Personalfesten

Text av Pelle Hanæus

Teaterchefen är gift med prisutdelaren som är son till den vars pris ska delas ut som går till ... Pelle Hanæus går på Dramaten.

Det är på Kungliga Dramatiska Teatern, Sveriges nationalscen på Östermalm i Stockholm. Det är utsålt ikväll och föreställning pågår. Pjäsen vi ser är av en ovanlig sort, för den är ett beställningsverk, fritt skapad av en känd grupp humorister som kallar sig Killinggänget. Alla i gruppen är män, vilket verkar ha spelat stor roll i upphovsmännens arbete med föreställningen och vilket också har belysts i dagspress inför premiären.

Delar av publiken vet säkert mycket om gruppens tidigare produktioner, andra vet mindre, men de flesta som köpt biljett vet nog vilka de är. Vår förförståelse påverkar förstås vad vi läser in i föreställningen – så är det ju alltid. Den här gruppen har medvetet använt sig av detta och deras föreställning verkar vara en parallell till berättelser om deras verkliga liv. Pjäsens grundsituation är att en grupp killar, med samma förnamn som verklighetens gruppmedlemmar, får i uppdrag att skapa ett nöjesfält. Med fria händer ska de skapa något unikt. Pjäsens uppdragsgivare är i likhet med verklighetens teaterchef, Marie-Louise Ekman, en kvinna ur gruppens föräldrageneration. I pjäsen beskrivs uppdragsgivaren som mäktig, men i gruppens och publikens ögon också som konstig, lustig och omedveten. Berättelsen laddas av det gap som finns mellan gruppens och uppdragsgivarens syn på världen.

 

Ikväll har hembygdsgården abonnerats av två gäng: å ena sidan Killinggänget, å andra sidan teaterchefens släkt, med vänner och barn.Efter föreställningen öppnas ett verklighetens gap, då den riktiga teaterchefen kommer in på scenen. Jag tror att det som hände var unikt för den kväll jag besökte teatern, men kunde ändå inte låta bli att undra om pjäsen verkligen var slut. Jag kanske borde ha tänkt på händelsen som en repeterad del av föreställningen? När flera av de som agerade i pjäsen inte var skådespelare i traditionell bemärkelse, så kunde väl andra kändisar också dyka upp, till hälften spelandes sig själva?

När teaterchefen kliver ut ur kulissen och publiken applåderar mer och hon tystar applåderna och skrattar och säger att det är så kul att stå på scenen och att vi och hon verkar vara som gjorda för varandra (märkligt sagt i situationen, men så sa hon), så vet jag att det finns människor som inte vet vem hon är. Det finns kanske folk i publiken som aldrig har varit på en traditionell teater förut. Det finns troligen några i publiken som inte har stenkoll på Stockholms kulturliv och dess företrädare. Jag tycker det är en miss att hon inte presenterar sig, eller på något sätt antyder vem hon är, men hon är väl nervös eller vill framstå som ödmjuk, så det är förståeligt.

I en scen i den föreställning som just avslutats (eller?) smyger sig uppdragsgivaren in i lokalen där gruppen försöker komma på idéer till nöjesfältet. Hon upptäcks och viskar att hon inte alls vill påverka eller få dem att känna någon press. Humorn i scenen skapas av att hon gör precis det, medvetet eller inte. Gruppen kan inte be henne sluta störa, för det är ju hon som betalar. De kan bara utbyta menande blickar.

Här i det avbrutna applådtacket står verklighetens teaterchef framför oss och den uppradade ensemblen och hon berättar att detta är en speciell kväll på teatern, för nu ska Hasse Ekman-priset delas ut. Jag vet vem Hasse Ekman var, men gissar att det bara är en minoritet av mina vänner och väldigt få yngre människor som ens har hört hans namn. Hur många i publiken som känner till honom vet jag inte.

 

Sen kommer en jury in. Först går en äldre man, Gösta Ekman, roligt marscherande med ett mikrofonstativ på axeln. Jag vet att han är gift med teaterchefen och dessutom son till den vars pris ska delas ut. Det här berättas inte, men han är skådespelare och jättekänd för mig och säkert för de flesta som vuxit upp i Sverige. Mina i Sverige boende vänner från Danmark, Haiti, Libyen, USA, Thailand, Tyskland och Jordanien har aldrig hört hans namn. Han tar till orda, men presenterar sig inte. Det är lätt hänt, men en känsla av exkludering och tilltagande klaustrofobi infinner sig. Är det på nationalscenens stora scen vi är, eller på dess personalfest, eller på Östermalms hembygdsgård?

Sen börjar han tala, men avbryter sig snabbt och vänder sig till den bakom honom fortfarande uppradade ensemblen. Han säger på ett skojigt sätt att de kan sätta sig och det gör de, till synes lättade, i scenografins möbler. Sen pratar han självutlämnande om sin komplicerade relation till sin pappa och försöker beskriva vad för slags egenskaper som nu ska hedras och prisas i dennes namn.

Delar av ensemblen i bakgrunden skrattar åt hans skämt, vissa skrattar inte, andra skrattar artigt. Det är intressant att titta på och samtidigt lite obekvämt, för allt känns lite malplacerat i utklangen av den nyss avslutade pjäsen. Jury­medlem nummer två presenteras och läser upp juryns motivering, samtidigt som jurymedlem nummer tre, en kvinna som förblir anonym, håller upp en stor check på femtio tusen kronor. Till applåder kommer så pristagaren in. Det är, lämpligt nog, regissören för kvällens föreställning, Tomas Alfredson. Han har en jättekänd pappa, som är Gösta Ekmans mång­årige film- och revykollega. Ödmjukt tar han emot priset, hyllar Hasse Ekman som en av Sveriges främsta filmregissörer och riktar avslutningsvis uppmärksamheten mot den betydelse hela familjen Ekman haft för landets film- och teaterliv. Varma applåder.

Nu känner jag hur väggarna rör sig inåt. Jag inser att denna hembygdsgård ikväll har abonnerats av två kompisgäng: å ena sidan Killinggänget, å andra sidan teaterchefens släkt, med vänner och barn. Det är en dubbelbokning, men alla håller god min i trängseln. Vi andra gluttar in genom festlokalens immiga fönster. Vi applåderar och applåderar.

 

Intet ont om någon av dessa kända och skickliga kulturarbetare. De är underbara och otroligt värdefulla för vårt kulturliv. Det är inte som kritik mot dem den här texten skrivs, utan som en reaktion på hur futtigt allt plötsligt kändes; hur privat och beroende av sympatier, gemensamma referenser och postnummerområden verksamheten på nationalscenen tedde sig denna kväll. Jag har alltid varit förtrogen med den värld som vi på parkett och balkong denna afton verkade förväntas leva i. Den världen är en del av min identitet – mitt språk, mina referenser, mina förväntningar – och det öppnar dörrar för mig. Kulturellt tillhör jag den härskarklass som har företräde i tolkandet av verkligheten. Jag inser det nu, när jag tänker på den där kvällen på teatern, att jag är kulturelit. Jag har inte riktigt fattat det förrän nu, hur insyltad jag är och hur mycket värt det är för mig att veta vilka de andra i eliten är. Att kunna namnen, känna igen citaten, att tolka koderna rätt och bete mig på ett inte alltför störande sätt – detta är mitt kapital och det skapar mitt handlingsutrymme. Jag är beroende av den där osynliga gemenskapen till den grad att jag övervägt att skriva den här texten under pseudonym.

Jag reste mig alltså inte upp i bänkraden och ropade inte heller på någon stigmatiserad sociolekt: “Vilka är ni? Vem talar ni till? Vilken publik vill den här teatern ha? Och vem fan är Hasse Ekman?” Jag såg förbluffat på och uppförde mig som seden kräver. De som inte tillhör de redan invigdas skara kan hoppas bli inkluderade med hjälp av gott uppförande, så det blir sällan några utifrånfrågor ställda. I slut­ändan handlar det om att skaffa sig makt och sen behålla den, även om vi aldrig skulle säga att det är så det förhåller sig. Den mest mäktiga är den som för andra kan definiera vad som alls är verkligt. En sådan makt kan förstås inte få förbli osynlig och den måste delas av så många som möjligt.

Publicerat 2009-12-15

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en häftapparat

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen