Pretty Power

Text av Alexander Alvin Chamberland | TEMA KÄNSLOR

Berlin sommaren 2009. Ett klistermärke med en bild på Snövit med ett gevär och orden ”Fight Lookism” och en textrad från bandet Bikini Kill: ”Mirror mirror on the wall who’s the fairest of them all – I don’t I don’t really care, like it doesn’t fucking matter at all”. Då upptäcker Skribenten och performanceartisten Alexander Alvina Chamberland ett nytt begrepp.

Lookism. Ett nytt begrepp för mig. Jag hade länge varit kritisk till utseendefixeringen, till normerna och idealen, men det här var första gången som jag stötte på ett ideologiskt begrepp som, utifrån en strukturell, intersektionell och antikapitalistisk maktanalys, beskrev mina känslor kring hetsen att ständigt lyckas och bli ”vackrare”.

Lookism är klassism. Det är fettfobi. Det är rasism. Det är ageism, ableism, sexism, heteronormativitet, cisism – alla maktordningar i ett som samlas för att berätta för oss vilka som är snygga och inte.

Makt. ”There is no power like the pretty power”, skrek Courtney Love i låten ”Pretty on the inside”, och det ligger mycket i det. Att vara vacker är viktigt i dagens samhälle, för kvinnor ses det ofta som det allra viktigaste. Människor ges uppmärksamhet efter deras utseendekapital. Om du är konventionellt snygg har du lättare att få bra jobb, fler vänner och mer sex. Snygghet ökar ditt marknadsvärde betydligt. Snygghet ger makt, även om underordnade grupper, till exempel kvinnor, icke-vita, femmes av alla kön med flera, riskerar att bli objektifierade eller exotiserade och därmed bestraffade för sin skönhet. Om någon blir satt på piedestal på grund av sin kropp kan det vara svårt för den att få uppmärksamhet för någonting annat än sitt utseende.

I det kapitalistiska samhället förväntas vi sträva uppåt – få mer pengar, bättre jobb, bli snyggare, smalare, skaffa större hus, bättre bil, gifta oss, skaffa barn. Meningen med livet reduceras till att få så många statusmarkörer som möjligt. Som queerfeminist och antikapitalist kan misslyckandet vara en motståndsform. Att inte vara produktiv för systemet. Att inte sträva efter att bli snyggare och rikare eller klättra på karriärstegen. Att inte leva heterosexuellt. Att inte leva tvåsamt och reproducera.

Det är sådana strategier som utgör temat i The Queer Art of Failure (2011) av professorn och queerteoretikern Jack Judith Halberstam. Halberstam menar att vi lär oss att framgång är något vi alla kan och bör nå. Vi hör enbart berättelser om segrarna, eftersom vi lär oss att dölja och hålla tyst om misslyckanden, medan de som vinner inte kan sluta prata om det. I en svensk kontext blir det tydligt när en lyssnar på sommarpratarna i P1. Den ena framgångssagan efter den andra – alla kan lyckas, oavsett bakgrund, bara en kämpar tillräckligt hårt. I det mediala landskapet hörs sällan rösterna från dem som inte lyckas i det kapitalistiska, rasistiska, heterosexistiska systemet, det som förenklat bygger på att 1 procent lyckas på bekostnad av att 99 procent misslyckas, som bland annat Occupyrörelsen pekat på.

Enligt Halberstam är misslyckandet en viktig queerfeministisk och antikapitalistisk strategi i ett samhälle som definierar framgång utifrån kapitalistiska och heteronormativa premisser. Varför ska också vi sträva efter framgång – det är snarare någonting för republikanerna, bolagscheferna, gifta par och stadsjeepsförare. Visserligen kan det betonas att människor inte alltid har råd att misslyckas, aktivt bryta mot utseendenormerna eller vara icke-produktiva, då vi behöver pengar och jobb för att överleva i dagens ekonomiska system. Men att endast sympatisera med segrarna gynnar makten, strukturerna och systemet.

Medan Halberstam ger oss en teoretisk bas i The Queer Art of Failure ger den sexpositiva författaren Virginie Despentes ett brinnande manifest om samma ämne i sin bok King Kong Theory. Hon skriver: ”Jag är mer King Kong än Kate Moss. Jag är den sortens tjej som du inte gifter dig med, som du inte skaffar barn med. Jag skriver som en kvinna som alltid är för mycket av allt – för aggressiv, för högljudd, för tjock, för hård, för hårig […] Jag skriver som en av de fula för de fula, de gamla haggorna, flatorna, de frigida, de oknullade, de oknullbara, de neurotiska, de psykotiska […] de med ett ansikte fyllt av rynkor, de som rakar skallen, de vars fittor alltid är torra, de som ser ut som baksidan av en buss, de som skiter i om de stinker […] för alla tjejer som inte får en blick i den universella marknaden av den konsumtionsbara bruden”.

Despentes gör upp med tystandet av våldtäktsöverlevare, de kapitalistiska framgångsnormerna samt stigmatiseringen av sex och sexarbete. Ett sexpositivt, feministiskt, antilookistiskt manifest av samma kraft som SCUM. Despentes berättar om psykologer som inte förstår varför hon inte anstränger sig för att göra sig själv vackrare. Hon har ju så vackra ögon och skulle kunna göra något mer av sitt utseende. Hon citerar regissören François Truffaut: ”Filmer borde skapas med vackra tjejer som gör vackra grejer”. Visserligen har kvinnor i dag, enligt Despentes, mer frihet än någonsin tidigare, men samtidigt är utseendet viktigare än någonsin och utseendeidealen mer fascistiska. Hon kritiserar att traumaöverlevare förväntas vara tysta och värdiga och dölja sina sår. Hon skriver att feminismen är en revolution – inte en omorganiserad marknadsstrategi, som enbart handlar om lika lön för likvärdigt arbete.

Vårt kulturarv innehåller många konstnärer som ägnat sitt konstnärskap åt att berätta om misslyckandet. Men vi måste leta för att finna dem. De står sällan längst fram i rampljuset och de armbågar sig sällan fram för att vinna den kapitalistiska framgångs- och skönhetstävlingen. Vissa har gjort det medvetet politiskt, andra inte. För att nämna några: Lydia Lunch, Diamanda Galás, Frida Kahlo, Jamaica Kincaid (i romanen The Autobiography of my Mother berättar huvudkaraktären att hon lärt sig älska alla dofter som hon borde hata – som doften av svett och sin otvättade fitta), Valerie Solanas, Yoko Ono och hennes ”Cut Piece”- och ”Bagism”-performance, Marina Abramovi

och hennes ”Rythm O”-performance, PJ Harvey (i låten ”Dress” driver hon med fenomenet att göra sig vacker för att få en man och ett otal av hennes låtar handlar om att leva ensamt, inte tvåsamt), Elfriede Jelinek (ingen människa eller företeelse beskrivs som vacker i hennes verk) samt Hedwig and the Angry Inch (”For the misfits and the losers you know you’re doing alright and you’re shining like the brightest stars”).

Och så har vi förstås Britney Spears. När hon rakade av sig håret bröt hon helt mot de heteronormativa utseendereglerna och reaktionen blev att hon måste ha tappat det fullständigt. Hur kan en frisk människa vilja sänka sin status med flit? Hur kan någon vilja bli ”fulare”?

Artisten Fiona Apple började som en mainstreamstjärna, men genom att vägra vara produktiv eller skriva hittar försvann hon ur rampljuset. I låten ”Fast as you can” berättar Apple om sina svårigheter att bearbeta en våldtäkt och om sin oförmåga att bete sig ”korrekt” i romantiska relationer. Men i stället för att beklaga sig ber hon dem som är intresserade av henne att dra ”så snabbt de bara kan” och om de får några ”kloka idéer” så bör de ”vara tysta för hon blomstrar inifrån”, trots att hennes sex- och relationsliv är ett ”sterilt landskap”. Hela skivan (vars titel är 90 ord lång) ägnas åt att driva med hennes fantastiska förmåga att fucka upp saker. Under de senaste 13 åren har hon hoppat av produktivitetskarusellen och enbart släppt två skivor. Den senaste heter ”The idler wheel is wiser than the driver of the screw and whipping chords will serve you better than ropes will ever do” och handlar bland annat om att hellre känna allting än eftersträva enbart lycka. Hon har gjort misslyckandet till en konstform.

Motståndsrörelsen – antilookismen – handlar om att misslyckas med att bli kapitalismens idealmänniska.

Det är en motståndsstrategi som – kanske symptomatiskt – inte fått så mycket uppmärksamhet i samhället i stort, men inte heller av den sexpositiva queerfeministiska rörelsen. Tyvärr är vår rörelse nästan lika upptagen som majoritetssamhället med att prata om vilka som är snygga och heta. Sexpositivismen är positiv till kroppen och dess förmåga till njutning. Men för att verkligen vara radikal måste den vara positiv till alla kroppar och inte fördela attraktion och uppmärksamhet enligt rådande normer för vad en sexig kropp och ett vackert ansikte är. Vi måste sluta att oreflekterat värdera och ranka olika människors utseenden och kroppar. Kan inte våra kroppar bara få vara kroppar – varken snygga eller fula? Inte heller vi pratar om frågor som lookism, sexuella övergrepp eller att många människor faktiskt inte vill knulla runt eller ens knulla alls, av en rad olika orsaker.

Genom att inte prata om negativa erfarenheter blir vi en del av diskursen där positiva erfarenheter och lycka diskuteras offentligt, medan negativa erfarenheter, sorg och ångest är privata och skambelagda – något som psykradikala grupper äntligen börjat lyfta.

Den queerfeministiska rörelsen har gjort en del för att kritisera utseendeideal, exempelvis är fettaktivismen oerhört viktig. Samtidigt klamrar vi oss fast vid att det är viktigt att anses vara snygg. Att denna snygghet kan finnas bortom rådande skönhetsideal är förstås positivt – men varför ska snygghet vara så viktig över huvud taget? Skal säger väldigt lite om vår insida, om personlighet, empati, engagemang och solidaritet, men däremot en hel del om våra privilegier alternativt förtryck. Antilookism handlar inte om att förvägra människor rätten att uttrycka sig genom sitt yttre, utan snarare om att sluta värdera kroppar och utseenden. När jag använder femmeattribut är det till exempel ett subversivt politiskt uttryckssätt som får mig att känna mig stark, inte ett försök att bli konventionellt snygg.

Utseendehetsen är en del av kapitalismens statusjakt. Alla kommer till slut att misslyckas. Efter att vi fyller 30 minskar vårt utseendekapital. Genom botox, krämer och ansiktslyft uppmanas vi att göra allt för att inte åldras – för att inte riskera att bli mindre snygga. Att slät hy är vackrare än rynkor är en social konstruktion, precis som alla utseendeideal – från ungdomlighet till smalhet till stora ögon, liten näsa och inga finnar. Ingen kropp är egentligen vackrare än någon annan.

Det är dags att se igenom alla livsstilsmagasin, tabloider, självhjälpsböcker och finanstidningar som berättar för oss att problemet ligger i oss själva, inte hos systemet. Att vi kan bli rika, lyckliga och vackra bara vi ändrar inställning. Det var inte vi som skrev spelreglerna från början och vi måste skapa någonting nytt. En magisk värld, en rättvis värld, en fri värld – från var och en efter förmåga och passioner till var och en efter behov och begär. En värld fylld av njutning där våra ansikten och våra kroppar inte ger oss status, makt eller uppmärksamhet. Eller för att parafrasera Martin Luther King Jr: En värld där vi inte bedöms efter vårt yttre, utan efter innehållet i våra karaktärer.

 

Publicerat 2012-09-24

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen