Nina Björks replik på Sigrid Alikis "Liv Strömquists mardrömmar"

Text av Nina Björk | Replik

Nina Björk svarar i en replik på Sigrid Alikis text “Liv Strömquists mardrömmar” som publicerades i Bang 1/2017:

I sin artikel ”Liv Strömquists mardrömmar” frågar sig Sigrid Aliki hur det kommer sig att ”två medelklassfeminister [Strömquist och jag] vill att vänsterns samtal och kamp ska återgå till ett renlärigt klassbegrepp just nu? Och vad grundar sig deras klassanalys i?”

Om jag ska svara för mig själv tror jag anledningen till att jag i min senaste bok Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek ville analysera kapitalism som ett produktionssätt – och därmed se klass som en fråga om huruvida en människa äger kapital och produktionsmedel och därmed kan leva på andras arbete i form av mervärde, eller om hon enbart äger sin förmåga att arbeta – i grunden var följande: Jag ville visa hur frågan om vad vi arbetar med i ett sådant system bestäms av var produktionsmedlens ägare, kapitalistklassen, tror att det går att göra vinst. Vi måste därför producera vad de som har pengar nog att köpa resultat av allas gemensamma arbete efterfrågar. I ett sådant samhälle kan frågan om människors behov inte sättas i främsta rummet, utan där måste människors betalningsförmåga vara det avgörande för vad vi tillverkar och för vem vi tillverkar. Ett sådant samhälle är djupt omänskligt.

Enligt Aliki är det dock inte en sådan vilja som ligger bakom mitt intresse för klasser inom kapitalismen. Detta intresse handlar enligt henne om andra saker, nämligen att jag (och Strömquist) vill undvika ”att kritisera de maktordningar de själva representerar”, nämligen att vårt sätt att prata om klass är ett försök att ”konsekvent ducka för att intellektuellt ta itu med vithets- och klassprivilegier och vad det innebär ekonomiskt, politiskt och som en del av en social rörelse”, nämligen en rädsla för att ”saker kan tas ifrån henne [hon syftar på mig och inte Strömquist här] när hennes position synliggörs”, nämligen att vi upplever att våra positioner ”är hotade inom de egna leden”, nämligen att vi är ”lika rädda för att göra uppoffringar som vänsterns män har varit”.

Aliki psykologiserar alltså mina motiv. Jag vet ärligt talat inte vad jag kan svara på en sådan anklagelse. Jag vet ju att man inte är genomskinlig för sig själv, kanske styrs jag av omedvetna motiv? Kanske låtsas jag bara vara intresserad av att analysera kapitalismen som produktionssätt, när jag i själva verket bara är ute efter att försvara ”mina vithets- och klassprivilegier”? Jag är i så fall inte medveten om det själv, och jag vet inte varifrån Aliki får sitt medvetande om mina motiv.

Men även om jag inte vet varför det som står i min bok står där (vilket Aliki tydligen vet mer om) så vet jag i alla fall vad det står i den (vilket Aliki tycks veta mindre om). Och det står definitivt inte att ”identitetsvänstern” är ”det stora hindret för att krossa kapitalismen”, vilket Aliski påstår att jag hävdar. Bortsett från att det vore helt befängt att påstå någonting sådant, så diskuterar jag i min bok överhuvudtaget inte hur kapitalismen bäst krossas; jag analyserar den. Visserligen beskriver jag ett försök att krossa systemet i Tyskland 1918-19 och hur det misslyckades – men där är av förklarliga skäl den svenska identitetsvänstern överhuvudtaget inte närvarande.

Att ”kvinnokampen splittrar klasskampen” har jag heller aldrig skrivit. Faktiskt snarare tvärtom: just för att jag i min bok försöker visa hur kapitalismen inte är avhängig patriarkatet (men kan samspela med det, till exempel genom att sänka sina produktionskostnader genom lägre löner för kvinnor) så anser jag inte heller att kvinnoförtrycket nödvändigtvis skulle upphöra att existera om socialism infördes i våra samhällen. Först när det inte existerar någon sexism upphör feminismen att äga relevans. Det vore mig helt främmande att påstå att vi är där i dag och att kvinnokampen därför på något sätt skulle vara onödig eller splittrande.

Det jag vänder mig emot är de som vill kritisera klassamhället genom att hävda att det bygger på vissa normer eller föreställningar om klass – normer och föreställningar som opererar på samma nivå som exempelvis sexism eller heteronormativitet. För att ge ett exempel på en sådan hållning citerar jag en artikel ur Politism av Aleksa Lundberg, vilket enligt Aliki är fel: ”Men varför väljer Nina Björk att kritisera en ensam individ och inte ett helt feministiskt parti? Varför är det inte uttalanden av Gudrun Schyman, som ju delar Lundbergs analys, som dissekeras?” Ja, faktum är att jag faktiskt gör just detta två sidor tidigare i min bok! Jag citerar, och kritiserar, där ett stycke ur Feministiskt initiativs partiprogram. Jag citerar, och kritiserar, också en partifunktionärs uttalanden om Fi’s syn på sammanhängande maktordningar inför det svenska riksdagsvalet 2010.

Vidare skriver Aliki att jag ”låter bli att nämna” att Luxemburg menade att kapitalism samspelar med rasism. Aliki skriver: ”Luxemburg var en av de första som kopplade samman kapitalismens krav på ständigt växande marknader med imperialistiska krig, i sin bok Socialdemokratins kris.” Just denna bok tar jag upp, i samband med första världskriget, på bland annat detta sätt: ”Luxemburg betecknade det krig som nu rasade som ’en kamp om världsherraväldet och de ännu inte kapitalistiskt utnyttjade områdena’”. Jag skriver att kriget, i Socialdemokratins kris, ”inte framstår som en produkt av några nationalistiska eller patriotiska känslor eller som en följd av bristande moral, utan som en logisk konsekvens av de närmast föregående decenniernas europeiska imperialism och kolonialism”.

Men om Aliki, då hon har läst Luxemburgs skrifter och tal, har kommit fram till att Luxemburg inte ansåg klass vara den avgörande kategorin i en analys av kapitalismen sitter hon verkligen på ett scoop som skulle förvåna många, både levande och döda.

Många saker som Aliki önskar att jag hade gjort i min bok har jag inte gjort. Jag har inte formulerat den bästa strategin för att krossa kapitalismen; jag har inte gjort en intersektionell analys av hur det är att leva i ett kapitalistiskt samhälle; jag har inte diskuterat mina egna privilegier. Istället har jag utgått från Rosa Luxemburgs marxism för att diskutera kapitalism som ett produktionssätt och vilka konsekvenser detta produktionssätt får för människors möjligheter att demokratiskt fatta avgörande samhällsbeslut, beskrivit vissa historiska händelser under Luxemburgs livstid och hur hon teoretiserade kring dem, analyserat hennes kärleksbrev och hennes litterära stil och försökt anknyta allt detta till vårt nu.

Till sist: Aliki skriver att jag vill ”tysta mina kritiker”. Jag är osäker på vilka kritiker hon menar, men hon kan såklart inte mena att jag vill tysta Aliki själv eftersom jag ju inte kunde veta att hon skulle kritisera min bok när jag skrev den. Om hon menar att jag vill tysta de som jag själv är kritisk mot i min bok – alltså de som ser förtryck som grundat i normer och föreställningar och som inte vill ge klass en särställning i det kapitalistiska produktionssättet – så undrar jag helt ärligt hur jag vill ”tysta dem”? Jag vill naturligtvis kritisera dem eftersom jag inte håller med om deras analys, men tysta dem? Att ta någons argument på allvar och argumentera mot denna är väl inte att försöka tysta någon? Det är väl det som brukar kallas att debattera mot någon? Om jag hade velat ”tysta” dem jag kritiserar hade jag väl snarare försökt hitta något motiv till att de inte har rätt att uttala sig i frågan om klass. Men det har jag inte gjort, för det tycker jag att alla har rätt att göra – alldeles oavsett egen klassbakgrund.

Nina Björk

Publicerat 2017-03-24

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett kuvert

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen