Mynten på bordet

Text av Paula Mulinari | Bang 1/2016 | TEMA EKONOMI

Vilken nyans av rött läppstift ger mest dricks? Forskaren Paula Mulinari skildrar pengarna i marginalen och strategier och villkoren för dricks.

”Syns du inte finns du inte” är Malmö stads reklam för att människor skall bära reflexer. När det kommer till pengar får jag känslan av att det är lite tvärtom. Trots pengars grundläggande roll i den kapitalistiska ekonomin är pengars materiella synlighet såväl problematiskt som provocerande.

Pengar som syns uppfattas som billiga pengar, små pengar, pengar i marginalen, pengar för folk i marginalen. De riktigt stora pengarna däremot, pengar som räknas i så stora tal att du inte ens förstår hur många nollor det rör sig om, de viktiga pengarna, det som vi kanske till och med kan kalla för ”ekonomin” är ofta osynliga. De som äger dem kopplas sällan till skapare av sociala problem och kriminalitet (vilket de så klart självklart är).

Regeringens Nationella Samordnare för utsatta EU-medborgare Martin Valfridsson, gav uttryck för detta när han presenterade sin rapport den 1 februari i år:

”Jag menar att en hundralapp till en organisation som har ett genomtänkt och bra sätt att arbeta på i ursprungsländerna gör mer nytta för den här utsatta gruppen än om man skänker den i en pappmugg.”

Kanske är det så att pengarnas synlighet under en kort sekund fångar kapitalismen omåttliga (omättliga) jämlikhet. Att kravet på att pengarna inte skall synas kan tolkas som ett sätt att försöka dölja den ojämlikhet som är inbäddad i att några behöver arbeta för att överleva och andra endast behöver köpa arbetet.

Boken Kungens rosor av Moa Martinsson handlar om Mia som arbetar som servitris. En dag tvingas hon med på ett politiskt möte, där bland annat en tvålarbeterska håller tal. Arbeterskans tal möts med viss skepticism när hon säger att fattigdom inte är ett problem:

”Nej, det är inte fattigdomen som är det värsta, […] men detta att inte ha lov att vara fattig, detta att vara illa sedd bara för fattigdomens skull, det är det som är det brottsliga. Man vill inte erkänna fattigdomen på vissa håll, eller man erkänner den på så sätt att de flesta människor bör vara fattiga och hålla sig undan och arbeta som djur och helst omkomma i smuts och sjukdom när de inte orkar mer.”

Mia däremot tycker att det var det bästa av talen, och hon funderar speciellt över arbeterskans resonemang om att arbetare aldrig får vistats på Drottninggatan för då kommer de att bli utstirrade och ”[…] söndagen blir förstörd för de finklädda stadsborna om vi kommer på söndagspromenaden”. Syns du inte – finns du inte.

Joan Acker, en feministisk och marxistisk sociolog menar att feminister mer aktivt måste börja analysera och utforska ”ekonomin”. Acker hävdar att ekonomi har definierats utifrån priviligierade mäns erfarenheter av ekonomiska förändringar.

För att ge ett exempel, Malmö, staden där jag bor, går idag under namnet ”kunskapsstaden”. I Malmö arbetar de flesta människorna inom offentlig sektor eller inom de privata låglönesektorerna. Det är dock inte dessa människors kunskap som ligger till grund för namnet, inte heller dessa arbetares arbete, utan kunskapsstaden handlar i stället om de ungefär fyra procent som jobbar inom IT och media och kanske några till inom högskolan.

En del ekonomer menar att vi idag lever i en finansekonomi, att finanskapitalet blivit viktigare än industrikapitalet. Att den slutsatsen dras i en värld där de flesta arbetar inom industri, omsorg och jordbruk osynliggör inte enbart människors arbetande kroppar och det ojämlika geopolitiska systemet som organiserar ekonomin, det ger också intrycket av att rikedom skapas på börsen när den i grunden skapas genom människors arbete, och det sker på bekostnad av såväl människor och natur långt från finanscentrumen.

Den postkoloniala feministen Chandra Talpade Mohanty argumenterar i boken Feminism utan gränser: avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet för behovet att ta sin utgångpunkt i den analytiska kategorin ”third world women workers”. Hon menar att den positionen utgör en bra utsiktsplats för att fånga dagens globala kapitalism och de ideologier som rättfärdigar det könade och rasifierade arbetslivet. Det synliggör också, menar författaren, de former för motstånd och solidaritet som skapas mellan arbetande kvinnor.

”Om jag fick en krona för varje gång någon frågade mig var jag kom ifrån skulle jag kunna sluta jobba imorgon.”

Inspirerad av Mohanty och Ackers resonemang började jag fundera över hur pengar, de synliga pengarna i form av dricks, påverkar relationen mellan anställda, kunder och arbetsgivare. Hur mynten på bordet, eller möjligheterna att de skulle kunna finnas, formar motståndsstrategier.

Dricks utgjorde fram till 1940- och 50-talet ofta en betydande andel av anställdas inkomst inom hotell- och restaurang. För många innebar detta ett stort problem, framför allt för kvinnor som arbetade på ställen där dricksen var liten som ölhallar eller kaféer på mindre orter, där även lönerna var låga. Dricksen innebar också ett starkt krav på underordningen från de anställda gentemot kunderna då de var helt beroende av kundernas gillade för sin inkomst.

Kampen mot dricks, och införandet av löner baserande på kollektivavtal kom att bli en av hotell- och restaurangfackets centrala frågor under 1920- till 1940-talet. Vid början av 1950-talet, i en kontext av en ökad formalisering av den svenska modellen och avskaffandet av motboken (som innebär en ökning av den privata konsumtionen), hade de flesta serviceanställda grundlöner som inte var beroende av dricks.

Fram tills nyligen verkar kombinationen av löner baserade på kollektivavtal, begränsad privat sektor såväl som konsumtion och en ideologisk kritik av dricks gjort fenomenet relativt marginellt, men detta är på väg att ändras. Inom ramen för det nyliberala skifte som ägt rum i Sverige har dricks blivit ett alltmer synligt fenomen. På de flesta caféer finns det dricksbehållare som i alla fall gör dig som kund påmind om möjligheten att dricksa även där det inte är bordsservering (samtidigt är dricksandet lågt just på caféer). För den som betalar med kort finns ofta möjligheten att skriva in dricks i totalsumman.

I bland annat USA utgör dricks för många anställda den huvudsakliga inkomsten. Så är det inte i Sverige, men i takt med ökningen av informella och tidsbegränsade anställningar blir det som skall vara något extra allt viktigare. Dricks blir också viktigt även när den inte är så ekonomiskt betydelsefull, eftersom den formar relationer mellan kunder och anställda och inte minst mellan anställda och arbetsgivare som kan använda dricks som ett argument mot formella löner och tillsvidareanställningar.

För de anställda som jag intervjuat är dricks ofta något positivt, ett synliggörande av det arbete de lagt ner, en trevlig gest från kunderna (när det lämnas på ett trevligt sätt), och ett tillskott i en begränsad ekonomi.

Samtidigt upplevs dricksen också som det motsatta, en nedvärdering av ens arbete, (till exempel när dricksen uteblir), en förminskning av arbetet (genom att det finns som system) och inte minst en ekonomisk osäkerhet. Problemet är inte dricksen i sig, men när dricksen blir en så viktig del av de anställdas inkomster att den tvingar dem att anpassa formerna för motstånd mot kunder och arbetsgivare.

Studier om dricks utforskar bland annat hur dricks reglerar den heteronormativa relationen mellan kunder och anställda. Studierna visar till exempel hur vissa kunders föreställningar om att bra service är lika med underordnade anställda innebär att anställda som en del av sitt arbete behöver flörta, le, ha speciella kläder för att få hög dricks.

En fransk studie visade att det fanns en speciell nyans av rött läppstift (inte för lite, inte för mycket) som gav extra mycket dricks. Men dricks formar också de anställdas möjligheter att göra motstånd mot uttryck för könad rasism i mötet mellan kunder och anställda.

Jag samtalar med servitrisen Ayan som beskriver hur uttryck för könad rasism innebär att hon tvingas jobba mer än hennes vita kolleger, då kunderna inte anser att hennes kropp passar på en fin restaurang:

”Jag behöver jobba mer för att få dricks så är det. Jag behöver le mer, veta mer om viner och mat, och då ändras deras blick från förvirring till förvåning – hur kan hon veta så mycket om viner?”

Att tvingas jobba mer (exploateras mer) för att få någon form av erkännande på arbetsplatsen, är enligt forskning en vanlig strategi för underprivilegierade grupper inom organisationer. Men det är inte statusen som minoritet på arbetsplatsen som avgör detta endast, utan också var du befinner dig på arbetsmarknaden.

I en så tydligt rasifierad och könad arbetsmarknad som den svenska, är de ideologiska kraven på olika grupper av arbetare central. Vad som är intressant i relation till närvaron av dricks är att det delvis villkorar hur relationerna till kunderna kan ta sig uttryck.

”En fransk studie visade att det fanns en speciell nyans av rött läppstift (inte för lite, inte för mycket) som gav extra mycket dricks.”

Farah, en annan av de anställda jag talar med berättar:

”Folk frågar mig hela tiden var jag kommer ifrån, om jag är den första i min familj som jobbar. I början svarade jag att kvinnor i min familj alltid har jobbat, de är läkare, men det verkar inte som att de kan lyssna på det så nu när de frågar svarar jag ja, jag är den första som jobbar, ler och säger att jag är jätteglad en massa och sen får jag dricks.”

Ayan och Farah beskriver hur kunder genom att titta och fråga dem på olika sätt, ifrågasätter deras plats eller försöker sätta dem på plats. Närvaron av dricks, eller möjligheten att få det, innebär att formerna för motstånd måste anpassas till en möjlig inkomst.

ekonomi3Motståndsforskaren James C Scott utvecklade begreppet ”weapons of the weak” för att synliggöra hur människor som levde under kolonisering tvingades göra motstånd utan att kolonisatörerna förstod vad som pågick (då detta innebar en risk för livet). Motståndsformerna kunde röra sig om sånger, gester, historier som makten inte kunde avkoda och därmed inte förstod var en kritik av den rådande ordningen.

För de anställda som möter rasism inom branschen kanske det går att tala om ”weapons of the poor” – motståndsformer präglade av en ekonomisk situation där de där extra mynten behövs och är viktiga för inkomsten, där leenden med en ironisk underton blir ett sätt att driva med den koloniala okunskapen. Sima, som jobbar på en restaurang, berättar:

”Om jag fick en krona för varje gång någon frågade mig var jag kom ifrån skulle jag kunna sluta jobba imorgon. De flesta kunderna frågar för att de är nyfikna, och jag svarar för att jag inte vill vara otrevlig och vill gärna ha dricks, så jag svarar att jag är från Höör och då frågar de alltid, men var kommer du verkligen ifrån, och då svarar jag – mina föräldrar är från Iran, och då blir de glada, allt faller plats. Då tror de att de vet vem jag är, det behöver de verkar det som.”

Enligt en rad postkoloniala forskare utgör vithet kärnan i förkroppsligandet av svenskhet. Den repetitiva frågan ”var kommer du ifrån?”, som aldrig tycktes besvarad tills personen avsäger sig tillhörigheten till Sverige, kan beskrivas som en form av arbetsplatsrasism som ständigt ifrågasätter rasifierade arbetskroppars närvaro, kunskap och plats. Problemet är att synliggörandet av detta kan kosta dig pengar.

Servitrisen Sarah berättar:

”Det beror på hur jag mår, och om jag verkligen behöver dricks. Om jag är på gott humör så kan jag berätta om mina föräldrar, om jag är på dåligt humör så svarar jag från samma ställe som dig, eller från köket. Jag förstår att folk är nyfikna men efter hundrade gången blir det tröttsamt, för det är det enda de vill veta, jag hade kunnat vinna Nobelpriset och de skulle fortfarande vara mer intresserade av var jag verkligen kom ifrån. Och det är som att de tror att jag fuskar om jag säger att jag kommer från samma ställe som de.”

I dagens ekonomi där kraven på estetiskt och emotionellt arbete ökar, ska de anställdas kroppar inte bara utföra ett arbete utan det finns också krav på de kroppar genom vilka arbetet utförs. Kroppar anställs för att kunna spegla arbetsplatsen (till exempel butiken, restaurangen), vita kroppar anställs för att kunna visa att de är ”vita (formella)” och förkroppsligar den svenska modellen.

Kroppen är därmed inte något som de anställda bara har (och som skapar mervärde) utan den är också något som görs och säljs i arbetet. I en kroppsfixerad ekonomi, där kontrollen och bedömningen av arbete beror på kroppen formas det också kroppsliga motståndsstrategier.

Det finns många strategier för att handskas med närvaron av dricks, både individuella och kollektiva. Gränsdragning mot kunder för att bevara anställdas värdighet berättas om och om. Maria berättar en dramatisk historia från en servering.

”De var en gång en som hade en kund som var en riktig överklasskille. Dryg och jobbig. Och sen lämnar han dricks i en massa 50-öringar, då tar hon upp dem, långsamt, och när han är på väg att gå så slänger hon dem efter honom och går sin väg in i köket igen. ”

Att slänga pengar på översittande kunder tillhör inte de vanliga formerna för motstånd inom restaurangvärlden, men som en symbolisk markör är berättelsen mäktig och skapar ett andrum i en ekonomi där andras pengar villkorar den dagliga ekonomin.

Feminister talar om ekonomi, dagligen. Det talas om pengar till hyra, mat, chips, det räknas och delas, det skickas till nära och kära runt om på jorden. Det talas om ekonomi och pengar, överallt i ett land där de ökade klassklyftorna tvingar människor till att räkna och räkna och räkna, där mynten är centrala, där marginalen blir centrum.

Låt oss återgå till Moa Martinsson och Mias möte med sin mamma: “Mia trevar i sin kjolficka och får tag i portmonnän. Tar darrande upp sina tre tior. Här mor har jag sparat på drickspengar, köp dig något fint, eller om du är skyldig i magasinet så betala.”

De synliga pengarna är viktiga. Tiorna som Mia ger till sin mor, ”de pengar som delas på hälften” som rapparen Parham sjunger, blir alltmer centrala i en tid då antalet människor som lever på, under, och långt under, marginalen ökar. De synliga pengarna är som reflexer – de syns och i samhället skapas det olika mekanismer för att de skall synas (dricks som en av dem).

Men Malmös slogan är fel – du finns även om du inte syns – i alla fall när det kommer till pengar. Maktens och deras pengars osynlighet – garanterar dem skydd och säkerhet. Låt det inte förbli så. Vi talar pengar, vi talar ekonomi – det här är brännande feministiska frågor.

Låtar om pengar
M.I.A. – ”Paper Planes” // Maimouna Youssef – ”We’re Already Royal” // Röda bönor – ”Hemmafruvals” // Rihanna – ”Pour It Up” // Rihanna – ”Bitch Better Have My Money” // Dolly Parton – ”Working Nine To Five” // Donna Summer – ”Working Hard For The Money” // Ms. Jade ft. Nelly Furtado, Timbaland – ”Ching Ching” //Aloe Blacc – ”I Need A Dollar”

Tack för tips: Maria Persdotter, Trifa Shakely, Athena Farrokhzad, Petra Mölstad, Emma Ele, Mats Hagström, Somar Al Naher, Emma-Lina Nilsson.

Publicerat 2016-03-02

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen