Konstnären och aktivisten Ailin Moaf Mirlashari

"Ortens Picasso"

Text av Vian Tahir | Bang 2/2019

Eldsjälen, konstnären och visionären Ailin Moaf Mirlashari har varit engagerad i demokratifrågor sedan hon var 16. För sitt arbete med konsten som verktyg för engagemang och organisering blev hon Årets kulturprofil på Förortsgalan. Bangs Vian Tahir intervjuar Ailin om konst, inkludering och kultur i förorten.

26-åriga Ailin Moaf Mirlashari har varit engagerad i olika ideella sammanhang sen hon var 16. År 2013 startade hon StreetGäris, ett nätverk för kvinnor och icke-binära, som började med ett sms till några vänner och växte till 8000 medlemmar. Nu jobbar hon på Folkets Husby och använder sig av konsten som ett verktyg för engagemang och demokratifrågor i Stockholmsförorterna. För det arbetet vann hon priset Årets kulturprofil på Förortsgalan i februari 2019.

Jag ringer upp Ailin vid nio på kvällen, och vi börjar med att prata om hur intervjun varit cursed. Efter omflyttade möten, förkylningar och ändrade scheman har vi båda äntligen hittat en lucka i kalendern för att göra en intervju. På Folkets Husby jobbar Ailin som processledare för lokal demokrati och ungas organisering. Hon har precis slutat för dagen, så jag frågar hur det kommer sig att hon jobbar så sent den här gången, Ailin svarar att vissa kvällar blir senare än andra.

– Idag hade vi en grej som heter ”Mat och prat”, där en förening arrangerar en kväll och är värdar. Tanken är att man ska lära känna andra föreningar i huset samt medlemmar och boende i området, i Husby. Det var fett mysigt, men det började vid middagstid. Så det blev till nio, och så måste man städa och sådär.

This image has an empty alt attribute; its file name is doodle6.jpg

Direkt efter gymnasiet började Ailin studera till socionom. Hon berättar att engagemanget och utbildningen fördes samman.

– Jag är 26 och har sen jag var 16 varit väldigt aktiv i olika ideella sammanhang. Alltså gud, det är jättelänge! Och sen, direkt efter gymnasiet, pluggade jag också till socionom. Så mitt ideella engagemang gick hand i hand med det jag pluggade. Sen är jag uppväxt i norrort: jag är född i Husby, sen flyttade vi till Sollentuna och sen tillbaka till Kista när jag var 13 – och då blev jag väldigt engagerad i området.

Det blev min bas, Järva. Min pappa jobbade på Rinkeby Folkets hus, så jag hade väldigt stark connection till civilsamhället. Jag pluggade till socionom och började samtidigt jobba lite i området, med kultur och konst som verktyg i demokratifrågor.

– Det här blev värsta recapen, säger Ailin med ett skratt och fortsätter. Idag jobbar jag på Folkets Husby och det känns som jag har kommit hem. För det är ju min bas, och det är så kul att få jobba med kultur, samhällsfrågor och engagemang på samma gång.

■ Vad är det du gör som processledare på Folkets Husby?
–Det är en väldigt bred titel, men jag jobbar basically med olika verksamheter. Folkets Husby är ju ett medborgardrivet hus, så det är medlemmar och boende i området som sätter agendan. Vi hjälper genom att möjliggöra engagemanget som finns och att stötta, coacha, driva verksamheter och utbilda.

Vi jobbar jättemycket med folkbildning och kultur, och sen har vi en ungdomsdel – en del för unga vuxna mellan 18 och 30 – där många föreningsaktiva unga driver projekt och gör massa saker. Vi stöttar dem. Vi är mycket ute i verksamheterna.

■ Var skulle du säga att din resa började? Vad har varit viktiga punkter i ditt liv som fått igång ditt ideella arbete och ditt engagemang?
–Startpunkten måste ha varit mina föräldrar. Jag och min syrra växte upp med våra föräldrars berättelser, om revolutionen i Iran och så vidare. Det inspirerade oss och mig till att vilja vara med och förändra samhället. Det började vid matbordet.

– Pappa jobbade på ABF i Skärholmen och Rinkeby, och på så sätt kom jag med i hans demokratiprojekt med unga i området. Han sa ”ja men var med”, och så var jag med. Och det ena ledde till det andra. Min morbror jobbade också med kultur, han är konsertproducent och sångare. Han jobbade i området, i Akalla där han bodde då.

Jag hade pappa och morbror som förebilder och hängde mycket i de rum de var i. Det inspirerade mig och min syrra, och vi gjorde mycket tillsammans. Det var så det började. Sen blev jag engagerad lokalt i Husby när jag var typ 17. Min pappa rekommenderade mig att göra en grej för en ungdomsförening, Megafonen. Och så fastnade jag där, och så blev jag kvar. Där startade min egen resa, utan föräldrarna.

■ Och konsten, hur kom du in på den vägen?
– Jag har alltid varit intresserad av konst, kultur och musik, det fick jag hemifrån. Min mamma gick bort när jag var 10 och en grej vi brukade göra tillsammans var att måla. Sen blev det min grej för att jag brukade göra det tillsammans med henne och det var så värdefull tid. När hon gick bort fortsatte jag att teckna och måla för mig själv.

I gymnasiet – vid sidan av all demokrati och aktivism – kände jag att ”ey, det här är min grej”. Det stod faktiskt mellan att plugga till socionom eller att plugga grafisk design. Sen valde jag socionom. I min aktivism blev jag den som höll på med foto, film, rita och såna saker. Sakta men säkert började folk säga ”hon är ortens Picasso” i Husby och sen claimade jag det.

– Efter det fick jag ett jobb på Förorten i centrum, som jobbar med muralmålningar. Då blev det ännu mer ”shit, hon är den som jobbar med konst och förändring”. Men jag kom ju aldrig in i finrummen, om man säger så. Eller det beror ju på vad man definierar som finrum.

Jag kände egentligen inte ens till Konstfack och Mejan (Kungliga Konsthögskolan) och alla de där institutionerna när jag var yngre – inte förrän jag började jobba på Tensta konsthall. Det var väldigt synd, men konstigt också. Alltså, jag har haft nära till kulturen, genom både min morbror och min pappa, men det har varit en annan typ av kultur och konst.

– Så jag började att göra konst vid sidan av [det ideella engagemanget]. Sen har det bara utvecklats, och nu är jag med i ett konstkollektiv och jobbar efter jobbet med det.

■ För mig känns det som nyss, men det är sex år sen du startade StreetGäris. Nu ska du kliva tillbaka, och då undrar jag vad du tycker har varit mest givande med StreetGäris-resan?
– Det formade mig till den person jag är idag, i min roll som processledare. Jag var aktivist innan StreetGäris, men jag tror inte att jag var riktigt bekväm i mig själv. Jag såg inte mig själv som en ledare eller blablabla. Jag tänker inte ledare hierarkiskt, utan mer som Angela Davis säger – att man ska ha ”leaderfull organizations”. Att alla ska vara ledare, att alla ska känna att man kan ta plats.

Jag känner att StreetGäris fick mig att våga ta den platsen, hitta min egen röst och sätta grunden för allt det här, för min intersektionella analys. Ingen av oss visste, vi visste ingenting av det här i början. Det var som en aktivistskola som man skolades in i. Hur svårt det än var, så var det ju det finaste syskonskapet ever. Det har betytt jättemycket.

■ Och vad har varit den största utmaningen?
–Jag tror att det har varit en stor utmaning att förändras som människa. Om man är aktivist måste man göra om, göra rätt hela tiden. Ha örat mot marken, backa, lära sig lyssna, gå in i sig själv, ifrågasätta sig själv. Det vill säga det här med att synliggöra privilegier – det har varit jättemycket self-reflection. Det har också varit svårt för oss, eftersom vi vill vara en inkluderande rörelse, att handskas med konflikter. Det har varit jättesvårt, speciellt för att jag inte signed up to be an admin.

När jag skickade ut sms:et med idén visste jag inte vad det skulle bli. StreetGäris blev ju format av alla som var med. Och det är inte min styrka att vara en admin, det var skitsvårt. Folk krävde en massa saker och det var fett stressigt. I det hela lärde man sig sjukt mycket och vi var också fett många som hjälpte varandra. Så det var så fint, jag var aldrig ensam. Vi var så många som backade varandra.

This image has an empty alt attribute; its file name is doodle6.jpg

■ Du har jobbat mycket med gemensamma projekt, där man låter till exempel de boende vara delaktiga. Varför är det viktigt för dig att jobba med konst på ett inkluderande sätt?
– Jag har varit mer intresserad av att jobba inkluderande än av att ”bli konstnär”. Jag tycker den processen är så viktig och intressant. Jag tror det är för att jag också haft the privilege att ha mycket hemifrån – alltså kultur. Jag har haft litteratur och musik nära, och jag har alltid velat att det ska vara allas. Att konsten och kulturen ska vara folklig.

–Jag tror också det måste va för att jag såg det min pappa jobbade med. Han hade ju bokförlag, och min morbror producerade konserter för folk. De har jobbat med konst för att öppna upp en scen för andra, inkludera andra. De har jobbat med berättelser som inte hörs. Så har det blivit the purpose for me också. Det blev en naturlig väg att gå i stället för att tänka ”nu ska jag gå den här konstskolan för att fokusera på mitt målande”. Det var roligare för mig att jobba med att ”alla ska få måla”. Måla tillsammans. Det var roligare att måla tillsammans än att måla själv.

■ I andra intervjuer säger du att det som har hjälpt dig i ditt arbete eller varit viktigt är att du har bott i närområdet, där du jobbat. Vad är fördelen med det?
– Jag tror det är jätteviktigt att vara lokalt förankrad om man jobbar med demokratifrågor. Jag tror det är en otrolig styrka att jobba i ett område och att vara därifrån också. Det behöver ju inte vara så i alla fallen – ibland bor man inte i det område man jobbar i, men det funkar fett bra också. Basically handlar det om lokal förankring, för ibland kan det bli farligt också med alibitänket – att ”nu har vi en person som är härifrån, check”. Istället är det så att you have to do your work, och ha örat mot marken.

– Jag kan inte bara sitta på min stol i Folkets Husby och ba: ”Ja, men jag är ju härifrån. Jag har ju varit engagerad i frågor här.” Det skulle inte främja huset eller de plattformarna eller resurserna som jag sitter på alls. Man måste hela tiden jobba aktivt med att möta människor, med att möjliggöra engagemang och förvalta engagemang. Försöka nå ut till fler, kunna backa och ge plats till andra.

Jag tror att det är ett ständigt arbete man får göra. Hela tiden. Jag tror det är viktigt att påminna sig själv och varandra om det, om man jobbar i ett område där många är engagerade. Att hela tiden jobba aktivt för att vara lokalt förankrad och att jobba med folk. Det är en styrka att vara från ett område, men det är ingenting man bara kan luta sig tillbaka mot heller.

■ Om man inte är lokalt förankrad, hur blir det då? Vad är svårigheten med att inte vara lokalt förankrad och jobba med demokratifrågor?
– Jag tänker att det skapar en otrolig distans mellan de som sitter på makt och personerna som påverkas av det – de boende, basically. Idag har vi ett jättelågt förtroende i Järva. Boende har lågt förtroende för myndigheter och myndigheter har ett jättelågt förtroende för de boende. Det skapar en negativ cirkel där man distanserar sig från varandra.

Även om man inte är från ett område kan man vara lokalt förankrad. Jag tror det bara är att ta sig ut och prata med människor. Vara på platser som är dynamiska, där folk rör sig, där föreningar är och så vidare. Det krävs att du rör dig från din stol.

Ailin och jag pratar en stund om det hon säger, om att bara sitta på sin stol. Det är någonting jag känner igen från kommunen där jag jobbade tidigare. Kommunhuset var mitt i centrum men just de som satt på makt gick inte ut, förutom för att köpa lunch. Hur blev det så att man aldrig pratade med de boende när man var där? Ailin förklarar att det blir en skillnad mellan kommunal mötesplats och en medborgardriven mötespunkt som Folkets Husby. Där får föreningar och boende i området forma verksamheten utifrån de boendes behov. Vi fortsätter att prata om exkluderande institutioner, inom konstsfären.

■ Det du sa om att inte känna till Konstfack och Mejan eller vad som räknas som kultur var intressant, för det är kopplat till en av mina frågor. Vilken kultur- eller konstinstitution skulle du vilja skaka om och förändra? Eller tror du skulle må bra av förändring?
– Vilken rolig fråga! Definitivt all finkultur, och alla konstinstitutioner som finns i Sverige tror jag skulle må bra av förändring. De institutionerna är några av de mest segregerade och homogena som vi har i Sverige. Om vi kollar på de andra utbildningsinstitutionerna så kan man se en mycket bredare representation och många fler sorters kroppar och perspektiv som tar plats. Medan de konstnärliga högskolorna och journalisthögskolorna – Musikhögskolan, Dramatiska högskolan och så vidare – är så homogena. Både lärarna och eleverna. Institutioner mår inte bra av det i längden heller tror jag. För att svara på din fråga: Alla typer av liknande institutioner. Vi behöver omdefiniera vad kultur är och vilka den är för. Det är jag intresserad av i alla fall.

■ Hur skulle du göra det?
–De större konstinstitutionerna, de har ju problem med att nå ut till andra än de som söker dit. Det är ofta personer med samma typ av bakgrund eller personer vars föräldrar har gått där, eller kusin eller whatever. Man måste först erkänna det som ett problem. Jag tror det är jättemycket som måste förändras i de strukturerna – både att erkänna att man har det problemet och se över läroplan och vad man har för typ av undervisning och referensramar, och så jobba aktivt med att inkludera. Jag tror det är ett jättestort problem i Sverige, medan andra länder är jättemycket mer framåt i just den här typen av institutioner.

–I musikhögskolorna är det 5 av 1 000 elever som är från en förort. Det är så skevt när man jämför med vad popkulturen genomsyras av och vilka som syns där. Det är så skevt. Det blir ju en sån stor distans mellan vad som anses vara finkultur och vad som anses bara vara underhållning.

– Förra året gick jag på Grafikskolan, som är en konstskola. Det var första gången jag gick en konstutbildning. Och det var faktiskt skitläskigt, bara att gå in i ett sånt rum. Det är väl också en sak som är skevt, att jag i fyra år jobbat med att ”konsten ska vara för alla”, ”alla kan!” och ”konsten är folklig lalala”. Och så går jag in och ifrågasätter mig själv: ”Vad gör jag här?” ”Är jag en konstnär?” Det är ju också så att det sitter fett mycket i ens huvud för att världen ser ut som den gör. Det blir så mycket internaliserat också. Man blir ju jävligt udda.

– Jag var den enda blatten från orten i min klass, basically, och det är fett onice också. Jag vet att jag fick en kommentar en gång när jag skulle presentera det jag hade gjort – ”det här ser ut som ett omslag för Labyrints album” – och blev fett offended och tänkte: ”Va? Asså okej, ni räknar min konst som ett vanligt hiphopomslag, som ett random orten-omslag.” Okej om det hade varit det, det är inget fel, men det var inte alls nånting som hade med Labyrint eller hiphop att göra.

■ Det är som att de automatiskt gjorde en koppling mellan tjejen från orten och en hiphopartist från orten för att det passade deras fördomar, tänker jag.
– Ja, men exakt. Och det är fett svårt att vara ensam i ett sånt rum också, trots att man är medveten och har jobbat med de här frågorna blir det jobbigt.

This image has an empty alt attribute; its file name is doodle6.jpg

■ Vad tycker du är konstens viktigaste uppgift?
–Jag tror inte konst hela tiden behöver vara politisk. Jag brinner ju för att förändra och tror att konsten kan vara ett verktyg för det, men jag tror det är viktigt att tillåta konsten att bara få vara abstrakt och weird, ett space för filosofi och frigörelse också. Jag tror det blir så att jag pratar om det första för att jag vill skapa kaos – jag vill bryta normer och barriärer som finns i samhället. Men det är klart att jag också älskar konceptet att konsten bara ska få vara. Jag tror det är jätteviktigt. Samtidigt som konsten ska få bryta normer och strukturer.

–Det är ju intressant att i diktaturer, om vi säger Iran, så är ju konstnärer och journalister oftast de som först blir antingen dödsdömda eller tvingas fly. Just för att konsten är ett sånt farligt verktyg, tror jag, det är så powerful. Det är ett tillåtande medium där man kan tänka högt och fritt och ifrågasätta normer och strukturer.

–Jag tror bara att jag blivit trött på det som finns i Sverige, för att det varit så homogent. Jag känner att konsten de senaste åren har inte varit till för att – nu tänker jag majoritetssverige – skaka om på riktigt. Det har varit så homogent, för en viss grupp. Det blir ju fett tråkigt, inte för att vara den som är den men också för att vara den. Vi behöver öppna upp och skaka om. Vi måste ifrågasätta konsten som finns, alltså de rum som finns idag och det utbud som finns.

■ Du har ju vunnit ett pris nyligen, grattis till det!
– Tack så mycket!

■ Det var Årets kultur profil, på Förortsgalan. Är det här det första priset som du vunnit?
– Som jag har vunnit personligen, ja. Det har ju varit lite StreetGäris-grejer, men ja, mitt första personliga.

■ Och hur kändes det att vinna?
–Oj, det var jätteweird. Jag hade noll aning. Det var ju unga som arrangerade det här, från området, och i min kategori var det två yngre som också var nominerade. Så jag tänkte att det var en grej för de unga – eller för de yngre, för jag är ju också ung. Men jag vet inte, jag tänkte inte så mycket på om jag skulle vinna. Jag kommer ihåg att min kusin och min syrra frågade en halvtimme innan – ”har du förberett ett tal?” Och jag sa: ”Nej, jag är så tacksam att bara bli nominerad, det var jättefint.” Jag hade inte tänkt så jättemycket mer än det.

–När de sa mitt namn började jag skaka. Jag har aldrig skakat i hela mitt liv, men det var ju typ tusen pers där. Det var jättefint att få det priset, och motiveringen var jättejättefin. Den handlade lite om det som vi pratade om, att jag har öppnat dörrar för andra också, genom kulturen. Och det var så värdefullt att få höra det. Det har varit så viktigt för mig, och det är fint att det är uppskattat. Det blir ju bara en ännu större drivkraft.

■ Jag kan tänka mig att gå upp på scen inför tusen pers och inte vara beredd måste ha varit…
–Jaa, jag sa kvar på min plats och min syrra sa: ”Ailin, gå upp, gå upp.” ”Va?” sa jag. Dessutom var det första kategorin. De bara startade galan, och sen: ”Årets kultur profil”. Det var fett läskigt. Men det var ju på hemmaplan, så det var värsta kärleken också, verkligen.

This image has an empty alt attribute; its file name is doodle6.jpg

■ Jag har en fråga som är lite av en jobbintervjufråga, jag vet – och sorry för det – men jag är ändå nyfiken: Vad vill du göra i framtiden, eller var skulle du vilja vara om fem, tio, femton år? Har du nånting som är en dröm eller ett mål eller så för framtiden?
– Personligen eller för konsten?

■ Nånstans mitt emellan. Eller så svarar du på båda eller en, om du tycker nån av dem är roligare att prata om.
– Jag ba ”jag ska lämna Sverige och bo på en strand…”

■ Men det är ju allas!
–Ja, allas dröm i slutändan. Jag är faktiskt jättetacksam och nöjd där jag är idag. Jag känner mig hemma, i det jag jobbar med och det jag gör vid sidan av. Så jag hoppas väl att man har lyckats skaka om. Om jag tänker visioner, och det jag vill jobba för genom både min personliga konst och via Folkets Husby, så är det att lyckas skaka om vårt land till det bättre.

–Vi lever ju i en fett skum tid, där man känner en jättestor hopplöshet men också jättemycket kärlek och hopp. Jag fick en liknande fråga, där jag fick skriva själv, och då skrev jag att det är väldigt viktigt för mig att ha en väldigt hippie cheery hoppfull bild av framtiden. För det hjälper mig att hitta kraft och energi. Jag tror och hoppas på en positiv samhällsutveckling, för om jag inte tror på det så kommer jag inte palla, alltså på riktigt. Och man hittar styrkan i communityt, i varandra.

–På nåt sätt så är det coolt, för jag var ju med och ockuperade Husby Träff, som det hette då – för typ sex år sen. Nu jobbar man i strukturen, där man ockuperade, och ser hur de yngre kommer in. Nånting som inte var självklart för mig när jag var 18 är självklart för dem nu, och det är fett coolt att se. Att förändringen sker – den sker sakta, men den sker. Alla vi som stod utanför och inte hade nån, inte ens nån fritidsledare som lyssnade på oss – alla mina vänner är fritidsledare eller jobbar för kommunen. Det är fett coolt om man backar lite och ser vilken kraft som finns ändå. Vi har lyckats skaka om på nåt sätt. Men högst upp är det ju fortfarande fett knas. Och det är väl också där förändringen ska ske. Jag hoppas vi kommer kunna förändra på alla nivåer.

■ Om Mejan ringer och vill att du ska börja jobba hos dem, tar du det jobbet då?
–Hundra procent! Jag tror faktiskt på att man kan förändra inom strukturen. Det finns institutioner som vi kan bygga om och göra bättre.

■ Hoppas de ringer snart helt enkelt, de skulle nog behöva det.
– De skulle ba ”den här gärin har inte ens utbildat sig inom vår institution, vem fan e hon?”

Den här texten publicerades i Bang 2/2019 med tema Arbetarrörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-06-18

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen