghanistan när Chaman var sex år. Mullan predikade om att människor som konverterar är ovärdiga och inte förtjänar att leva och Chaman utbrast högt: ”Hur kan du säga något sådant? Vem är du att säga så? är de inte människor? Kom ner från dina höga hästar!” Sedan dess har hen varit på flykt ensam. På flykt från en rättegång som antagligen skulle kostat henom livstids fängelse. Eller ännu värre. Hen har sökt asyl i Grekland och väntat i tre år utan besked. Polisen har tappat bort Chamans asylansökan.

Chaman visar sitt så kallade rosa kort från polisen, ett litet ljusrosa hopvikbart pappersark med hens foto och personuppgifter, som intygar att hen är asylsökande. Det bär hen alltid med sig. Det rosa kortet intygar att Chaman har rätt att vistas i Grekland, även om hen när som helst godtyckligt kan sättas i förvar under asylprocessen. Det ger henom också rätt till grundläggande sjukvård. Inget mer.

Ute på gatan håller Chaman ett fast tag om min arm och dirigerar oss över hela staden. ”Nu ska vi vänster. Vi borde försöka gå över gatan här. Ligger det en koreansk kyrka där? Då ska vi svänga.” Hen verkar känna till vartenda gathörn, varenda tunnelbaneuppgång och kiosk i Aten.

De flesta som tar sig till Europa via Grekland och inte fastnar i polisens förvar tar sig till huvudstaden Aten, hit till områdena runt torgen Omonia och Victoria.

Vid en busshållplats ropar en kvinna med ett litet barn på varsin arm på Chaman, de stannar och pratar en stund. Chaman berättar att hen frågat efter blöjor, för Chaman brukar hjälpa till att dela ut blöjor och andra förnödenheter till asylsökande och papperslösa barnfamiljer som hen kommer i kontakt med via hjälporganisationer. Chaman pratar farsi, grekiska och engelska och försörjer sig som tolk åt kristna hjälporganisationer som hjälper andra i samma situation. I gengäld betalar de hens hyra på 150 euro. I övrigt överlever hen från dag till dag.

De flesta som flyr till EU via Grekland vill liksom Chaman egentligen vidare till andra EU-länder. En del lyckas, andra fångas på vägen och tvingas lämna sina fingeravtryck till polisen för insamlingen till EU:s databas Eurodac däralla människor som flyr till Europa sedan 2008 finns registrerade. Syftet med Eurodac är att se vilket land människor först kommer till, för enligt Dublinförordningen måste en söka asyl i det första EU-land en kommer till. Du får alltså inte välja vilket land du söker asyl i.

Trots att så många människor på grund av EU:s regler tvingas ta sig till EU med Grekland som första land har det fram till sommaren 2013 i princip inte funnits något asylsystem i Grekland. Polisen har administrerat asylansökningarna och bara 0,5 procent av alla ansökningar har bevil- jats. Väntan på besked är lång. De flesta har, som Chaman, inte fått något besked över huvud taget. Många har väntat i sex år, sju år, elva år, i ett land där de saknar grundläggande rättigheter.

Nu har Grekland ett nytt asylsystem, som fortfarande långt ifrån har kapacitet att ta emot alla asylärenden. Och ingen som liksom Chaman väntar på besked från det gamla systemet är välkomna i det nya systemet. Under 2013 beräknades mer än 30 000 personer sitta fast i Grekland i väntan på asylbesked från polisen. Besked som inte kommer, och i den mån de kommer till största sannolikhet ger avslag. Trots att det gamla systemet underkänts av både EU och grekiska myndigheter för att det strider mot asylrätten, lämnas alltså alla väntande ensamma åt sitt öde.

21 JANUARI 2014 – OMRÅDET RUNT OMONIA
– Vi stoppar människor som ser utländska ut, säger polisen Mary som jobbar med operation Xenius Zeus, vad som kan beskrivas som en extremvariant av REVA-projektet i Sverige.

Operationen går officiellt ut på att hitta personer som har begått olika typer av brott men de allra flesta arresteras av en annan orsak och det är alltså inget polisen hymlar med när vi följer med dem under en förmiddag.

Under en dag i Aten grips mellan 30 och 300 personer i operation Xenius Zeus. På eftermiddagen bussas de gripna iväg till den stora polisstationen i Petro Ralli där det undersöks om deras papper är äkta. En del släpps, andra skickas vidare till något av landets förvar eller hålls häktade på någon polisstation över natten eller ibland i upp till flera månader, enligt rapporter från människorättsorganisationer.

Addis är 18 år gammal och har varit i Grekland i sju år. Hen har flera gånger blivit stoppad av poliserna i xenius Zeus-operationer.

– Jag blev fängslad i två dagar utan anledning. En polis stoppade mig på gatan och frågade om mina papper, och fast jag visade mitt rosa kort så slängde han mig i fängelse. Två dagar satt jag inlåst utan att ha gjort någonting.

I en barnvagn bredvid sitter Addis tvååriga son Hero med knallrosa nagellack och knaprar chips ur en påse. Hen är tyst och lugn men hostar till då och då.

– Han var med mig i fängelset, vi fick sitta utomhus och det blev kallt på nätterna, det var därför han blev sjuk. Det är något med hans andning nu, berättar Addis och hens lite misstänksamma ögon fylls med tårar som hen snabbt torkar bort.

Tidigare på dagen har Addis varit på polisstationen i Petro Ralli och försökt förnya sitt rosa kort som gick ut för sex dagar sen. Utan det kan hen inte gå till doktorn med Hero. Hen har gått till polisstationen många gånger innan kortet gick ut, men har inte fått det förnyat än. Den här gången blev hen tillsagd att komma klockan sex på morgonen dagen därpå.

Addis kommer ursprungligen från Etiopien, men flyttade med sin mamma till Sudan när hen var sex år. Som elvaåring lämnade de Sudan och tog sig med hjälp av smugglare mot Europa. Det var ett hårt oväder natten de skulle ta sig den sista biten till Grekland, över havet, och Addis mamma drunknade. En man de åkt med från Sudan hjälpte Addis i land, och hen hamnade på sjukhus i två månader på grund av skadorna från båtflykten. Myndigheterna släppte iväg henom ensam från sjukhuset när hen bedömdes tillräckligt frisk. Hen bodde på gatan i Aten och hankade sig fram så gott hen kunde som papperslös i ett par år. När hen var 15 år upptäckte Addis att hen var i gravid i femte månaden, och för att få tillgång till förlossningsvård blev hen tvungen att söka asyl. Sedan dess har hen väntat på ett besked, och måste nu alltså, som många andra här, gå till polisstationen i Petro Ralli och förnya sitt rosa kort var sjätte månad.

– Hela systemet är fel. Vi får inte studera, vi går inte till skolan, vi jobbar inte, alla här hatar oss. De förnyar inte våra rosa kort, de accepterar oss inte som människor, vi blir behandlade som djur. Vi är inte djur.

Trots att många EU-länder sedan ett par år tillbaka undantagit Grekland från Dublinförordningen – asylsökande får söka asyl på nytt i ett annat EU-land på grund av ”de omänskliga förhållandena för asylsökande i Grekland” – så försvårar samma union för människor att ta sig därifrån. Asylsökande får inte lagligt lämna Grekland för att åka till ett annat EU-land och de inre gränskontrollerna mot övriga EU har hårdnat. Människor tvingas betala tiotusentals kronor för att komma ut med hjälp av smugglare och många måste försöka flera gånger. Om de alls lyckas. De flesta har inte råd att försöka över huvud taget.

Som ensamstående förälder försöker Addis försörja sig och sitt barn genom att städa hemma hos några familjer en till två dagar i veckan. På en dag tjänar hen sju euro. Hen bor hemma hos en kompis, som sitter i samma väntan på besked på sin asylansökan.

– Jag tackar Gud för att jag har min vän som hjälper mig. Men jag vill inte visa Hero det här livet. jag vet själv hur det är att inte få gå i skolan, jag vill att han ska få gå i skolan. Men jag har inga pengar att betala någon smugglare för att hjälpa oss vidare härifrån, säger Addis.

22 JANUARI 2014 – I EN LÄGENHET BREDVID ETT STORT TORG I ATEN
– Ta en kaka, jag har bakat den själv, översätter Chaman åt mig hemma hos hens vänner Alireza och Parvaneh (som egentligen heter något annat) när vi sätter oss för att fika.

Alireza berättar att hen arbetat som bagare i Teheran innan familjen kom till Grekland. Deras lilla ett är omsorgsfullt inredd med vackra mattor över varenda centimeter av golvet, och i bakgrunden hörs ljudet från en dramatisk såpopera dubbad till farsi från tv:n. Chaman hjälper familjen som hen lärde känna via en kyrka i Aten med tolkning och annat praktiskt, och de i sin tur hjälper Chaman att ta sig fram genom staden.

Vi träffades första gången utanför polisstationen i Petro Ralli dagen innan när Chaman och Alireza utan framgång försökte få besked om hur det går med deras asylansökningar. Alireza var välklädd i grå kostym, skjorta och finskor när hen stod utanför polisstationens staket och tillsammans med ett åttiotal andra personer försökte ta sig in för att få prata med någon. Alireza är sjuk, hen har problem med hjärtat, och hade tagit med sig kopior av sjukintygen i hopp om att polisen skulle hjälpa henom.

– Vi har väntat i nästan tre år på besked nu, säger Parvaneh.

Hen är 63 år och bor i ettan tillsammans med sin man och deras 38-åriga son som är sjuk och inte klarar sig själv. Liksom Chaman kommer familjen från Afghanistan men har bott många år i Teheran. Deras andra barn bor i Iran och Tyskland med sina familjer.

– Vi flydde till Europa för att vår ena son var förlamad, och vi hade hört att det fanns bra läkare i Tyskland. Men vi blev lurade av smugglaren som skulle ta oss från Grekland till Tyskland och förlorade alla pengar, så nu sitter vi fast här, säger Parvaneh.

Alireza och Parvaneh har sökt om anhöriginvandring i Tyskland men fått avslag. I väntan på besked dog deras förlamade son, och familjen vet fortfarande inte vad hen var för sjuk.

– Vi har begravt honom på den närmsta muslimska kyrkogården här, den ligger sextio mil bort från Aten. En amerikansk kvinna gav oss pengar en gång för att åka och besöka graven, det är enda gången vi haft råd att åka dit, säger Alireza.

Just nu är familjen orolig för sin bostadssituation. Lägenheten hade de fått för att deras son var sjuk, och nu när hen är död måste de flytta ut. Men de har inga pengar att betala hyra med.

Jag ber att få titta på deras avslag från Tyskland, och läser pappret högt på engelska. Det är referenser till olika lagar och paragrafer, Dublinförordningen nämns många gånger och det faktum att barnen i Tyskland är vuxna. Jag frågar om de har förstått vad det står i avslaget som de fick redan 2011.

– Nej, vi känner ingen som kan läsa för oss på engelska. Polisen har berättat att det var ett avslag, men vi har aldrig fått veta varför.

Men ni kanske kan söka på nytt nu när Dublinförordningen inte gäller Grekland. Har ni kollat den möjligheten? Eller vet ni vad Dublinförordningen är?
– Nej, säger Alireza.

26 JANUARI 2014 – UTANFÖR GREKISKA PARLAMENTET
2 000 personer har samlats i centrala Aten för att genom en jättedemonstration på Atens gator uttrycka sitt stöd för offren i veckans uppmärksammade tragedi där Ehsananullah Safi förlorade sin familj. Några av de överlevande medverkar i en presskonferens. På plakaten över folkmassan står budskap som ”stoppa push-backsen” och demonstranterna skanderar ”det är inte invandrarnas fel att vi svälter!” som en reaktion på nazistpartiets försök att skylla den ekonomiska krisen på invandring.

Jag ska snart åka tillbaka till Sverige och författar ett mejl till Sveriges migrationsminister Tobias Billström (M). Det är hen som driver Sveriges linje i asyl- och migrationspolitiken på EU-nivå, hen som tillsammans med övriga migrations- och justitieministrar i ministerrådet bestämmer över migrations- och asylpolitiken som sedan 2009 är en överstatlig europeisk fråga.

Medelhavet har blivit en massgrav. Moderaterna, i gott sällskap av Socialdemokraterna, har inte ett enda förslag för att skapa lagliga vägar in i EU (förutom att andra länder ska ta emot fler kvotflyktingar). Tvärtom är de emot alla existerande riksdagsförslag i den riktningen – som möjligheten att söka visumasyl, alltså att få ett visum med syfte att kunna söka asyl, eller att kunna söka asyl på till exempel ambassader.

Sveriges regering har röstat ja till utbyggnader av Frontex och varit positiva till utvecklingen av Eurosur. Tobias Billström representerar den politik som håller fast Chaman och alla i samma situation i Grekland, som låser in människor som inte begått något brott, som upprätthåller omöjligheten för nödställda att söka asyl, som tvångsdeporterar människor till livsfarliga förhållanden, som hindrar människor att ta sig ur en båt som sjunker. En politik grundad på politiska beslut, beslut som går att ändra. Om en vill:

Hej Tobias Billström. Du verkar tycka att gränser är viktiga och lätta att definiera. Med anledning av det har jag några frågor till dig (se datumhänvisning i bifogad text för närmare precisering av frågorna):19 januari 2014: Var går gränsen för ett fängelse?

20 januari 2014: Var går gränsen för kidnappning?

21 januari 2014: Var går gränsen för apartheid?

22 januari 2014: Var går gränsen för dråp?

23 januari 2014: Var går gränsen för skuld?

24 januari 2014: Var går gränsen för medhjälp till tortyr?

25 januari 2014: Var går gränsen för mord?

Publicerat 2014-03-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen