Mina systrar också

Text av Vian Tahir | Bang 4/2017

Samtalet om sexuella övergrepp i samband med #Metoo får Vian Tahir att minnas tillbaka till sitt tolvårskalas och skriva om övergrepp, misstro och äkta systerskap.

När jag fyllde tolv år hade jag ett födelsedagskalas som jag minns in i minsta detalj. Ingen annan födelsedag har etsat sig in i mitt minne som den. Jag minns att jag var tvungen att bjuda alla tjejer i vänskapskretsen, inklusive en som då var min största fiende. Jag hatade henne sådär som en tolvåring hatar, så att det var på blodigt allvar för mig just då. Hon, min nemesis, var vän med de andra inbjudna och det skulle vara oartigt att inte bjuda henne. Vi blev sex tjejer på kalaset och alla var utklädda till kändisar. Hon var Janet Jackson och jag var en tjej i Bevvan. Jag minns att hon hade helsvart på sig, som Janet i musikvideon till ”Rythm Nation”.

Det var en varm majkväll. Vi var i festlokalen på garden dit jag hade burit ner cd-spelaren, som jag fått i present, för att spela musik. Jag minns allt. Jag minns den fnissiga sanning-eller-konka-leken. Jag minns hur nästan alla valde sanning och inte konsekvens. Jag minns hur frågorna – inte oväntat bland ett gäng tweens – ledde alltmer in på sex. Jag minns hur leken sedan tog en vändning mot allvar.
Frågan om någon hade ”förlorat oskulden” kom så klart upp. Min nemesis, som jag då hatade av hela mitt hjärta, sa att hon inte visste. Att hon inte visste om det räknades, om det som hänt kunde räknas som sex eller inte. Hon berättade om ett övergrepp som hon hade utsatts för. Hon var, precis som mig, tolv år när hon berättade om övergreppet hon hade utsatts för ett par år tidigare. Rummet blev knäpptyst.

Sen började diskussionen. Räknades det? Räknades det inte? Hon satt tyst och lyssnade på samtalet på andra sidan den lilla ringen, för som vanligt hade vi satt oss så långt ifrån varandra som vi kunde. Jag tittade på henne och svarade bestämt: ”Nej.” Vi brukade i vanliga fall undvika att prata direkt med varandra eller ens se åt varandras håll. Men den här gången tittade hon upp och mötte min blick när hon hörde vad jag svarade. Eftersom jag nyss hade fyllt tolv år hade jag inte samma ord för det som jag har nu, inte samma vetskap och inte samma analys. Men så mycket visste jag redan då, att jag visste att det inte var rätt att kalla det sex. Att någonting hade gjorts mot henne, inte med henne. Att det som hade gjorts mot henne var fel, men inte hennes fel. Så jag sa bestämt till henne: ”Nej. Det räknas inte som att förlora oskulden. Det är inte sex.”
De andra födelsedagsgästerna fortsatte med leken en stund. Sen skulle någon på toa, en annan ta läsk och en tredje byta låt, så leken avslutades. Två av tjejerna ville gå och ta luft så jag följde med dem ut. En av dem var min nemesis bästa vän. När vi kom ut på gården var solen på väg ner, men det var fortfarande varmt. Ljuset, värmen och de blommande träden skvallrade om sommaren och lovet som var på väg. Tre veckor senare skulle vi stå och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och sen väntade myggbett, skrapsår, lek, skratt och bad. Efter sommarlovet skulle vi börja i sjuan, vi skulle börja på högstadiet. Bli vuxna. Kvällen var härlig, men allt kändes fel. Allting hade blivit skevt, förvrängt och kallt.
Tjejerna började prata om det min nemesis hade berättat. Hennes bästa vän sa att hon inte trodde på det. Hennes allra bästa vän i hela världen sa att hon hittade på. Att hon ville göra sig märkvärdig, ville få uppmärksamhet. De stod där på min gård en varm majkväll år 1995, två tolvåringar så pass präglade av patriarkatet och redan fyllda av internaliserat kvinnohat att de inte trodde sin vän när hon berättade att hon hade blivit utsatt för övergrepp. Allting blev ännu mer skevt och kallt. Förstummad stod jag och lyssnade på dem och kände ända in i benmärgen att det här var fel. FEL FEL FEL.

Så här i efterhand inser jag att de sa så för att vuxna kvinnor och män sa så. För att fiktionen sa så. För att medierna sa så. För att polisen sa så. För att rättsväsendet sa så. För att hela samhället sa så. De hade lärt sig det.
Därför blir jag så jävla arg varje gång jag ser en kvinna ifrågasättas. För jag minns den situationen. Varje gång vuxenvärlden ifrågasätter kvinnor som utsatts för övergrepp lär de unga att göra samma. De lär våra döttrar, systrar, elever att inte tro på kvinnors vittnesmål. Samhället har under så många år vägrat att tro kvinnor, flyttat fokus från förövaren till ett misstänkliggörande av offret. Det krävs att tusentals tillsammans berättar vad de utsatts för, för att de ens ska höras. Trots det vill medier och debattörer hellre diskutera pressetik än patriarkatets konsekvenser. Det pratas om att det är synd om männen som är rädda för att avslöjas, i stället för att medkänsla visas med kvinnorna som har utsatts av dem. Vissa kvinnor kritiseras för att de namnger sina förövare och andra kvinnor kritiseras för att de inte namnger sina förövare. Mitt i allt det här finns kvinnorna som deltar i ifrågasättandet och misstänkliggörandet. Som diskuterar förtalslagstiftning och stackars våldtäktsmän som förlorar sina jobb. Som utsätter andra kvinnor för sitt internaliserade kvinnohat. Som springer patriarkatets ärenden genom sin misstro.

Mina vänner, som är som systrar, och mina kusiner, som är som bästisar, har utsatts för övergrepp. Nära och bekanta har utsatts för övergrepp. Kända kvinnor och okända kvinnor har utsatts för övergrepp. Och när de berättar ifrågasätts de, de misstänkliggörs. Det pratas om att kvinnorna överdriver, gör sig märkvärdiga, vill få uppmärksamhet, förstör förövares liv. Att ha mage att debattera på det viset är ingenting annat än osysterligt. Om man inte vill vara systerlig, tro på och stötta andra kvinnor kan man åtminstone vara tyst.
Första gången en kvinna i min närhet berättade att hon hade utsatts för sexuella övergrepp var jag tolv år. Det skulle inte bli den sista. Jag trodde på henne när hon berättade att hon hade utsatts för övergrepp och jag trodde på alla kvinnor efter henne.
Det jag till slut sa till de här två tjejerna på min gård under mitt födelsedagskalas var att jag trodde på henne. Sen gick jag in, för jag kunde inte vara nära dem mer. Jag hade inte orden, inte analysen, jag kunde inget sånt. Men jag visste att det de gjorde var lika fel som det som hade gjorts mot min före detta nemesis. Jag visste att hon förtjänade bättre än så. Så jag gick in och ställde mig vid hennes sida och har inte lämnat den sen dess. Och jag älskar henne som en syster.

 

Den här texten publicerades i Bang 4/2017 med tema Döden.
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang.

Publicerat 2017-12-21

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en banan

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen