Illustration: Nanna Johansson

PK är tråkigt!

Text av Danjel Nam

Man måste få skämta om allt, brukar det heta. Danjel Nam är inte sämre än att han kastar sig in i anti-pk-djungeln som går från ­Skansen ­genom ­Killinggänget till Rosie O’Donnell och ­Margaret Cho för att landa i frågan: vems skratt är värt ­något?

Det är den 15 juli 2008 och tre veckor kvar till sommar-OS i Beijing. Därför är det Kina-tema på Skansen just den här varma sommarkvällen. Och därför har programledaren för Allsång på Skansen, Anders Lundin, tagit på sig en kulierhatt. Därför har orkestern också vänt upp och ned på noterna för att kunna spela musiken, förklarar samme Lundin. Programmet inleds med att den kinesiska ­popsångerskan Wei Wei framför den internationella OS-låten. När hon gått av scenen dyker komikern Sissela Kyle upp på cykel, iklädd en rödgardistisk arbetaroverall med en jättelik röd stjärna på ­proletärkepsen, och ropar ”hoj, hoj!”. Sissela Kyle varnar sedan för den gula faran, nämligen att kineserna håller på att ta över planeten och till och med kan komma att invadera Sverige en vacker dag. Det är imitationen av en kines med sedvanliga tjing tjong-läten, en ­servil kroppshållning och ett lismande minspel som drar ned skrattsalvor.

Dagen därpå skriver kvällstidningarna om framträdandet­. Aftonbladet berättar att sångerskan Wei Wei tagit illa vid sig av Kyles kinesskämt, trots att tanken med humorn var att vara ­regimkritisk. Den outtalade frågan hänger i luften: Får man skämta om det här? Två dagar senare avgörs frågan i SVT:s ­Gomorron Sverige, av nöjespanelen bestående av popjournalisten Hanna Fahl, radioprataren Kjell Eriksson och debattören Zanyar Adami.

Programledaren: Får man skämta om det här?
I kör (alla): Jaaa!
Fahl: Ja, klart man ska få skämta om allt … eller, om man skämtar om politik, eller jag vet inte, mord eller hor, då krävs det kanske extra mycket finess, men klart man kan, herregud.
Adami: Ja och det skämtas alldeles för lite, det gullas för mycket, och Kina är så gulliga hela tiden, men de är ju rätt keffa.
(…)
Fahl: Coolt att göra det på Allsång, om det är någonstans man ska göra ett långt skämt om Kina så är det ju där.
Eriksson: Sen är Sissela så bra, hon är ju kinesen direkt när hon kör sin kinesiska.
Adami: Ja, tjing tjong var underbar, tjing tjong, tjang, tjing tjong, tjang, ha ha …
Programledaren: Men, menar ni att det inte finns någon gräns för vad man får säga och inte?
Fahl: Nej!
Adami: Alltså, det beror på hur du gör det. Direkt efter Estonia kanske man inte ska dra … eller det handlar om tid!
Eriksson: Så länge man skrattar får man väl säga vad som helst?
Adami: Man ska få skämta om allt!
Fahl: Jag tycker man får säga vad som helst, så länge det inte är direkt olagligt.

Även om panelen uppenbarligen kom fram till ett gemensamt svar kvarstod ändå frågan om när det är okej och när det inte är okej med humor. Ändå ville ingen i panelen gå emot regeln “man ska få skämta om allt”.

Jag frågar humorforskaren Christie Davies, som har skrivit ­boken “Ethnic humor around the world: A comparative analysis”, om problematiken­. Han menar att det faktiskt är en rättighet att få skämta om allt, ­oavsett mot vem skämtet är riktat.

– Så länge folk skrattar bör det definieras som ett skämt. Men när folk slutar skratta är det inte längre ett skämt, då är det något annat.

Komikern kan därmed inte ställas till svars för det hon eller han skämtar om, eftersom det är miljön där skämtet tas emot som styr vad som är tillåtet och inte. Men om skrattet är det som definierar vad som är tillåtet – vad betyder i så fall det skratt som en komiker skapar?

– I slutändan handlar det nog om tillhörighet. Skrattet i rummet säger att alla som skrattar låter det som sägs vara tillåtet. Illusionen som skapas är att alla som skrattar tycker att det som sägs är roligt och därmed håller med om undertexten, men det vet vi egentligen inte. Det enda skrattet säger är att det gör skämtet tillåtet.

Låt oss ta ett exempel från USA, den etniska humorns förlovade land där det i decennier varit socialt accepterat­ att skämta om icke-vita minoriteter från den vita majoritets­befolkningens sida. För tre år sedan, när den amerikanska komikern och programledaren Rosie O’Donnell fick höra att nyheten om att Danny DeVito varit full hade fått global spridning och nått ända till Mongoliet, bestämde hon sig för att gestalta det i ABC:s direktsända tv-program The View. O’Donnell vände sig mot kameran och sa:

– Tjing tjong. Danny DeVito, tjing, tjong, tjong, tjong, tjong. Drunk. The View. Tjing tjong.

O’Donnells komiska utspel kritiserades för att vara rasistiskt av många asiat-amerikaner och gruppen UNITY (Journalists of Color) hörde av sig till kanalen och begärde att O’Donnell skulle be om ursäkt. Programmets producent gick då ut och sa: “O’Donnell är komiker och jag hoppas innerligt att den dagen kommer då de [­asiat-amerikanerna] kommer att förstå sig på hennes humor.” Ursäkten uteblev därmed, men några veckor senare skulle Rosie O’Donnell ändå göra avbön i sitt tv-program. Hon börjar med att spela upp inslaget igen och publiken skrattar än en gång. Sedan berättar hon att hon fått höra från asiat-amerikaner att innebörden av tjing tjong för en asiat är lika stark som n-ordet för en svart person.

Studiopubliken börjar då bua. O’Donnell påbörjar ändå sitt ursäktstal: “Jag ber om ursäkt om mitt tjing tjong-skämt sårade någon asiat där ute, det var inte meningen, men jag måste varna er, det kommer att hända igen, kanske redan nästa vecka, men det är inte för att vara elak, utan bara för att det är så mitt huvud funkar.” Studiopubliken applåderar. En av programmets bisittare bryter in: “Varför ska komiker hela tiden behöva ställas till svars för att de är roliga? Titta, här har vi två asiater i publiken, tyckte ni det var kränkande? Nej, kolla de skakar på huvudet, det tyckte de inte!” Publiken applåderar åt de två asiatiska kvinnorna och O’Donnell reser sig och ropar: “Se där! De tyckte det var okej! I love you, I love you.”

Men asiater är ju roliga, säger en kompis till mig när jag berättar att jag håller på att skriva den här artikeln. På vilket sätt då? undrar jag och hon svarar att hon inte vet, men asiater är bara automatiskt ­förknippade med humor.

– Jag börjar nästan skratta så fort jag ser en asiat göra något på ett visst sätt, säger hon.

Det där sättet är något hon inte kan förklara. Det är bara en känsla.

Etnisk humor handlar alltid om att skapa en stark vi och dom-känsla, säger Christie Davies. Humor är makt eftersom det skapar olika grupper och under en föreställning vill de flesta vara på rätt sida om vi:et, eller på rätt sida om skrattet.

När komikern Henrik Schyffert i Nile City på 90-talet och i ­ståupper på 00-talet gjorde imitationer av japaner och asiater blev de klassiker som folk än idag tycker är roliga. För tre år sedan, när han precis hade blivit anmäld till Granskningsnämnden för radio och tv för att ha gjort en karikatyr av en indian under Melodifestivalen, frågade jag honom vad han tyckte om att ­människor reagerade på hans skämt som rasistiska:

– Det enda ansvar man kan ha som komiker är att vara rolig, även om det sårar någon annan. Det finns ju alltid någon som tycker det är kul och i slutändan är det ju bara fjant och larv det vi sysslar med. Så länge det är kul så är det kul.

Hur kommer det sig att din humor går hem i stugorna?
– Folk känner igen sig, tror jag. Folk skrattar för att det är kul. Det fulaste man kan säga till någon, förutom att personen ifråga ligger med barn, är ju att han eller hon saknar humor.

Schyffert berättar vidare att om man kan få folk att skratta så kan man också styra dem att gå dit man själv vill:

– Det märker man ju hemma vid frukostbordet. Om jag vill att mina barn ska äta upp sin frukost och sedan städa upp efter sig så kanske de först vägrar, men om jag drar ett skämt och lyckas få dem att skratta, då kan de gå med på att göra precis som jag säger. Så man kan använda det som ett verktyg. Det är absolut en maktfaktor.

Viljan att stå i centrum, att diktera villkoren för vad som var “­töntigt” och vad som var “coolt”, bra eller dåligt, viktigt eller­ ­oviktigt, tråkigt eller roligt, humor eller inte humor, blev en ­drivkraft för Schyffert och en väg att nå den svenska humor­toppen. Med ­Killinggänget var det opolitiska budskapet enkelt och ­populärt: pk är tråkigt, moraliserande människor är löjliga och om allt är ironi så kan du säga vad som helst utan att någon kan komma åt dig, för ingen vet om du menar det eller inte.

Låt oss slutligen återigen byta miljö från Sverige till USA, där den etniska humorn för första gången i västvärldens historia domineras­ av representanter för de rasifierade grupper som det skämtas om, det vill säga det är numera svarta amerikaner, asiat-amerikaner och latinamerikaner­ som skämtar om den egna gruppen. Margaret Cho är ståuppkomiker i USA och den första asiat-amerikanen som fått en egen sitcom.

– Det är jättesvårt att identifiera skrattet från min publik. Jag vill få folk att känna igen någonting och genom skrattet förstår jag åtminstone vad de står ut med att höra. Men skrattet behöver inte nödvändigtvis betyda att publiken delar mina åsikter. Det kan lika gärna betyda “vad kul du är som står där och bjuder på dig själv” eller “jag skrattar för att alla andra i rummet gör det”, säger Margaret Cho när jag intervjuar henne på telefon.

Miljön inom vilken allting uppstår är svår att kontrollera. Antingen skrattar publiken eller så gör den det inte. Det enda komikern kan göra är att försöka skapa skratten. Cho använder sig ofta av den koreanska stereotypen för att få dem att skratta och särskilt sin egen mamma:

– Jag skämtar om hennes utseende, hennes tal, hennes sätt, men det är ingen karikatyr, det är en levande människa och jag tycker att jag har all rätt att skämta om allt som har med mig och mitt liv att göra. Eftersom jag är kvinna, asiat och queer så tillhör jag många minoritetsgrupper i samhället och har därför många underordningar som jag kan prata om.

Äger du din scen?
– Jag äger en del av den, men jag får kämpa varje dag för att behålla den. När jag började i den här branschen mötte jag hela tiden folks fördomar om etniska komiker och deras syn på min ras. Idag är jag etablerad på ett helt annat sätt, jag är synlig och jag tycker att jag öppnat en dörr för många andra komiker så att de vågar kliva fram. Men scenen är egentligen tillgänglig, det är bara det att vissa skratt inte är lika mycket värda som andras.

När Cho växte upp blev hon ofta provocerad av tjing tjong-skämt riktade mot henne själv.

– Inte nog med att jag fick acceptera att de fanns där, jag tvingades också själv gå med på att tycka att de var roliga, vilket innebar att jag skrattade åt mig själv.

Vad är det vi skrattar åt egentligen?
– Folk skrattar åt sig själva, åt sina tankar och föreställningar om vad queer är, vad kvinnor är och vad asiater är. När icke-asiater skämtar om den stereotypa bilden av en asiat så är det deras egen bild. Den makt jag har över skrattet är att få dem att tänka på det. Vad folk sedan gör med skrattet går inte att kontrollera. Men skämtet blir inte roligt om det inte finns någon sanning i det. För att skämtet ska fungera måste det ju finnas något slags sanning i det. I det här fallet blir skämtet sanning så fort publiken skrattar, även i mötet med verkliga asiater. Vi blir på det sättet levande bevis för att skämtet stämmer. Därför är och förblir tjing-tjong faktiskt någonting mer än bara ett skämt.

Publicerat 2010-03-08

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen