Plus-kvinna-regeln

Text av Moa Svan | Bang 3/2013 | MANSDOMINANS

Alla tv-producenter och kanaler säger att de vill ha ett nytt Mia och Klara. Komikern och programledaren Moa Svan menar att det är den största myten sedan ”Sverige är jämställt”. Nu följer hon upp Bangs humornummer från 2009, där komiker rasade mot mansdominansen och grabbigheten i branschen. Vad har hänt sedan dess?

Foto Jenny Jarnestedt

Logen i källaren på en av Malmös humorklubbar pryds av planscher med fräcka artister som uppträtt där. Bara en kvinna poserar. Det är ju en småsak. Inget att hänga upp sig på. Eller? Jag kör min stand-up och drar sedan iväg ner till källaren igen. Då kommer en av de andra komikerna som nyss har uppträtt ner. ”Vad bra det var”, säger jag. Hon frågar hur länge jag har hållit på med stand-up. Nio år, svarar jag. Jaha, säger hon, hur kommer det sig att jag aldrig har sett dig förut?

Var ska jag börja?

Redan 2008 publicerade Melodifestivalstjärnan Nour El-Refai en artikel på debattsajten Newsmill där hon skrev: ”Det spelar ingen roll om jag är ’en kvinna på SVT’, varje gång jag vill få in ett skämt som på minsta lilla vis har en feministisk vinkel så uppstår långa diskussioner som ofta slutar med att jag ger mig av ren utmattning.”

Komikerna Petra Mede och Anna Granath backade upp henne med ytterligare en artikel, och diskussionen briserade året därpå med Bangs humornummer (Bang 2/2009). I det numret kommer Annika Lantz, den komiker som vi alla har sett som den största av de största, med tolv säsonger av Parlamentet i ryggen, år av humoristisk radio med Morgonpasset i P3 och talkshows i P1, ut och berättar om hur arg hon är över att hennes manliga kollegor avbryter henne, gör stryptecken när hon pratar för att hon ska knipa, och säger ”feministsubba” som grabbigt kukmätarskämt. Artikeln avslutas med:

”JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD på att det tog 12 säsonger för mig att förstå att jag gång på gång har utnyttjats som kvinnoalibi till sexistiska skitskämt.
JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD på att jag förstod det, för efter det var jag inte längre ’en av grabbarna’ och efter det är det mycket svårare att låtsas att vi har roligt.”

Artikeln var fylld av sprängstoff. Diskussionen fanns där även innan, men den här gången fördes kritiken fram av en etablerad komiker som Annika Lantz, som inte gick att avfärda som ”arg feminist”. Hon övergav männen och hängde ut dem. Hon svek patriarkatet och vi höll andan för att se vilket straff hon skulle få.

Vad hände sedan då? Annika Lantz, Petra Mede och Nour El-Refai lyfte på ett lock och vi som jobbade som programledare och komiker kunde äntligen börja prata om det här med varandra. Vi insåg vad som hände när vi blev headhuntade till att vara den roliga tjejen i programmet, men sedan inte fick något utrymme för att vara just roliga. Trots det verkar den alibistrategi som beskrevs och kritiserades inte ha upphört, utan snarare ha cementerats.

Så, kära kvinnliga humorkollegor som jag då och då stöter på ute i stand-up-världen, det är därför vi inte har sett varandra förut. Det beror på den så kallade ”plus-kvinna-regeln”. Namnet på regeln kommer från en affisch för en humorklubb som läckte ut i mars i år. Affischen var inte klar än. Det stod namn på klubben, plats, tid och så namnen på de gästande komikerna. Fyra mansnamn står utskrivna. Bredvid dem står texten ”Plus kvinna”. Till Aftonbladet säger arrangören att ”Kvinnliga komiker får tyvärr inte den platsen de förtjänar, vilket är tråkigt, det genomsyrar hela branschen. Det tänkte vi ta fasta på och ville ha med en kvinna”.

Kort därpå publicerar komikern Matilda Berggren ett sms från samma arrangör på sin blogg, där han ber en manlig kollega ge honom ett tips på en tjej som vill uppträda och kan tänka sig att göra det ”utan gage … för att få stå på scen med större namn”.

Sms:et och dess innehåll når inte Aftonbladets nöjessidor. Där går det att läsa om hur manliga komiker kritiserar arrangören för att det är ”osmakligt”. Ja, killar, det är osmakligt att det läcker ut på det där otrevliga sättet, för nästa gång ni humorarrangörer säger att ni har försökt boka tjejer men de säger nej, så vet vi ju hur det går till. De får frågan sist, och dåligt eller inget betalt. Ni väljer också bland de tjejer som ni redan vet kommer tacka ja till ett gratisgig. Kvinnor som tar lika mycket betalt som Magnus Betnér får inte ens frågan.

Det spelar ingen roll hur rolig jag är, hur mycket erfarenhet jag har, eller hur många fans jag har. Det viktigaste för att få gig som komiker är att vara man. Det näst viktigaste för att få gig som komiker är att göra humor som män gillar. Vi skulle kunna kalla det för manskvotering, eller män-före-allt-regeln.

Svaret på frågan från min humorkollega om varför vi aldrig setts förut är också: för att män vill hålla oss isär. Så att vi inte ska se varandra och upptäcka hur bra vi är och börja ifrågasätta varför vi inte bokas mer än en i taget. Arrangörsmännen straffar de kvinnor som protesterar genom att aldrig mer boka oss. De vill att vi ska vara tacksamma över att bli upptagna i den manliga gemenskapen.

Hur kom jag in på det här med stand-up om det nu är tjejförbud? Jo, för att det finns feminism. Där vi samlar all kultur som finns inom olika områden. Musik, konst, teater, humor, litteratur. Där fick jag gig flera år innan nån snubbe vågade boka mig. Där fick jag betalt långt innan nån snubbe kommer tycka att jag är värd några pengar.

En annan lösning är att helt enkelt boka sig själv. Jag har gått från att vara en komiker som väntar på att bli upptäckt till att bli arrangör. Kyss min plysch i P3 med Helena Sandström, Pride Comedy med Nour El-Refai och Pernilla Hammargren och Humormaffian med Pernilla Hammargren och Liv Elf Karlén. Humormaffian var i två års tid Stockholms enda humorklubb som bokade bara kvinnor.

Mitt första stand-up-gig var på en konstutställning, inte på en humorklubb. Jag fick uppträda en halvtimme för jättebra publik. När jag gästade humorklubbar fick jag uppträda tre minuter efter en kille som gjorde om mitt namn till ”Moa Svärd” och komikern efter mig kände sig tvungen att skämta om hur fåniga homosexuella män är eftersom jag är lesbisk. Efter det valde jag att fortsätta på de ställen där jag fick tid på mig att vara rolig, lyckas och misslyckas.

Det finns ett underligt krav på att kvinnor som jobbar med humor alltid ska vara roliga. Så fort vi gör ett gig som inte är succé tas det som ett bevis på att kvinnor inte är roliga. Samma män som tycker kvinnor inte håller måttet verkar inte ha något problem att hålla på ett fotbollslag som förlorar matcher emellanåt.

När jag såg matchen som Sverige spelade mot Tyskland i EM i somras var jag rörd till tårar. Sverige förlorade, men publiken stod och hejade matchen igenom. Det tjöts, skreks och klappades i händer. Sverige spelade bra, men förlorade ändå mot laget som de aldrig någonsin vunnit över.

Så vill jag att stand-up ska vara. Det är så stand-up blir bra. Men att vara tjej och komiker brukar mer kännas som finalmatchen i EM där hela Friends arena egentligen ville se Sverige i final men fick heja på Norge i stället. Som komiker och kvinna gör jag publiken orolig. De vill egentligen se Jesper, Magnus, Martin, Anders som var på stor bild på affischen, men så måste de se mig innan bara. Jag är Norge i deras ögon. Om det går bra kan de skratta, men så fort det inte är direkt riktat till dem slutar de lyssna.

När jag är headliner – det största namnet på affischen, med stor bild och stort namn och jag får avsluta en puttrande humorkväll där förväntningarna säger att NU, nu kommer det bästa – och kliver ut på scen, då känner jag mig som svenska landslaget i fotboll på hemmaplan. Jag bärs av jublet, applåderna och entusiasmen. Jag är Hammarström, Schelin, Seger och Fischer och gör snyggare fintar, bättre passningar och fler mål än vanligt. Jag blir så rolig som publiken vill att jag ska vara.

Men hur lätt är det när en konferencier inte ens kan uttala mitt namn? Hur lätt är det att vara rolig när jag precis innan jag går upp på scen fått höra en konferencier upprepa tomma ord som ”fantastisk komiker” för att visa på hur lite intressant det finns att säga om mig? Hur lätt är det att vara rolig när jag precis hört en hel skara komiker snacka skit om funktionshindrade, minoritetsgrupper och kvinnor? Hur lätt är det att dra mina skämt när någon innan berättat om kvinnors orgasm som om alla kvinnor är likadana och har en sorts orgasm? Och är förresten Moa Svärd, nej jag menar Moa Svan, en tjej eller kille? Hur påverkar det hennes orgasm?

När skämten går ut på att killar och tjejer är olika kan jag inte vara rolig, för min humor bygger på den moderna idén om att killar och tjejer inte alls är från Mars och Venus, utan att vi alla är människor med lika mycket värde. I en värld där tjejer och killar ska delas upp i två grupper och jämföras får jag inte vara med, för jag passar inte in i någon av dessa grupper. Det är också mitt standardskämt numera. Att jag ser ut som Justin Bieber. Jag gör ju tydligen det. Själv tycker jag nog mer att jag ser ut som den amerikanska stjärnan Ellen DeGeneres, men vem tycker det är skoj? Ingen vet väl vem hon är?

När Magnus Betnér gick ut och sa att han inte ska uppträda mer på någon klubb som blivit påkommen med att diskriminera kvinnor, så applåderar journalister och feminister, och män dunkar honom i ryggen. Jag tittar förbluffat på. Hur lättlurade är vi? Tror vi verkligen att han kan fortsätta sin karriär som komiker om han på riktigt skulle sluta uppträda på klubbar som jobbar enligt principen ”plus-kvinna”? Det bästa han kunde göra är att sluta samarbeta med män. Lägga av helt. Säga: ”Jag tänker inte uppträda om inte ALLA andra komiker är kvinnor. Jag tänker inte headlina varje gång jag ska uppträda.”

Alla tv-producenter och kanaler säger att de vill ha ett nytt Mia och Klara. Det är den största myten sedan “Sverige är jämställt”. Ingen vill ha ett nytt Mia och Klara. Det är snarare en stor skräck, att Mia och Klara skulle ha slagit in dörrarna så pass att det nu var fritt fram för kvinnor att jobba med humor utan män. Vi som är kvinnor och jobbar måste sluta tro på vad de säger. De vill för guds skull inte ha ett nytt Mia och Klara och de har inte heller letat. Om de velat det skulle aldrig programmet Högklackat ha sänts. En tv-serie för kvinnor och, visst, med kvinnor, men av män. En kollega till mig fick frågan om hon ville skriva manus, och fick höra att det inte skulle vara någon genusskit. Ingen genusskit. Så det är så det har blivit.

Jag är trött på att nöja mig med mindre. Nu har jag bestämt mig. Jag ska göra precis det jag tror att de inte vill ha. Nu gör jag en talkshow där allt är centrerat kring mig själv och där jag tar ogenerat mycket plats. Den handlar inte alltid om något. Det kommer bara vara roligt och go stämning och snygga smarta roliga kvinnor som är med. Gästerna och jag kommer att dyrka varandra och män är inte välkomna. Visst har jag lekt med tanken på att bjuda in olika män, men nej. Feministisk humor är en angelägenhet för många och vi ska inte luras av dem som säger något annat.

Jag skulle vilja byta ut all humor-tv, alla humorklubbar och göra om och göra rätt. För det vidrigaste med mansmakten är att den också är otroligt rasistisk. Det vänder sig i magen på mig när jag går på humorklubbar. Jag vill skrika till arrangörerna att Kodjo Akolor är en headliner, inte Mårten Andersson. Jag vill jobba i jämställda sammanhang, med män, och jag vill jobba i kvinnosammanhang. Jag vill att jämställdhet ska sluta reduceras till en fråga för vita där jämställda program som till exempel Tankesmedjan i P3 verkar ha någon typ av white people only-skylt i dörren.

Och så var det ju det där med lesbiska. Vi måste också hålla ihop och heterokvinnor måste stötta oss. Humormaffian för mig var en fantastisk upplevelse, där vi var tre komiker som förberedde humorkvällar på den flatägda restaurangen Momma i Stockholm. Vi hade alltid massor av flator och feminister i publiken, och jag fick inte en enda gång en enda kommentar från mina kollegor om att jag var för lesbisk. När vi turnerar med Pride Comedy har jag märkt att vi alla börjar utveckla en homohumor ihop. Jag kan höra Pernilla Hammargren eller Matilda Berggren dra skämt som känns jättemycket som mina, och när jag själv går upp på scen hör jag mig själv säga något som jag nog fått från Pernilla, eller var det Helena Sandström?

Jag kommer förmodligen aldrig få säga att jag har en fru i radio igen, men jag är stolt över att jag passade på när jag fick chansen, när jag var programledare i P3. Så fort jag öppnade munnen tickade det in hat-sms och -mejl. Jag bad mina chefer om att slippa läsa hatbreven medan jag jobbade. Det är svårt att jobba och läsa hatbrev samtidigt. Det gick tydligen inte, men de tipsade mig om att jag kunde tänka på att inte vara så provocerande. När Helena Sandström och jag gjorde humorprogrammet Kyss min plysch fick jag ut all min aggression på att göra så jädra lesbisk radio som jag kunde. Efter det tog programledaruppdragen slut för mig på radion. Jag fick ett erbjudande om att börja jobba som reporter, men jag avböjde och gick i stället vidare till tv.

Amerikanska komikern Margaret Cho hade en låt som hette ”my puss”. Den var skoj, sa Helena Sandström, och så gjorde vi en svensk version, ”min fitta”. Jag tyckte det var lite skämmigt och kände mig tvungen att bekänna det för Cho när jag äntligen fick möjlighet att intervjua henne för några år sedan. Hon sa: ”That’s great, we should perform together some time.” Hon fattade att det var en hyllning, inte bristande originalitet.

Ibland gör jag en Petra Mede-påa eller drar ett Nour El-Refai-skämt och då ler jag inombords av att jag fick med en blinkning till andra komiker jag beundrar. Ibland kallar Nour El-Refai mig för sin ”lesbian mama” för att jag ser till att sticka en lesbisk film i handen på henne så fort jag har kunnat, har hon träffat en tjej så är jag med och firar och om hon drar ett skämt om att Maria Bonnevie är snygg så hejar jag och säger hur jädra kul det är. Tillsammans gjorde Nour El-Refai och jag flatgalan på Stockholm Pride, mitt i bögparken, på största scenen. Vi bestämde oss för att vara så lesbiska som det bara går.

Vi fick massor av hyllningar, men också kritik. Några flator tyckte att det var pinsamt att vi pratade om sex, för på jobbet försökte de undvika att vara de där lesbiska som hade sex hela tiden. En flata skrev till mig och sa att jag inte fick objektifiera landslaget i fotboll, för de är minsann inte alla flator och jag är sexist och lika dum som vilken man som helst om jag nu säger att Therese Sjögran har en muskulös rygg som jag gillar att ta på. Eller att vi tog upp en militär och en polis och en brandman på scen bara för att vi vet att flator dreglar över kvinnor i uniform.

Det är befriande att få kritik från flator, från kvinnor. Som handlar om något annat än att vi är kvinnor, eller att vi är flator. Som handlar om universella frågor som ”Får vi hylla militären som deltar i krig?”, ”Hur mycket kan vi prata om sex offentligt?” Min bror tyckte Mian Lodalens tal på Flatgalan var långrandigt och ointressant. Ja, vad bra, tänkte jag, det var ju inte riktat till dig.

Ni som hörde serietecknaren Liv Strömqvists sommarprat vet att vi alla kan vara Skagenmålare. Ingen sa till dem att ”den där tavlan har ju någon annan redan gjort”. Vi som jobbar med stand-up ska också skapa ismer, som bland andra Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Granér har gjort i serievärlden.

För några år sedan fick jag jobb som programledare på Kunskapskanalen. Chefens dotter var lesbisk och i min ålder. När min chef slutade sa hon att hon var mest stolt över att ha rekryterat Moa Svan. Jag tror hon visste precis vad hon gjorde.

Det är dags att pusha gränsen för vad som är möjligt. Alla kvinnor måste inte älska det vi gör bara för att vi är feminister. Det är ju en del av poängen. Vi är olika. Men alla kvinnor måste få utrymme och del av den feministiska revolutionen.

Det är personer som chefen på Kunskapskanalen som kommer kunna förändra det här samhället. Det är modiga kollegor som Helena Sandström och Nour El-Refai som uppmuntrar mig att vara mer vågad, mer mig själv, mer lesbisk, roligare, bättre, snyggare, som kommer att förändra det här samhället. Det är inte godhjärtade vita riddare i form av manliga komiker som ibland säger att de ”tycker att tjejer också är roliga”. Vi har blivit mer medvetna om att vi måste hålla varandra om ryggen, och att vi har mycket större möjlighet att vara roliga om vi jobbar tillsammans i stället för att konkurrera med varandra.

Jag ser fram emot att en dag gå på en humorklubb där Babben Larsson är headliner. Publiken kommer jubla efter hennes gig och hon får stå jättelänge på scen och ta emot publikens kärlek. Efteråt går vi till logen. Fem kvinnliga komiker står där och väntar och deras ögon lyser av beundran för Babben. De dunkar henne i ryggen och berättar för henne och varandra om hur bra hon är. Logen skulle prydas av porträtt av kvinnor.

Publicerat 2013-09-24

19 Kommentarer

  • Anneli A says:

    Du vet inte vem jag är men jag har kört stand up i fem år nu. Din text är viktigare än vad du kanske inser. Tack. Hoppas vi också har möjlighet att stöta ihop en dag.

  • Anders says:

    Jag ser plus kvinna fenomenet och det klär sig i olika skepnader också. Plus medarbetare i företag. Plus invandrare. Plus Pappa (i dagis och skol sammanhang).
    Tyvärr läser jag dock inte hela artikeln för genomgående är det ALLA män det är fel på. Mig också tydligen. Och det känns lite för billigt.

  • Nils says:

    Anders, nästa gång du ska anta saker kanske det är bättre att du läser igenom HELA texten. Det är inte alla män det är fel på, det handlar om strukturer, som upprätthålls främst av män, medvetet eller omedvetet. Det är inte samma sak.

  • Sara says:

    Anders. Får man som kvinna inte tala om orättvisor utan att ta med hela mänskligheten? Blir det ointressant och ovärt att lyssna då? Om man inte bemödar sig om att läsa allt hur vet man då vad man talar om?

  • Maxi says:

    Ggrrrr, känner jag när jag läser din förankrade och rakframma toppenartikel. Det du beskriver är ett strukturellt problem drabbar kvinnor väldigt hårt. Hur ska man definiera det? Som ett norm- och sociostrukturellt problem? Det genomsyrar i vart fall vårt samhälle alldeles för mycket. Jag tänker blogga om detta. Hoppas få fler läsare till min blogg. Det är dags för en förändring nu. Nu, inte sen, om fem år om tio år! Bpde kvinnor och män har att tjäna på ett tankeskifte, oavsett vem vi är och var vi kommer från, oavsett sexuell läggning. Min blogg heter Du jämställd since when förresten.. (@MaximeEqual på twitter).

  • Maria says:

    BRA BRA BRA BRAAAAAAAAAA, SÅ JÄVLA BRA

  • Carina says:

    Finns det inte ett exempel till? Hörde jag inte någon sommarpratare om att en kvinnlig deltagare i Parlamentet låtsades ha fått sitt manus från en manlig kollega för att få in det. Annars blev hon ifrågasatt. Någon som minns?

  • :D says:

    Du är min idol Moa!

    Ta inte åt dig Anders.

  • Hanna says:

    Hurra för dig Moa!

  • Jenny says:

    Hej Moa!
    Jag var på oslipat för ett tag sen där du var en av komikerna. Det var första gången jag såg dig live, du var så grymt proffsig! Heja dig!

  • Jenny igen says:

    …du var också grymt rolig, ville få med det också 😉

  • Stol says:

    Till Anders. Någon stans måste man som läsare förstå att Moa och alla andra för den delen också givetvis fattar att inte alla män är likadana. Man måste väl kunna uttala sig om något utan att behöva \"Men naturligtvis är inte alla så, alltså det finns ju folk som tycker så och dom är ju väldigt bra. Alltså jag menar inte att\". Skärp dig.

  • Elina says:

    Moa! Nästa års Bara Brudar är du med o vi skålar i logen med Babben som vi alltid gör i samband med 8 mars. I alla fall 1 ggr om året!
    Hoppas du är på!

  • lars magnusson says:

    Jag bokar komiker till min klubb enligt en regel, de ska vara rolig, vad de för övrigt kommer ifrån skiter jag blankt i. Dra inte alla bokare över en kam! Jag har alltid ansträngt mig för att ha med minst en tjej trots att det är diskriminerande mot männen… statistiskt sett, eftersom det finns så många fler aktiva manliga komiker.
    Sedan det där med att kvinnorna \"alltid\" får frågan sist, jag gick ut och frågade efter komiker som ville köra för en billig peng vid en komikerstafett, jag fick 8 svar, varav EN från en tjej. Var var alla ni andra!?
    Jag blir allvarligt talat ledsen när jag verkligen försöker göra nåt för dig Moa och sen bara får skit!

  • Komiker says:

    Men Lars. Jag förstår dig o håller med om att alla inte ska dras över en kam, MEN du erbjöd ju inget gage, därför fick du inte så många som ville komma faktiskt. Finns det gage nästa gång så lovar jag att du får fler svar!

  • BB says:

    Hmmm…. very interesting article. Though I think you make the classic error of seeing intentional malice where in fact there is often just laziness and ignorance.
    I totally get that the cronyism and male-dominated stand up scene has driven you to create female only clubs – but I think the moment you create a club that books only one gender you kind of lose any credibility in criticizing other clubs for primarily booking men.
    That\’s the price you pay.

  • Ruhani says:

    Sjukt grym text! 🙂

  • Sanna Detlefsen says:

    Inte minst bästa Moa, Nour, Fischer och ni andra coola modiga flator så banar ni vägen för heterokvinnor med! Genom att töja på gränser får alla kvinnor möjlighet att vara mer än vad de redan är! Tur för oss att ni finns! Alla som hejar på er borde ta över alla kommentarsfält så alla hatmail inte får plats!

    Keep up the good work!

  • lars magnusson says:

    Hej du anonyma \"komiker\", du fick det nog om bakfoten. Mitt inlägg handlade inte om hur många svar jag fick utan om att jag bara fick 1 svar från tjejer och 7 från killar. Enligt din utsaga så skulle det innebära att tjejer är mer penningkåta då eller…?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen