Oanmälda hembesök mot fattigdom?

Text av Emma Stormdal | Bang 1/2016 | TEMA EKONOMI

Hur hanterar samhället människors utsatthet? När Emma Stormdal i Bang 2013 skildrade en vardag utan pengar, skammen över det och det söndertrasslade sociala skyddsnätet blev reaktionerna starka. Nu berättar hon vad som har hänt sedan dess.

”Jag är inget unikt fall, det är det som är så skrämmande”. Så skrev jag i artikeln ”Frukostflingor får jag köpa det?” som publicerades i Bang 3/2013 hösten 2013. Artikeln handlade om mig och alla moment 22 jag varit med om i kontakt med socialtjänsten sedan jag några år tidigare blev diagnostiserad med en hjärnsjukdom. Min sjukdom bestod av ett kärlnystan som resulterade i en stroke.

Jag opererades och rehabiliterades och blev då tvungen att vända mig till socialtjänsten för att klara mig ekonomiskt. Det var då jag föll mellan alla stolar som fanns. Där jag trodde att det skulle finnas ett finmaskigt socialt skyddsnät som fångar upp, hittade jag ett väldigt trasigt system med många stora hål.

Även om det ofta kändes som att jag var ensam visste jag att det var många fler som drabbades, jag var inget unikt fall. Under samma tid kom många rapporter som vittnade om negativa konsekvenser av den förändring av socialförsäkringssystemet som regeringen hade dragit igång för ett antal år sedan. De handlade om människor som utförsäkrats och om en socialtjänst som var i kris.

”Det växer fram en ny grupp fattiga i Sverige. Som inte har några tillgångar över huvud taget, varken ekonomiska eller bundna i saker som bil eller boende.”

I min artikel avslutade jag med en önskan om att fler röster skulle höjas, att fler människor som mötte samma svåra verklighet skulle berätta. En önskan att få höra fler vittnesmål om att det trygghetssystem, som har till uppgift att fånga upp de människor som inte har rätt till någon annan hjälp, var trasigt. Det var dags att sluta skämmas.

Tiden efter att min artikel publicerats i Bang kändes ändå hoppfull. Det verkade som att det faktiskt skulle hända någonting. Många hörde av sig, dels med egna berättelser som liknade min, men också människor som hade fastnat för tanken på en sammanslutning av människor som tvingas söka ekonomiskt bistånd. Det var som att vi var på väg någonstans, att det fanns ett ”vi”.

Känslan av att tillhöra ett vi och att vara i början av någonting nytt var fantastisk. ”Solrosupproret” var igång, ett Facebookupprop som ville uppmärksamma situationen för sjukskrivna och de som fallit ur systemet. Socialsekreterare hade ett eget upprop, ”Nu bryter vi tystnaden”, med syftet att belysa socialsekreterarnas många gånger omöjliga och mycket ansträngda arbetssituation.

Några veckor efter att min artikel publicerats skrev författaren och forskaren Ann Heberlein en uppmärksammad artikel i Sydsvenskan, ”En tyst katastrof”. Där berättade hon om en vän till henne som efter sjukskrivning till slut blev tvungen att söka sig till socialtjänsten. Heberlein berättade om mötet med socialtjänsten och om attityden som vännen mötte. Det liknade de erfarenheter jag själv gjort, med de orimliga krav som ställdes.

Heberleins slutsats blev som min: Ett system i kollaps där frivilligorganisationer och kyrkor får gå in och täcka upp där samhället inte vill hjälpa. Några veckor efter hennes artikel gick författaren och radioprofilen Bosse Löthén ut och avslöjade att han var vännen som Heberlein skrivit om. Författaren och journalisten Kent Werne släppte året därpå boken Ofärdsland – Livet längs arbetslinjen, en studie av det trasiga välfärdssystemet och det så kallade utanförskapet. Det pågick ett samtal om fattigdom, helt enkelt.

”Vad det innebär för den personliga integriteten för de som skulle utsättas för oanmälda hembesök är inget som nämns. Inte heller är det klart vad som ska kontrolleras, alltså vad de förväntar sig att hitta.”

Sen föll tystnaden. Media riktade in sig på något annat. Den sammanslutning jag hade efterlyst i min artikel blev inte av. Inte för att behovet hade upphört. Behovet är idag större än någonsin. Situationen för de som söker ekonomiskt bistånd har inte förändrats under de här två åren, om möjligt har den till och med försämrats.

Jag tänker till exempel på Landskrona Stads nya uthyrningspolicy som bland annat går ut på att fastighetsägare, kommunala som privata, måste ta kontakt med socialtjänstens individ- och familjeomsorg och få deras godkännande innan de kan hyra ut en lägenhet till någon med ekonomiskt bistånd, eller till en person som placerats ut av Migrationsverket. Kommunalrådet Torkil Strandberg (L) berättade för Helsingborgs dagblad att policyn tar sikte på en inbromsning av inflyttning av bidragshushåll till kommunen. Men eftersom de kommunala bostadsbolagen konsekvent nekar socialbidragstagare att hyra lägenheter även om de redan bor i kommunen verkar syftet med policyn vara att byta ut bidragstagare mot bättre beställda invånare.

Eller som när de moderata lokalpolitikerna Anna Jähnke, kommunalråd i Helsingborg, Oliver Rosengren, ordförande i nämnden för arbete och välfärd Växjö, och Lars Rådén, kommunalråd i Solna, i en debattartikel i Aftonbladet (december 2015) menar att det måste bli tillåtet att göra oanmälda hembesök hos människor som får ekonomiskt bistånd. Skälet de anger är att de vill minska de felaktiga utbetalningarna, som enligt en tidigare studie skulle uppgå till 18 procent. I klartext vill de ta fast fuskarna. Vad det innebär för den personliga integriteten för de som skulle utsättas för oanmälda hembesök är inget som nämns. Inte heller är det klart vad som ska kontrolleras, alltså vad de förväntar sig att hitta. I mina ögon är det ytterligare ett moralistiskt utspel förklätt till omsorg för de svaga.

”Kommunerna bör ha tillsynsverksamhet för försörjningsstödet för att få ett tydligt verktyg att använda så människor med störst behov också är de människor som får den hjälp de har rätt till”, skriver artikelförfattarna.

Alliansfritt, som var en av få som uppmärksammade utspelet, betraktar förslaget som en ”testballong”, något som moderaterna verkar ha satt i system. Några relativt okända moderater gör ett utspel. Om förslaget tas väl emot, får någon mer namnkunnig riksdagsledamot säga samma sak ett tag senare.

Ett halvår innan min artikel publicerades i Bang blev den kritiserade Landskronamodellen nationell. Den går ut på att det är tillåtet för kommunerna att lägga ”motkrav” på de personer som söker ekonomiskt bistånd. Modellen infördes trots att den dömts ut av såväl Socialstyrelsen som forskare. Motkrav som kan innebära lite vad som helst, har det visat sig. Undertecknarna av debattartikeln i Aftonbladet vill nu gå ytterligare ett steg:

”Aktivitetskrav bör gälla alla som försörjer sig genom offentliga medel. I dag är det upp till varje kommun att kräva motprestationer från de som erhåller försörjningsstöd.”

Det finns också siffror på situationen för fattiga. 2015 kom en forskningsrapport från Ersta Sköndals Högskola ut som fastslog att det växer fram en ny grupp fattiga i Sverige. Som inte har några tillgångar över huvud taget, varken ekonomiska eller bundna i saker som bil eller boende. Till viss del består den av kända grupper som så kallade utsatta EU-medborgare, papperslösa och personer med långvarigt ekonomiskt bistånd (typ jag) och deras barn, men också en kategori de kallar ”de som faller mellan stolarna” (typ också jag).

Jag ser en socialtjänst i kris, ett sista skyddsnät som inte fungerar. Bland annat har ”Kaliber” i P1 visat att stort antal sjukskrivningar, stor personalomsättning, rutiner som inte följs och hårda budgetkrav inom socialtjänsten, resulterar i att extremt utsatta barn drabbas och socialtjänstlagen inte följs. Jag ser ett sjukförsäkringssystem och en arbetslöshetsförsäkring som inte fungerar. Jag ser extrem fattigdom på Stockholms gator. Attityden mot fattiga eller folk som söker ekonomiskt bistånd har inte ändrats. Fortfarande skamfyllt, fortfarande stigmatiserande.

Jag ser också en skrämmande tendens i det ökade pratet om ”våra” fattigpensionärer, ”våra” hemlösa. Både högerextrema profiler och exempelvis SD i Stockholm kräver åtgärder som riktar sig till utsatta ”svenskar”. Att SD pratar om fattiga så att det hörs oroar mig. Jag är oroad för att de plockar röster från grupper som har blivit förbisedda och lämnade i sticket av det svenska välfärdssystemet. Jag blir oroad när det inte bara är SD som använder den här retoriken.

Exempelvis Ann Heberlein, som hösten 2013 lyfte fattigdom, i början av 2016 i en ny artikel jämför den danska regeringens beslut att konfiskera smycken av asylsökande med den svenska bestämmelsen om att avyttra tillgångar innan man får beviljat ekonomiskt bistånd i Sverige. Varför gör hon den jämförelsen? Situationen att söka ekonomiskt bistånd och att söka sig till en trygg plats måste få vara väsensskilda. Dessutom är det inte samma sak att själv få sälja sina saker och att få saker konfiskerade. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt – de här grupperna behöver inte ställas mot varandra.

Jag tror fortfarande att en organiserad sammanslutning skulle vara önskvärd. För att vi:et jag saknade då inte ska bli till ”vi svenskar”. Jag önskar mig en omfattande utredning av socialförsäkringssystemet. Ett drastiskt omtänk. Och ja. Det kommer kosta. Det kommer kosta att ge människor som hamnat i ekonomisk utsatthet på grund av flykt, sjukdomar, arbetslöshet och så vidare, en dräglig tillvaro.

I stället för blanketter, kopior på kontoutdrag och intyg, i stället för ännu mer misstänksamhet i form av oanmälda besök från socialtjänsten som de moderata lokalpolitikerna efterfrågar, så önskar jag att vi som söker bistånd skulle anförtros lite lite marginaler. En tid att andas. Lite andrum.

Om ekonomiskt bistånd
År 2014 fick 226 684 hushåll ekonomiskt bistånd någon gång under året. Det går att söka pengar för till exempel hyra el, hemförsäkring, medicin och läkarvård (inte för tandvård). Dessutom går det att söka pengar för att nå upp till riksnormen för existensminimum, som 2014 uppgick till 3880 kr för en ensamstående utan barn. De pengarna ska räcka till mat, kläder och skor, hygien, fritid, dagstidning, telefon och tv-avgift.

År 2014 betalades drygt 10,5 miljarder kronor ut till drygt 411 000 biståndsmottagare, varav drygt 270 300 var vuxna. Cirka 129 700 var kvinnor, 140 600 män och 140 300 barn.

Av de vuxna biståndsmottagarna var 38 procent mellan 18 och 29 år.

Publicerat 2016-03-01

One Comment

  • […] Kris? För vem? När Emma Stormdal i Bang 2013 skildrade en vardag utan pengar, skammen över det och det söndertrasslade sociala skyddsnätet blev reaktionerna starka. I årets första nummer av Bang med tema ekonomi berättar hon vad som har hänt sedan dess i artikeln “Oanmälda hembesök mot fattigdom“? […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen