Neutralitetsbegär

Text av Ylva Habel | Bang 2/2012 | TEMA KÄNSLOR

Hör, säg och se intet ont och din önskan om att leva i den bästa av världar går i uppfyllelse. Ylva Habel i en effektiv uppgörelse med den svenska likgiltigheten.

ylva-habel.jpgNär jag läste Susan Sontags ”Brev från Sverige” slogs jag genast av hur konkret hon formulerade sig om det som långt senare kom att kallas svensk exceptionalism – det vill säga den nationella berättelsen om Sverige som ett internationellt föredöme vad gäller jämlikhet, tolerans och demokrati. Utifrån en sådan självförståelse är Sverige historiens goda, och framför allt politiskt neutrala, aktör och en plats där rasism och andra ondskefulla krafter aldrig fått fotfäste på allvar. Efter en längre Sverigevistelse skriver Sontag 1969 att svenskarnas ”höga grad av självmedvetenhet är delvis vad man kan förvänta sig av en befolkning med […] en stark övertygelse om sitt lands moraliska överlägsenhet”. Hon talar om känslostrukturer som ligger i det svala registret och om frånvaron av konflikt och nyfikenhet: ”Så långt möjligt tas situationer och ord för vad de utger sig för att vara”.

I mångt och mycket föregriper Sontags observationer dem som etnologen Åke Daun senare skulle göra i sitt skrivande om svenska mentaliteter. Hans iakttagelse att svenskar tenderar att se ett starkt politiskt ställningstagande som alarmistiskt, ja rent av barnsligt, har på senare tid fått ny relevans. Den som i dag tycker att det vardagliga påståendet om vår kollektiva konflikträdsla har traderats så länge att det tömts på innehåll bör återvända till Sontags och Dauns konkreta observationer av den svenska välfärdens bieffekter: oförståelse för fara, konflikt och patosfyllt engagemang.

Jag skulle vilja hävda att det begär efter balans, förnuft och neutralitet som kan ses i vårt samtida debatt- och diskussionsklimat sammanstrålar i exceptionalistiska förhållningssätt med en sådan historisk klangbotten. Till viss del har de börjat skymma sikten för vad som står på spel i många av de politiska diskussionerna i vårt postkoloniala samhälle. Vitt liberalt, eller rent av postpolitiskt, tvivel om angelägenhetsgraden i frågor om social ojämlikhet ställer sig allt oftare i vägen för möjligheterna att låta meningsskiljaktigheter ventileras i det offentliga under värdiga former för alla parter.

Detta politiska läge blir en påminnelse om statsvetaren Chantal Mouffes tes att postpolitiska förhållningssätt springer ur idealiserade liberala föreställningar om att vi lever i ett samhälle som inte längre är hegemoniskt och där politisk antagonism i allt väsentligt har gjorts överflödig genom demokratins utveckling. Utifrån en sådan världsbild, menar hon, betraktas politisk konflikt som ett ”arkaiskt fenomen” som vi bör ”eliminera” och ersätta med ”transparent kommunikation mellan rationella parter” – som når konsensus om universella värden. Hon skriver: ”De som utmanade denna optimistiska syn på demokrati uppfattades automatiskt som demokratins fiender”. Politiska motsättningar på höger–vänsterskalan omvandlas på så vis till moraliska, vilket får farliga konsekvenser, eftersom dimensioner av ömsesidighet inte längre ryms i intressekonflikten. Det spektrum av liberala perspektiv som ingår i en postpolitisk hegemoni erkänner inga legitima meningsmotståndare – bara fiender som ska utdefinieras.

Det som karakteriserar det svenska diskussionsklimatet är att medieoffentligheten så snabbt har godtagit premisserna för den här utvecklingen utan att granska den nämnvärt. Språkbrukets snabba förändring är ett av de tydligaste tecknen. Samtidigt som de sociala klyftorna ökar i samhället får vi oupphörligen signaler om att frikoppla fenomen från de betecknande beskrivningarna. Jag är naturligtvis inte den första som noterat hur exempelvis ordet ”utanförskap” allt oftare används i det politiska samtalet för att slippa närma sig frågor om hur en utveckling mot större segregation kan ha gått till. Spåren sopas igen, och problemen skjuts över på de utsatta, som om sociala orättvisor uppstod genom deras egen inneboende motsträvighet. I USA talade man redan i 1980-talets politiska debatter om nyliberalernas utpekande av ”the undeserving poor”.

Det finns något på en gång skrämmande och rörande i den svenska postpolitiska impulsen att via ett maktundvikande språkbruk undanta Sverige från de problem och konflikter vi oundvikligen redan är – och alltid har varit – involverade i. De diskreta ordvalens strategi förtjänar att uppmärksammas i sig, eftersom den skvallrar om en beröringsångest inför sociala orättvisor vilka det samhälleliga ”viet” inte kan eller vill identifiera sig med. Det är en så ömfotad utblicksposition att snart sagt ingenting längre tål att nämnas vid sitt rätta namn. Ett eget exempel: Förra året skrev jag en artikel i Arena, där tanken var att ifrågasätta det föregivet färgblinda språkbruk som vävdes kring ”invandrarskap”, rasism och hudfärg i medierna. Bland annat pekade jag på att nyhetsrapporteringen om Malmöskjutningarna oftast hade formulerats på ett sätt som bidrog till att dölja att det i regel var bruna och svarta personer som hade fallit offer för seriemördaren.

Eftersom ingen i mediesfären då ville diskutera detta påpekande, eller tycktes fatta vidden av vad det innebar, så skriver jag det nu. Den uppenbara ängslan bland flertalet aktörer inom nyhetsrapporteringen för att nämna hudfärg behövde uppenbarligen prioriteras – och det till varje pris. I ett oerhört skarpt läge gavs normativ färgblindhet moraliskt företräde framför intresset att rädda liv genom nyhetsförmedling. Tilläggas kan att den språkliga distanseringen från det som hade hänt inte blev någon engångsföreteelse. I år, när Peter Mangs stod inför rätta för massmorden i Malmö, hade diskretionen i medierapporteringen ökat ännu mer: han beskrevs nu som en ”serieskytt”, som vore det en typ av idrottsutövning han hade ägnat sig åt. En del har raljerat över ordvalet, men en förvånande brist på nyfikenhet råder trots allt i offentligheten kring hur man kommit fram till att det var detta man ville kalla en seriemördare. Ska det läsas som en freudiansk felsägning?

Efter Arena-artikeln var det för övrigt ingen som i sak ville diskutera något av det jag skrivit; däremot menade en osignerad DN-ledare (23/4 2011) – som hade missat den politiska poängen med att granska invandrarbegreppet – att akademiker som jag skulle hållas ”inne på sina institutioner”. Strategin känns igen. Snarare än att bemöta argumentet raderar man personen. På senare år har den här typen av utplåningsretorik blivit allt vanligare. När diskussionen kring utställningen Lust & Last debatterades, exempelvis, var ett av de mest högljudda argumenten att feministiska infallsvinklar inte ens var värda att bemöta. Bort med dem, bara! Samma hårdföra stil drabbar numera alla skribenter som vågar hävda att det finns några kvarstående problem med utsatthet och diskriminering i samhället, i synnerhet vad gäller kulturella representationer. I debatten om Play kunde frågan om stereotypa bilder av svarta inte ventileras, åtminstone inte av svarta skribenter. Gud förbjude att någon skulle kunna känna obehag av de cyniska kopplingar som i filmen gjordes mellan hudfärg, klass och handlingsmotiv. Stereotypa bilder av asiater på godisförpackningar kunde inte heller diskuteras. Usch, denna tjatiga politiska korrekthet!

Över huvud taget framstår det som att det har blivit upp till de dominanta skikten i samhället att avgöra hur vår omvärld får upplevas och beskrivas. I sin bok The Promise of Happiness menar Sara Ahmed att det postpolitiska kravet på lycka utgår från premissen att om något ”känns bra” för det normativa vita subjektet så ”är det bra”. Hon skriver att detta lyckokriterium kan översättas i en politisk utblick som underkastar marginaliserade grupper i samhället kravet att leva efter en önskebaserad verklighetsbeskrivning.

På liknande sätt föreskriver den svenska varianten av det postpolitiska tillståndet förnöjsamhet, och en rågång mellan det som upplevs som sunt förnuft och konstlad politisk korrekthet. Det påbjudna viet – vars erfarenheter spelar roll – ska inte fästa sig vid saker eller nämna obehagligheter. Mentaliteten verbaliseras ner på banalaste vardagsnivå: man tar exempelvis numera ”bort” husdjur när de blir gamla och sjuka; för några år sedan avlivade man dem. Hör, säg och se intet ont, och din önskan om att leva i den bästa av världar går i uppfyllelse. Sedan kan du i praktiken göra vad du vill. Om ingenting problematiskt kan spåras i språket så försvinner det.

De röster som försöker gå emot förnöjsamhetens krav på diskretion och neutralitet i verklighetsbeskrivningarna behandlas nu därför med en växande hänsynslöshet. Många av de liberala förespråkare som hörs mest i det offentliga samtalet bär dessutom på en föreställning om att sunt tänkande människor alltid befinner sig i den neutrala mitten, oavsett vilka åsikter de faktiskt förfäktar. Vad som står på spel, och för vilka människor, blir då av underordnad betydelse. Precis som Daun noterade om de svenska mentaliteterna så betecknas mitten som emblematisk för balans och förstånd. Man ska inte ta ställning, utan lugnt iaktta frågan från sin ohotade position på avstånd. Kanske kan man kalla detta för en typ av neutralitetsbegär? För många år sedan raljerade Hasseåtagerevyn Glaset i Örat över något som liknade denna politiska utblick i sketchen ”Center-extremisten”, där Gösta Ekman agiterar för att ”lagoma korvar är bäst!”. I dagsläget har den positionen dock blivit mer dominant och tvingande än förr. Den otadliga företrädaren för mitten får inte granskas eller sättas i samband med något obehagligt, som historia, världshändelser och politiska strömningar i tiden. Det liberala jaget står absolut fritt, och tyngs inte av att ingå i något sammanhang. Hur orimlig denna självbild än är så tycks ingen argumentation ha kunnat rubba den, eftersom det offentliga samtalet ger mycket utrymme för politisk amnesi och lomhördhet. Saker hänger inte ihop. Vi lever inte i något sammanhang, och vår historia griper inte på något sätt in i nuet – i alla fall ingen problematisk del av den. Basta!

Debatter förs numera allt oftare utifrån moraliska, snarare än politiska, parametrar. Den som framställer sig som lugn, sansad och objektiv i frågan har företräde framför den part som visar politiskt patos. Utifrån en postpolitisk-liberal utblick behöver man då inte heller erkänna att en diskussion borde föras utifrån det grundläggande kravet att man ömsesidigt vidgår att man företräder olika åsikter.

Även om jag tycker att de liberala och nykonservativa diskussionsstrategierna att undvika att bemöta konkreta argument nu har blivit mer än lovligt förutsägbara så är det den förnumstiga, kolugna föreställningen om balans och neutralitet som oroar mig mest. Hur obehaglig den politiska utvecklingen i Sverige och Europa än har blivit under senare år så finns ett hårdnackat motstånd mot att se att detta problem verkligen angår oss och att det är bråttom att göra något åt det. Jag har försökt säga det förut, och säger det igen: Sverige är ett land bland andra. Vi kan inte ärerädda det genom exceptionalistiska manövrar, som förnekelser, neologismer och önskningar.

Länkar:

Gösta Ekman … Extremcenterpartist

www.youtube.com/watch?v=_76uHtxLlM4

 

Publicerat 2012-09-24

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen