Foto: José Figueroa

Priset vi betalar

Text av Anna Hellgren | Bang 2/2010 | TEMA VÅLD

Vad kostar det feminismerna att sträva efter förändring utan att använda våld? Och vad skulle hända om vi gjorde tvärtom? Anna Hellgren synar alternativen.

Third world democracy
Yeah, I got more records than the KGB.
So, uh, no funny business
Some some some I some I murder
Some I some I let go
Some some some I some I murder
Some I some I let go

All I wanna do is (BANG BANG BANG BANG)
And (KKKAAAA CHING!)
And take your money

Att M.I.A:s våldsförhärligande uppviglingslåt “Paper Planes” blev en monsterhit för några år sedan har inte bara att göra med att den var osedvanligt svängig eller att introtakterna passade så bra som ringsignal i salongsradikala medelklassmobiler. Inte heller att hon lyckas förena hiphop, grime, bailefunk och electro till überhippa floor-fillers – som, om man lyssnar på texterna, är stenhårt postkoloniala käftsmällar.
Det finns något annat där också, åtminstone för mig.

Tänk efter själv, när såg du senast en kvinna som utstrålade fara? Som fick dig att hålla nyckelknippan hårdare i knytnäven, flacka med blicken efter möjliga reträttvägar? Vars kroppshållning redan på avstånd signalerar: gå förbi lagom fort, titta varken bort eller mot och framför allt: se till att hon inte märker att du är rädd.

Jag menar såklart inte att världen vore en bättre plats om det fanns fler människor och fler tillfällen att frukta – inte heller att M.I.A., som på sistone avslöjat mindre hippa idéer som att internet är en CIA-konspiration, är en farlig människa annat än i de terroristförblindade amerikanska myndigheters ögon som stoppat henne från att resa in i landet.

Men att lyssna på M.I.A är en befrielse. På samma sätt som det är en glädje och en lättnad att läsa Valerie Solanas SCUM-manifest. För att utgångspunkten är en annan, den förtryckande majoriteten förpassad till perifert problem. De tar sig friheter. Friheten att förklara och vilja förändra världen utan att tillfråga vare sig patriarkatet eller den västerländska borgerliga hegemonin.

“När såg du senast en kvinna som utstrålade fara? Som fick dig att hålla nyckelknippan hårdare i knytnäven, flacka med blicken efter möjliga reträttvägar?”

På tio år dödas fler kvinnor och flickor i världen än de samlade dödstalen för 1900-talets samtliga folkmord, och de senaste femtio åren har fler mördats än det totala antalet män som dukat under i krig under samma 1900-tal. De dödas för att de inte är pojkar eller män. De dödas av män de känner väl, av graviditeter på platser där det saknas mödravård, av osäkra aborter, av män de känner mindre väl, av män de aldrig träffat förut, de är foster som aborteras efter att föräldrarna fått reda på att det är en flicka de är gravida med – listan kan göras hur lång som helst. Sedan slutet av 1980-talet använder (delar av) vetenskapen begreppet gendercide för att beskriva sakernas tillstånd, det vill säga systematiskt dödande av människor på grund av könstillhörighet.

Men att döda kvinnor är ingen ny praktik. I Sverige lär sig till exempel varenda skolunge om tiden då “häxor” jagades med eld och yxa här i höga Norden.

Kvinnor och flickor utsätts också för mer subtila handlingar, avsedda att kontrollera, förminska och markera maktövertag. Det sker i såväl privata som offentliga rum – allt från tafsande på krogen, svartsjukt bevakande av vänner och fritid i parrelationer och pojkskrän i klassrummen till grupper av män som inte försitter en chans att visa sin uppskattning på gator och torg med hjälp av påtvingade konversationer eller framvrålade “komplimanger”.

I en klassisk studie har lingvisten Robin Lakoff visat hur den ständiga beredskapen på och mer eller mindre subtila vetskapen om att vara underordnad avspeglas i sättet människor kommunicerar. Kvinnor slätar över, är överdrivet artiga och talar mindre ofta för att undvika att utmana den rådande maktordningen. Människor som utsätts för extrem underordning, som slaveri eller våldsam rasism, börjar stamma.
Det är en sorts global terrorism, men till skillnad från de jämförelsevis pyttesmå utbrotten av extremistisk islamism är det inga arméer som rycker ut i motstånd till det krig mot kvinnor som pågår varje dag, i varje land.

Jag är inte så naiv att jag inte förstår och vet att den som tar till vapen, förutom att själv löpa större risk att utsättas för grovt och/eller dödligt våld, sällan eller aldrig vinner i det långa loppet. Eller att blodiga revolutioner hittills visat sig vara en garant för förtryck och ännu mer våld, må så vara i ny skepnad.

Ändå är det en tanke som återkommer besvärande ofta: Vad skulle hända om kvinnor och feminister började spela på samma planhalva som lejonparten av manssamhället?

Det vill säga visade och tog makt med hjälp av våld, eller “fick” densamma under hot – uttalade eller antydda – om våldsamheter.

Hur skulle världen se ut om den som såg en kvinna också såg en potentiell våldsverkare, någon vars handlingar inte går att förutspå, som när som helst skulle kunna explodera i brutalitet – eftersom så pass många kvinnor tidigare uppvisat ett liknande beteende att ingen skulle ha råd att koppla av sin varningsradar?

Historien är förvisso full av kvinnor som gjort våldsamt motstånd. Suffragetterna i England, kvinnor som deltagit i frihetsrörelser i Kurdistan eller varit fruktade sovjetiska bombflygare under andra världskriget. Men beteendet har aldrig lagts in i det allmänna medvetandet som något “normalt”, något som är möjligt alltid. När kvinnor utövar våld finns det alltid en ursäkt. De är manipulerade av män, de är galna, de lever under förhållanden så svåra att undantag från könsnormerna måste göras för att kampen alls ska ha en chans att lyckas.

Hade det motsatta skett talar mycket lite för att kvinnor fort-farande skulle tjäna mindre än män, få sämre sjukvård eller ständigt kasta blickar över axeln i rädsla för våldtäktsmän.

Vi lever i samhällen helt genomsyrade av våld och hot om våld. Våldet må följa, och förändras längs med, maktvariabler som etnicitet, sexualitet, klass och funktionalitet, men vad världens samtliga länder och kulturer har gemensamt är hatet mot kvinnor.

Bortom alla individ- och situationscentrerade förklaringar till att en person tar till våld – taskig barndom, känslor av maktlöshet och underlägsenhet, vansinne, politisk förvirring – finns en mycket enklare.

Människor (män) slår, hotar, skjuter, sparkar, våldtar och mördar för att de kan. För att det fungerar.

Våld lönar sig – från den blänkande kniven i utbyte mot plånbok och mobiltelefon i dunklet efter krogen till avskräckande kärnvapenarsenaler. Våld är aldrig oväntat eller oförklarligt, helt enkelt för att våra tidigare erfarenheter visar oss att våld förekommer. Och att det – åtminstone för stunden – tillfredsställer begär. Oavsett om förövarna är finländska komvuxelever med skjutvapen i skolväskan eller oljekåta presidenter med militär invasion på agendan.

I sammanhanget står sig feminismerna slätt. Mycket har blivit och blir bättre, men det går väldigt långsamt.

Feminism handlar om så mycket mer än “jämställdhet” rörande löner och hushållsarbete. Den är en annan – och jämlik – världsordning. En där maktordningar inte bara vräks över ända, utan heller inte ersätts med nya.

Frågan är inte bara hur en sådan världsordning ska se ut utan också hur en feministisk och pacifistisk rörelse vinner mark i en värld som i så stor utsträckning präglas av våld. Är det ens möjligt att förändra samhället utan våld?

Historien lär oss annorlunda. Hade till exempel inte Sveriges högerregering känt flåset från den ryska revolutionen hade den förmodligen inte så förhållandevis odramatiskt gått med på arbetarrörelsens krav på allmän rösträtt. Proletariatets diktatur, avrättningar och våldsamma exproprieringar tedde sig så oändligt mycket värre än att ge upp några privilegier på parlamentarisk väg.

Den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen föddes på allvar när Rosa Parks vägrade ge upp sin sittplats till en vit man på bussen, men när kampen var som starkast ackompanjerades den med hot om väpnade miliser. I sitt berömda tal från 1963, “The ballot or the bullet” (röstsedeln eller kulan), lät Malcolm X det rasistiska USA förstå att den afroamerikanska befolkningen inte längre tänkte vänta på maktmajoritetens goda vilja.
Och 1969 slog Stonewall Inns transor, bögar och flator tillbaka med våld och lade därigenom grunden till hbt-personers frigörelse i västvärlden.

Men trots framgångar fungerade våldet bara till en viss gräns. Arbetarrörelsen i Sverige må ha fått igenom åtta timmars arbetsdag men ojämlikheten mellan fattiga och rika kvarstår (även om den har krympt sedan dess).

I USA är afroamerikanska män fortfarande förknippade med farlighet och våld, men knappast på det sätt Malcolm X föreställde sig. Hbt-personer mördas och misshandlas varje dag.

Inte ens suffragetterna fick egentligen igenom några av sina politiska krav när de detonerade sprängmedel, krossade rutor och offrade sina liv genom att slänga sig framför kungens hästar – det var först i och med första världskriget och kvinnors inträde på arbetsmarknaden som den politiska makten veknade: de fick plötsligt upp ögonen för att kvinnor var värdefulla och – framför allt – lönsamma medborgare.

Systemet ändrades inte heller i något fall: det justerades bara tillräckligt mycket för att tysta den breda massan.

Det går såklart att argumentera för att de ovan nämnda rörelserna inte var särskilt ihärdiga i sitt militanta motstånd. Att spelplanen skulle sett annorlunda om motståndet fortsatt även efter att de – i sammanhanget små – juridiska framgångarna tickat in. Men i slutet av dagen är den som hänfaller till slentrianmässigt våld förlorad, även om man inte behöver heta Ulrike Meinhof för att tappa greppet när långsamheten och orättvisan står där framför ögonen.

Däremot inte sagt att motstånd inte är nödvändigt. Och det finns möjligheter. För trots allt är det förhållandevis få individer som utövar grovt våld mot andra utanför hemmiljön.

Det är rädslan för våld som driver samhällsordningen framåt i samma gamla hjulspår, som håller oss på plats och i schack och som tillåter regeringar och individer och grupper av (främst) män att tjäna pengar och inflytande på andras underordning. Om vi befriar oss från rädsla öppnas en spricka i våldsmonopolet, en väg och en möjlig förändring.

Och om det inte hjälper, minns att manshat, med en formulering från 1974 års upplaga av Off our backs “inte är destruktivt, utan den enda rimliga reaktionen på patriarkatet”.

Publicerat 2010-06-21

29 Kommentarer

  • Godis says:

    Tack för en bra artikel!
    kram

  • Gurkan says:

    überintellektuellt dravel, vars tyngsta kriterium är att vara salongscreddigt, och lite så där farligt utmanande, samt att profilera skribenten. Totalt kontraproduktivt och näst intill pinsamt.

  • Jimi says:

    Manshat är inte destruktivt? Ja det lär ju iallafall inte locka mig att på något sätt bidra till er sak, tvärt om. Det går inte att kalla sig manshatare utan att det innebär att man hatar mig, eftersom att jag är man.

  • Clemens says:

    Hahaha, se Svenskans stämmande i bäcken. De varnar på ledarplats för våldsfeminismen eller nått annat eftersläpat i tolkningsväg. Det är väl lite som att se en skolskjutning som direkt orsakad av en teveserie, I would say. Men OK, vi är nog överens på en punkt. Nu har det vaknats till liv igen, efter ett mot feminister sällsamt repressivt 2000-tal. Därför, en spännande vinkel, Anna Hellgren och Bang. Och en modig. Det som behövs nu är att feminister börjar tala med varandra och andra igen, och diskutera och ställa kritiska frågor, bortom den fantasilösa och hatsprängda kampanjdrive som förts mot försöken att problematisera manlighetens bärande bjälkar. Tack alltså för en bra och aktuell artikel!

  • AV says:

    Detta visar tydligt att feminismen av idag blivit sexistisk (rasistisk mot män som grupp) och knappast för kvinnor och män närmare. Manshat och hot om våld. Att be oss män ställa upp på det är som att be slavar ställa upp på sydstatssidan frivilligt. Lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter är tydligen historia.

  • T says:

    Jag undrar bara om du fattar hur kontraproduktiv du är. Undrar bara om ni fattar vad ni triggar igång bland män. Ni måste förstå att det enda som skyddar er mot de dåliga männen är de bra männen. Men ni gör er av med de bra männen också. Och när det bara finns dåliga män kvar, så kommer alla era rättigheter vara vips borta. Men när man hatar tänker man inte rationellt. Då tänker man bara på hämd. Men erat hat kommer slå tillbaka mot er tiodubblat. Det formas en massa galningar i sverige nu. Och dessa kommer ställe till en massa problem för både män och kvinnor. Och feminismen har en stooor skuld i detta. Skulden ligger i att ni inte gjorde någon åtskillnad mellan bra och dåliga män. Ses man som ett djur, så blir man tillslut ett djur.

  • Jocke says:

    Stackars, stackars dig Anna Hellgren. Så full av hat och bitterhet. Så verklighetsfrånvänd och totalt befriad från sunt förnuft och intellektuellt kapital. Vilket djupt svart hål du befinner dig i.

  • Obstinat says:

    Våld lönar sig. Ja det är ett faktum. Men är det männens fel? Naturligtvis inte.

    Kvinnorna har väl helt enkelt inte stake nog att våga bli farlig eller så är de för bekväma/smarta. Det finns ju alltid någon snubbe som man kan lirka med så han gör grovgörat åt en.

  • Doktorn says:

    Bra och intressant artikel av Anna.

    Gurkan: Jag finner artikeln förhållandevis lättläst. Men hav förtröstan. När du läst ett antal intellektuella artiklar så kommer du att förstå mer och mer. Det är alltid så att när man börjar med något är det svårt, men det blir lättare med tiden.

    Jimi och AV: Jag borde skriva långa svar till er och förklara. Men jag orkar inte med det. Det kräver en viss ansträngning från min sida och jag är rätt övertygad om att ni redan bestämt er för en ståndpunkt. Ni plockar ut ett ord ur en artikel och raljerar. Jag tror knappast ni läst hela.

  • Initiativlös says:

    Hej! Tro mig, gammalt hederlig manligt våld är ute. Funkar inte längre. Nu är tiden inne för de klassiskt kvinnliga förmågorna. List och uppvigling. Ni vet hon som spelat kränkt viskar i örat på sin store dumme pojkvän. Hennes är framtiden. Vive l\’avenir.

  • Fredrik says:

    Skribenten är en simpel könsrasist och manshatare som lever på skattemedel och bidrag.

  • M says:

    Ni som läst artikeln och tror att författaren är en manshatare som vill döda alla män har nog läst lite väl bokstavligt. När jag läste artikeln kände jag mer en frustration över att det går så långsamt i världen. Det blir bättre men tar lång tid som sagts.
    Jag tyckte att det var en bra text och det är skönt att läsa att andra tänker som jag ibland.

  • Anders B Westin says:

    Onda kvinnor skapar ännu ondare män.

    Samhällets totala sammanbrott.

    Läs anknytningsteori och väx sedan upp!

    IQ = GRODA

  • Distans says:

    Ang. Fredrik 2010-07-29 17:44:36
    Det ligger mycket sanning i denna bryska kommentar. Hur många radikalfeminister lever på den närande sidan av samhället? Därmed inte sagt att man inte ska arbeta med jämställdhetsfrågor på båda hållen i stället för att gå omkring och skrika \"Rache\"! Av två onda handlingar blir det inte en god som engelsmännen säger fast på sitt språk som jag just nu glömde bort men kom ihåg igen: Two evils don\’t make one good (?)Det bästa vore om radikalfeminismen formulerad vad det är de egentligen önskar och sedan satta sig ner att förhandla med patriarkatet. Men det ger kanske inte lika mycket utlopp för alla de känslor man uppammat inom sig vid olika tältmöten och är ju inte det minsta revolutionsromantiska. Ven jag tror att det förnuftsmässigt, som andra kommentarer här antytt, vore ett betydligt bättre val än att satsa på förödmjukelse av män, genom att tvinga dem \"vara feminister\" och sitta på gruppterapi där de får göra självkritik. Ge jämställdheten ett mänskligt ansiktet! Det förtjänar den.

  • anna - maria says:

    Våld genererar bara ännu mer våld och vi kvinnor har redan vant oss vid att vara papegojor till männen: männen sätter agendan och vi följer efter. Trist resonemang som dessutom kommer kosta samhället massor av pengar om det realiseras!

  • Jen von T says:

    Anna! Du har verkligen lyckats med den här artikeln. Se på alla onyanserade och världsfrånvända kommentarer utan förankring i reflektion och sanningsenlig diskussion! Att du har lyckats provocera och ruska om hegemoniska män, så att de blir ortodoxt tolkande utan att förstå kontexten och det verkliga problemet du beskriver, är stort. Komma med kommentarer om bidrag och skattemedel – Bah! Det är pinsamt det. Snacka om troll som blir upprörda så fort en kvinna säger ifrån. Då är hon en bitch. Osmart. Onödigt elak och ond. Manshatare. Hatar alla män. Nja. Snarare hatar att hela världssystemet kontrolleras av män både explicit och implicit. Anna befinner sig i ett svart hål? I got news: ALLA KVINNOR BEFINNER SIG I ETT SVART HÅL TACK VARE KÖNSORDNINGEN.

    Så; varför skulle de börja gråta för detta när kvinnor blivit förtryckta av patriarkala strukturer allt sedan gudinnekulturerna avskaffades i och med de mansdominerade religionerna?

    Hade författarna bakom de negativa kommentarerna inte känt sig träffade, hade de nog bara bläddrat vidare, eller eventuellt pipit lite om artikeln inför sina vänner. Om de tar åt sig på detta sätt har du verkligen prickat rätt. Min sambo, som tillhör gruppen feministiska män och den intellektuella vänstern, reagerade som jag. Han tyckte det var mycket bra att du vågade säga rakt ut vad problemet var. Han, precis som jag, förstod också att du skulle få det hett om öronen. (Vilket jag säkert kommer få efter den här kommentaren också: \"Buhuuu, vilken elak kvinna!\")

    Jag och sambon höll nästan tummarna att det skulle komma sådana här korkade kommentarer, för då är ditt uppdrag fullbordat.

    Så. Bra Anna! All cred till dig!

  • David says:

    Artikelskrivaren påstår att det dödas så mycket kvinnor att det överträffar antalet döda män i krig. Jag skulle gärna se lite relevant statistik på detta. Det föds ju 107 pojkar för varje 100 kvinnor det föds, och män har i genomsnitt kortare livslängd och utsätts öftare för våld enligt statistiken. Jag förstår inte hur denna gendercide går ihop med statistiken.

  • MrG says:

    Är inte ett dugg rädd för svenska horor. Har 7 dan i karate så jag drar 15-20 stycken innan dom får tag i mig. Försök bara. Och du som skrev artiklen, gå hem och ge din kille en rejäl avsugning så du blir normal.

  • MrG says:

    Till censurredaktionen: Tror inte ni törs ta in inlägg som är allt för kritiska, få se nu om ni törs ta in detta?
    Till atikelförfattaren: Släng dig i väggen svennehora. Jag är inte ett dugg rädd för dig och dina systrar. Med 7 dan i karate drar jag 15-20 st sånna as som dig utan problem.
    Till Jen von T: Ta och ge din sambo en rejäl avsugning och bli normal.

  • Linda says:

    Jättebra artikel. Nyanserad och kunnig. Ni som motsätter er – läs på innan ni uttalar er. Detta är en tjej som vet vad hon skiver om. Det finns inga arméer som rycker ut till kvinnornas försvar – eftersom det är ett krig som inte erkännas existera. Och vad värre är – sveket och bristen på solidaritet från er andra kvinnor är sorglig och tragisk. Ni är så jävla rädda för att inte få en kille så ni underordnar er och stenar era egna. Precis som de kvinnor som skrek och hånade dem som brändes som Häxor på den tiden det begav sig. Det kommer enligt Rapport 2010 att ta 50 år innan kvinnorna får samma löner som männen. Det skulle gå så mycket snabbare om kvinnorna kunde vara solidariska istället för att dra de modiga i håret – det vill säga de som vågar. Medborgarrättsrörelsen är ett exempel på detta – en la unidad esta la fuerza – i enigheten finns styrkan./ Linda

  • Bang Olufsen says:

    \"Jag och sambon höll nästan tummarna att det skulle komma sådana här korkade kommentarer, för då är ditt uppdrag fullbordat.\"

    Så om du går in i SD:s forum och säger vad du tycker så rättfärdigar det deras åsikter bara för att du inte håller med. Snacka om ogenomtänkt.

  • Ulrika Hagström says:

    Många män som hatar kvinnor dödar, misshandlar och våldtar kvinnor, medan de kvinnor som kallas manshatare är de kvinnor som talar om detta faktum.

  • Fredrik says:

    Många unga feminister har psykiska diagnoser och vanföreställnigar.

  • JohanB says:

    Anna
    Bra och tänkvärd artikel. MrGs och andra “tuffingars” nästan löjligt träffande illustrationer av vad du beskriver, det hegemoniska manliga våldsbruket och dess nertryckande funktion mot kvinnor som kollektiv. Stå på dig, skriv mer! Viktigt att analysera och beskriva grundläggande strukturer! Din slutsats att motvåldets resultat är osäkra och ibland t o m kontraproduktiva är säkert korrekt. Men ibland känns det som läget är sådant att den sortens förnuftiga konsekvensanalys får vänta till efteråt …
    vänligen /J

  • Linda T says:

    Tack för en intressant artikel. Håller med JohanB.

  • Lili B says:

    Tycker Bangs våld-tema var helt misslyckat. Inte en enda militant kvinna kommer till tals. Hålla på och fråga sig vad som händer “Om feminster tog till våld”. Feminister tar faktiskt till våld och har gjort så i alla tider. Dumt att inte prata med några av dem, istället för att sitta och filosofera på sin kammare.

  • Berit Emanuelsson says:

    Jättebra artikel.Anna Hellgren slår tydligen på en öm punkt att döma av en del av skribenterna här som omedelbart svarar med hot om våld!Det visar med all tydlighet hur rätt du har Anna!

  • jojos says:

    Lili B: Jag håller helt med. Hur kan man ha tema våld utan att prata med kvinnnor som gör motståndsvåld mot mäns våld.
    Men jag tycker inte att det utesluter denna artikel. Jag tycker den var fantastisk bra, men de borde ha tagit in texter från andra också.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen