Illustration: Johanna Willenfelt

Nödvändigheten i att dansa och skratta

Text av Tiina Rosenberg

Tiina Rosenberg förklarar sin kärlek till poeten som gav den kvinnliga självbekännelsen ett ansikte - Kerstin Thorvall. Den fria, nakna och skoningslösa berättelsen kan rädda oss.

Som ni alla vet, så finns det dagar då ansiktet är som överdraget av äggvita och när man rör på ansiktet, så stramar det. Att skratta känns omöjligt. Då skulle det gå sönder. Man kan kanske tro att det beror på att det är kallt ute. Men när man kommer in är stelheten kvar. Den tinar inte upp av rumsvärmen. En sån dag. Då man inte vill, då man avskyr allt och allra mest sig själv, då går man gärna på någon bekant på stan och denna bekant ser strålande ut. Hon skrattar och lyser av inre och yttre hälsa. “Och hur mår du?” säger hon med sitt förskräckliga glada leende.

Det skriver Kerstin Thorvall i “När man inte orkar”. Genom att berätta om hur det känns att inte orka hjälper hon sina läsare att orka vidare.

Jag tycker om traditionen av kvinnors bekännelselitteratur därför att den är modig, bekräftande, uppmuntrande, rolig och tröstande. Det är en genre där svettiga, menstruerande, illamående, kåta, ammande och olyckligt kära kvinnor ägnar sig åt fullitteratur. Utan kvinnors självbekännelser hade många av oss aldrig förstått att de upplevelser vi varit med om delats av så många andra kvinnor. Det rör sig om frigörelse genom bedrövelse där den nakna och skoningslösa bekännelsen alltid gestaltas med humor eftersom vi annars aldrig skulle stå ut.

Jag tänker på Thorvalls krönikor från 1950-, 1960- och 1970-talen där hon skriver om sin vardag med en varm och dråplig humor. Att skriva i damtidningar var länge fult. Thorvall skriver i “Upptäckten” om hur det på hennes uppläsningar alltid förekom en skäggig typ i islandströja och träskor som undrade hur hon kunde skriva i såna kommersiella skitblaskor samtidigt som hon skrev medvetna och schyssta ungdomsböcker. Hennes standardsvar var: “Skittidningarna är grunden för mina inkomster. Man kan inte leva på en barnbok om året.”

En av mina favoriter är när Thorvall åker till Kuba. Uppklädd i virkad hatt och virkade sommarhandskar står hon omgiven av vänsteraktivister som misstänksamt kollar in den udda resenären. Hon kan inte besvara frågan om det politiska läget i Kuba, men hon kan skriva en dikt om Kuba, en sång om glädjen och om att inte längre vara rädd. Hon kommer ut i livet på ett sinnessjukhus på Kuba och börjar dansa.


“Mamma”, sa han chockerat, “det där får du aldrig göra så att någon ser. Du får inte bli en skam för familjen.”Thorvall har anklagats för att ha sexturistat i Afrika och Karibien. Hon har också kritiserats för sitt intresse för unga män. Hon beskriver som ingen annan känslan av häpnad när en ung man ser på henne och frågar om hon vill dansa, hur hon svänger runt med huvudet och tror att han menar någon annan. Men nej, han menar just henne.

Alla har inte heller gillat att Thorvall lämnat barnen på hotellrummet för att dansa disco, rumba och tango. Hon njuter av det försvinnande korta ögonblicket av frihet som bara den dansande och öppna kroppen kan uppleva. Thorvall skriver i “Nödvändigheten att dansa” om hur hon en gång twistade loss hemma när en av sönerna satt och läste Camus “Pesten”. Irriterat hade sonen då sänkt boken och sett på moderns höftsvängningar och vispande, svischande ben. “Mamma”, sa han chockerat, “det där får du aldrig göra så att någon ser. Du får inte bli en skam för familjen.”

Nej, just det. En skam för familjen. Men sonen hade ingen koll på hur livet såg ut ur moderns perspektiv. Vad visste han om

en småbarnsmamma i förorten, isolerad, livegen med en ettåring och en fyraåring och en sexåring. Eller en dubbelarbetande, ensamstående kvinna som lämnar in barnet på daghem en kvart i sju, som handlar mat på lunchrasten, sitter på tunnelbanan i rusningstid, hämtar barnet på daghem, kommer hem, lagar mat, diskar, torkar golv, läser sagor. Äldre överviktiga kvinnor som ingen bryr sig om, som tar sig en kopp kaffe med bulle, fastän de mycket väl vet att de inte borde. Och som inte vågar klä av sig och visa sig i gymnastikdräkt bredvid andra yngre kvinnor som de inte känner.


Thorvall vill inte
ha ett liv där allt är stilla, moget och tråkigt. Hon åker hemifrån. På äldre dar rymmer hon från psyket. Hon står inte ut. “Jag blir alltid frisk när jag kommer in på en sån där avdelning. Jag blir nämligen så arg över attityden till oss. Vi halvgamla, nergångna, frångådda, missbrukande självmordsbenägna tanter som utgör kärntruppen i patientledet, åtminstone på denna avdelning”, skriver hon i “Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”. Läsaren måste förstå utgångsläget:

Jag var en femtionioårig svensk kvinna som stuckit från ett mentalsjukhus i sitt hemland, där man skulle omskola henne från erotik och förälskelser till sinne för kultur och det underbara i att få ta hand om barnbarnen.

Där satt det! Kvinnor i viss ålder förväntas längta efter barnbarn. Just när många trodde att alla jular, påskhelger, semestrar och födelsedagar var färdigfirade börjar alltsammans om. Tanken svindlar. Vid sådana tillfällen behövs några nappatag på sofflocket med Thorvall.

Hennes mest omtalade bedrift var romanen “Det mest förbjudna” från 1976 då hon blev hela Sveriges skamkärring.

“Stena henne. Slå henne i bojor. Bränn henne på bål, för fan. Men tidens smakpålar och häxbål är medierna. Pressen som jagade, hånade, mördade mig om och om igen. En pojke som hette Ulf Lundell skrev om ungefär samma saker: ångest och sex, men då var det hippt och friskt och modigt och angeläget. Unga mäns vilda liv har alltid varit storsäljande. Och någon manlig kollega från ett grannland skrev om en erotisk odyssé med fjortonårig pojke. Men också det var helt okej. Vi grabbar måste få leva ut. Men aldrig att en tant på femtio fortfarande höll på. Det hade inte tidigare känts till i Sverige”, skriver Thorvall i “Nödvändigheten i att dansa”.

Att skratta med Kerstin Thorvall är aldrig elakt och sarkastiskt med onda avsikter. Hon luckrar upp spända käkar. Hos henne finns inga illvilliga skämt. Hos Thorvall är skrattet ömsesidigt där de skrattande möts i samförstånd. Men som med all humor kräver även förståelsen av Thorvalls verk en särskild sorts social kompetens.

Både skratt och humor bygger på igenkännandet och framför allt på kännedom om vad som gäller. Humor som fungerar väl i ett sammanhang gör det inte alltid i ett annat. Vad en grupp tillåter förbjuder en annan. Då förändras också spelets regler och därmed humorn. Den som inte förstår de sociala spelreglerna kan inte heller se var gränsen mellan lek och allvar går. Vi skrattar med och åt lite olika saker. Grodor, som Sigmund Freud menar aldrig är slumpmässiga, ploppar upp vid fel tillfällen därför att det förbjudna alltid är kusligt närvarande.

Thorvall vill inte ha ett liv där allt är stilla, moget och tråkigt. Hon åker hemifrån.

Thorvall kan skämta om sig själv. Humorn är hennes sätt att överleva. Den självutlämnande vardagsskildringen, men också överdrifterna, hjälper oss läsare att stå ut med insikten om att vi sitter fast. Och att vi vill bli omtyckta även om vi är griniga, deppiga, bråkiga och hysteriska. “Säg att jag är duktig om jag går till jobbet någon dag i stället för att ta bussen”, skriver Thorvall. “Säg att det inte gör något om jag väger fem kilo för mycket. Säg att jag är rätt bra som jag är. Det är det jag behöver.”

 


Fotnot: Kerstin Thorvalls “När man inte orkar” ingår i “Jag vet hur det känns”.


Publicerat 2009-06-03

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en skruvmejsel

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen