Illustration av Tess Fowler

Nördens reinkarnation

Text av Signe Krantz | Bang 4/2018

Efter mer än 60 år porträtteras äntligen en av världens mest kända tidsresenärer, Doctor Who, av en kvinna. Allt fler normbrytande karaktärer får ta plats inom popkulturen, samtidigt som manliga fans protesterar högt och startar drev mot skapare. Den livslånga nörden Signe Krantz skriver om vad det betyder att kunna se sig själv i tv-serier, filmer och spel, men också om oron över att representation kan stå och falla på varje ny karaktär.

Doctor Who är en av världens längsta och mest kända sci-fi-serier. Sedan 1963 har BBC:s egenproducerade äventyr med utomjordingen Doktorn – som kan färdas genom tid och rum – trollbundit folk över hela världen. När jag började titta på Doctor Who var det för att få mer att prata om med tjejen jag var kär i. Vår romans varade inte länge, men min kärlek för Doktorns äventyr hade bara börjat. Som livslång nörd fanns serien alltid i bakgrunden, men även jag fick mina favoriter (nionde och tionde doktorn) och följde den ivrigt med merch och tårar nära till hands, ofta tillsammans med min gamla crush att fangirla med. Någon gång vid sjätte eller sjunde säsongen började magin tyvärr försvinna. Steven Moffat, som producerade och skrev manus till serien 2005–2017, drog ner den i ett tråkigt mönster av superlativ: Den Viktigaste Kvinnan, Den Farligaste Platsen eller, helt seriöst, Det Viktigaste Lövet I Människans Historia. Serien leddes av samma slags dyrkande av ett manligt maniskt osocialt geni som även bidrog till stagnationen av serien Sherlock. Kvinnliga karaktärer, speciellt Me och Clara, fick sitta i manusets baksäte – om de inte befordrades till samma slags egocentriska geni som Doktorn. Tionde säsongens följeslagare Bill Potts, en lesbisk svart kvinna, gav ny syre till serien men fick aldrig utrymme att bli den fantastiska karaktär hon kunde ha varit. Doctor Who började kännas rätt repetitiv, gammal och tröttsam.

Så länge jag umgåtts med andra fans av serien har det pratats om hur bra det vore med en kvinna i huvudrollen. Time lords, arten som Doktorn tillhör, återskapas nämligen i en ny form varje gång de dör, inte helt sällan med ny hudfärg eller nytt kön. Att huvudpersonen då tolv gånger blivit en vit man började till slut te sig ganska fantasilöst för många fans. Annonseringen av Jodie Whittaker som den trettonde inkarnationen av en av världens mest kända sci-fi-karaktärer var därför efterlängtad och kanske inte helt oväntad. Jag diskuterade med gamla vänner kring vår gemensamma entusiasm över att den gamla favoritserien kunde bli bra igen. Reaktionerna på serien lät inte vänta på sig. Anklagelser om att BBC lagt sig för feministerna och alla Social Justice Warriors (nedsättande term för personer som jobbar för rättvisa, jämställdhet och mångfald, ofta förkortat SJW), att de övergett seriens tradition om att presentera variationer av dryga vita män eller bara sökt pk-poäng var inte svåra att hitta. Kritiken lär inte ha förvånat någon.

Världen blir bättre och kulturen får bättre representation, sakta men säkert. Star Wars och Star Trek frontas numera av kvinnor och personer som rasifieras, The Expanse utmålar en deprimerande framtid, men en där sexism, rasism och hbtq-fobi inte existerar. I Mad Max-serien, vars tidigare huvudperson närmast varit en symbol för klyschiga 80-tals-actionhjältar, handlar filmen Fury Road (2015) om kvinnan Furiosas kamp mot ett patriarkat som förslavar kvinnor. I superhjältevärlden har vi på filmduken sett hyllade Black Panther, en afrofuturistisk film där alla huvudpersoner är svarta, och Wonder Woman, som ger en av världens mest ikoniska kvinnliga superhjältar en häftig och sevärd film utan spår av den vanliga objektifieringen.

I tidningarna finns hjältar som nya Miss Marvel, en pakistansk-amerikansk muslimsk tonåring, och America Chavez, en lesbisk latinamerikansk superhjälte. Många av dessa har hyllats, men i lika många fall har antifeminister angripit varje brist. Förlaget Marvels tappade intäkter skylls på att det är för mycket mångfald i serierna. Chuck Wendig blev nyligen sparkad från Marvel, där han jobbade med en miniserie om Darth Vader från Star Wars – serien innehöll ett par hbtq-karaktärer. Han berättade om månader av trakasserier och hot från fans och om hur hans serier bombarderades med låga betyg på appar och sajter innan de ens hade släppts. Troligen just för att hans försök att öka representationen av hbtq-personer av vissa betraktas som ett existentiellt hot mot deras kära barndomsminnen.

Gamergate, en ”rörelse” som domineras av unga män, har kämpat mot jämställdhet och mångfald under täckmantel av kritik mot speljournalistik. De ser existensen av framför allt kvinnor, hbtq-personer och rasifierade i franchises de älskar som ett förräderi, som om de själva förtjänar att alltid ha huvudrollen.

Vi har alltid funnits här. Alltid spelat samma spel, sett samma filmer och sett samma serier. Vi har varit en del av deras kultur, även om vi mycket mer sällan kunnat se oss själva representerade. Många av verken präglas av rasism, sexism, funkofobi, hbtq-fobi med mera, men länge har det varit svårt för oss nördar att hitta alternativ. Sakta men stadigt ruckar lyckligtvis fler och fler på den tidigare hegemonin av vita män som protagonister och andra som bihang. Dessvärre ser vissa detta som ett politiskt experiment, som går emot de ”verkliga” fansens vilja. Berättelser som sätter kvinnor i fokus, eller ens innehåller hbtq-personer, anses offra kvaliteten på den politiska korrekthetens altare.

De har rätt i att det är politiskt. Att jag vill se fler transpersoner i kultur och media är högst politiskt, för min existens är politisk. Transpersoner har traditionellt sett endast representerats av transkvinnor i media och då nästan alltid varit en fetisch, en punchline eller en seriemördare – det påverkar allmänhetens bild av mig och mina vänner. Den gamla hegemonin av män är lika politisk.

Det oroande är företags beröringsskräck inför politik. Utmåla något som ett politiskt särintresse, så kommer många företag välja den säkrare vägen och inte ta med det. Dessutom är pengar det tydligaste språket företagen vet. En högljudd minoritet kan lätt dra ner betyg eller hota med bojkotter och övertyga företagens chefer att det rent ekonomiskt inte är lönt att ha mångfald. Gång på gång har vi sett hur nya Ghostbusters, Marvels nya superhjältar och The Last Jedi använts som argument för varför mångfald och representation är flugor som inte fungerar och kommer dra bort de riktiga fansen. Lyckligtvis faller det argumentet ofta platt: många av serierna och filmerna med bättre representation slår rekord i tittare och biljettförsäljning.

Precis som i den fysiska världen har normbrytande personer i kulturen sällan lyxen att bedömas enbart utifrån sina egna handlingar, utan kan jämföras med alla andra som ser ut som dem eller dömas för snedsteg som någon annan har gjort. Varje gång en ny viktig karaktär är rasifierad, hbtq, kvinna eller har en funktionsnedsättning jublar jag, men eftersmaken är en bitter vetskap om att representation kan stå och falla på varje ny karaktär.

Samma oro finns i bakgrunden med en kvinna som den nya Doktorn. Ifall hon hade råkat vara en sisådär inkarnation, fått ett uruselt manus eller tråkiga stories, skulle BBC följa upp med en till kvinna eller en rasifierad person? Hur länge till skulle det ta innan de försökte igen? Det här är inte första gången en kvinna är den första på sin position och det här är inte en ny diskussion. Jag kan bara hoppas att det blir lättare och lättare för varje gång.

När jag såg att Jodie Whittaker skulle ta över blev jag mer taggad på Doctor Who än jag varit på mycket länge, men jag bävade för vad som skulle hända om det inte gick bra. Tre avsnitt senare var alla tvivel borta och jag räknar dagarna till nästa avsnitt. Borta är de ganska manliga, bombastiska försöken att göra större och häftigare saker varje gång.

Whittaker urstrålar Doktorn i varje steg: smart, pacifistisk, excentrisk och värderar människor och liv högre än något annat. Hon är jordnära på ett sätt som, om jag får bli lite extra nördig, påminner om Christopher Eccleston och David Tennant. Och hennes följeslagare känns som vanliga människor – på samma sätt som Donna Noble från säsong 4, en av de bästa följeslagarna hittills, gjorde. Nya Doktorn utlovar samarbete, förståelse och vilja att kämpa för vad som är viktigt, även med de som du först inte kommer överens med. Borta är de tidigare säsongernas försök att i varje avsnitt imponera på mig på nytt med Doktorns geni. I nya Doctor Who behöver ingen imponera på någon. Ingen behöver utmärka sig för att vara en av de mest extraordinära personer som Doktorn stött på under sin över tvåtusenåriga livstid, men visst fan räddar de världen ändå. Det är det fantastiska grundbudskapet som så länge väglett Doktorn: varenda människa är viktig och extraordinär i sin egen rätt. Doktorn är inte en människa själv, men hon representerar det bästa av vad vi kan vara och inspirerar oss till att rädda världen. Och det kan vi behöva just nu.

Den här texten publicerades i Bang 4/2018 med tema Tidspressen.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-01-16

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen