Om de kommer på morgonen...

Text av Paulina de los Reyes

Paulina de los Reyes läser Angela Davis ännu en gång och ser det som ett motgift mot tanken om en melankolisk feministisk vänster.

 

Titeln på Angela Davis bok If They Come in the Morning. Voices of Resistance från 1971 tål att tänkas på flera gånger. Den kan läsas som ett svar på den antirasistiske gayaktivisten James Baldwins öppna brev till Davis när hon befann sig i fängelse anklagad för mord, stämpling och kidnappning. Baldwin skriver om kapitalismens girighet och om ett förtryckande och avhumaniserande samhällssystem i vilket rasismen utgör en väsentlig del. Rasism kan därför inte bortkopplas från den ekonomiska exploateringen och den politiska underordningen av stora grupper och minoriteter av olika slag. Vetskapen om dessa förhållanden måste leda till handling, menar Baldwin. Det finns ingen annan utväg än att slåss mot orättvisorna.

Angela Davis kamp är därför i Baldwins ögon många andras kamp; ”If we know, then we must fight for your life as though it were our own … For if they take you in the morning, they will be coming for us that night.”

Jag har tänkt på bokens titel under många år. Under en period av mitt liv hade jag svårt att förstå dess logik. Den radikala vänstern i Latinamerika och den antirasistiska rörelsen i USA hade förvisso mycket gemensamt. Det var inte svårt att identifiera sig med kritiken av kapitalism, ställningstagandena mot orättvisor, visionen om ett nytt samhälle och det starka politiska engagemanget. Risken för att bli hämtad på morgonen fanns också där, men tanken att ens vänner skulle drabbas efter att man själv hade blivit gripen var svårsmält. Den implicerade ett svek som saknade utrymme i 1970-talets politiska aktivism i Latinamerika. Om de kommer för att hämta oss på morgonen måste vi härda ut, tänkte vi. Neka, hitta på, hålla tyst; vad som helst för att vinna tid så att de som riskerar att gripas kan sätta sig i säkerhet.

Idag kan jag se dessa tankar och sätt att resonera som ett uttryck för omänskliga förväntningar och även för ett slags övermod. Ändå är jag så oändligt tacksam mot alla dem som faktiskt gjorde det. Härdade ut, höll tyst.

 

När jag återigen läser Angela Davis är läget ett annat och mina -frågor annorlunda. Jag vill veta varför hennes analys av kvinnors situation i USA:s fängelser, i fattiga bostadsområden eller i Syd-staterna aldrig tas upp i feministiska berättelser. Och jag undrar varför vi vet mer om de kvinnor i USA som kastade av sig sina bh:ar än om de kvinnor som i likhet med Davis satt som politiska fångar i landets fängelser. I grund och botten försöker jag förstå hur vithet blev feminismens signum och hur det kommer sig att det är först i och med den så kallade tredje vågens feminism under 1980-talet som frågor om etnicitet och rasism kunde skrivas in i feminismens historia.

Berättelser om den feministiska rörelsen och om den antirasistiska kampen i USA löper som två parallella spår. I efterhand är det svårt att förstå att de faktiskt pågick ungefär samtidigt eftersom de då delvis borde ha delat det politiska utrymmet. Är dessa till synes separata politiska rum en historisk konstruktion eller var det faktiskt så att det den feministiska rörelsen proklamerade att den inte ville vara ”the niggers of the world” samtidigt som tidningen Newsweek publicerade bilden av en kedjad Angela Davis?

Problemet är inte bara vad dessa olika bilder säger om ett samhälle som delats av slaveriets historiska arv eller om den ordning som symboliskt återupprättas genom att åberopa minnesbilder av tusentals andra kedjade slavar i Angela Davis gestalt. Det handlar också om hur dessa separata spår har skrivits in i feminismens historia och vilka möjligheter till systerskap som står till buds när feministiska argument på 2000-talet fortfarande använder sig av John Lennons rasistiska metafor för att beskriva kvinnoförtryck.(1)

Men hur ser frågan om rasism och feminism ut ur Angela Davis perspektiv? Vad är hennes utgångspunkt i dessa frågor? När Davis definierar sig själv som kvinna, svart och kommunist hänvisar hon knappast till essentiella identiteter. Hon positionerar sig i relation till strukturer av förtryck, men framför allt placerar hon sin röst bland dem som kämpar för att förändra dessa strukturer. Hennes definition är således ett politiskt ställningstagande i ett sammanhang där den antirasistiska befrielsekampen skrivs in i en anti-systemisk politisk rörelse.

Det går inte att särskilja den anti-rasistiska kritiken i Davis diskurs från hennes avfärdande av kapitalism. Hennes feministiska övertygelse kan inte heller skiljas från hennes engagemang i den antirasistiska rörelsen. De hör ihop både som vision och i den politiska praktiken: ”The battle for women’s liberation is especially critical with respect to the effort to build an effective Black Liberation movement. For there is no question about the fact that as a group, Black women constitute the most oppressed sector of society”(sid 193).

Davis, som utvecklade sitt politiska budskap i boken Women, Race and Class, säger i en intervju med den spanska nättidningen Tortuga 2005 att hon inte betraktade sig som feminist när boken kom ut i början på 1980-talet. Hon ville till varje pris ta avstånd från en rörelse som hon upplevde som rasistisk och knuten till medelklassen.

Men även om Angela Davis inte kände sig hemma i feminismens vita systerskap så saknas det inte systrar i hennes texter. Dessa systrar finns i den antirasistiska rörelsen, bland kvinnliga fångar, fattiga ghettoinvånare i storstäderna, bland studenter i raslagarnas systater, ensamstående mödrar, etcetera. Det sägs att under den tid då hennes namn återfanns på listan över FBI:s mest eftersökta brottslingar var det många som satte upp skyltar på sina dörrar där det stod ”Syster Angela, du är välkommen hos oss”.

När den feministiska rörelsen hävdade att det privata är politiskt blev familjen, hemmet och det heterosexuella paret centrala frågor på feminismens agenda. Men Angela Davis är mer intresserad av att politisera fattigdom och maktlöshet. Hon hävdar att fattiga görs till brottslingar genom den strukturella rasism som präglar USA:s institutioner, inte minst dess rättssystem. Därför betraktar hon inte bara det våld som riktas mot den antirasistiska rörelsen som politiskt utan även det våld som drabbar de tusentals fångar som befolkar USA:s fängelser.

När vi idag ser att brutala avvisningar av asylsökande, våld mot irreguljära migranter och polisens interna kontroller har kommit att betraktas som normala och till och med nödvändiga handlingar är det dags att problematisera feministiska diskurser som erkänner det privata våldet men håller tyst om offentligt statligt våld. I den ovan citerade intervjun menar Angela Davis att feminismen idag varken är en rörelse eller ett monolitiskt tänkande. Hon vill i stället se feminism som en arena för att formulera en radikal politik, en arena där strategier mot manlig hegemoni kan förenas med initiativ för att bekämpa rasism och homofobi.

En radikal feministisk politik fordrar också en annorlunda historie-skrivning och framför allt kanske en kritisk granskning av de hegemoniska praktiker, uteslutningar och tystnader som har gjort att feminismen historiskt varit ett reservat för privilegierade kvinnor. I boken Feminist Theory: From Margin to Center (1984) analyserar bell hooks feministiska debatter i USA under 1970-talet. Hon skiljer de aktivister som fokuserade på intersektionen mellan- olika förtrycksrelationer från dem som hävdade köns-frågornas primat i förhållande till ras, sexualitet och klass. Av-ståndet mellan teoretisk förståelse och politisk praktik var stort, då som nu. Visst kunde antirasistiska feminister få visst gehör för tanken om att kvinnors levnadsvillkor även påverkas av klass, etnicitet och sexualitet. Men enligt hooks avspeglades aldrig denna insikt i den feministiska rörelsens agerande i USA.

I likhet med Angela Davis baserar bell hooks sin analys på sina egna erfarenheter som aktivist och intellektuell. Hon skriver om en rörelse där hon själv var delaktig och där hon upplevde marginalisering, rasism, klassförakt och heterosexism.

Den situation som hooks beskriver har stora likheter med förhållandena i Sverige 2011. Även om talet om feminismens tredje våg har skrivit in klass, etnicitet och sexualitet i det feministiska tankegodset och trots att intersektionalitet har blivit ett etablerat begrepp i det feministiska språkbruket är det långt till en feministisk praktik där idéer om kvinnlig solidaritet kan förverkligas.

I detta sammanhang är det knappast förvånande att den antirasistiska kritiken görs till en identitetsmarkering hos en grupp (sär)skilda feminister eller till ett ängsligt återkommande ”vårt osynliggörande av dem”-tema i feministiska debatter och tidskrifter. I detta läge inställer sig en fråga: Kommer feminismens framtid att vara lika vit som dess förflutna? Och hur länge kommer vithetens gränser att styra våra tankar om feminismens historia?

 

Att läsa Angela Davis kan då bli en välgörande påminnelse om att det är möjligt att förena ställningstaganden mot rasism med ställningstaganden mot manlig dominans. Och inte bara det, hon insisterar på nödvändigheten av att formulera strategier mot rasism, homofobi och sexism inom ramen för en antikapitalistisk politik.

Hennes unika politiska erfarenheter och livslånga engagemang mot fattigdom och samhällsorättvisor visar även att vänstern inte är dömd till att drabbas av melankoli och att det är möjligt att resa sig även efter hårda politiska nederlag och svåra personliga förluster. Och inte minst låter hon oss drömma om en dag då vi kan säga att om de kommer på morgonen så kommer tusentals andra att ta våra platser tills vi fyller gator och torg med våra krav om ett nytt och bättre samhälle.


==============================================================

 

Rättelse:

Citatet “If we know…” kommer inte från Angela Davis, som det står i papperstidskriften, utan från James Baldwin.

 Fotnot

(1)Se till exempel Ulrika Kärnborgs krönika i DN 8/3 2006.

 Referenser

Angela Davis, ”If They Come in the Morning. Voices of Resistance” (1971), Orbach & Chambers in Association with The Angela Davis ­Defence ­Committee, London

bell hooks, ”Feminist Theory: From Margin to Center” (1984),
USA: South End Press

Publicerat 2011-06-29

Leave a Comment

  • Oivvio Polite says:

    Tack för en jättebra text. När ni återpublicerar grejjer på nätet tycker jag att det skulle vara bra om ni också angav i vilket nummer av papperstidningen texten pubclicerades.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tumstock

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen