Rakbladsvassa stängsel

Text av Judith Kiros | Bang 4/2015 | TEMA FILTER

På tågstationer och tillfälliga boenden har folk den här hösten tagit saker i egna händer för att hjälpa människor på flykt – ett engagemang som trots snåla vindar får Judith Kiros att drömma om ett Fort Europa som skälver.

1.

Jag spenderade större delen av min sommar i Etiopien. Varannan dag promenerade jag och kusinen ner till någon hotellbar, jag bjöd honom på öl, han ringde samtal via Viber till vänner utomlands. Al-Jazeera i bakgrunden, en regnstorm hamrade mot fönstren.

– Vad är det där?

Bilder från den ungerska gränsen. En journalist sätter krokben för en springande migrant.

– Europa vill inte ta emot flyktingar, svarade jag.

Vi återkom till det ämnet under sommaren, Europa och dess rakbladsvassa stängsel, den industri som hade vuxit upp kring den så kallade flyktingkrisen. Jag översätter haltande, långsamt, en text om ett spanskt företag som har tjänat miljoner på att sälja taggtråd till Ungern. Jag visar honom en bild på Bert Karlsson.

2.

– Men alla dör inte.

Jag låg på rygg på en soffa och försökte avgöra om jag och kusinen hade liknande musiksmak. Först spelade jag upp Jon Bon Jovi, sedan Wu-Tang Clan. Han föredrog Wu-Tang.

– Nej, såklart inte.

Kusinen tog fram mobilen och klickade sig fram till Viber. Hans barndomskompis bor i Tyskland, flydde som tonåring ombord på en båt från Libyen.

– Han flydde med ett gäng, men knappt någon annan vågade gå på båten. Den läckte och de skulle sitta längst ner.

Jag frågar om kompisen har fått uppehållstillstånd. Vi kämpar med just det ordet ett tag, jag ger upp och frågar igen: får han stanna? Vill de ha honom där?

Kusinen tvekar. Kanske, kanske inte. Men vännen kan i alla fall prata tyska. Nästan. Han kanske får jobb snart. Han har hemlängtan, men det är bättre såhär, han kommer att kunna få ett liv, en inkomst.

Jag ser på min kusin och ser det Europa som vill stänga ute, förbjuda, sarga, stöta ut. För en gångs skull står vi på samma sida om muren.

En månad senare tar jag mitt svenska pass, mina papper, fysiska delar av det system jag kritiserar, och reser hem till ett Sverige som jag knappt känner igen.

3.

I mitten av september delas bilder på Alan Kurdi, den kurdiske treåringen som drunknade på vägen till Kanada, på nyhetsmedier och sociala medier världen över. Man skriver om sympati, solidaritet. Vid T-Centralen, där volontärer under en längre tid har tagit emot och assisterat flyktingar, donerar Pressbyrån under en dag sina intäkter till flyktingar och jag inser att någonting stort har skett – till och med företagen vill vara med på det som nu anses vara rätt sida, vill utnyttja andan för bra PR.

Moskéer och kyrkor, studieförbund och stiftelser, upplåter sina lokaler till personer på flykt, privatpersoner organiserar sig för att hjälpa transitflyktingar med sina resor. På tågstationer i de stora städerna väntar volontärer i rosa västar, de översätter, de erbjuder skjuts och stöd.

Folk organiserar sig. De ifrågasätter den politik som påstår sig arbeta för deras intressen. De går i vissa stunder mot lagen, eller i alla fall parallellt med den, för att underlätta för människor på flykt. Jag erkänner att jag håller andan. Jag erkänner att jag drömmer om att Fort Europa skälver.

4.

I slutet av september befann sig Anna Kinberg Batra i Globen. Hon satt, tillsammans med bland annat prins Carl Philip och prinsessan Sofia, i publiken för ”Hela sverige skramlar” för att samla in pengar för människor på flykt. Galan sändes live på SVT och samlade ihop 40 miljoner kronor. Carola sjöng ”Make a Change” och Jonas Gardell kallade det för ”ett ögonblick som definierar vår generation”.

Kinberg Batra och Stefan Löfven deltog gärna i välgörenhetsprojektet som detta, som inte avkräver ansvar, som grundar sig i den överordnades villkorade sympati mot den underordnade, som befäster deras positioner och bekräftar den överordnades godhet. På ett tal vid Medborgarplatsen sade Löfven: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig och vi gör det solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar.”

Bara några månader senare står flyktingboenden i brand flera gånger i veckan. Det är en mild höst. Regeringen och allianspartierna har kommit fram till en överenskommelse i flyktingfrågan: tillfälliga uppehållstilstånd i tre års tid med undantag för ensamkommande flyktingbarn och barnfamiljer. Samtidigt utvidgas RUT-avdraget till att innefatta fler tjänster. Företag behöver inte heller ha kollektivavtal för att anställa en introduktionsjobbare, som nu även omfattar nyanlända.

Jag erkänner att jag drömmer om att Tomas Ledin avbryter sin sång för att peka på politikerna och från Globens scen ropa: ”Häv Dublinfördordningen!”

5.

Jag får tag i Lucía Ramirez Tuesta, aktivist och verksamhetsutvecklare på Rädda Barnens Ungdomsförbund, och tvingar på henne ett samtal om vad som har hänt och varför, om hur den så kallade krisen har omskrivits, diskuterats och nu omvandlats till en politik som är direkt fientlig mot flyktingar. Lucía har varit med om att driva ett boende för transitflyktingar i Botkyrka: ett trettiotal madrasser, ett rent, varmt kök, Backgammon i det gemensamma utrymmet.

När jag kom dit som volontär fick jag ta de enklare jobben, städa på toaletten, sortera kläder. Några storögda småkillar smög in och sade att de inte hade sett flyktingar förut, de var nyfikna. Jag och mina vänner invände: ”Jo, det har ni. Ni kanske inte bara tänkte på att de var flyktingar.” Killarna nickar. Jo, deras föräldrar är ju inte från Sverige från början, de måste ju ha kommit någonstans ifrån, de kanske flydde.

– Om jag flyr ska jag ta med mig en svart kostym med en liten blomma i fickan och en lapp där det står ’Hej, tjejer!’ utbrister en av killarna.

– Jag skulle ta med mig en ko, säger en annan eftertänksamt. För då kan man rida på den, dricka mjölken och sen käka upp den när man blir hungrig.

När jag frågar Lucía hur och varför hon engagerade sig i boendet i slutet av sommaren är svaret snabbt.

– Såhär är det: för mig föll det sig naturligt att organisera mig, dels på grund av min egen historia och anledningen till att jag och min familj är i Sverige. Om man är aktivist och engagerad i vissa frågor så vet man ju att det här inte är ett problem som dök upp nu de senaste månaderna, men det var först då den stora massan fick upp ögonen för hur akut situationen var. Samtidigt: för mig blev det väldigt personligt, vi var politiska flyktingar och papperslösa några år, och då är det som att man måste handskas med det där minnet innan.

Men varför just då? Vad var det som hände? Lucía tvekar.

– Jag tror att just den bilden på Alan Kurdi… Jag vet inte varför den slog så hårt, men det var så tydligt att det var ett litet barn. Någonstans så tänker jag att vi har blivit så vana vid att se döda kroppar. De säger oss inte lika mycket längre. Men att se ett litet barn, uppspolad på en strand, det är en sådan otroligt stark bild. I september när allting började ville verkligen alla hjälpa till. Man började se mer av dem som kommer till Sverige, till Malmö, hur de behandlas av polisen, gränspoliser och vakter, och hur vidriga folk kunde vara. Detta med barn på flykt, det fick upp folks engagemang. Det är först då det blev på allvar. Det har ju dött hur många människor som helst, barn också, men folk har inte fått se det på det sättet. Det är sorgligt att säga, men jag tänker bara på hur det skulle ha varit om det hade varit ett blont barn, om det hade varit blonda barn som hade flytt. Var hade FN varit då? Hade de låtit det fortgå så länge?

6.

Det kallas för en flyktingvåg, en mörk våg under vilken de europeiska nationalstaterna kommer att dränkas. På Twitter varnar Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson för att mängden flyktingar kommer att leda till ”nationens undergång på en generation” och jag tänker: låt den då gå under.

För det är inte den här nationens kroppar som sköljs upp på de europeiska stränderna. Det är inte våra kroppar som fotograferas, delas, diskuteras på nyheterna i bekväma debattformat där alla sidor är representerade. Rätten till ett liv i trygghet går tydligen inte före ekonomiska intressen, före kapitalets rätt att röra sig fritt.

Samtidigt: det finns en lucka där. Under en period arbetade folk gratis, dygnet runt, för att de anade att en annan verklighet var möjlig. Eller, för att låna från författaren Arundhati Roy: ”En annan värld är inte bara möjlig, hon är på väg. Under en tyst dag kan jag höra henne andas.”

Vi hörde henne andas.

Lucía arbetade hårt för den andra verkligheten: hon berättar om sömnlösa nätter, om att gå direkt från jobbet till boendet, om att göra upp listor över tolkar och juridiska rådgivare och transportmöjligheter.

– Man kände av att det är någonting som händer i det här landet, alla vill vara med. Jag kunde lägga upp en grej på Facebook om att vi behövde mjölk och toapapper, och efter två timmar fick vi liksom skrika stopp. Vi fick så mycket! Det var på den nivån. Folk bara hällde saker på en!

Men trots det, trots engagemanget och solidaritetsrörelsen, trots arbetet som Refugees Welcome, Ingen Människa är Illegal, Allt åt alla, Röda korset, sjukvårdspersonal, obundna jurister och tolkar, lade ner befinner vi oss nu i en situation där regeringen föreslår politiska ändringar som aktivt försvårar för människor på flykt. Hur kommer det sig? Lucía suckar.

– Vi är i princip tillbaka på nittiotalet nu. Saker och ting lugnade ner sig, vi förträngde situationen som den såg ut då, och nu är det tillbaka. Vi är ju extremt duktiga på att inte handskas med vår historia, på att inte informera folket om det som har varit, om att inte lära av historien.

Empatin, menar Lucía, är villkorad, begränsad och nyckfull.

– Jag har inte haft en bra bild av sossarna, men att Stefan Löfven och Socialdemokraterna ska gå ut med tillfälliga uppehållstillstånd och ett utvidgat RUT-avdrag… Det är ett hugg i ryggen. Det är en attack mot allt som skulle kunna kallas för socialism. Jag vet inte hur man kan kalla sig för Socialdemokraterna när man fattar sådana beslut, och gång på gång säger till folk: ”våra arbetare räknas, men inte de där bruna arbetarna”.

7.

Jag drömmer om att Tomas Ledin pekar på Stefan Löfven från Globens scen. Tonerna av ”Här kommer den nya tiden” klingar ut. Publiken håller andan. ”Häv transportöransvaret, säkra vägar in i Europa!”

Jublet är öronbedövande.

8.

Majsa Allelin och Karin Gréen är två aktivister som tidigt åkte ner till Ungern och skjutsa migranter som behövde tillgång till säker transport.

– Både jag och Karin hade kollat på nyheterna och blev starkt berörda av bilderna på folk som vandrade längs motorvägarna i Europa. Vi hade precis tagit körkort och insåg att det var dags för oss att använda våra resurser för att faktiskt göra någonting konkret: köra folk.

– Det var ett ganska irrationellt beslut, egentligen, tillägger Karin. Jag var väldigt skeptisk mot mig själv – jag tänker att man måste undersöka det där känslosamma, det där med att identifiera ett problem på en annan plats och rycka in. Men så var situationen sådan att jag och alla mina smarta vänner bara satt och dumstirrade på varandra. Vi hade inga svar. Så var det den där nyheten om folk som blev stoppade i Budapest i början av september och inte fick åka någonstans, att de vandrade längs vägen, det var ju absurt. Då kom vi väl fram till att det i alla fall inte kunde skada att åka dit – på sin höjd skulle folk bli sura, eller så skulle vi slösa bort pengar.

Både Majsa och Karin återkommer till att deras insats var begränsad, oplanerad, att den föddes ur känslan av att läget var akut.

– Det var inte särskilt övertänkt att bara åka sådär, nej, säger Karin. Jag brukar tycka att det är viktigt att uppmärksamma och arbeta med papperslösa, vid de fallen som det inte rapporteras kring. Men nu var någonting annorlunda, jag var tvungen att åka.

Vad var det då som var så annorlunda? Tänker hon som Lucia, att det hade att göra med bilden av Alan Kurdi? Karin tvekar.

– Det känns som om det är en alltför idealistisk förklaring, att det skulle vara bilden av den drunknade pojken, för det finns många tillfällen som har varit katastrofpunkter innan det. Bilder på omkullvälta skepp, hundratals döda… Det kändes bara som att det var ett nytt läge – men det var svårt att fatta om det verkligen var det eller om det bara var rapporteringen kring läget som var nytt.

– Hur fan kunde det vara så för två månader sedan? frågar sig Karin. Och nu anses det rimligt att stänga ner gränsen.

9.

NO MONEY. NO JOBS. NO HOME. Orden står i fetstil på de flygblad Sverigedemokraterna delar ut på bland annat den grekiska ön Lesbos. Undertecknat: the people of Sweden.

10.

– Jag var så jävla arg när tillfälliga uppehållstillstånd bestämdes, erkänner Majsa. Jag känner att de spottar och trampar på hela civilsamhället, att det är så nonchalant, föraktfullt. Att det är otacksamt från politikens roll när hela landet engagerar sig på olika sätt och gör deras jobb, så gör de det ännu jävligare för människor.

– Ansvar krävdes från politiker när det gällde att ta emot människor som kom, men det var inga ihållande massdemonstrationer kring konkreta frågor som kunde förändra situationen i grunden, menar Karin. Kanske för att de som har erfarenhet och vet hur man gör för att politisera saker blev indragna i det akuta, i just mottagandet..

Båda menar att det är för enkelt att vara cyniskt; det ligger någonting hopplöst i det, även potentiellt destruktivt för framtida organisering. De pekar på rörelsens karaktär, på att ett slags underjordiskt nätverk av aktivister i olika länder har byggts upp och fortfarande verkar – mot systemet, mot murarna.

– Den här stora opinionen var nyväckt och väldigt känslosam, påpekar Karin. Bara för att man reagerar på att barn inte ska drunkna betyder det ju inte att man inser varför Dublinförordningen är fel, eller kopplar det till en vidare systemkritik. Men samtidigt är det så många människor som aldrig förr var organiserade eller aktiva som nu har börjat, det är så många som kanske inte heller har varit i närkontakt med folk som flyr, och det måste ju ändå förändra folk. Det måste göra att man blir mer kritisk och motståndskraftig mot det som sker idag.

11.

Kristdemokraterna lägger fram ett förslag om flyktingläger vid den svenska gränsen. Om flyktingar avviker från området ska polisen kallas in.

12.

Den somalisk-engelska poeten Warsan Shire skriver: ”Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun”. För bara några månader sedan började det perspektivet anammas i den mediala rapporteringen av situationen för flyktingar i Europa; man anade början på en politisk rörelse som grundade sig i folkets förmåga att reagera mot orättvisa.

13.

En annan värld är möjlig.

***

Den här artikeln skrevs i november. Sedan dess har gränskontroller införts och den 17 december fattade riksdagen beslut om att införa ID-kontroller på bussar och tåg. /Redaktionen

Bild: Bastion

 

Publicerat 2015-12-11

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en blomma

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen