Omsorg om den "lilla människan"

Text av Diana Mulinari | Bang 3/2014 | TEMA UTGÅNGSPUNKTER

Sverigedemokraterna bedriver en antifeministisk politik som urholkar kvinnors rättigheter. Forskaren Diana Mulinari har intervjuat 20 kvinnor om varför de engagerat sig i partiet.

mulinariweb.jpg

“De kan leva ihop, men jag tycker inte om att två kärringar ska gifta sig, två karlar ska gifta sig och sen ska de ha barn. Jag tänker mest på barnen, det blir inte bra för barnen. Ha två papper eller två mammor – hur blir de bemötta i skolan? Och kyrkan tycker jag skulle varit lite strängare mot det, säga nej till exempel. Det ska vara normala förhållanden, som man hade det förr i tiden i Sverige, och inte massa annat krångligt runt omkring och grejer och sånt, tycker jag. Helt normalt, vanlig förstår du, då blir samhället bra också.”

Termer som vanlig, normal, självklart är ofta närvarande i de 20 berättelser från kvinnor organiserade i Sverigedemokraterna som jag analyserat inom ramen för en studie av kvinnors roll i den högerpopulistiska rörelsen. Normal, naturlig, som folk gör mest, är retoriska strategier som sätter punkt för möjliga samtal. Fundamentalt för informanternas identiteter är övertygelsen att de (Sverigedemokraterna) enbart säger hur det är, hur ”vi” i grund och botten tänker och känner. Hur folk är mest. Deras världsbild är grundad i vad alla vet, eller vad vanliga människor tycker. Det är en högst problematisk utgångspunkt för en agenda om genus, sexualitet och familjepolitik.

Informanterna delar Sverigedemokraternas kvinnliga nätverks agenda, som definierar kärnfamiljen som samhällets bas och grunden för ett sunt samhälle. Icke att förglömma har Sverigedemokraternas kvinnliga nätverk skapats med syfte att försvara kärnfamiljen, som uppfattas som hotad, inte för att arbeta för kvinnors rättigheter. Men informanterna argumenterar också utifrån omsorgen för andra, och lyckas konstruera sig själva som några som bryr sig och vill skydda andra människor. Den formen av (rasistisk/homofobisk/sexistisk) omsorg är grundläggande för Sverigedemokraternas världsbild i allmänhet och för kvinnor i Sverigedemokraterna i synnerhet.

Förträngning är den etablerade psykoanalytiska termen för att identifiera de oumbärliga erfarenheter som placerats i det omedvetna, med syfte att skydda jaget. Det som förträngs, det som aldrig uttalas, är alltid närvarande. Den brittiska sociologen Stuart Hall hävdar att Europa ofta drabbas av en form av kolonial amnesi kring regionens roll i kolonialismens och modernitetens kölvatten. Trots det stöd som nazismen har haft bland priviligierade grupper i Sverige, trots de antisemitiska och rasistiska föreställningar som har förmedlats i läroböcker till mitten av 1960-talet, trots att Sverige i början av 1980-talet blev Europas främsta exportör av vit makt-musik, är Sveriges självbild som en humanitär och generös nation nästan intakt.

Att förnekande eller förträngning av rasismen är grundläggande för Europa som idé och som social formation förklarar till viss del etablerade forskares motstånd mot att konceptualisera Sverigedemokraterna och liknande partier som rasistiska. Inom akademin i Sverige förekommer en fobisk rädsla att engagera sig teoretiskt (och politiskt) i den analytiska kategorin ras samt i rasismen som ideologi. Inom statsvetenskap och politisk sociologi definieras Sverigedemokraterna (och liknande partier) som högerpopulistiska, xenofobiska, extremhöger och ”invandringskritiska”, men nästan aldrig som rasistiska. Många av mina (etablerade) kollegor utgår från att om en som jag definierar ett demokratiskt valt parti som rasistiskt är en en person som är ”känslomässig”, ”politisk” eller värre än så: ”feminist”. Med andra ord, användningen av begreppet rasism tyder på hemska saker och förknippas inte med seriös och objektiv vetenskap (som de anser att de själva representerar).

Vad som under lång tid kännetecknade (och till en viss del fortfarande kännetecknar) forskningen om rasism i Sverige är att rasismen förpassas till något hemmahörande i samhällets periferi, till några få äldre individer som övervintrat från nazismens och fascismens 1930- och 1940-tal, omogna ”problemungdomar” i samhällets utkant och oroliga arbetarklassmän vars reaktion på den ekonomiska krisen är att rösta på Sverigedemokraterna.

I motsats till den ovan nämnda forskningen betraktar marxistiska, feministiska och postkoloniala intellektuella och aktivister rasismen som ett centralt analytiskt verktyg för en förståelse av det sociala.

Rasism definieras i denna text som en ideologi med materiella effekter. Begreppet rasism ska här förstås i pluralis eftersom fenomenet dels handlar om både grundläggande och specifika egenskaper (antisemitism, rasism mot romer, islamofobi, afrofobi, rasism mot flyktingar, rasism mot ursprungsbefolkning), och dels både är kontinuerligt och förändras i olika historiska och sociopolitiska kontexter. Termer som vardagsrasism, institutionell rasism och statlig rasism syftar till att förtydliga och precisera plaster, aktörer och former av rasistiska uttryck, strategier, estetiker etcetera. Rasismer i pluralis syftar också till att framhålla att gränser och hierarkier utifrån kategorin ”ras” är rasistiska och utgör en grundläggande del av nationalstaten – det är alltså inte en avvikelse från nationalstatens normer.

Liberalisering är termen som de som var de mer radikala fraktionerna av Sverigedemokraterna, och sedan lämnade partiet för Nationaldemokraterna, använder för att beskriva den förvandling som har ägt rum i partiet. Sverigedemokraterna har gått ifrån att vara ett parti som högljutt kräver Sverige åt svenskarna till ett parti som motionerar om brandsläckare på bussar. Det skiftet beskriver Sverigedemokraternas strategi att utse den liberala demokratin till platsen där kampen för ”Sverige åt svenskarna” ska äga rum.

Sverigedemokraterna drar redan existerande föreställningar, värderingar som finns i den liberala demokratins kärna, till sin spets. De reproducerar och utvecklar redan etablerade hierarkier mellan grupper genom att till exempel driva en repressiv flyktingpolitik, sträva efter en kristen och västerländsk-humanistisk värdegrund i skolan, kräva språktester och bejaka och försvara koloniala/rasistiska bilder. Radikaliteten, om det kan kallas radikalitet, ligger i hur de presenterar lösningar och genom dessa lösningar utvecklar deras variant på rasism.

Ett viktigt resultat i studien är att trots att fokus under intervjuerna var jämställdhet, så var två teman återkommande i alla intervjuer: ”invandrare” och brott. Det sägs ofta att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti. Men intervjuerna tyder på att vad partiet erbjuder (vad rasismen som ideologi erbjuder enlig Robert Miles) är enkla, självklara förklaringsmodeller och världsbilder där närvaron/frånvaron av kategorin ”invandrare” fungerar som kompass för att definiera vad problemet är (migranter), vem som bär skulden (migranter) och hur problemen ska lösas (fokus på svenskhet). Utifrån den förståelsen menar jag att Sverigedemokraterna idag är ett rasistiskt parti.

Ordet idag är kursiverat för att Sverigedemokraterna har förändrats och kommer att förändras både sett till hur rasismen förkroppsligas i partiet och gällande om tonvikten ligger på den populistiska, fascistiska eller rasistiska kärnan som finns i partiprogrammet. Sverigedemokraterna har klara inslag av en fascistisk ideologi i sin politik, även om deras centrala interpellation idag är riktad mot en fiende som inte tillhör nationen. En fascistisk agenda, i min tolkning av begreppet, innebär en interpellation där rasismen tydligare och mer offensivt kopplas till fiender inom nationens gränser och nationens ”förrädare” (kommunister, feminister, multikulturalister, liberaler etcetera.).

Sverigedemokraterna står också för en exkluderande rasism, en rasism som vill försvara föreställningen om att Sverige är för ”svenskar” och utplåna de andra. Det är en rasism som skiljer sig från den exploaterande rasism som förkroppsligas i borgarklassens åtra till profit och dess sympati för skapandet av ett rasifierat prekariat som städar andras hus, tar hand om andras barn, har sex med andras män och förväntas vara tacksam trots överexploatering.

Dessa olika former av rasism bär på olika tolkningar av genus och sexualitet. Medan skapandet av en kategori, den ”migranta” kvinnan, legitimerar den exploaterande rasismens låga löner och osäkra arbetsvillkor är konstruktionen av migranta män som hot eller fiende nödvändigt för Sverigedemokraternas agenda.

Genus och sexualitet är fundamentala frågor för Sverigedemokraterna. Partiet anser att ”svenska” män och ”svenska” kvinnor är allvarligt hotade av både feminism och multikulturalism. Sverigedemokraterna vill, i nationens tjänst, utgå ifrån vad partiet anser är naturliga skillnader mellan kvinnor och män, naturliga skillnader som enligt dem inte enbart borde respekteras utan vara grundläggande för konstruktionen av familjen och nationen. Sverigedemokraternas (paranoida) världsbild utgår från att feministerna har försvagat ”svenska” män samt riskerar ”svenska” kvinnors liv genom deras stöd till ett multikulturellt Sverige.

“… det var i samband med att vi begärde uppgifter om kostnaderna för invandringen till vår kommun, och då gick man in på privata saker som att, ja, vad har du själv kostat, du har själv kostat kommunen en massa pengar i tolv år. För att jag är sjukpensionär.”

Gemensamt för kvinnor som är aktiva inom Sverigedemokraterna är att de har haft svårt att leva upp till den svenska diskursen om jämställdhet mellan könen grundat i kvinnors och mäns lika deltagande i arbetsmarknaden och familjelivet. De är inte den enda grupp som har drabbats av de omöjliga krav som ställs på kvinnor (och män) inom ramen för en neoliberal arbetsmarknad. Både det antifeministiska rut-avdraget, feministisk arbetskritik och det feministiska förslaget om sex timmars arbetsdag är nutida respons på denna omöjliga ekvation.

Vad som kännetecknar kvinnor som är aktiva i Sverigedemokraterna är deras lokalisering i välfärdstatsmarginalen både vad gäller den hegemoniska visionen om jämställdhet inom ramen för kärnfamiljen (de flesta är skilda, ensamstående eller singlar) och vad gäller kvinnors position på arbetsmarknaden (de flesta saknar stabila yrkesidentiteter).

Dessa kvinnor representerar en grupp som har haft svårt att skapa sig fungerande liv inom ramen för (den neoliberala) omvandlingen av den svenska väldfärdstaten. De upplever att deras position som beroende av välfärdstatliga institutioner, som grundades i ett solidariskt ansvarstagande, sedan början av 1990-talet förvandlats till en diskurs som nu definierar dem i termer av kronisk sjukdom, som arbetslösa, som samhällsbördor och som gjorde dem till fuskare. Deras politiska identifikation med Sverigedemokraterna kan till en viss del förklaras som ett försök att projicera den stigmatisering som de själv har upplevt mot en annan kategori människor, migranter, genom att mobilisera det enda kapital de har – deras svenskhet.

Jag skriver svenskhet, men borde ha skrivit vithet/europeiskhet, för en del av informanterna har migrerat till Sverige från andra europeiska länder. Det är visionen om Europa som vitt och kristet som utgör gränsdragningen mot det andra. Men en förståelse av vithet utan en klassanalys riskera att skapa essentialiserande kopplingar mellan vithet och privilegier, privilegier som kvinnor som är aktiva inom Sverigedemokraterna ofta saknar. Det är just att deras erfarenheter och livssituationer inte ryms inom de nationella diskurser om vad en svensk kvinna ska vara som är grundläggande för deras identifikation med Sverigedemokraterna.

Det finns ytterligare ett parti i svensk politik som representerar en värdekonservativ agenda vad gäller familj och kön: Kristdemokraterna. Men de skyller inte försvagandet av kärnfamiljen på närvaron av multikulturalismen och de hävdar inte heller att svenska kvinnor ska skyddas mot våldsamma invandrarmän. Det är den kulturrasistiska ideologin som reglerar värderingar vad gäller familj och kön i Sverigedemokraterna. Därför är Kristdemokraterna inte något alternativ för de kvinnor som organiserar sig i Sverigedemokraterna .Det är också spänningen mellan Kristdemokraternas ideologi om familj (kärnfamilj) och Sverigedemokratkvinnornas egna liv som kan vara ett hinder för att de ska känna sig hemma bland dem som ”lyckats” med projektet familj/arbete.

Till skillnaden från de arbetarklasskvinnor som sociologen Beverly Skeggs studerat, som söker efter respektabilitet, är detta en grupp som söker efter erkännande utifrån den politiska filosofen Nancy Frasers terminologi, att deras liv, trots att de inte har kunnat skapa lyckliga familjer eller varit framgångsrika på jobbet, ska erkännas som en del av det nationella projektet.

Kvinnor som organiserar sig i Sverigedemokraterna väljer attidentifiera sig med den formen av omsorgsrasism som partiet erbjuder. Jag tycker inte att deras politiska val ska infantiliseras eller paternalistiskt förklaras som en effekt av deras marginalitet. De har valt ett politiskt parti där rasismen genomsyrar hur världen förstås och förklaras. Det finns många arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionär som väljer att förändra de svåra villkor som de lever under på andra sätt. Det finns många som väljer att göra andra insikter än de förenklade förklaringar som rasismen erbjuder.

Kvinnorna i studien talade om deras politiska praktik i termer av omsorg. De organiserar sig i ett rasistiskt parti (även om informanterna aldrig skulle acceptera definitionen av Sverigedemokraterna som rasistiskt) inte enbart för att de älskar sitt land, hävdade de, utan också för att de känner omsorg för den ”lilla människan”, omsorg för de sina vars behov enligt dem har blivit marginaliserade på grund av multikulturalism och migration. De menade att det är naturligt att känna omsorg först för sin familj och sedan för dem som är lika en själv.

Många av informanterna återkommer till hur ”naiva” de alltid hade varit och hur de kände sig tvungna att agera på ”invandrarnas” stölder och våldsamhet. I dessa berättelser placeras ondskan hos de andra, det är de andras (”Invandrarnas”) rasism som tvingar dem själva att (paradoxalt nog) organisera sig i ett rasistiskt parti. Det är flyktingar från länder där folk dödar varandra som tar hatet till Sverige hävdar många informanter.

Sverigedemokraternas emotionella landskap är djupt könskodat. Medan män återskapas som försvarare av nationen, skrivs kvinnor in i en omsorgsgivande roll, omsorg både för de ”egna” och för de ”andra” vars kultur ska skyddas genom att förhindra migration.

Både informanternas sökande efter erkännande och deras djupa identifikation med en omsorgsbaserad rasism ställer svåra frågor till feministisk teori och feministisk aktivism, där både erkännande och omsorg som analytiska begrepp och som politisk vision har stått högt på agendan. Rasistiska (och fascistiska) partier är på frammarsch i Europa. De driver en antifeministisk politik samtidigt som de erbjuder en produktiv plats för många kvinnor, inte minst för kvinnor från underprivilegierade grupper.

Hur kan vi förstå och bemöta detta ur ett antirasistiskt feministiskt perspektiv? Vem ska erkännas och under vilka villkor? Är en feministisk omsorgsetik som utgår från en förståelse av mänsklig sårbarhet och ömsesidigt beroende nödvändigt för att kunna artikulera det motstånd som behövs?

Vi behöver en feministisk vision som inte enbart kritiserar den neoliberala ekonomin utan också och speciellt tar avstånd från neoliberalism som kultur med dess bejakande av ”smarta”, ”framgångsrika”, ”starka”, ”autonoma” individer (kvinnor). Och som inte minst tar avstånd från neoliberalism som kultur inom ramen för vår egen rörelse.

Publicerat 2013-12-09

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en dörr

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen