Illustration: Steffi Aluoch

Med välkomnande armar & knutna nävar i luften

Text av Isatou Keita | Bang 3/2016 | ÖNSKETÄNKARNA

Allting händer på internet! Eller? Isatou Keita guidar oss igenom de senaste årens nätaktivism.

 

“I
nternet är en curse, Isatou”, upprepar min far som ett mantra och suckar. Han kollar ut genom fönstret, för att sedan komma tillbaka från sin långsamma huvudskakning och visa bilder på den nya humoristiska stoppskylten för de människor som stirrar in i sina mobiltelefoner i tid
och otid. ”Internet förstör folks liv! De kollar knappt runt omkring sig längre”, fortsätter han och berättar om alla gånger den nya generationen av misstag har knuffat honom på T-Centralen och hur han tvingats ge dem en uppläxning. Jag nickar instämmande, samtidigt som jag tänker på hur dött mitt liv skulle vara utan Instagram, Facebook, ja, internet, helt enkelt.

Internets olika plattformar innebär för mig inte bara möjligheten att stalka människor och hålla kontak- ten med folk långt bort, de är också verktyg för att få reda på vad som hän-der i världen, bortom medias många gånger ofullständiga och vinklade bevakning. Trots att jag är student inom utvecklingsstudier och har en bitterljuv kärlek till politik, klarar jag inte av att kolla på nyheter utan att snart blänga ont på TV:n efter 30 minuters skev rapportering av världen, där terrorist är en etikett reserverad för bruna män och Afrika är ett land i Långtbortistan.

Att i stället få läsa kritiska och analytiska artiklar och inlägg av representativa skribenter, artiklar som delas tvärsöver sociala medier, får mig inte bara att knäppa fingrarna och hmm:a som om jag vore på en open mic, det hjälper mig också i min egen analys och i mitt lärande.
Jag, en svart kvinna, som ständigt befinner mig i vita rum, har i min kamp mot rasism och för att äga min svarthet alltid trott att jag har varit ensam. Det var först när jag blev inryckt 
till Afrosvenska akademin av deras dåvarande verksamhetsledare som
jag för första gången fick vara med om något jag aldrig tidigare hade upplevt: att befinna mig i ett svart rum. Ett rum med personer som såg ut som jag, gick igenom samma grejer som jag, hade lika mycket driv som jag. Och det viktigaste: det var ett rum med personer där jag bara fick vara jag. Trots det var vi en liten grupp. Ett halvår senare befann jag mig i facebookforumet Black Coffee. Från början var det bara en liten chatt-tråd, i dag har gruppen över 3 200 medlemmar.
För mig blev 2015 året då vår mobilisering och organisering syntes och kändes, och vi började markera den plats vi förtjänar att ta. Afrosvenskars kamp sattes i kraftig rörelse, och det var mycket tack vare internet och sociala medier.

Under de gångna åren har fler svarta runt om i världen använt sig av sociala medier, och i sin tur genererat rörelser som kommer att gå till historien. Ett av de är #Feesmustfall i Sydafrika, som började i Wits University i Johannesburg oktober 2015 som ett svar på de ökade studieavgifterna. Hashtaggen användes mestadels på Twitter men idag hittar man även hashtaggen på de folkfylldagatorna i Braamfontein, en bit från platsen där allt började. För några veck
or sedan satt även jag och en broder i Joburg, i en halvtom neonlila bar som serverade chili-shots, och halvskrek i varandras öron om hur rasismen ter sig i Sverige kontra Sydafrika. Han pratade om den strukturella rasismen som svarta fortfarande går igenom i den skeva post-apartheideran. Han menade att rörelsen #Feesmustfall var mer än en protest mot ökade avgifter. Rörelsen var också en protest mot hur svarta fortsätter att missgynnas av systemet. Hashtaggen, protesterna, var en respons på det man inte ville se. Hashtaggen, protesterna, var en början, en process av det man ville se i stället.
Utvecklingen är knappast unik
för vare sig Sydafrika eller Sverige. Mordet på Trayvon Martin blev 2013 startskottet för amerikanska Black Lives Matter, som idag är större än någonsin och har kallats för den nya medborgarrättsrörelsen. Grundarna Alicia Garza, Patrisse Cullors och Opal Tometi har gått från internet,
via gatan, till att idag ställa konkreta krav på politiska åtgärder mot den polisbrutalitet som riktas mot den svarta befolkningen i USA. Men allt började med en hashtag, och under juli 2014 och ett år framåt användes den cirka 6,9 miljoner gånger enligt företaget Talkwalker.

Det är bekvämt för svensk media att blicka till USA, men jag är intresserad av vad som händer här i Sverige. Vi svarta lyfts inte fram tillräckligt, samtidigt som våra röster blir mer och mer skarpa och vår närvaro starkare. För några år sen hade vi knappt någon kollektiv röst och vårt utrymme i medier var nästan obefintlig. Men klimatet ser annorlunda ut idag. Vi börjar höra termer som ”afrosvenskar” och ”afrikansvenskar” när vi börjar claima oss själva, men också erkännas av samhället. Vi hittar oss själva i debatter, på TV-skärmen, i tidningar, där vi ständigt kräver våra rättigheter och synliggör vår kamp. Jag minns hur mina föräldrar hade svårt att förstå mitt behov av att ta plats i vita rum. För dem var det annorlunda, de kom hit för att jobba, hårt. Oftast skrattade de bort den vardagliga rasism de stötte på och försökte förstå varför vita människor var så nervösa och tysta utan alkohol i blodet. Men konsekvensen av all rasism satte sig förr eller senare. Min mamma var den första som uppmanade mig till att ställa mig bakom Seinabo Sey, tillsammans med 139 andra svarta kvinnor på Grammisgalan 2016: ”Vi tog aldrig plats, men ni gör det.” Idag organiserar vi oss mer än förr. Sverige är vårt hem, vare sig det är tillfälligt eller permanent, och vi vägrar att bli behandlade som andra klassens medborgare. Där har internet spelat en viktig roll.

Att skapa olika plattformar kan vara viktigt för att inkludera, men också för att olika subgrupper i en stor grupp ska ha möjligheten att hitta ett sätt att jobba med externa såväl som interna utmaningar. Detta är särskilt påtagligt för dem som är så kallade ”minoriteter inom minoriteten”.
– Vi behöver synliggöras, samtidigt som vi behöver separatistiska rum även inom vårt community. Vi behöver både prata om den rasism vi möter från den vita hbtq-världen och hantera vad vi tycker är problematiskt med vårt eget svarta community, menar Samuel Girma som är en av grundarna av facebookforumet Black Coffee HBTQ. Forumet är en avknoppning av Black Coffee, och är tänkt som en mötesplats för svarta hbtq-personer. Samtalen både på forumet och i verkligheten är öppenhjärtade och sårbara, och forumet blir en plats för att hitta styrka och gemenskap, likväl som att hitta nya vänner. Girma, som är optimistisk kring internet och sociala mediers makt, menar att detta hade varit svårt utan internetaktivism. Tack vare internets kanaler har det blivit lättare att skapa ett nätverk med likasinnade och att hitta andra som går igenom samma vardagskamper, trots geografiska begränsningar.
Under vårt samtal kan jag inte 
låta bli att skratta till, då jag plötsligt minns hur jag hoppade till när jag hittade gambianer eller andra svarta på Playahead back in the days. ”Titta, där har vi någon som ser ut som jag!” tänkte jag och skickade sedan snabbt en vänförfrågan. Jag minns hur vissa frågade varför jag addade dem, och hur enkelt mitt svar var: ”Jag är också svart.” För en tjej som jag, uppväxt i helvita områden, så var detta så viktigt för mig. Internet gav mig tröst i att jag inte var ensam, och idag hittar du oss 
i facebookforum som har hundratals medlemmar över regionala och internationella gränser.

Trots att vi ses som homogena människor från landet Afrika, har vi en uppsjö av identiteter, bakgrunder och skillnader. I mitt samtal med Khadra Abdirashid, en av skaparna av instagramkontot @Svartmuslimskkvinna, blir det tydligt. Hon berättar att hon följde både @Svartkvinna och @Muslimskkvinna, men kände att något fattades. Jag känner igen mig, som svart muslimsk kvinna, i hur svårt det är att relatera till dessa två konton. Speciellt när de tillhörigheterna alltid hålls isär, trots att de inte utesluter varandra och vi är så många svarta som är muslimer.

Samtidigt, lätt inspirerad av min pappa, kan jag ibland undra hur mycket förändring internetaktivism egentligen uppnår? Hur kan en instagrambild
 på mig, med en förklarande text om colorism eller vardagsrasism, leda till förändring ute i det verkliga? Vi kan inte garantera att folk tar till sig av den kostnadsfria lärdomen vi publicerar ute på nätet. Men vi läser saker som hamnar i våra flöden, vare sig vi vill det eller inte, ibland. Oavsett vilken ställning vi intar till de sakerna vi läser, får de oss att resonera och tänka till, om så debatten hamnar i ett kommentarsfält eller i vårt eget huvud. När jag frågade Abdirashid varför @Svartmuslimskkvinna har valt att starta sitt instagramkonto för utbildningssyfte, svarade hon snabbt.

– Man blir hörd! Vi tänkte att Instagram skulle vara bra, för där är folk, och läser allt som läggs upp.
@Svartmuslimskkvinna tillsammans med andra konton såsom @Svartkvinna och @Makthavarna 
är ett perfekt exempel på hur berättelser och gästpostare har bidragit till synliggörande av den strukturella rasism och vardagsrasism vi möter. Svart kvinna blev en av förra årets stora boksuccéer, och samtalet om våra villkor tvingade sig in i alltifrån massmedia till fikarum och skolor.

Men även om aktivismen är stark på sociala medier finns det en risk att dessa konton och forum endast fastnar bakom skärmen och inte lyckas komma fram till lösningar ute i det verkliga.

– Man skapar forum där alla kan samlas och gå igenom problem vi stöter på i samhället. Men man grottar ner sig så pass mycket i dessa problem,
 och i negativiteten, att man som grundare eller admin aldrig hinner agera bron som för samman ideérna i forumet och förverkligar dem utanför”, menar Lovette Jallow, som är grundare av det internationella forumet Black Vogue, ett facebookforum med över 17 000 medlemmar. Black Vogue 
är ett perfekt exempel på hur organisering via sociala medier kan påverka livet utanför. I september gav de ut en bok som ger konkreta sminktips
för att framhäva svart skönhet, och som samtidigt ifrågasätter vithetsnormen och det vita skönhetsidealet. Det är den första makeup-boken för svarta som någonsin ges ut i Europa. Men vi ser även hur Black Vogue genom smart organisering använt 
sina medlemmar och sitt inflytande för att komma i kontakt med stora kedjor, ändra utbud och sortiment i butiker, peka på skev reklam och visa på den stora efterfrågan på smink för mörkare hudtoner som faktiskt finns. Synliggörandet av vår existens har lett till många möjligheter i vår organisering, och för andra året i rad ser man nu Black Coffee HBTQ skänka magi till Stockholms gator under Pride, samt medverka i samtal och andra festivaler runt om i landet. Att festa med varandra och att ta en fika kan också vara ett sätt att ta sin internetaktivism ett steg mot den verkliga världen, och Girma påminner mig om våra kvällar på olika klubbar.

Gloria Kisekka-Ndawula, som är en av grundarna till facebookforumet Black Feminists Uppsala, berättar att internet i deras fall endast används som en ingång. Sociala medier ger dem chansen att hitta varandra, men syftet är att ses och ha diskussioner i det verkliga livet. Vi pratar om hur enkla saker som att ta en fika också kan stärka en grupp och föra aktivismen framåt. Det får mig att tänka på den dagen Black Feminists Uppsala samlades vid manifestationen till minne av Alexander Bengtsson. Det får mig att tänka på möjligheten att faktiskt kunna organisera sig på alla olika sätt, på möjligheten att sörja tillsammans, att krama varandras händer, gråta i varandras axlar för att sedan lyfta upp varandra. Magiskt. Får en klump 
i halsen bara av att tänka på den stunden, och på hur det var möjligt tack vare dessa forum som agerar som skyddsnät med välkomnande armar och knytnävar högt upp i luften, bakom mig och många andra.
För även om internetaktivism kan verka bromsa vår förmåga att organisera oss i det verkliga livet, bortom en skärm, så kan vi ändå tydligt se att sociala medier inte måste göra oss passiva. De kan lika gärna användas som en öppning till aktivism i det verkliga livet, precis som Kisekka-Ndawula säger.
Under min nuvarande vistelse i Namibia, där jag för tillfället är på praktik för en organisation som jobbar med ungas sexuella reproduktiva hälsa och rättigheter, så har jag fått äran att jobba axel mot axel med deras unga aktivister och volontärer. Här går man från mobilisering via sociala medier till att i stället rycka tag i folk på gator eller i Whatsapp, där alla ser till att bjuda in hela sin kontaktlista. Men även här ser man vikten av sociala medier, och förstår att det är ett bra sätt att nå ut till flera unga.

Vare sig man väljer att föra sin aktivism genom sociala medier eller inte, ser vi ändå vilken makt de har när det gäller att organisera stora som små massor. Så nästa gång min far säger åt mig vilken curse internet är kommer jag som vanligt att nicka instämmande – för att sedan inleda med ett ”Men…” och reflektera över vår makt att med hjälp av internet och sociala medier drömma och skapa lösningar för den värld vi vill leva i.

56-57_Bang_Nr_03_2016

Publicerat 2016-10-10

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen